31 december 2016

Tryckfrihet

Det har väl inte undgått någon att år 2016 är det 250 år sedan Tryckfrihetsförordningen skrevs in i grundlagen här i landet. Läs Tryckfrihetsförordningen från 1766.

***
Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad. Tryckfriheten innebär att medborgare och grupper inom landet får publicera alster utan att någon förhandsgranskning eller censur äger rum. Envar har också rätt att fritt distribuera producerade texter.

Tryckfrihet ses ofta som en grundläggande del i fungerande demokratiska samhällen. Varje medborgare i en stat där tryckfrihet råder har rätt att i tryck sprida sina uppfattningar så länge de inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten. Tryckfriheten får dock enligt de demokratiska principerna inte inskränkas mer än vad som krävs för att skydda andra fri- och rättigheter.

I Sverige är tryckfriheten en grundlagsskyddad rättighet som regleras i tryckfrihetsförordningen. Sveriges första tryckfrihetslag antogs 1766, vilken var den första i världen. I Sverige slås tryckfriheten fast i Regeringsformen förändringar måste beslutas av två riksdagar mellan vilka nyval skett.


***

Själv har jag märkt av ordens makt. Att tycka något, att vilja få bort orättvisor inom den lilla byn, gör människor arga. Om maktstrukturerna krackelerar måste man tänka själv. Och det är farligt tycks det. Som det är nu vill man "döda" alla med åsikter som inte stämmer med härskarnas egna. Blir det uppståndelse vet man att man hamnat mitt i prick med sina ord. Annars skulle det vara tyst. Som i graven. Utom i små kretsar kring köksborden.

Vi har långt kvar till öppenhet och genomlysning i den här lilla delen av världen. Det är lätt att  förundras över mänsklighetens tunna lager civilisationsfernissa också i en demokrati. Jag hade varit död eller straffats offentligt om jag levt i ett annat samhällsstyre. Jag måste tillstå att jag beundrar världens demokratikämpar som kanske måste utstå hot, våld och tortyr. Leve åsiktsfriheten och tryckfriheten.

En illgärningsperson spändes fast här för allmän bestraffning. Just den här skamstocken finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum.

Öppenhet och mod tillönskas inför framtiden - inte bara nästa år!
.
.

30 december 2016

Radiohörnan

En Grundig-radio, en golvhylla som får ersätta den ursprungliga pappa-gjorda, en antimakass (?) på fåtöljen som hänger med, den textila bonaden av Gocken Jobs med Bebådelsen, Jesu födelse, de tre vise männen och flykten till Egypten - en bonad jag studerade grundligt som barn. En bunke med granris och krepp-pappersblommor står på skrivbordet och ersätter julgranen, hemstöpta stearinljus i stakarna. Detta är min delbild av finrummet under jularna för länge sen.

Tazetterna i glasvasen på radion tar väldigt lång tid på sig att slå ut men det gör inte så mycket, de hör egentligen inte hit...
.
.

28 december 2016

De blå ljusstakarna och den röda stjärnduken

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga.

Numera finns bara ljusstakarna kvar men jag har klippt till en stjärna i röd filt. Den kom till innan jag studerat de gamla fotografierna och uddarna blev fem istället för sex! Duken under är inte helvit som då. Och jag valde att strössla ur Lindor-kulor eftersom ingen använder sockerbitar till kaffet idag.


Ljusstakarna av ljusblå metall med bronserat handtag och målade blänk kan nog betraktas som en del av mig. Trots att de inte använts på decennier. Så kan det gå. Nu är de välkomna ut i ljuset till julen istället
Föritin då jag var stjärngossa. För övrigt hittade jag det röda sidenbandet som användes till den vita långskjortan nu i december. Varför sparade mamma detta? Var hennes upplevelse av de här luciafirandena lika starkt som mitt? Hon var trots allt ingen samlare.

Brasan

Vad ger mer ombonad känsla än en brasa i öppna spisen?
Så sant Ellen Key beskriver det i Skymningsbrasan från 1870

”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”

Hurra för öppna spisen i mitt nygamla 50-talshem.
.
.

26 december 2016

Åtta jungfrur

Finrummet på övervåningen är återmöblerat. Som det burits möbler här före jul. Tungt var det men nu är möblerna på plats där de ska stå och där de stått en gång i tiden. Soffan har sin sentida skyddstäckning, jag är grymt rädd om möbeltyget som inte går att tvätta. Stolsitsarnas tyg som är detsamma, har jag tagit loss och tvättat tidigare. Snöfilingkudden är förstås på plats också.

En julduk har kommit fram på soffbordet. Broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto och rekvirerades från ICA-kuriren.

När jag går igenom en liten pärm en flikarna Bakning, Matlagning, Blommor och Handarbeten med inklistrade tidningsurklipp, hittar jag namnet på duken. Den heter Åtta jungfrur.

Duken har även broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Den då (1950-talet) "nya julduken kommer från Malmöhus läns hemslöjdsförening. Den är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligg i samma riktning på baksidan." (Snacka om hantverksstolthet!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år."

Sen kommer det: "Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då." Jovisst, jag är dotter till hon som broderade duken.

Ja, jag är oerhört glad över duken och allt annat, en julhelg i 50-talets tecken. Som jag längtat. Utomhus finns inga ljusslingor, bara islyktor och andra lyktor med levande lågor. Mörkret utomhus skingras utan elektricitet som en gång i tiden. Min bästa julklapp var boken "Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria" av Jan Garnert som trycktes i år.

23 december 2016

Julrosen med glöd i

Nu är´e jul igen...


Mitt finaste julminne är nog när jag var liten och vaknade på julaftonsmorgon så tidigt att föräldrarna höll på med lagårdsrutinerna.. När jag vaknade låg jag någon minut innan jag fattade att dagen jag längtat så efter var inne. Dofterna fanns där, man tassade upp, och mamma hade städat klart och ordnat det sista långt in på natten. Man steg upp till ett jultrivsamt hem som det doftade jul om. En ny fin trasmatta i blått låg diagonalt över köksgolvet, i taket hängde en lång pappersgirland i grönt, rött, blått och gult. I kökstaket lyste lysrörslampan så trivsamt. Jo faktiskt ;-) I de andra rummen var det mer dämpad belysning. Allt var klart och underbart och barnets förväntningar hade inte enbart med julklappar att göra. Det var en stämning som var så speciell.

När föräldrarna väl kom in var det frukost och sen började den oändligt långa väntan på jultomten. Än en gång mitt på dagen var det lagårdsstök för mammas och pappas del, nu skulle mamma "stell korna" dvs ge dem hö och på julafton fick de också något extra gott. Även djuren skulle känna av att det var jul. Först klockan två var alla omklädda och lutfisken skulle ätas. Den långa som köptes stel och styv på Lögdboa och som lades i lut i kylrummet på Anna-dagen var nu färdig att ätas. Jag tyckte om den där lutfisken som var nog så god som den man nu köper färdiglutad.
Julbrödet som hörde till, det bakar jag än, kalvköttet var saltat och torkat i ugnen  på svag värme och därefter griljerat. Någon julskinka fanns inte på bordet, den kom när jordbruket las ner och kalvkött var svårt att uppbringa. Jag växte upp med en väldigt gammal tradition - julskinkan blev vanlig vid förra sekelskiftet. Men här var det ingen jul utan detta mörka bröd och torkade kalvkött. Traditionen är återupptagen men det var dyra lärpenningar att lära sig salta och torka kalvkött så smaken blev densamma som en gång i tiden. Visst - sylta, aladåb, risgrynsgröt, ris á la Malta, hemgjort godis hörde också till samt torkade fikon, dadlar och olika nötter. Säkert även sill men den minns inte jag för som barn var de ingen läckerhet.

Det jag minns av julaftonen är stämningen av glädje, gemenskap, ett pyntat hem och julmusik. Julklappar förstås men idag minns jag inte dem som viktigast. Tv fanns inte här, den styrde inte familjens liv. Men Nicke Lilltroll fanns där i Grundig-radion.
.
.

22 december 2016

Hugga gran

Idag var vi ut och sågade oss en julgran. På egen mark förstås. Det gick bra men var inte alls stämningsfullt eftersom där inte fanns någon snö. De här bilderna är från ett annat år.
Granen står i lagårdsporten och väntar tills dan före dan, imorgon alltså, då den ska in och kläs.
Här är Evert Taubes enda vintervisa som jag känner till. Den är väl fin:

21 december 2016

Vinter i december 2016


Numera är vita jular i farozonen även i mon del av "Norrland". Och de få återstående höladorna ännu mer i farozonen än för några år sen. Vad är "vår vackra by" som man talar om här? Vad betyder vår kulturhistoria?
https://morfarshus.blogspot.se/2010/12/i-farozonen.html
Den här vyn sände jag en gång som julkort för den tilltalade mig. Det var då. Nu väljer jag andra motiv som jag är stolt över. Här skrev jag en gång i tiden om vad som låg i farozonen.

Ägarförhållanden för flera hemman och för de som äger dessa lador har förändrats sedan dess. Ja, jag vet att de flesta tycker att byn ska utvecklas. Men vad innebär det? Visst tycker jag också det, stillastående liv passar inte mig. Men jag har andra tankar om vad utveckling är än de som styr livet här.
.
.

17 december 2016

Vintrig scen

Hölass i vinterkyla. Foto Sune Jonsson.

En gång fanns snöiga vintrar. En gång fanns lador, sådana där hus för hö ni vet. En gång fans arbetshästar. En gång fanns höskrindor i bruk. En gång fanns en västerbottnisk dokumentärfotograf.
Det är historia nu. Det är kulturhistoria. Nu är det akademikers och museifolks sak att hålla kvar den kunskap som fanns en gång.
.
.

16 december 2016

Linus på linjen


Någon som minns?
Jag såg oerhört sällan på tv under den tid Linus visades i svensk tv, men något avsnitt har jag sett. Inte det här ovan, det påmindes jag nyligen om av en tillfällighet.

Jag gillar Linus, en nyupptäckt filur med en skicklig upphovsman. Italienaren Osvaldo Cavandoli är skaparen av den känslosamme och uttrycksfulle linjemannen. 1969 visades han för första gången i italiensk tv.
.
.

15 december 2016

Folk och folk

Här är en kortintervju med Marcus Finbom,som precis tagit examen från ett ettårigt post-master-program vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Ur tidskriften Hemslöjd 4/16:

De röda stygnen visar var en trafikled förväntas orsaka höga halter av farliga partiklar i luften. De gröna, blå och gula stygnen markerar områden med lågt valdeltagande, låg medelinkomst och hög barntäthet.

Hur presenterade du ditt examensprojekt?

Jag gjorde tre korsstygnstavlor med abstrakta representationer av trafikleden Förbifart Stockholm. Jag visar geografiskt var det kommer att uppstå höga koncentrationer av avgaser och skadliga mikropartiklar och kopplar ihop det med andra faktorer som utmärker just de platserna. De blå stygnen markerar områden med valdeltagande under 65 procent. De gula markerar årsmedelinkomst under 225 000 kronor och de gröna visar var det finns en stor andel barn, fler än 900 barn per kvadratkilometer.

Vad kom du fram till?

Tavlorna visar ett ganska tydligt samband. Smutsen hamnar hos människor med låga inkomster och ett lågt deltagande i den representativa demokratin. Hos dem vars röster inte blev hörda när planerna klubbades igenom. Vägen förlades inte i en tunnel när den passerade deras områden, vilket skedde på andra platser.

Varför valde du korsstygn som medium?

Jag ville hitta en form att gestalta siffrorna i som kontrasterar mot innehållet, som i sin tur handlar om ingenjörskonst, våld statistik och den manligt dominerade massbilismen. Broderi däremot kopplas ihop med kvinnor och hemmets trygga härd. Det uppstår en viss chockeffekt där. Det är först när man läser informationsskyltarna som man ser det planerade våld som broderierna föreställer.

***
Sverige är inte ett så jämlikt samhälle som många vill påskina. Allt oftare läser jag om klasskillnader i texter på vitt skilda håll. Plötsligt vågar man tala om det. Min erfarenhet är dock att många i de svagare grupperna inte så gärna pratar om detta utan vill tro att skillnaderna har utplånats eller är utjämnade.

Jag hade i förra månaden anledning att besöka just Ekerö på ett uppdrag. Efter att ha besökt objektet tog jag en kort sväng till Drottningholmsparken. Här är det delade meningar om Förbifart Stockholm kommer att förstöra världsarvsområdet. Den framtida trafikplatsen kommer att ligga ungefär en kilometer från södra gränsen till det skyddade området.

Engelska parken vid Drottningholms slott med Monumentholmen.

Visst är är det härligt att vandra runt i den engelska parken som började formges på 1780-talet av Fredrik Magnus Piper. Märkligt nog känns det lite "hemma" :-) Hit har jag ofta begett mig för att promenera och på tidig höst sparka i färgglada lövmassor och inta kaffe med våfflor i Kina slottskök framför stockelden. Området ett kulturarv som tillhör det svenska folket och skyddas oändligt mycket starkare än områden som saknar status och inte har kulturskydd. Som arbetet längst upp vill visa.

14 december 2016

Julkonsert

Den årliga lucia- eller julkonserten valde vi i år att förlägga till KMHs nya lokaler på Valhallavägen. Jag var intresserad av att se arkitekturen både exteriört och interiört så vi såg till att anlända tidigt.
Konserten gick av stapeln i den största lokalen som var helt rätt juligt röd. Den här traditionen att endera se luciatåg eller gå på julkonsert har jag och min kompis haft sedan 80-talet och håller fast vid den. Först ses vi och äter, ofta på Operakällarens Bakficka.
Efter konserten återvände jag till en smyckad centralstation för att hoppa på tåget tillbaks efter några fina timmar i gott sällskap.

11 december 2016

Centralpunkt

Här möts Mälaren och Saltsjön. Det här är Mälarens lås. Därför uppstod en stad här. Den staden blev Stockholm.
Tage William-Olsson funktionalistiska trafikkarusell från 1930-talet rivs nu för större trafikapparat. Just här ses Blå Bodarna som demolerats. Stockholms mångårige stadsträdgårdsmästare Holger Blom stod bakom denna cirkulära byggnad. Holger Blom höll föreläsningar på KTH även efter sin pensionering och jag minns honom som en fryntlig och rundlagd arkitekt. KF:s glashus där till höger i fonden stod färdigt året innan jag flyttade till sta´n.

Nya omdaningar av Slussen har länge planerats och är nu påbörjade. Det är bara att önska att förståelsen av Slussen som en viktigt nav i staden kommer att finnas kvar efter att de stora nya byggnaderna växt fram. Jag tycker om att veta vad som händer i huvudstaden även om jag inte bor där längre. Däremot engagerar jag mig inte längre utan det gör jag på de platser som påverkar mitt eget boende eller mitt närliggande landskap. I Stockholm finns så många kompetenta som driver frågor / protesterar då det gäller stadens förändring / utveckling. Igår var där demonstration mot det tänkta Nobelhuset. I hembyn och hemkommunen är det oftast stilla trots att missnöje finns. Man skriver gärna anonyma digitala insändare i lokaltidningens nätupplaga. Läsningen är oftast olustig.

Att komma cyklande över Södermalmstorg och sen rulla nerför mot Skeppsbron vackra morgnar på väg till jobbet är minnen som stannar kvar. Utsikten österut var generös. Mot väster är det vackrast på kvällarna de gånger kvällsrodnaden fick himlen att brinna.
.
.

10 december 2016

Grande finale

I år är det 150 år sedan CJL Almqvist dog. Hela året har olika programpunkter kring denne mans liv och leverne genomförts på olika platser i landet. Finalen gick av stapeln sista lördagen i november med en litterär och musikalisk salong i Börssalen. Äntligen fick Carl Jonas Love Almqvist komma in i Svenska Akademien :-)
Jag fotograferade lite försynt i pausen då salen tömdes enär det bjöds på snittar och dryck i ljusgården. Och på Stortorget utanför pågick den årliga julmarknad med ett myller av människor.
Det litterära och musikaliska som framfördes var njutbart och av hög klass. När tankarna for iväg kom jag att tänka på att den första byggnad där jag, som liten flicka tillhörande en enkel jordbrukarfamilj i norra Sverige, såg pilastrar med förgyllda kannelyrer och joniska kapitäl var EFS missionshus. Bönhuset som vi sa, är naturligtvis så mycket enklare än Börshuset ritat av Erik Palmstedt på1770-talet. Men ändå är bönhuset, som invigdes den 26 oktober 1930, en viktig byggnad i mitt liv eftersom det var den första kontakten med den klassicistiska arkitekturen. De där märkliga krulliga "öronen" satte fantasin igång och nyfikenheten att ta reda på mer om dem...
.
.

5 december 2016

Jämställt?

Vissa kan möta verkligheten och se patriarkaliska strukturer och förstå hur det fungerar. Det här är en av de insiktsfulla.

(Det här är också ett test för att se om det går att länka till ett instagramkonto vilket jag aldrig gjort förut.)


4 december 2016

Glimrande

Varför ska man åka till Thailand över jul och nyår när det är så trevligt hemma? Jag hör till dem som kan framkalla den förväntansfulla känsla jag hade som barn. Sol, värme och palmer är inget alternativ över julen, nej gärna snö, kyla och granar :-)

Ljusbåge av stringtyp
Julens glädjespridare kommer att plockas fram och sprida sitt ljus, ljusbågen av stringmodell som kan vara mitt bästa loppisfynd ever.
.
.

2 december 2016

Allmogegåtor

Okej, jag tar gåtan i förrförra inlägget i en blekingsk variant enligt Svensk Folkpoesi i urval av Bengt af Klintberg & Finn Zetterholm, 1991. Jag köpte den för en tia i en secondhandbutik i veckan. Det var när jag läste den här gåtan jag kom att tänka på barndomskvällarnas glada och stillsamma nöjen. Så kunde en jordbrukarfamilj i norra Sverige roa under 50- och 60-talet. Det var på inget sätt långtråkigt. Det här är gåtor som jag kan tänka mig att mina morföräldrar och många generationer före hade hört, allmogens gåtor.
Fyra hängande
fyra dängande
två står i ly,
två står i sky,
fyra visar vägen till by
och en laskar bakefter.

När jag ändå år igång kan jag ju ta en gåta vars svar är just "gåtan":
När man inte vet vad det är,
så är det något.
När man vet vad det är,
så är det inte vad det var.

Just den här gåtgåtan finns i "Kråkan satt på tallekvist" av Erik Gamby, LTs förlag 1952. Ingrid Årefelt-Svalander har illustrerat boken. På försättsbladet har mamma prydligt präntat mitt namn samt "fått av pappa den 13 april 1957". Efter varje Umeresa kom han alltid hem med en bok långt innan jag kunde läsa. Det är jag tacksam för. Utan böcker i hemmet blir man en annan personlighet. Jag lärde mig att läsa i första klass och då hade det hunnit bli 60-tal men boken fanns och finns kvar.

Har ni hajat svaret på första gåtan? Det är mitt favoritdjur ever ♥ och gåtan skapades under den tid då jordbruket var ett måste för att få mat på bordet.

 Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor
.
.

1 december 2016

Årets julkalender

Har ni sett årets julkalender? Den är snäll.


HÄR kan du se den i större format och/eller lada ner den som pdf. Svenska kyrkan i Umeå ligger bakom den fina idén. Joina.
.
.

29 november 2016

Gåtfullt

Den här gåtan, och andra, ställdes jag som barn inför de kvällar då familjen var samlad efter att jobbet i ladugården var avklarat för dagen. Det var innan tv:ns tid. Gåtor av olika slag förnöjde oss, vissa var så ålderdomliga att jag inte förstod alla ord de bestod av och än mindre innebörden. Men den här är solklar :-) Det handlar ju om en favorit.

Två står i sky
två står och ly
fyra visar vägen i by.
Fyra gångare
fyra slångare
och en efterslängare.
Vad är det?
.
.

28 november 2016

Södermalm då

Här nedan ser man Södermannagatan norrut från Kocksgatan med Katarina kyrka i fonden. T.v. Södermannagatan 10. Fotografen Kasper Salin (1856-19191) stod i korsningen med Kocksgatan.
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=18801
Katarina kyrka syns i fonden.
Huset på högra sidan av gatan uppfördes på 1890-talet.
Huset till vänster, alltså nr 10, flyttades från platsen 1929 och är numera Skansens boktryckarbostad. Detta låga timrade hus flyttades till stadskvarteren vid Sveriges första friluftsmuseum när staden växte och högre exploateringsgrad beviljades, dvs. högre byggnader uppfördes. Kvarteren här omkring var en gång min nya hembygd men då var de låga husen borta sedan länge.

Här ett foto från S-mannagatan 10 (nu 12) under nermontering före flytt.

Inte grävde jag i de nya hembygdskvarteren historia genast jag flyttade dit. Stockholms övergripande historia får man sig till livs om man bor där i många år och är intresserad. Och numera forskar jag hellre i min lilla hembys historia än Stockholms dito. Men det är lättare att utöva sitt intresse i en stor stad med flera med kulturhistoriskt intresse och stor dokumentation än i en liten okänd by. I Digitalt museum och Stockholmskällan finns kunskap att ta till sig.

Stockholmskunskap är allmänintresse.
En storstad tillhör alla.
Min hemby tillhör inte många.
"Jag har fått lära mig att min hembygd inte räknas."
Vem sparar på och för vidare de små platsernas minnen?

Så här såg det ut på gården till Södermannagatan 10 (numera 12). Fotograf var Kasper Salin.

En stor stad är under ständig förvandling då förändringstrycket är stort. När jag flyttade till Sthlm fanns t.ex. de här firmorna och restaurangerna:
* Ditzingers heminredning grundad 1854
* Augusta Janssons karamellfabrik grundad 1882
* Restaurang Metropol
* Aspingtons antikvariat
* Gamla stans antikvariat
* Bäckahästen
* Restaurang Brända tomten

Bara för att nämna några som försvunnit. De är borta nu men staden lever vidare. När butiker och företag (och skolor) i hemkommunen försvinner idag, drabbar det orten mycket tydligare i negativ riktning.
.
.

27 november 2016

Ljus av vax

Första advent var´e här. Tänd ett levande ljus så här i adventstider och tänk på hur mörkret skingrades före elektrifieringen.

Det jag önskat mig i julklapp är boken Ut ur mörkret, ljusets och belysningens kulturhistoria av Jan Garnert. Sedan tidigare har jag av samma författare Anden i lampan. Etnologiska perspektiv på ljus och mörker från 1993. Den nya bokens förord börjar så här:
Så snabbt allting hände när mörkret blev ljust och livet annorlunda. I Sverige pågick förändringen från slutet av 1800-talet till 1910-talets första årtionden. Sedan dess kan människan lättare vara aktiv och verksam under mörka kvällar och nätter.
Om detta har jag skrivit och forskat sedan slutet av 1980-talet. Då var min nyfikenhet stor. Hur hade det varit att leva utan elektrisk belysning, människan är ju så beroende av ljus? Jag tyckte också det var märkligt, och turligt för min del, att så lite fanns skrivet om ljusets och mörkrets kulturhistoria.
Jag är fortfarande nyfiken. Mest av allt undrar jag vad som just nu pågår och händer med det elektriska ljuset. Vad är det för slags nya rum och miljöer som skapas på 2010-talet?

Då jag är stor diggare av mörker kan den här boken vara oerhört intressant läsning. Det är svårt att helt förstå hur det var här i huset, i byn, före 1920-talet då elektrifieringen kom. Idag verkar alla vilja ösa på med utebelysning. Utom jag då.

För att kunna ge en sann upplevelse av en kulturhistorisk byggnad i samband med restaurering, är det viktigt att ljusintensitet, ljusfärg mm ligger på samma nivå som den tid man vill återskapa. Hur ordnar man det med LED-belysning som snart, enligt EU-direktiv,  är den enda ljuskälla som finns?

I min ägo har jag en liten låda av trä, en ljuslåda, där hemmets stöpta talgljus förvarades. Lådan rymmer inte många ljus och det var säkert den billigaste typen av ljus som låg däri. Här i socknen hade ytterst få, om någon annan än kyrkan, råd med dyra vaxljus och stearinljusen, även de lyxartiklar, kom först på 1830-talet. Min låda är äldre än så och därför tror jag att den innehöll talgljus.

En fridfull första advent tillönskas!

25 november 2016

Förberett


Jorden är förberedd för nyttjande. En härlig syn. Att harva, så och välta återstår. De två sista momenten sker  på en och samma gång numera. Nästa sommar kommer jag att kunna njuta av vajande sädesfält. Plöjd åkermark borgar för levande landsbygd.

.
.


24 november 2016

Däck till höskrindan

Nu har vi ny innerslang på däcket som visade sig ha pyspunka. Det har stått oanvänt sedan 1970 så att det inte var helt up-to-date är verkligen inget att orda om att punka uppstått. Helt lätt var det inte att få tag i en slang den här dimensionen. Men efter mycket letande kan det nu åter monteras på höskrindan. Däcket fortsätter vi att slita på, det var bara innerslangen som byttes.
Trelleborg
26 x 35 (tum)
0-19
.
.

22 november 2016

Just nu

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår
i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas,
talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i
november...


Dikten kommer ur denna trevliga bok

. .

20 november 2016

Att inspireras av enkelheten

Vilken enkel och elegant piedestal jag såg på en resa. En sådan vill jag ha. Hade det varit föritin hade pappa snickrat ihop den. Nu får jag lösa det på annat sätt.
.
.

18 november 2016

Klagosång

Elegi för Arktis av och med kompositören Ludovico Einaudo.
Vackert och hemskt, emotionellt och spektakulärt sätt av Greenpeace att uppmärksamma klimatförändringarna.

Förändras klimatet eller är det bara skrämselpropaganda? Är Greenpeace en samling miljödårar som genomför spektakulära protestaktioner? Kan civil olydnad vara av godo?
Jag får kontinuerlig information från Greenpeace genom att läsa Action - organisationens magasin som min "miljömupp" till man får sedan många år. Det var där jag fann länken till klagosången.
.
.

17 november 2016

Halloj!

Men vad hände? Besöksstatistiken fick höga siffror i tisdags. Inte långt från 1500 sidvisningar. Så många tittar inte in här på bloggen andra tisdagar. Ja vad hände egentligen?
http://vanjaschelin.se/blogg/?p=230
Speja bakom gardinen.
Illustration av Vanja Schelin.

Att blogga är som att befinna sig utomhus i en liten by. De flesta står inomhus bakom gardinen och spejar på mig :-) Det kan nog betraktas som en del av livet på landet. Skriver jag något kontroversiellt går ryktet och besöksstatistiken ökar. Men i början av den här veckan gjorde jag inte det - ändå ökade besöksantalet.

Vad som skrivs om här på bloggen kan tyckas sakna röd tråd. Riktigt så är det nog inte men skrivandet har förändrats över tid, har hållit på rätt länge nu. Skulle kunna tänka mej att fundera mer kring att leva i mina två olika delar av Sverige. Det skiljer sig faktiskt avsevärt åt. Toleransen mot gropiga asfaltvägar är skyhögt högre i "Norrland" än i Mellansverige, haha... Och traditionellt slamfärgade faluröda hus med röda tegeltak finns så många fler av i mittens rike.

Kul att ni läser. Några som läser mejlar mej. Tack ska ni ha för det!
Hejdå på er!
.
.

15 november 2016

Supermåne


Igår visade sig supermånen. När jag väl fotade den såg den ut som alltid annars, den hade hunnit en bit upp på himlavalvet. Här från min tomt i mellersta delen av landet kan man se månen utan att störas av gatlyktor, något som jag värderar högt.

Min mamma hann aldrig besöka mig här, hon var sjuk och levde bara några månader efter att min flytt hit gick av stapeln. Men vi pratade ofta telefonledes. Och när vi båda såg samma måne när vi talade med varandra, hon från "morfars hus" och jag från min nya plats på jorden, blev det lite magiskt. Båda var vi "mångalna".

Medan jag tittade
på månen
kom förnumstigt folk
och frågade
vad jag egentligen
höll på med.


Bakusui
Jodå. .
.

14 november 2016

Arbetarbostäder

När vi var ute och tittade på offentlig konst passerade vi ett antal arbetarbostäder, en gång i tiden avsedda för två (eller fyra) familjer, uppförda av Forss AB i Köpmanholmen. Numera är de enfamiljshus med fina detaljer kvar.

Fönsterfodren är rundade nertill, överstycket är av trä. Fönsterbågarna med de småspröjsade rutorna är målade i kromoxidgrönt, karmar och foder i brutet vitt. Vindskivorna är väl omhändertagna som ni ser. Det ligger lertegel på taken. Arkitekturen är enkel, snygg, välproportionerad.

 
Uthuset, ekonomibyggnaden, är en enkel men stilig länga med strävade bräddörrar med vackra detaljer om man kommer nära. Längan är matt faluröd som bostadshuset, målad med slamfärg. Uthuset är tydligt lägre än bostadshuset. Det är gradskillnad mellan huset att bo i och att förvara i.

Idag ser jag hemma i byn nyuppförda uthus som både i planstorlek och höjd börjar likna intilliggande bostadshus och därmed tar loven av det. Förr i tiden såg man till att byggnaderna hade en tydlig hierarki, mangårdsbyggnaden/ bostadshuset var viktigast och det skulle tydligt visa sig. Alternativet vara att ladugård/loge var störst men då var storleksskillnaden så märkbar att både utifrån storlek och andra delar (antal fönster, uppkörningsbro, portar, takmaterial) insåg man att det var en ekonomibyggnad.

Jag blev väldigt förtjust i dessa arbetarbostäder som ligger på rad på var sin sida av den grusade bruksgatan. Gemytligt är ordet!
.
.

11 november 2016

Vaddå? Samarbete?

Det sägs att det är svårt att få till samarbete i en bondby. Och att det skulle bero på att alla konkurrerar med varandra om jord och skog som ger mat och försörjning.

Så borde det inte behöva vara då jordbruksmarken numera är näst intill värdelös och ifall den gamla strukturen luckrats upp främst genom att nya invånare, som inte är släkt med andra på plats, får möjlighet att köpa hemman eller flyttar in på en avstyckad gård.

Samarbete innebär inte att en enda bestämmer vad som ska göras och andra arbetar efter det. Bra samarbete är demokratiskt, alla ska kunna säga sin åsikt och gemensamt skapas en handlingsplan. Här i byn är vi sedan många år tillbaka vana med att ledas av "starke man", en stark person som lägger fram vad som ska göras och vi gör vad personen beslutar. Detta är inte vad jag menar med samarbete.


Då de flesta i byn var jordbrukande, hade man mer gemensamt liv, hjälpte varandra mer. Kanske är det en feltolkning från min sida, men läser jag i hushållets loggbok från 1900-talets mitt och andra hälft tycker jag mig kunna utläsa detta.

Det kanske inte är så lätt i en tidigare bondby som nu är "sovby" varifrån några av invånarna pendlar till sina arbeten på annan ort, förutom den största andelen invånare som är pensionärer och daglediga. Byn har en omvänd ålderspyramid - det finns få barn och få i arbetsför ålder. Vi får inte vår utkomst på den plats där vi bor. Vi har lite gemensamt. 

Som uppvuxen i en svag samhällsgrupp, har man inte lärt sig samtala vid matbordet, argumentera för sin sak, diskutera teoretiska frågor. Man är inte uppfostrad att ifrågasätta. Jag vet. Man väljer tystnad i större sammanhang och ger därmed bifall till den ende förslagsställaren. Och istället för att lösa konflikter genom att samtala, lägger man "tjuvben" för varandra.

Att kunna kompromissa är en välsignelse. Det här med välfungerande samarbete och blomstrande landsbygd fungerar på en del andra platser. Samarbetssvårigheter är inte ett glesbygdsdilemma, kanske handlar det endast om sammansättningen av människor? Och deras nedärvda historia.
.
.

10 november 2016

NEJ - no - njet - nein - ochi

Ordet nej är underutnyttjat. Ett JA eller ett tyst medgivande är den okomplicerade lösningen. Att säga NEJ kräver ofta mer mod och självständigt tänkande. Vem vill väl vara en Ja-sägare som följer med strömmen oavsett åt vilket håll den flyter? Så fram för fler bestämda Nej.

Det är vackert när människor utan eget vinningsintresse i en fråga, vågar säga emot rådande norm. När människor genomskådar och bryter mot den.

Vi svenskar karakteriseras över lag som sådana som vänder kappan efter vinden och är följsamma. Mestadels håller man med för egen vinnings skull, för ekonomisk vinning men lika lätt för social vinnings skull. Man är rädd att stötas ur gemenskapen. Hur många sådana exempel går det inte att räkna upp. Det är lättare att respekteras för att man har en avvikande åsikt i en storstad, på en liten ort är normen snävare. På en liten ort är det lätt att man bara knyter händerna i fickan och försöker förtrycka frustrationen. Eller...?
.
.

9 november 2016

Rätten till sin egen historia

Generalfältkvartermästare Erik Dahlberg utförde på 1680-talet mönsterritningar för indelta arméns officersboställen, men för soldattorpen utfärdades inga enhetliga bestämmelser. De byggdes enligt den lokala traditionen. Förutom bostaden skulle det finnas lagård med andra behövliga ekonomibyggnader. Den indelte soldaten skötte det löpande underhållet av byggnaderna och var skyldig att bistå med arbete vid större reparationer. Rotebönderna ansvarade för kostnaderna vid större reparationer.

Vart tredje år inspekterades torpen av kompanichefen i närvaro av soldaten och någon av rotebönderna. I syneprotokollet noterades vilka förbättringar som måste göras och hur kostnader och arbete skulle fördelas mellan roten och soldaten.

Det är långt ifrån samtliga syneprotokoll som finns arkiverade i Riksarkivet, i Krigsarkivet, har jag insett.

https://3.bp.blogspot.com/-zcDu5NKTQxc/WBtOz5wbu5I/AAAAAAAAObc/pXtTyPMV0mcxXDlvZI2sfaqPys-YqtnowCLcB/s1600/syneprotokoll%2B1885%2Bb%25C3%25A5tsmanstorp.jpg
Klickbart.

Här i byn finns ett av de sista syneprotokollen kvar. Detta syneprotokoll undertecknades 1 november 1887 och är 6 sidor långt. Här ovan syns sidan två.

Den troligen siste båtsmannen som kontrakterades var Carl Vänström från Vännäs. Kontraktet med denne Vänström är tre sidor långt och undertecknades den 22 sept 1885. Även detta finns kvar. Där står antecknat de rotebönder som soldaten tjänade, 8 bönder i grannbyn och 17 i min hemby.

År 1901 upphörde indelningsverket och allmän värnplikt infördes. Båtsmanstorpet behövdes inte längre och var det låg är fördolt för de flesta. I den hembygdsbok som skrevs för länge sedan nämns torpet över huvud taget inte.

***

Den pensionerade lågstadieläraren Vera Jonzon (C) och jag blev utsedda till att gå igenom byakistans innehåll för några år. Kistan innehåller inte enbart bygemensamma dokument utan även dokument tillhörande enskilda hemmansägare. Detta undersökte vi.

Tillsammans kom vi överens om vilka bygemensamma dokument som var intressanta för samtliga och som skulle kopieras. Jag har bättre möjlighet till bra kopiering (i Mellansverige) och vi bestämde att jag skulle sköta detta. På ett årsmöte överlämnades kopiorna. Styrelsen med polisordföranden beslutade genast, med Vera som förslagsställare, att de för hemmansägarna intressanta kopiorna genast skulle stoppas undan på bygdegårdens vindsutrymme, otillgängligt för alla. Året var 2011. Naturligtvis gjordes detta för att racka ner på mig, visa hur lite min arbetsinsats var värd. Det visar samtidigt på hur lite byns kulturhistoria betyder för styrelsen. Och för medlemmarna, alltså hemmansägarna. Samtliga hemmansägare biföll Veras förslag genom att hålla tyst, alltså ge ett tyst bifall. Som alltid. Det finns några få akademiker i gruppen, samtliga kvinnor. Det är dem jag förvånas mest över.

Jag inser att maktmänniskorna har intresse av att kulturhistorien och byns historia hålls undangömd. Blir vi hemmansägare ivriga att veta mer om byn och vår egen historia kan La Famiglias makt och inflytande minskas. Vi hemmansägare får inte bli alltför självständigt tänkande. Jag arbetar för demokrati, allas rätt att tycka till, allas rätt att få samma information, alla medlemmars lika värde. Så har det inte varit, lite, lite bättre har det blivit med en föreningsbildning via Lantmäteriet, men det är långt ifrån bra. Att jag blir utsatt och utsedd till syndabock (ni skulle läsa stämmoprotokollen från 2005 och framåt) beror på att jag offentligt visat att jag var emot vindkraftsprojektet här i byn OCH de följdprojekt som det skulle komma att föra med sig. Jag har arbetat för en genomlysning av projektet samt för en förbättring av val av tillfartsväg samt arbetat mot en bergtäkt på byns mark vid byns enda sjön (som vi hemmansägare äger gemensamt).  La Famiglia, den familj i byn som har fått största fördelarna av projektet, gör självfallet allt för att svärta ner mig, även hota mig, för att behålla sin makt över hemmansägarna, ja kanske över byborna i gemen. Ett sätt att behålla makten är att frånta oss vår historia. Det finns samma tendenser i totalitära stater.

De fastighetskartor över byn som för flera år sedan beslutades att köpas in i 2 omgångar (få av hemmansägarna har egna kartor) ska enigt stämmobeslut förvaras hos ordförande och sekreterare, inte i bygdegården. Jag vill påstå att knappast någon kommer att gå till dessa personer för att titta på fastighetskartorna. Och laga skifteskartan, som fortfarande gäller såvida inte nya förrättningar gjorts, finns inte som kopia i byn. När bysamfällighetens medlemmar är okunniga om vad som gäller blir det mycket tyckande och lite gällande verklighet som diskuteras. Rättighet till vägar är ett exempel på den okunnighet som finns.

Det finns så mycket mer att utforska om detta. Varför vill hemmansägarna inte veta vad som gäller?  Varför vill hemmansägarna ha en enväldig ledare? Är det byåldermannafunktionen som spökar? Varför är rädsla (och feghet) signifikativt i bysamfälligheten? Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Är det enbart Jantelagen som spökar? Vad för de sociala rädslorna med sig? Hur påverkar det personligheten och gemenskapen om ingen vågar uttrycka ett självständigt tänkande? Hur påverkas de få uppväxande barnen - väljer de att bo kvar eller flytta?
.
.

8 november 2016

Gripsholmsviken

Igår, när jag var ute på ett av mina uppdrag, tog jag en sväng förbi kyrkogården i den här lilla staden på väg hem. Bara för att se till en grav som tillhör den släkt jag gift mig in i.
Den första snön som stannade kvar på marken hade kommit samma dag, kunde inte låta bli att fotografera den här skönheten då solen lite försynt tittade fram.
.
.

5 november 2016

Inför vintern


För första gången gjorde vi slag i saken och vintrade upp gravplatsen tillsammans. Med kvistar från föräldrarnas skogsskifte, ja det skifte som än tidigare var vår morfars och mormors skog. Kanske kan det bli en tradition.
.
.

1 november 2016

Krigsarkivet

Så har jag då besökt Krigsarkivet på Gärdet i Sthlm för mitt egen höga nöjes skull, för släktforskningens förfinande. I kyrkböckerna har jag hittat information om dem. Tidigare har jag endast suttit på KrA för att få fram uppgifter om kulturhistoriska byggnader och anläggningar jag arbetat med. Det här var något annat.

Jag kände numret på rotena där mina två anfäder varit båtsmän. Jag kände de soldatnamn som hörde till båtsmanstorpen. Men det räckte inte, jag behövde veta vilket/vilka kompani (-er) rotena tillhörde.

Bara att finna ut vilket kompani båtsman Frunk tillhörde var inte självklart för en oinsatt i statens ordning och reda.

Förhörde mig med en arkivarie och fick veta att jag skulle söka på Stockholms Station. Och att "mina" roten tillhörde Norrlands 3:e Båtkompani (som efter 1874 hette 2:dra Norrlands 1:adels Kompani). Så visade det sig att detta rote tillhörde 2:dra Wester-Norrlands 1:stadels Båtsmans Roterings Compagni. Men den ana jag sökte fanns inte där i den framtagna rullan, han borde finnas i en tidigare rulla.

Att i rullorna få veta var båtsmanstorpen låg är svårt, inga kartor över deras geografiska placering finns i KrA. Det var böndernas sak att hålla den indelte soldaten med hus och odlingsbar mark, inte staten. Men jag fann båda de sökta båtsmanstorpens läge beskrivna i ord. Nästa steg är att leta efter dem eller platserna där de stått för att försöka förstå hur landskapet såg ut där de där båtsmännen med sina familjer levde.


På sluttampen av dagen beställde jag fram akter med flottans civila tjänstemän. Hade läst mig till att även sådana kunde finnas i Krigsarkivet. Dit räknades lotsar t ex. -  min ana Johan Sikström i Järnäsklubb utsågs till kronolots 1725. Tiden på arkivet var dock för kort för att hinna gå igenom allt detta material. Men vackra kontrakt på lumppapper med sirlig handstil fanns det gott om. Det är en fröjd bara att se de där dokumenten och hålla i dem i sina bomullsvantbeklädda händer. Visst måste jag återvända!
.
.

31 oktober 2016

Finrummet

Den lilla röda :-)
Den här småskaliga boken plus fyra till är utgiven av Nordiska museet i serien Folkhemmets rum. Baksidestexten lyder:
Vardagsrummet blev centrum i folkhemmets nya funktionella bostäder. Ett viktigt rum som skulle användas av hela familjen, ett rum för moderna människor och nya levnadsmönster. Samhällsplanerare, välfärd, ny teknik och de boendes intressen och kreativitet har format och omformat vardagsrummet under större delen av 1900-talet och in i ett nytt sekel. Fortfarande finns vardagsrummet i hemmets och vardagslivets mitt.

Det är verkligen stimulerande att återskapa finrummet här på övervåningen i huset, den övervåning som inreddes med ytskikt på masonite och som stod färdig 1950. En låg bokhylla, som skulle kunna platsa, har jag råkat, ja verkligen råkat!!!, hitta på logen i mitt andra hem. Den får bli en ersättning för den egensnickrade hylla som fanns här men som inte är i min ägo.
.
.

30 oktober 2016

Trådradio

Det här uttaget skruvades loss när finrummet skulle tapetseras om. Trådradio -vad är det för någonting?

Inte visste jag, men ville att detta skulle vara kvar och därför skruvades tillbaka igen då tapeten var på plats. Vill ju bevara så mycket som möjligt av 50-talet. Fast trådradio används inte numera. Det var radiosändning via telenätet, ungefär som dagens ADSL - internetuppkoppling via telenätet. Vet jag numera.

Från wikipedia:
Trådradio var en äldre metod för att överföra radioprogrammen via telefonnätet eller elnätet. På så vis kunde även områden där trådlösa radiosändningar ännu inte byggts ut få tillgång till bra sändningskvalitet. Ett annat syfte kunde vara att säkerställa en avlyssningsskyddad rikstäckande kommunikationskanal för exempelvis mobiliseringsmeddelanden.

I takt med att landet elektrifierades allt mer ökade även störningarna på de dåtida radiosändningarna över kort-, mellan- och långvåg. Den nya FM-radiotekniken var dyr och skulle även medföra att radiolyssnarna fick köpa nya radiomottagare. Lösningen var att sända radioprogrammen via telenätet. Detta blev mycket populärt och trådradiosändningarna pågick 1943–1971. Beslutet att satsa på trådradiotekniken kom sannolikt att försena utbyggnaden av FM-radio och TV något.
.
.