Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

Library lover

Folkbibliotekens vara är viktig för bildning och personlig utveckling men har börjat bli något skör. 

När jag besökte kommunens bibliotek för att låna ett par böcker blev jag superglad. Trots att det var åratal sedan jag lånade något på detta bibliotek och dessutom inte hade med mitt lånekort, fanns jag med i rullorna. Att låna och beställa böcker som fanns på något annat bibliotek i länet gick också väldigt bra och enkelt. Meröppet har biblioteket också, ännu en utmärkt servicefunktion som jag nyttjar rätt frekvent i Mellanserige. Olika universitetsbibliotek och Kungliga biblioteket är andra institutioner som får besök.

Väl hemkommen var det dags att plocka ner saker från väggarna för att de inte skulle åka i golvet av de hammarslag som behövs för att spika upp fina panelbrädor på utsidan. Då fann jag bibliotekskortet. 

Son ko-älskare kan man inte bli annat än glad över kortet! Visst, det är avsett att få barn att läsa böcker förstår jag, ge läsglädje. Men även jag som både cow-lover och library lover blir glad av det.

Minns skolbiblioteket i den gula tegelskolan från 50-talet med stora vackra fönster, ljust och stiligt. När bokslukaråldern infann sig var de maximerade antalet på 5 låneböcker per vecka snart lästa och det var bara att vänta till kommande vecka då 5 andra kunde lånas. Tiden kunde gå långsamt.

När det var dags för högstadiet dära Vall´n blev det folkbiblioteket i kommun(al)huset som fick besök. Det låg en trappa upp i ett stort rum med lågt i tak och små fönster. Ganska mörkt var det. Där var min mammas moster Astrid Sundqvist bibliotekarie. Alltid när man kom in där kom hon fram, om inte genast så när andra låntagare omhändertagits, och rekommenderade böcker att låna. Snacka om personlig service. Astrid hann vara med när nya biblioteket byggdes i anslutning till högstadieskolan.

Länge leve folkbiblioteken och skolbiblioteken!

Döden och arbetarklassen

Fick en bra kommentar av Karin när jag den 23/8 skrivit om "Genusperspektiv på tidningsurklipp". I minnet dök då upp en dödsruna som jag klippte ut ur Dagens Nyheter i mars 1999 eftersom den var så extraordinär och annorlunda. Den sparades och sattes in i tankeboken.

På motsatt sida i boken finns ett kåseri av Ingemar Unge ur tidningen VI, som jag klippte ut en månad senare, i april 1999. Unge hade även han frapperats av den ovanliga dödsrunan över en arbetarklasskvinna och han formulerade sig så här:

Den här tanten visste sin plats på Jorden och var stolt över den. Hon stod över Jante-lagen. Frid!

Attityder mot kvinnor

Fortfarande finns mycket att arbeta mot när det gäller attityder mot kvinnor. Jag läser på IG och förundras över hur en kompetent kvinna på landsorten beskriver hur hon behandlas av män som tror att hon är upplärd av sin man att renovera fönster, att det inte är hon som skrivit de fackböcker hon faktiskt skrivit. Det är två exempel av flera där hon visar hur hon förminskas av män. Varför ska man behöva kämpa mot såna här attityder år 2023?

En av de kvinnor som kommenterar på IG har en förutfattad mening i frågan: att sådant beteende är värre på landsbygden. I en större stad kanske man inte märker av de här attityderna särskilt nära men hon känner igen det från uppväxten på landsbygden.

Det är bara för mej att instämma!

I min barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra i staden. I städer sluter sig kvinnor samman för man vet att sammanslutning är makt!

Ny funktion

 

Ur funktion - ny funktion - soffhäng vid grushög och ruderatväxter. Kunde inte låta bli att fotografera stadens glömda busshållplats i utkanten av industriområdet. Mänsklig framfart i förändring.

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.

Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

 Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin. 

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.

Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

Idrottsplatser

 

Strandvallen i kommuncentrat används numera av en hundklubb med hundskola.

Manhemsborg i Rundvik är fortfarande idrottsplats som ser ut att ha sponsorer. Ett vändkors skymtar sentida inbyggt i vänstra "tornet". Festplatsens dansbana har hamnat på museum.

Det har under 1900-talet funnits ett otal idrottsplatser och festplatser i landet. Även så i denna kommun. De flesta har gått Bruksvallens öde till mötes, helt utan dokumentation. Resterna av Bruksvallen är numera helt borta efter en skogsavverkning.

Hoppfullt

Serietecknaren Mats Jonssons sommarprat i P1 som jag lyssnade på först idag gjorde mig uppsluppen. Det finns hopp för avfolkningsbygder i norra delen av landet. Han bodde vid Mariatorget (precis sm jag själv en gång i tiden) och har nu flyttat norrut. Musikvalen var passande och jag uppskattade dem trots att jag inte är 70-talist som Jonsson själv.

 Sommar i P1 med Mats Jonsson finns att efterlyssna på.

Detta får bli min Norrlandsillustration - en Konsumkasse av juteväv 30 x 35 cm. Tänk så liten, så få varor man köpte 1958, för här i kommunen hade många fortfarande lantbruk med egen mjölk, egen potatis och husbehovsgrönsaker, eget kött. Varje by en lanthandel - idag finns Konsum kvar enbart i kommuncentrat Nordmaling. Och en ICA Supermarket.

Träindustrisamhället Bollstabruk i Kramfors kommun, som Mats Jonsson berättar om, fick ungefär samma utveckling som Rundvik i denna kommun. Men kanske finns framtiden där..

Lodrät skog

Det här är ett storstadsprojekt - vegetativa höga byggnader, en vertikal, urban "skog". Fint presenterat - jag undrar hur organisationen med skötseln av växter och träd är ordnad?

Bosco verticale är ett häftigt projekt från den italienske arkitekten Stefano Boeri.

Har man, som vi landsbygdsboende, skogen inpå oss behövs inte detta. Men det handlar om hur vi vårdar vår natur in i framtiden förstås.

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.

 

Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.

 

Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).

 

Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

KulturKonsumtion kontra kulturProduktion

Anledningen till att jag valde att flytta från landsbygden till stan när jag var ung var enbart för att jag:

• ville ha en specifik utbildning

Jag är ingen ovanlig individ i det fallet om man läser en artikel av forskaren Charlotta Mellander i Dagens Industri.

"En överväldigande majoritet av de som flyttar till en annan kommun gör det i åldern 18 till 35 år, och när man är i denna ålder tycks fler saker än ett bra jobb spela roll. Man flyttar även för att få tillgång till utbildning och inte minst en variation av livsstilar som gör fritiden mer intressant."

Jodå, jag insåg efter flytten att det fanns tillgång till kultur som intresserade mig och jag blev en storkonsument av teaterföreställningar, museer, konstgallerier, konserter...

Anledningen till att jag sedan ville flytta från storstan till landsbygden när jag blev medelålders var att jag:

• inte ville fortsätta att enbart vara kulturkonsument - köpa
  
• ville producera kultur - arbeta själv med händerna - skapa
  

Det fick jag genom att åter bosätta mig på landsbygden. Det innebar många nya utmaningar och nya omständigheter. Att starta eget företag och allt vad det innebär, nya sociala relationer, nytt kontaktnät, möjlighet att odla sina egna grönsaker, rotfrukter och blomster. Det innebar praktisk hantering av en släktgård med originalfönster, spegeldörrar, lerklining, vedspisar, stora ekonomibyggnader, äppelträdgård mm kvar. Antagligen gjorde det omställningen lättare att platsen ligger i Mellansverige. I nordligaste delen av landet hade utkomstmöjlighetena varit färre om jag bosatt mig långt från en stad. Såvitt jag inte pendlade och det valdes bort långt tillbaka i tiden genom ett medvetet beslut.

 

Det talas för närvarande mycket om att lämna ekorrhjulet. Det sägs att pandemin gör att fler hus "på landet" efterfrågas än tidigare. Hela landet ska växa sägs det. Kommer det att bli så? Svaret ligger i framtiden.

"De flesta politiker tror att landsbygdens utmaning främst är ”produktionsbaserad”, att det som saknas är brist på stöd för företagen. Men den verkliga utmaningen ligger i själva verket på ”konsumtionssidan”, alltså att det saknas mötesplatser, variation i kultur och andra former av upplevelser, skriver Charlotta Mellander."

Vi som bor på landsbygden och inte har vårt intresse i olika typer av motorfordon, idrott eller jakt behöver platser för KULTURUTBYTEN.

Kyrkogårdar med olika prioriteringar

Jag besökte en kyrkogård i en närbelägen stad härförleden för att se till en grav. En välhållen kyrkogård kan man lugnt säga. Häckar, gravkvarter, gräsytor och träd är välskötta.

Här hittade jag en rödblommande kastanj.

Nordmalings nya kyrkogård från 1894 ser ut så här i början av juni månad. Grönskan har inte kommit lika långt av naturliga skäl och en stor del av gräset har råkat ur för "tjalabränna". Det kommer att ordna sig. Men blicken har inget att fästa sig vid utan irrar runt bland låga gravstenar utan rumslighet. På denna kyrkogård ligger några av mina släktingar begravda, bland andra mormor och morfar. Det är ingen fröjd på något sätt att komma till denna ogästvänliga stenöken vars kvarter tidigare avgränsades av häckar och solitära buskar. Att det blivit så här tror jag inte enbart går att skylla på att stat och kyrka skildes åt år 2000.

Mellan den lutande raden av gravstenar till vänster fanns ända till någon gång efter 2005 en rad björkar. Alla dessa björkar togs bort, stubbfräsning utfördes och  nya björkar planterades med längre avstånd sinsemellan. Men ganska snart togs även samtliga av dem bort av för mej okänd anledning. Gissa vem som blev bestört? Hur och varför länsstyrelsen gav tillstånd till detta är okänt. En häck planerades, den tog sig dåligt och togs bort efter ett par år. Senare planterades ännu en ny häck av annat växtmaterial. Hurra, äntligen får vi ett rumsskapande element som leder blicken bort från gravstensöknen när man går in genom grinden tänkte jag. Även den häcken är borta nu sedan något år tillbaka. Varför lyckas man inte, varför får kyrkogården misshandlas så? Hur kan länsstyrelsen i Västerbotten godkänna detta, att det ser ut så här?

1986 gjorde en tidigare länsantikvarie en genomgång av träden vid kyrkan och gamla kyrkogården, prästgården samt nya kyrkogården. När det gäller nya kyrkogården kom man fram till ovanstående. Björkraderna skulle vara kvar men allt eftersom ersättas med nya björkar med något glesare avstånd sinsemellan. Träd bland gravstenarna var svårare att hitta plats för. (Häckar var givna vid detta tillfälle.)

Kartskiss över behandlade trädplanteringar. Nya kyrkogården längst till höger.

***

När behövs tillstånd från Länsstyrelsen? Alla förändringar i kyrkan eller på kyrkogården kräver tillstånd enligt kulturmiljölagen.

För förändringar på kyrkotomt och begravningsplats krävs tillstånd att

• utvidga eller på annat sätt förändra
• uppföra eller ändra byggnader, murar, portaler och andra fasta anordningar
• större förändringar av planteringar, beläggning på gångar med mera

***

Nedan publiceras några foton från två av de kyrkogårdar jag brukar besöka relativt regelbundet. Att jämföra med kyrkogården ovan.

Här har häckar tagits bort efter att stat och kyrka skildes åt då många gick ur svenska kyrkan och församlingarnas ekonomi därmed försämrades - men långt ifrån alla häckar är borttagna. Det planteras till och med en ny! Bild från  juni 2019.

De tre nedersta bilderna från en kyrkogård i en stad är tagna i år.

Här ligger en annans mormor och morfar begravda.

.

Kortklippt folkskollärarinna

Tänk er att se en kvinna i kort frisyr här på nordliga landsbygden under 1890-talets första år! Vilket uppseende det skulle ha väckt, vilket tisslande människorna emellan... 1890 föds min mormor som jämförelse, hon hade aldrig kortklippt hår. Huruvida shinglat eller bobbat hår får genomslag i socknen på 1920-talet har jag inte forskat i. Men på 1950-talet vet jag att kvinnor började klippa sig kort även här.

Kvinnan på fotografierna föddes 1858 på svenska landsbygden.
Hösten 1882 började hon sin utbildning vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm mot faderns vilja.
Som 27-åring sökte hon och fick en tjänst som lärarinna i Landskrona. Året var 1885. Den tjänsten innehade hon i tio år, till 1895. Hon klippte håret kort under 1890-talets första år vilket tyder på en stor viljestyrka. Inför den andra utlandsresan 1899-1900 bestämde hon sig för att spara håret långt igen. Det hade varit alltför uppseendeväckande med kort hår under första utlandsresan 1895-1896 som gick till Italien. Till svägerskan konstaterar hon  i brev från Rom:

"Annars märker jag mest att jag är kommen långt bortifrån därför att människor gapa så förfärligt på en på gatorna. Det är som vore jag en chines. De ha förfärligt roligt år mitt korta hår. Det är ju en oskyldig förnöjelse med det är inte alltid trefvligt."

.
.
.
.
.
.
.
.

Selma Lagerlöf, Ateljé Jaeger 1928.

Bevaransvärda djur

Ett besök på Skansen dan före dopparedan var verkligt givande. Mitt i storstan finns miljöer där man kan se hur livet förr kunde arta sig. Naturligtvis går det inte att fånga helt, vår egen tid finns med någonstans i alla fall, men det är tillräckligt bra för att kunna förstå en del av de förutsättningar som fanns här i landet före industrialismens intåg. Och vardagarna före jul finns där få turister och ingen julmarknad, man går där relativt ostörd.

Skånegården, en fyrlängad korsvirkesbyggnad, visade inget dåtida julfirande, bostaden var stängd. Men när man passerade på avstånd kacklade gäss utanför längan och i mörkret lyste det genom några små fönster. Nyfiken som man ju är drogs benen dit.

En sötchock, ett oväntat minnesbombardemang kom över mig. Kossor. Där. Det luktade gott precis som i lagårn hemma som barn och tonåring. Inte som i stora kofarmar där det verkligen kan lukta illa. Och där djuren sannerligen kan bli illa behandlade. Nej, här var vänligt och luktade som det bara luktar då några få kossor hålls. Elefanterna försvann för länge sen från Skansen, korna av rasen SLB - Svensk LåglandsBoskap, kom för några år sedan. Friluftsmuseet Skansen visar upp svenska traditionella förhållanden, är inte en djurpark med enbart vilda exotiska som tidigare. Jag blev oerhört glatt överraskad av denna djurhållning. Kor visar svensk kulturhistoria! Inga tamdjur har väl följt människan så länge och nära inpå som mjölkkor som även gett föda. Korna är människans bästa vänner.

Förr var alla svenska städer agrara. Där fanns kor, hästar getter, får, grisar, höns mm. De garanterade mattillgången, man mjölkade och mjölken blev till ostar, syrad mjölk och annat som gick att förvara, man slaktade och konserverade köttet på olika sätt. Frysar fanns ju inte. Förhållandena för stadsborna var i mångt lika landsbygdens folk. Det är långt ifrån alla som tänker på det eller ens känner till detta eftersom kreaturen numera hör landsbygden till. Bland allmänheten funderas heller inte över varifrån denna tamboskap fick mat/foder. Ägde den agrara stadsbon mark som producerade hö utanför stadsgränsen? Eller havre till hästen? Att allt kreatursfoder inte kunde köpas står klart. Fägator ledde ut ur stan till betesmarker. Skillnaden mellan stad och land var inte så avgrundsdjup som den är idag. Och så var det inte enbart i nutida välfärdsstaten Sverige.
.
.

Ko-oolt...

Ett besök på den pågående utställningen med Märta Måås-Fjetterströms mattor i Rikssalen i Stockholms slott gav bestående skönhetsintryck. Utställningen i sig var vackert och lättsamt planerad, ljussättningen bra och behaglig. Ett par vävar fick mig att haja till som den här röllakansväven t ex. Den heter Korna och komponerades 1930. Med min fä-bless för kor fattade jag tycke för draperiet även om det kanske inte var den allra mest typiska av Måås-Fjetterströms formgivning, men ack så vänlig och färgrik.

 

"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."

(Gunhild Haller-Augot, Form 1931:1).

Tyvärr var det på utställningen mycket svårt att se de liggande och idisslande korna, endast de stående med nyfikna blickar var exponerade. 

Den här lantliga idyllen närdes av 30-talets stadsbor som fortfarande levde med den utanför stadsgränsen. Stad och land gick fortfarande hand i hand, landet var inte delat som idag. Märta Måås-Fjetterström uppfattade det så här:

"Jag kan ej nog prisa 

att få vistas i en sådan

härlig natur medan man

håller på att komponera.

Visserligen är man ifrån

en hel del som man nog

behöver se och följa med

... men ändå!...

jag sitter i min atelier,

omgiven av höga träd..."

Märta Måås-Fjetterström

I en annan anteckning beskrev hon tillvaron så här. För mig är båda upplevelserna lika sanna.

"Ingen frihet

är större än den

man känner

i en stor

främmande stad."

.
.