18 september 2021

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.


Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

16 september 2021

Ladornas land

"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."


Skohö i flätor i Rismyrliden, ett västerbottniskt nybygge från 1825.

"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker, soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor, lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.

(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."

Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.

De två mest synliga och centralt belägna ladorna i hembyn lever lite farligt. 
Många lador jag minns har rivits eller tillåtits falla omkull i en hög.

15 september 2021

Getförbud för 300 år sen

För exakt 300 år hände sig detta i byn. År 1721 fanns säkerligen många getter här förutom kossor. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt med att få ihop till brödfödan.

Vi känner till att åtminstone ett hemman dokumenterats som öde och övergivet vid den tiden och att det togs upp igen 1723 och att staten då gav skattebefrielse i sju år. Det var en anfader till mig som flyttade in på hemmanet numro 1. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23). Detta var under Karl XII:s intensiva krigföring.

Hur som helst bestämdes det så här angående de där kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.

Som litet barn var jag ovetande om livets reella besvärligheter. Getter var för mig glada filurer som lekte och hoppade precis som i Einar Norelius bok Petter och hans 4 getter där de färgglada getterna betar i skogen men blir uppätna av trollet Ludenben. Trots detta slutar sagan lyckligt. De tre bockarna Bruse var en annan favoritsaga. Att ha getter hemma blev en verklighet först många år senare, det var en trivsam tid. Getter kan verkligen vara fantastiska landskapsvårdare.

13 september 2021

Fätået

Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.

På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken, skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.


På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.

När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.

Både sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.
"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."

Läs gärna en artikel från augusti 2021 i nättidskriften Västerbotten förr & nu om Landsväg, byväg och fätå – något om vägarna i norra Västerbotten i äldre tid.

11 september 2021

Trafikverket och lieslåtter längs vägkant

En väg i Värmland. Något pågår, dikesrenens växter har mejats ner men inte med grästugg. Jag passerar och ser två män med var sin lie. Naturligtvis hajar jag till men kör sakta vidare, ser en välkänd grön skylt med Trafikverkets "Artrik vägkant". Detta måste undersökas, vem bekostar detta med manuell lieslåtter. Kör tillbaka och parkerar bakom den mobila påbudsskylten.


Liemannen närmast tar sig tid att svara på frågor och berätta närmare om varför detta utförs. Det är Trafikverket som bekostar får jag veta. En enkelsidig rad med ekar planterades för ca 15 år sedan och efter detta har denna vägsträckas artrika dikesrenar skötts manuellt. Jag minns inte alla de blommor han nämnde som växer här men det är blad annat humleblomster, käringtand, johannesört, prästkragar, blåklockor.

Dikesrenarna slås första gången vid midsommartid. Växterna får ligga och torka och tas sedan bort för att den näring de bildar inte ska ligga kvar och utarma floran. Ängsblommor vill som bekant ha näringsfattigt för att trivas. Andra gången slås renarna i slutet av augusti/början av september. Även detta växtmaterial torkar på plats och fraktas sen bort. Att de höga, tjocka gräsen har minskat under tiden man har använt lie tycker slåttermannen sig se.

Vi pratade om redskapet. Här använde man sig av knacklieblad och som proffs hade männen tillverkat sina egna lieorv, ett par olika använde man. Orvet på bilden är extralångt eftersom det ska nå ner i dikets botten utan att man ska behöva kröka rygg, en ergonomisk arbetsställning är viktig.

Varje år slår man denna vägsträckas dikesrenar med lie samt ytterligare en ännu längre sträcka, även den i Värmland. Trafikverket bekostar.

 

Jag blir hejdundrande avundsjuk på värmlänningarna som har en hel statlig myndighet som värnar deras artrika flora. Finns någon sådan sträcka i norra Norrland?

*

Ja, inte finns den längs den nyligen upprustade milslånga sträckan av gamla Riks 13 genom bygden. Jag och min man brukar menande säga till varandra att Trafikverket har strösslat med gröna skyltar med "Artrik vägkant" , skyltar som de har för många av. Troligen vill de gjuta in någon slags känsla hos ortsborna att vi har vackra och värdefulla vägrenar. Utan att själv som myndighet mena något allvar och arbeta för detta.

Självfallet inser jag att det är få sträckor så högt värderade att de ska slås med lie bekostat av Trafikverket. Men jag tycker det är hånfullt mot oss ortsbor att sätta upp skyltar med "Artrik vägkant" där artrik flora med ängsblommor saknas. Älggräs, lokor, åkerfräken räknas inte hit. Inte heller den vackra renfanan.

Det sägs att landets vägrenar framöver kommer att blomma i vitt - höga älggräs och hundkäx tar över ängsblommornas biotoper.


 
Inte är det väl konstigt att jag blir avundsjuk vid mötet med slåtterkarlarna i Värmland? 
Att bo i ett län där en myndighet värderar vägrenar så högt.
* * *
Vill du anlägga en egen äng på tomten - läs här.


9 september 2021

Gunnerudskaka

Jag måste berätta om en fantastisk smakupplevelse för ett par veckor sedan. Befann mig på Alsters herrgård och skulle passa på att fika. Kaffe förstås och något till. Tjejen bakom disken beskrev vad som fanns där bakom glaset. Morotskaka, Budapeststubbe, bla bla bla och Gunnerudskaka. Jaha, och vad innehåller den där sista kakan blev min fråga. Jo palsternacka, päron, kardmumma bland annat. Palsternacka, så spännande jämfört med morotskaka. "Jag tar en!"

Det var en värmländsk höjdare! Sedan har jag googlat och försökt hitta receptet och hittat det som ser ut att närmast stämma med min smakupplevelse.

Gunnerudskaka

2,5 dl riven palsternacka
2 dl rivet päron
3 ägg
3 dl (270 g) strösocker
1 1/2 dl solrosolja
1 msk Xante päronkonjak eller essens
3 dl (180 g) mjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
1 tsk malen kardemumma
1 nypa salt

Topping

200 g philadelphiaost
150 g rumsvarmt smör
3 dl (180 g) florsocker
3 tsk vaniljsocker
Zest från 1 citron och saft från 1/2



Alsters herrgård där den goda kakan avnjöts

Gör så här

  1. Sätt ugnen på 150 grader. Ta fram smöret till toppingen så det hinner bli rumsvarmt.
  2. Skala och riv palsternacka och päron (krama ut saften ur päronen).
  3. Vispa ägg och socker riktigt poröst.
  4. Blanda mjöl, vaniljsocker, bakpulver, kardemumma och salt. Sikta och vänd ner det i äggsmeten.
  5. Rör försiktigt ner oljan och päronkonjaken.
  6. Vänd sist i palsternacka och päron.
    Lägg smörpapper i botten på en springform (innan du sätter fast kanterna, så fästs pappret i botten), smöra eventuellt kanterna.
  7. Höll i smeten och grädda långt ner i ugnen i ca 55 minuter. Låt kakan svalna lite innan den tas ur formen.
  8. Medan kakan är i ugnen gör du toppingen. Vispa samman alla ingredienser med en elvisp till en slät kräm.
  9. När kakan har svalnat, bred eller spritsa toppingen på kakan. Dekorera med zest från en citron.

 * * *

Receptet kommer inte från en värmländsk site utan härifrån. Den där kakan har jag missat tidigare - undrar när den första Gunnerudskakan bakades, alltså hur gammalt receptet är? Jag odlar ju egna palsternackor så detta bör kunna bli en höstlig tradition att baka.

6 september 2021

Badtunnor men inte badkrukor

Ett par frysta ögonblicksbilder från förr... 

Här badar jag och kusin Lasse i var sitt större laggkärl. Maggan står och tittar på. Badtunnorna står på gårdsplanen och precis till höger tycker jag mig se ett barnvagnshandtag med ett badlakan(?) brett över. Det ena laggkärlet har handtag och intill ett av dem ligger en bräda och på den finns en tvål. Vi barn upplevde nog detta mer som lek än som rengöring. (Det laggkärl som Lasse badar i användes frekvent för sköljning av tvätt innan tvättmaskin kom in i huset på tidigt 70-tal!)

Sommartid kunde bad lika gärna ske i havet, i Salusand, ett bra havsbad med lång sandstrand. Sanden kunde bli så varm för barnafötterna att det var en lisa att svalka sig i Norra Kvarken, det hav som skiljer Bottenhavet från Bottenviken.

4 september 2021

Rönnbär

SEPTEMBER

Så förklingar de, sommarens andetag,
men betänk när din saknad känns svår
att den sommar som väntar är närmare i dag
än vad faktiskt var i går.

Mats Holmberg (1943-2016)

Otroligt vilka stora och många bärklasar rönnarna har i år. För ett par år sedan var det likadant och då trädde jag girlanger till tusen. Somliga varvade med röda nypon men här på fotot endast rönnbär. Naturen är rik och jag med en.

2 september 2021

Aristokrat

Jag kom att dricka kaffe ur en kaffekopp, som var bekant på något sätt, i början av veckan på ett galleri i Värmland. Men den såg ju så blingblingig ut, inte funkissvensk precis.



Jojomen, det var koppen Aristokrat formgiven av Wilhelm Kåge för Gustavsberg. Läckert! Själv håller jag mig med stilrena Atlanta utan blomma, utan guld och med ett vitt öra.