I stället för TV

Jag har haft nöje i att gå på teater. Man kan väl säga att det gjorde jag under många år istället för att se på tv. Det har verkligen gett mig mycket. Fantasi, magi, insikt, katharsis...

En period sprang jag så ofta på så många teaterföreställningar att min meste teaterkompis menade att jag såg lika många föreställningar som den flitigaste recensent. Det var verkligen livet i stan med närhet till det mesta.

Många scener fanns det att välja på i Stockholm: Dramatens olika scener, Stadsteatern (först på Barnhusgatan sedan i Kulturhuset vid Sergels torg), Unga Klara, Pistolteatern, Turteatern i Kärrtorp, Strindbergmuseet på Drottninggatan, Boulevardteatern, Kägelbanan på Mosebacke, Orionteatern på Katarina Bangata, Mäster Olofsgården i Gamla stan, Fågel Blå på Skeppargatan, Scalateatern på Wallingatan, Vasateatern, Oscarsteatern, Folkan vid Östermalmstorg, Teaterhögskolan vid Helgalunden, Teater Brunnsgatan 4...  Somrarnas Parkteater inte att förglömma. Privatteatrarna frekventerades minst, förvecklingar och krystade lustigheter är inte "my cup of tea"

Operaföreställningar på Kungliga Operan och Folkoperan (först på Roslagsgatan 1976-1984 och sedan dess på Hornsgatan).

 Åsså då alla musikställen som finns och fanns. Klassiskt, punk, rock, visor, jazz, blues...

*

Min första riktiga kontakt med tv-mediet i mitt eget boende fick jag som 40-åring. Saknat tv hade jag sannerligen inte gjort med det stora utbud av andra kulturevenemang som fanns i min omgivning innan jag flyttade ut på landsorten. Eller landet som "stockholmarna" benämner det. Betalat tv-licens har jag aldrig gjort. Visst fick jag besök av kontrollanter helt apropå inne i stenstan men aldrig fanns en teveapparat i mitt hem. Träffade en man med tv men inte förrän licensen blev public-service avgift den 1 januari 2019 och började dras på skatten, har jag betalat. Innan dess räckte det ju att en person i hushållet erlade tv-licens. Vi har enklaste möjliga programutbud och det är mer än tillräckligt. Lekprogram med kändisar går bort.

Saknar ett stort närliggande teaterutbud det gör jag mer och mer ju längre tiden på landsorten pågår. Kultur är en viktig del av livet. Måste jag flytta tillbaks till storstan för att få det kulturutbud jag önskar mej utan att behöva åka långt?

* 

Biofilmer har aldrig fascinerat mig lika mycket som levande teater men efter flytten till landsorten/landsbygden har jag gått med i Filmstudion och ser emellanåt kvalitetsfilm. 

Kulturvanor

MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS
Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys 
Rapport 2015:3

 

Sidorna 18-19:

Kulturvanor påverkas av ekonomi, utbildning och tillgång 

Våra kulturvanor påverkas inte enbart av den tekniska utvecklingen. Det finns en rad andra variabler som inverkar på hur människor utövar kulturaktiviteter. Tidigare undersökningar visar att det i Sverige finns stora skillnader i kulturvanor mellan män och kvinnor, unga och äldre, infödda svenskar och utrikes födda, arbetare och tjänstemän respektive storstadsbor och glesbygdsbor. 

En europeisk undersökning från 2007 belyser även andra variabler som påverkar hur människor deltar i kulturlivet. Av denna undersökning framgår att några av de vanligaste hindren för att ta del av kulturlivet i Europa är brist på pengar, tillgång, tid och intresse. När det gäller de ungas kulturutövande är det i första hand brist på pengar och tid som hindrar dem från att delta i kulturlivet. Undersökningen visar också vikten av att genom familj, skola och annan social omgivning bli introducerad och uppmuntrad till kulturella aktiviteter. 

Motsvarande resultat framförs i en amerikansk kulturvaneundersökning av hur människor tar del av scenkonst. Några av de vanligaste hindren för att uppleva scenkonst är att det kostar för mycket pengar, att man saknar tillgång till ett kulturutbud eller att man saknar någon att dela kulturupplevelsen med. Samma studie visar också att faktorer som ålder, etnisk bakgrund och socioekonomisk bakgrund spelar roll.

Vidare framgår det av andra amerikanska undersökningar att människor söker sig till olika kulturella uttryck av skilda skäl. Exempelvis tycks det vara vanligare att människor väljer att gå på museum för att öka sin kunskap medan ett motiv för att gå på konserter och teateruppsättningar är att umgås med familj och vänner.

(...)

Identitet, umgänge och grupptillhörighet

Inom den sociologiska forskningstraditionen har forskare i den franske sociologen Pierre Bourdieus anda argumenterat för att individer söker status genom att tillskansa sig ett kulturellt kapital. Forskningen pekar på att individers socioekonomiska status är nära sammankopplad med det kulturella kapital som de besitter; mycket förenklat kan kulturellt kapital förstås som människors bildnings nivå samt den tillgång till konst och kultur som de har. Kulturvanor är således nära kopplade till individers och gruppers identitetsskapande, makt och position i samhället. Att ta del av kulturlivet handlar därmed i hög grad om att uttrycka identitet och markera sin särart. Hur vi konsumerar och utövar kultur säger något om vilka grupper vi vill eller inte vill identifiera oss med. 

Studier av kulturvanor i USA visar att ett av de primära skälen till att människor tar del av scenkonst är att kunna använda detta deltagande som en identitetsmarkör samt att det är ett sätt att umgås med vänner och familj. Att uppleva och utöva kultur kan därmed förstås som olika sätt att uttrycka identitet och att visa på tillhörigheten med en viss grupp. 

Upplevelsen och utövandet av kultur kan också jämföras med konsumtion av andra varor och tjänster. Inom konsumtionsforskning är det klarlagt att människors konsumtion inte enbart styrs av rationella beslut utan i hög grad även handlar om identitetsskapande. Det är därmed inte själva produkten som sådan som konsumeras utan i lika stor utsträckning produktens eller tjänstens symboliska mening; något som exempelvis har konstaterats i studier av modekonsumtion, hållbar design och designhotell. Hur och varför människor deltar i kulturlivet kan därmed inte enbart förklaras av deras tekniska, ekonomiska, geografiska och tidsmässiga resurser utan måste också förstås utifrån hur de vill uppfattas och vem eller vilka de vill identifiera sig med. 

Hela rapporten finns HÄR med noter samt litteraturförteckning.

*

Kulturvanor 2024: 
Befolkningens kulturaktiviteter genomförda minst någon gång de senaste 12 månaderna.

 

Första advent

Första advent firades söderut i en stad där mörkret faktiskt kan upplevas, något som för min del är väldigt positivt.

Så sant som det står skrivet.

Upplevelser av konst, kultur och tradition, adventspsalmer och orgelbrus i fullsmockad lokal.

URBAN = ARTIG

I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".

Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?

Det kan väl ändå inte vara sant eller..?

I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga? 

Under årtusendenas gång har människor förändrat städer, men städerna har också förändrat människorna. Inte minst till tankesätt. Men krig har man inte alltid lyckats undvika gentemot oliktänkande och andra kulturer.

Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

Library lover

Folkbibliotekens vara är viktig för bildning och personlig utveckling men har börjat bli något skör. 

När jag besökte kommunens bibliotek för att låna ett par böcker blev jag superglad. Trots att det var åratal sedan jag lånade något på detta bibliotek och dessutom inte hade med mitt lånekort, fanns jag med i rullorna. Att låna och beställa böcker som fanns på något annat bibliotek i länet gick också väldigt bra och enkelt. Meröppet har biblioteket också, ännu en utmärkt servicefunktion som jag nyttjar rätt frekvent i Mellanserige. Olika universitetsbibliotek och Kungliga biblioteket är andra institutioner som får besök.

Väl hemkommen var det dags att plocka ner saker från väggarna för att de inte skulle åka i golvet av de hammarslag som behövs för att spika upp fina panelbrädor på utsidan. Då fann jag bibliotekskortet. 

Son ko-älskare kan man inte bli annat än glad över kortet! Visst, det är avsett att få barn att läsa böcker förstår jag, ge läsglädje. Men även jag som både cow-lover och library lover blir glad av det.

Minns skolbiblioteket i den gula tegelskolan från 50-talet med stora vackra fönster, ljust och stiligt. När bokslukaråldern infann sig var de maximerade antalet på 5 låneböcker per vecka snart lästa och det var bara att vänta till kommande vecka då 5 andra kunde lånas. Tiden kunde gå långsamt.

När det var dags för högstadiet dära Vall´n blev det folkbiblioteket i kommun(al)huset som fick besök. Det låg en trappa upp i ett stort rum med lågt i tak och små fönster. Ganska mörkt var det. Där var min mammas moster Astrid Sundqvist bibliotekarie. Alltid när man kom in där kom hon fram, om inte genast så när andra låntagare omhändertagits, och rekommenderade böcker att låna. Snacka om personlig service. Astrid hann vara med när nya biblioteket byggdes i anslutning till högstadieskolan.

Länge leve folkbiblioteken och skolbiblioteken!

Döden och arbetarklassen

Fick en bra kommentar av Karin när jag den 23/8 skrivit om "Genusperspektiv på tidningsurklipp". I minnet dök då upp en dödsruna som jag klippte ut ur Dagens Nyheter i mars 1999 eftersom den var så extraordinär och annorlunda. Den sparades och sattes in i tankeboken.

På motsatt sida i boken finns ett kåseri av Ingemar Unge ur tidningen VI, som jag klippte ut en månad senare, i april 1999. Unge hade även han frapperats av den ovanliga dödsrunan över en arbetarklasskvinna och han formulerade sig så här:

Den här tanten visste sin plats på Jorden och var stolt över den. Hon stod över Jante-lagen. Frid!

Attityder mot kvinnor

Fortfarande finns mycket att arbeta mot när det gäller attityder mot kvinnor. Jag läser på IG och förundras över hur en kompetent kvinna på landsorten beskriver hur hon behandlas av män som tror att hon är upplärd av sin man att renovera fönster, att det inte är hon som skrivit de fackböcker hon faktiskt skrivit. Det är två exempel av flera där hon visar hur hon förminskas av män. Varför ska man behöva kämpa mot såna här attityder år 2023?

En av de kvinnor som kommenterar på IG har en förutfattad mening i frågan: att sådant beteende är värre på landsbygden. I en större stad kanske man inte märker av de här attityderna särskilt nära men hon känner igen det från uppväxten på landsbygden.

Det är bara för mej att instämma!

I min barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra i staden. I städer sluter sig kvinnor samman för man vet att sammanslutning är makt!

Ny funktion

 

Ur funktion - ny funktion - soffhäng vid grushög och ruderatväxter. Kunde inte låta bli att fotografera stadens glömda busshållplats i utkanten av industriområdet. Mänsklig framfart i förändring.

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.

Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

 Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin. 

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.

Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

Idrottsplatser

 

Strandvallen i kommuncentrat används numera av en hundklubb med hundskola.

Manhemsborg i Rundvik är fortfarande idrottsplats som ser ut att ha sponsorer. Ett vändkors skymtar sentida inbyggt i vänstra "tornet". Festplatsens dansbana har hamnat på museum.

Det har under 1900-talet funnits ett otal idrottsplatser och festplatser i landet. Även så i denna kommun. De flesta har gått Bruksvallens öde till mötes, helt utan dokumentation. Resterna av Bruksvallen är numera helt borta efter en skogsavverkning.

Hoppfullt

Serietecknaren Mats Jonssons sommarprat i P1 som jag lyssnade på först idag gjorde mig uppsluppen. Det finns hopp för avfolkningsbygder i norra delen av landet. Han bodde vid Mariatorget (precis sm jag själv en gång i tiden) och har nu flyttat norrut. Musikvalen var passande och jag uppskattade dem trots att jag inte är 70-talist som Jonsson själv.

 Sommar i P1 med Mats Jonsson finns att efterlyssna på.

Detta får bli min Norrlandsillustration - en Konsumkasse av juteväv 30 x 35 cm. Tänk så liten, så få varor man köpte 1958, för här i kommunen hade många fortfarande lantbruk med egen mjölk, egen potatis och husbehovsgrönsaker, eget kött. Varje by en lanthandel - idag finns Konsum kvar enbart i kommuncentrat Nordmaling. Och en ICA Supermarket.

Träindustrisamhället Bollstabruk i Kramfors kommun, som Mats Jonsson berättar om, fick ungefär samma utveckling som Rundvik i denna kommun. Men kanske finns framtiden där..

Lodrät skog

Det här är ett storstadsprojekt - vegetativa höga byggnader, en vertikal, urban "skog". Fint presenterat - jag undrar hur organisationen med skötseln av växter och träd är ordnad?

Bosco verticale är ett häftigt projekt från den italienske arkitekten Stefano Boeri.

Har man, som vi landsbygdsboende, skogen inpå oss behövs inte detta. Men det handlar om hur vi vårdar vår natur in i framtiden förstås.

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.

 

Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.

 

Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).

 

Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

KulturKonsumtion kontra kulturProduktion

Anledningen till att jag valde att flytta från landsbygden till stan när jag var ung var enbart för att jag:

• ville ha en specifik utbildning

Jag är ingen ovanlig individ i det fallet om man läser en artikel av forskaren Charlotta Mellander i Dagens Industri.

"En överväldigande majoritet av de som flyttar till en annan kommun gör det i åldern 18 till 35 år, och när man är i denna ålder tycks fler saker än ett bra jobb spela roll. Man flyttar även för att få tillgång till utbildning och inte minst en variation av livsstilar som gör fritiden mer intressant."

Jodå, jag insåg efter flytten att det fanns tillgång till kultur som intresserade mig och jag blev en storkonsument av teaterföreställningar, museer, konstgallerier, konserter...

Anledningen till att jag sedan ville flytta från storstan till landsbygden när jag blev medelålders var att jag:

• inte ville fortsätta att enbart vara kulturkonsument - köpa
  
• ville producera kultur - arbeta själv med händerna - skapa
  

Det fick jag genom att åter bosätta mig på landsbygden. Det innebar många nya utmaningar och nya omständigheter. Att starta eget företag och allt vad det innebär, nya sociala relationer, nytt kontaktnät, möjlighet att odla sina egna grönsaker, rotfrukter och blomster. Det innebar praktisk hantering av en släktgård med originalfönster, spegeldörrar, lerklining, vedspisar, stora ekonomibyggnader, äppelträdgård mm kvar. Antagligen gjorde det omställningen lättare att platsen ligger i Mellansverige. I nordligaste delen av landet hade utkomstmöjlighetena varit färre om jag bosatt mig långt från en stad. Såvitt jag inte pendlade och det valdes bort långt tillbaka i tiden genom ett medvetet beslut.

 

Det talas för närvarande mycket om att lämna ekorrhjulet. Det sägs att pandemin gör att fler hus "på landet" efterfrågas än tidigare. Hela landet ska växa sägs det. Kommer det att bli så? Svaret ligger i framtiden.

"De flesta politiker tror att landsbygdens utmaning främst är ”produktionsbaserad”, att det som saknas är brist på stöd för företagen. Men den verkliga utmaningen ligger i själva verket på ”konsumtionssidan”, alltså att det saknas mötesplatser, variation i kultur och andra former av upplevelser, skriver Charlotta Mellander."

Vi som bor på landsbygden och inte har vårt intresse i olika typer av motorfordon, idrott eller jakt behöver platser för KULTURUTBYTEN.