31 oktober 2018

Mejlkompis

Fick för några år sedan en ny kompis som läst min blogg och mejlade mej. Det blev många mejl framöver. Han var också arkitekt, bosatt i Sthlm med en älskad släktgård i Dalarna som var familjens fritidshus. Vi diskuterade byggnadsvård, dränering, dialektala ord, jordrannsakningsprotokoll, byaforskning, kulturmiljöfrågor, arkivmaterial, ja mycket. Människa kan sannerligen vara människas glädje. Han uppmuntrade mej i mitt skrivande, kom med hejarop.

Han utexaminerades från KTH 1959 så att det var åldersskillnad mellan oss insåg jag. Han var liksom jag en klassresenär, något som kanske gjorde att vi förstod varandra.

Jag har inget foto på min mejlkompis men detta är hans mamma Ingeborg, till vänster, med väninna ca 1917 (min egen fars födelseår). Ur Bodabygden 2004 utgiven av Boda hembygdsförening.

Så slutade mejlen komma.
Nu vet jag att han är borta för alltid.
86 år gammal.
.
.

30 oktober 2018

Hållplats inte längre

Sommaren 2014 skrev jag lite om gamla vägskyltar. Som exempel i byn visade jag på en hållplatsskylt för Linjebuss. En skylt från förr med sin typiska symbol för Linjebuss med sin blixtrande pil.

Denna hållplatsskylt blev upptagen som kulturobjekt i den inventering av kulturmiljövärden som gjordes av Trafikverket (dåvarande Vägverket norr) och Länsstyrelsen i Västerbotten år 2001. Efter en standardhöjning av gamla Riks 13 mellan Ava och Olofsfors som pågått i drygt ett år, är den nu borta. Det kan visa på två saker: inventeringar av kulturvärden som staten och dess myndigheter genomför är endast sk "hyllvärmare" utan egentlig förankring i den bygd undersökningen genomförs. Det visar även på att staten knappast bryr sig om vad som händer med kulturmiljöerna sedan de registrerats. Åtminstone inte i små landsändar. Det var av en tillfällighet som jag fann inventeringen som pdf på internet för några år sedan och laddade ner den. Nu hittar jag den inte längre på nätet.

Om människor i min del av landet saknar insikt i vad kulturhistoriskt värde innebär beror det kanske på att ingen info nått dem. Historiska platser, föremål, eller berättelser är därför snabbt försvinnande här. Kommunikationer, vägar, stigar och gamla farleder som berättar så mycket om vår gemensamma kulturhistoria.

För övrigt var det mycket länge sedan en buss i passagerartrafik passerade här förbi, bussarna kör numera E4 långt från bebyggelsen. Varför då yvas över en gammal hållplatsskylt kan man tycka om man inte förstår vad kulturhistoriskt värde innebär?

Prickskytte à la i "vilda västern"?


Så här skrivs på Wikipedia om Linjebuss:
AB Linjebuss var ett svenskt bussbolag som grundades 1942 av Rederi AB Nordstjernan, sedermera Nordstjernan AB, tillhörande Johnsonkoncernen.
Företaget börsnoterades 1992 men köptes redan 1998[1] av det franska företaget CGEA Transport SA (Compagnie générale d'entreprises automobiles). Linjebuss bytte senare namn till Connex (2000) och Veolia Transport (2006). Sedan 2015 bedrivs verksamheten under namnet Transdev. 

Nu är vägen upprustad och skylten borta. Den inventering som länsstyrelsen i AC och Trafikverket initierade betydde inget för dessa myndigheter! Hur stor tilltro till etablissemanget bör jag som medborgare ha? Förmodligen är skylten skrotad om inte någon kunnig eldsjäl insåg att den skulle tas om hand för att den betingar ett pris på retromarknaden. Det var ytterligare konstruktioner som höll på att gå till spillo under vägens standardhöjning - kanske återkommer jag om detta. Vem finns här som bevakar kulturmiljöer eller vår gemensamma kulturhistoria?



Sidan ovan är utdrag ur kulturmiljöinventeringen från 2001. 
Jämför med det översta fotot i inlägget.
.
.

27 oktober 2018

Var det något som förvånade under katalogiseringen av böckerna?

Alla böcker här i huset har katalogiserats, eller ja, det finns ännu ett antal kvar som jag fann nu i oktober samt sommarhusets böcker. När katalogiseringen i princip var klar fick jag frågan om något förvånat mig under jobbet med föräldrarnas litteratur. Svarade lite ogenomtänkt att det var det nog inte.

Sen tänkte jag till och nu vet jag - visst var det något som jag fick upp ögonen för, något jag inte känt till tidigare.

Det visade sig vara min pappa som var intresserad av lyrik, som införde poesi i mammas liv. Han hade diktböcker långt innan han bildade familj och gav min mamma lyrikböcker i present. Jag som hela tiden trott att det var mamma, den mer känslosamma av dem, som var den av de två som läste dikter. Det förvånade mej storligen när det visade sig vara pappa som var föregångare. Att han alltid tyckt om Evert Taube som vissångare och poet är inget nytt. Han sjöng gärna sin Taube, som han kunde utantill, för övriga familjen. Att Taubes poesi fanns i hyllan visste jag. Men sen kände jag inte till så mycket mer i den genren.

Ofta är det män som är illiterata, kvinnorna läser mer frekvent. Visst, mamma läste även hon väldigt mycket men det var begränsat till kristen litteratur, ofta ärvd, som C.O. Rosenius dagbetraktelser, Luthers huspostilla. Utöver detta ska böcker i svensk ornitologi inte förglömmas.

Men jag har pappa att tacka för min positiva inställning till böcker, till läsning, han var en närstående förebild som fick mej att upptäcka läsglädjen i allt från skönlitteratur, historisk litteratur till fackböcker. Och visar det sig lyrikböcker även om jag insett det först nu. Han läste livet ut, det blev på slutet en trygghet vill jag tro.

Helt nya världar öppnar sig om man älskar att läsa. Det är intressant att regeringen försöker få höstlovet att kallas läslov sedan ett par år tillbaka. Att kunna låna böcker avgiftsfritt är en förmån för oss svenskar, att Nordmalings bibliotek satsar på ungdomars läsning gillas helhjärtat av mej.

"Att läsning också bidrar till att man blir en tänkande människa som kan skapa egna uppfattningar, fatta förståndiga beslut och vara delaktig i det demokratiska samhället skulle ju också kunna vara en anledning till att försöka få ungarna att plocka upp en bok då och då. Om det sen är läslov, höstlov eller rentav sportlov är egentligen skit samma."

Så avslutas en krönika i en mellansvensk lokaltidning.
.
.

24 oktober 2018

Laboratoriebets

Bänkskivan i masoniteköket från 1950 behandlades ursprungligen med laboratoriebets. Svart blev den, en skön accent mot det gulmålade och mycket tidstypisk. Med tiden har mycket av betsen nötts bort.

Nu har arbetsskivan återfått sin svarta kulör. Den är vackert ebenholtsfärgad. Ännu en liten pusselbit på plats i återställandet av det omhuldade masonite-köket.

Lägg märke till bakbordet som är inskjutet mellan lådhurtsarna. Genialt och typiskt för funkisköken. De kan även vara placerade lodrätt i den fasta inredningen.

Hema-stolen från Industristolar AB i Stockholm gör fortfarande tjänst i köket.

Denna stol har åstadkommit många skratt, tjo och tjim när vi barn med kamrater snurrat runt på den. .
.

21 oktober 2018

Övergång


En rostfri tröskel tar upp mötet mellan vardagsrummets/finrummets parallellsågade och fernissade grangolv och kökets linoleummatta Jaspé. Den rostfria tröskeln har funnits där så länge jag kan minnas men i dörrkarmen kan jag se spår av en annan, borttagen tröskel.

Jag har inget svar på när förändringen skedde.

Kanske var det för att underlätta när tevagnen skulle rullas mellan rummen. Ingen finns som kan svara numera. Att pappa snickrat ihop tevagnen vet jag dock med säkerhet. Det var inte ovanligt att det serverades thé framför brasan i öppna spisen under mörka kvällar.
.
.

18 oktober 2018

Lokal meny

Här syns en norrländsk specialitet:

Det var länge sedan jag åt en parisare, en äkta parisare med korv. Inte en sådan där gjord på färs och inte heller falukorv.
Undrar just om det har hänt sedan 70-talet? Knappast.

Nå, innan jag gick in på Landsarkivet i Härnösand vid 10.30 stannade jag vid en Sibyllakiosk - nä, jag skojar. Sibyllas gatukök finns inte längre, nu är de snabbmatställen inomhus med bord och stolar som vilken hamburgerrestaurang som helst. Men alltså ett Sibylla-snabbmatställe stannade jag till vid.

 
Och titta vad jag såg där längst ner: LOKAL MENY. Parisare 43 kr. Jag slog till och minns som igår den tid då sysslolösheten i byn och dära Vall´n fick oss ungdomar att tränga in oss i en bil för att åka 5,5 mil och köpa en parisare i Ö-vik.

Till denna norrländska parisare beställde jag mjölk. Och fick Arla-förpackad mellanmjölk från sydligare delar av landet (om det nu inte var belgisk, luxemburgsk, nederländsk, tysk, engelsk eller dansk mjölk: man kan aldrig vara säker). Här hade det passat så mycket bättre med Norrmejeriers mjölk!

Efter detta snabba födointag var jag redo för arkivstudier flera timmar i sträck med avbrott för medhavd matsäck - att åka iväg för lunch skulle ha tagit alldeles för mycken tid från arkivarbetena. Klockan 20 stängde Landsarkivet och jag körde de dryga 2 timmarna hemåt igen.

Detta med parisare blev jag uppmärksammad på förra året då en stor artikel fanns att läsa i DN om just skillnaden mellan norrländska parisare och andra parisare. Där kunde jag också läsa att Svenska parisareakademien bildades 2009. Akademiens devis är Parisare åt alla! - Alla åt parisare! 
:-)  :-)

HÄR finns lite mer att läsa och även Wikipedia har info om norrländska parisare.
Igår, den 17 oktober, var det parisarens dag, går också att läsa sig till.
.
.

17 oktober 2018

"Grönsaksblad"

Så länge jag minns var pappa intresserad av kartor och atlaser. Kom en geografisk plats på tal åkte en karta eller atlas. Möjligtvis jordgloben om den hade tillräcklig information.

Och så fort jag skaffat körkort var KAK:s vägatlas det första jag fick :-)

Den ekonomiska kartans blad över bygden fanns naturligtvis också här.

De tolv kartbladen förvaras mellan hemmagjorda pärmar av gråmålad masonite. Samtliga utom två ekonomiska kartblad är från 1961. Vissa av de byggnader som är markerade på den kartan finns inte längre.

 

***

Jag har fortsatt inköpen av uppdaterade blad av den ekonomiska kartan men de förvaras inte i denna mapp. Bladen har fortfarande samma format men färgsättningen är förändrad. Att åka till Lantmäteriverket i Gävle och lägga sin beställning över disk kändes helt ok. 

Att dessutom i samma veva be arkivarien plocka fram laga skiftes kartan över byn och kunna syna den ordentligt med bomullshandskar på, samt fota av den, var början på min egen hembygdsforskning. Det var på den tiden de historiska kartorna inte hade digitaliserats. Numera tillhandahåller Lantmäteriet inte den analoga tjänsten. Naturligtvis har jag laga skiftes-kartan numera även digitalt men all förklarande text är inte digitaliserad och finns därför inte på internet.
I den inbundna boken med handskrivna förklaringar finns uppgifter som intresserar mej så de får jag sitta i ett arkiv för att läsa. En oktoberdag 2018 sysselsattes med att studera denna handskrift. En inte alldeles oangenäm sysselsättning. Totalt har jag suttit 18 timmar i arkiv på en vecka.

På en byastämma för ett antal år sedan hade jag med mig några kartblad över byn, kartblad som många inte verkade ha sett.

Senare beslutades att kartblad skulle köpas in men tyvärr var beslutet att en omgång skulle finnas hos ordföranden och en annan hos sekreteraren. Det innebär att de i princip inte är tillgängliga för alla hemmansägare och inte heller alla bybor eftersom  ingen knackar på för att få se dessa kartblad (så är det här). Faktiskt tror jag att "maktens människor" tycker att det är farligt att kartbladen blir lättillgängliga för hemmansägarna.

Jag pläderade för att en av omgångarna skulle förvaras i bygdegården där byastämmorna hålls, men si det gick inte. Och att ens knysta om att en kopia av laga skiftes-kartan borde finnas lättillgänglig inser jag att det anser man att endast en knäppgök kan föreslå. Trots att kartan i stort ännu är gällande.

Det känns ungefär som när katolska kyrkan ansåg att Copernicus heliocentriska världsbild var av ondo, ett djävulens verk :-)  Jag blir "bannlyst" för att jag vill göra kartor offentliga och lätta att studera för alla. Det är ett starkt förtryckande av demokratin.

Upplysning och genomlysning av vad vi äger var och en för sig och vad vi äger gemensamt är bysamfällighetens och bland annat dessa kartors mål och mening.

Flera kartor till folket säger jag!
.
.

15 oktober 2018

Kornisch-pryttlar

För att fästa gardinlängder och eventuell gardinkappa i en kornisch krävs kornisch-glid / kornisch-kulor eller vilken benämningen nu är.

Här syns fyra typer i min ägo. De första är de enklast utformade MEN de besvärligaste att använda. Det är bara en metallögla på vilken en liten träkula är fäst.  De nästs fast med sytråd i gardinens överkant. Varenda liten kula. Och när gardinerna tvättas tas de väck därifrån! Därefter sys de fast på den gardin som ska bytas till. Jag minns att hos oss gjordes så innan en typ som kläms fast med taggat grepp införskaffades. Tre sådana varianter syns på bilden - den ena med rundad träkula, nästa med träkula med tydlig midja och den längst till höger har halvrunt och urholkat glid av plast.

Eftersom jag inte kände till om kornischkulorna fanns kvar när jag övertog gården köpte jag en påse på loppis dära Vall´n. När kornischerna senare plockades fram ur gömmorna hittade jag även gliden. Men det är helt ok att ha mängder i reserv. Det är dessutom kul att kornischer har kommit i ropet igen i vissa kretsar
.
.

13 oktober 2018

Sorgebrev

Jag hittade härom dagen ett brunt kuvert och i detta låg ett antal sorgebrev. Det är väldigt vackra saker i svartvitt med smart förslutning. Det finns fler sorgebrev här i huset men de är spridda på andra platser än så länge.

Här syns baksidan på alla utom ett sorgebrev. De här breven är adresserade till mormor och morfar utom ett som är till ena dottern. De här sorgebreven är från åren 1925 - 1940.  Detta är hembygdshistoria, detta är kulturhistoria. Har gjort en förteckning med namn och årtal för begravning.

Här kommer namn från förr fram, människor jag aldrig träffat. Begravningsakt sker i Nordmalings gravkor, alltid på en söndag. Samling efteråt på Centralhotellet eller Turisthotellet i Nordmaling och i ett par fall i Salemkapellet i Mo.

"En föregångare och en parallell sed till dödsannonserna är de så kallade sorgebreven. Breven skickades till släktingar och vänner för att  meddela den anhöriges dödsfall, samtidigt som man bjöd in till begravning. Denna sed började hos överklassen under 1800-talet. Under tidigt 1900-tal hade seden blivit vitt spridd bland samtliga samhällsklasser. Breven var ursprungligen  handskrivna men övergick successivt till att bli tryckprodukter. (...)

De tidigaste breven bestod av ett separat kort i kuvert. Breven övergick sedan till att bli en vikbar historia där brev och kuvert kombinerades i ett och samma papper. Ramen blir bredare än innan och får allt mer konstnärligt utförande och återspeglar samma svarta och blankpolerade mode som råder på gravstenar för denna tid. Modet håller i sig in på 1930-talet.
Under 1940-talet stramas breven åt i utförandet igen. Sorgekanten blir smalare och alla dekorationer skalas bort. De behåller dock sin form med kombinerat kuvert och brev.

Under 1960-talet så försvinner traditionen med begravningsbreven helt och hållet."
Etnologisk sammanställning härifrån
Att skicka ut de här sorgebreven ingick som en del av sorgearbetet. Numera är döden som fenomen undanträngd ur samhället. Tillvaron ska vara rationell i motsats till förr där alla livets skeden hade sin tid. .
.

12 oktober 2018

Enkelheten själv


Glömde de här färgklickarna. Skönheten hålls inomhus.

11 oktober 2018

Skönt inne

En hink med blommor följde med hit och räddades därmed troligen från frost. De är nu fördelade och befinner sig på olika platser i huset. Jo, det blev lite väl många buketter men livar upp det gör de.


De sista rosorna, som jag egentligen inte tycker om eftersom de är så grällt röda, fick följa med då jag inte kunde låta dem gå till spillo :-)
.
.

3 oktober 2018

Skog



Jag kom till en glänta i skogen.
Gläntan var skuggig och full av träd.
Runt omkring låg skogen skövlad.
Vad har hänt med orden när de inte längre
menar vad de säger?


Claes Andersson
ur ”Dessa underbara stunder, förbi glidande” 2002.
.
.

2 oktober 2018

Kompetens och förebilder

På lokaltidningen VK:s insändarsida fann jag insändare om hemkommunen förra våren. De var alla tre välskrivna och med tänkvärt innehåll! Insändarna var av så god kvalitet att jag sparat ner dem, de berör en viktig fråga. Det är sådana frågor jag mer än gärna skulle diskutera med mina bekanta i byn men gensvar saknas. Små kommuner i glesbygd har svårt att hävda sig och få kompetent personal till sina egna verksamhetsområden. Tyvärr lockar en kommun med stad och högre utbildningsnivå mera för många unga och även medelålders i karriären. Hur ska kommunen göra för att locka till sig kompetens som även utgör förebilder för unga? Kan en universitetsutbildad person som tar en tjänst i glesbygdens hemkommun göra en förändring? Då tänker jag på intellektuell nivå, inte pragmatisk.

Som jag ser det ger 3-4-5 års utbildning i en stad 5 mil från hemorten inte tillräckligt med nedbrytande av inlärda normer, vid ev. återflytt till byn finns samma tänkesätt och omgivande normer som innan och det innebär att den med högre utbildning inte vågar bryta de mönster som krävs för att förändring. Jantelagen är dessutom stark.

Det viktiga är att vara orädd för påtryckningar, att vara stark nog att våga säga sin egen mening, ha ett eget förhållningssätt, tro på rättvisa och inte ta parti för den starke därför att det är lättast. Det viktiga är att inse vilka normer som måste brytas. 3-5 år är alltför kort tid om avståndet till hembygden är 5 mil. Visst, man har man en stark anknytning till bygden och stannar därför lättare kvar på sin tjänst än den lika högutbildade som tar en tjänst och pendlar 10 mil dagligen tur och retur. Den personen stannar ofta kortare tid på sin tjänst såvida boendemiljön upplevs så positiv att flyttlasset går till den mindre kommunen. Det där är problem som en liten kommun har att lösa. Hur landsbygdskommunen ska gentrifieras.

Med mitt synsätt är tankeförändring/teoretisk fördjupning lika viktiga som pragmatisk förändring på ytan. Tanken/idén kommer före handlingen. Här i byn är praktiska förändringar med t ex grusade vägar (1000 poäng) viktigare än teoretisk kunskap om vad det t ex innebär att justera ett årsmötesprotokoll (0 poäng). Det handlar när man kokar ner det hela om vilken syn man har på människan, vilket människovärde som tillräknas enskilda individer (återkommer nog till ämnet framöver). För min egen del är praktisk och intellektuell kunskap jämbördiga.

Av nedanstående insändare på insändarsidan i VK står den sista reflektionen överst. De här insändarna har ovanligt mycket stuns och tydliga argument i sig.