I stället för TV

Jag har haft nöje i att gå på teater. Man kan väl säga att det gjorde jag under många år istället för att se på tv. Det har verkligen gett mig mycket. Fantasi, magi, insikt, katharsis...

En period sprang jag så ofta på så många teaterföreställningar att min meste teaterkompis menade att jag såg lika många föreställningar som den flitigaste recensent. Det var verkligen livet i stan med närhet till det mesta.

Många scener fanns det att välja på i Stockholm: Dramatens olika scener, Stadsteatern (först på Barnhusgatan sedan i Kulturhuset vid Sergels torg), Unga Klara, Pistolteatern, Turteatern i Kärrtorp, Strindbergmuseet på Drottninggatan, Boulevardteatern, Kägelbanan på Mosebacke, Orionteatern på Katarina Bangata, Mäster Olofsgården i Gamla stan, Fågel Blå på Skeppargatan, Scalateatern på Wallingatan, Vasateatern, Oscarsteatern, Folkan vid Östermalmstorg, Teaterhögskolan vid Helgalunden, Teater Brunnsgatan 4...  Somrarnas Parkteater inte att förglömma. Privatteatrarna frekventerades minst, förvecklingar och krystade lustigheter är inte "my cup of tea"

Operaföreställningar på Kungliga Operan och Folkoperan (först på Roslagsgatan 1976-1984 och sedan dess på Hornsgatan).

 Åsså då alla musikställen som finns och fanns. Klassiskt, punk, rock, visor, jazz, blues...

*

Min första riktiga kontakt med tv-mediet i mitt eget boende fick jag som 40-åring. Saknat tv hade jag sannerligen inte gjort med det stora utbud av andra kulturevenemang som fanns i min omgivning innan jag flyttade ut på landsorten. Eller landet som "stockholmarna" benämner det. Betalat tv-licens har jag aldrig gjort. Visst fick jag besök av kontrollanter helt apropå inne i stenstan men aldrig fanns en teveapparat i mitt hem. Träffade en man med tv men inte förrän licensen blev public-service avgift den 1 januari 2019 och började dras på skatten, har jag betalat. Innan dess räckte det ju att en person i hushållet erlade tv-licens. Vi har enklaste möjliga programutbud och det är mer än tillräckligt. Lekprogram med kändisar går bort.

Saknar ett stort närliggande teaterutbud det gör jag mer och mer ju längre tiden på landsorten pågår. Kultur är en viktig del av livet. Måste jag flytta tillbaks till storstan för att få det kulturutbud jag önskar mej utan att behöva åka långt?

* 

Biofilmer har aldrig fascinerat mig lika mycket som levande teater men efter flytten till landsorten/landsbygden har jag gått med i Filmstudion och ser emellanåt kvalitetsfilm. 

Om teven igen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är här i norr där pappas tjock-tv byttes till den minsta platt-tvn när det markbundna nätet uppgraderades i oktober 2021 och tjock-tvn inte fungerade längre.

Påskveckan

 Det är så lätt att tro att påsken är över nu för detta år. Men så är det inte, åtminstone kallas veckan som ligger framför oss Påskveckan. Förra veckan var Stilla veckan. Fast i år var det inte så stilla utan stormbyar, snö och regn. Härligt inomhusväder med mat, böcker och vacker musik.

Glasskål med ägg, Greta Gerell (1898 - 1982)

Kulturvanor

MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS
Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys 
Rapport 2015:3

 

Sidorna 18-19:

Kulturvanor påverkas av ekonomi, utbildning och tillgång 

Våra kulturvanor påverkas inte enbart av den tekniska utvecklingen. Det finns en rad andra variabler som inverkar på hur människor utövar kulturaktiviteter. Tidigare undersökningar visar att det i Sverige finns stora skillnader i kulturvanor mellan män och kvinnor, unga och äldre, infödda svenskar och utrikes födda, arbetare och tjänstemän respektive storstadsbor och glesbygdsbor. 

En europeisk undersökning från 2007 belyser även andra variabler som påverkar hur människor deltar i kulturlivet. Av denna undersökning framgår att några av de vanligaste hindren för att ta del av kulturlivet i Europa är brist på pengar, tillgång, tid och intresse. När det gäller de ungas kulturutövande är det i första hand brist på pengar och tid som hindrar dem från att delta i kulturlivet. Undersökningen visar också vikten av att genom familj, skola och annan social omgivning bli introducerad och uppmuntrad till kulturella aktiviteter. 

Motsvarande resultat framförs i en amerikansk kulturvaneundersökning av hur människor tar del av scenkonst. Några av de vanligaste hindren för att uppleva scenkonst är att det kostar för mycket pengar, att man saknar tillgång till ett kulturutbud eller att man saknar någon att dela kulturupplevelsen med. Samma studie visar också att faktorer som ålder, etnisk bakgrund och socioekonomisk bakgrund spelar roll.

Vidare framgår det av andra amerikanska undersökningar att människor söker sig till olika kulturella uttryck av skilda skäl. Exempelvis tycks det vara vanligare att människor väljer att gå på museum för att öka sin kunskap medan ett motiv för att gå på konserter och teateruppsättningar är att umgås med familj och vänner.

(...)

Identitet, umgänge och grupptillhörighet

Inom den sociologiska forskningstraditionen har forskare i den franske sociologen Pierre Bourdieus anda argumenterat för att individer söker status genom att tillskansa sig ett kulturellt kapital. Forskningen pekar på att individers socioekonomiska status är nära sammankopplad med det kulturella kapital som de besitter; mycket förenklat kan kulturellt kapital förstås som människors bildnings nivå samt den tillgång till konst och kultur som de har. Kulturvanor är således nära kopplade till individers och gruppers identitetsskapande, makt och position i samhället. Att ta del av kulturlivet handlar därmed i hög grad om att uttrycka identitet och markera sin särart. Hur vi konsumerar och utövar kultur säger något om vilka grupper vi vill eller inte vill identifiera oss med. 

Studier av kulturvanor i USA visar att ett av de primära skälen till att människor tar del av scenkonst är att kunna använda detta deltagande som en identitetsmarkör samt att det är ett sätt att umgås med vänner och familj. Att uppleva och utöva kultur kan därmed förstås som olika sätt att uttrycka identitet och att visa på tillhörigheten med en viss grupp. 

Upplevelsen och utövandet av kultur kan också jämföras med konsumtion av andra varor och tjänster. Inom konsumtionsforskning är det klarlagt att människors konsumtion inte enbart styrs av rationella beslut utan i hög grad även handlar om identitetsskapande. Det är därmed inte själva produkten som sådan som konsumeras utan i lika stor utsträckning produktens eller tjänstens symboliska mening; något som exempelvis har konstaterats i studier av modekonsumtion, hållbar design och designhotell. Hur och varför människor deltar i kulturlivet kan därmed inte enbart förklaras av deras tekniska, ekonomiska, geografiska och tidsmässiga resurser utan måste också förstås utifrån hur de vill uppfattas och vem eller vilka de vill identifiera sig med. 

Hela rapporten finns HÄR med noter samt litteraturförteckning.

*

Kulturvanor 2024: 
Befolkningens kulturaktiviteter genomförda minst någon gång de senaste 12 månaderna.

 

Julevangeliet i Sápmi

 

Den broderade bilden visar en detalj ut verket Om natten höll de vakt av Britta Marakatt-Labba från 2009. Det är julevangeliet placerat i ett nordligt vinterlandskap med Josef skidande med Maria på en ren bakefter. Kåtan lär bli födelseplatsen. Tre människor har fallit på knä utanför kåtan, kanske renskötare eller har tre vise män anlänt före Jesu födelse? På himlen syns en blek stjärna.

De broderade konstverken av Marakatt-Labba är en hel värld för sig och värda att fundera över. (Dessvärre har jag inte i hastigheten kunnat få fram en bättre bild på det här konstverket.)

Tuffing

  

Denna bild tilltalar mej. Ingen dussinpingla precis. Vågar gå och stå emot strömmen. Jag kommer inte ihåg vem som är fotokonstnär men det arrangerade fotot visar en kvinna som vågar ha en egen tydlig identitet. Lite jädrar anåda.

Fin fjällko

Fjällkor räknas som undergrupp av Svensk kullig boskap (SKB).

Fjällko utformad av Torfrid Olsson (1913–2003), ursprungligen i papper. .

Torfrid Olsson var en svensk lantbrukare, målare, skulptör och tecknare och verkade hela sitt liv på fädernegården i Bygdeträsk, Västerbotten. Parallellt med detta utvecklades han till en av landets främsta symbolister och surrealister med en helt egen konstnärlig profil. Ett museum över Torfrid Olssons konst och liv finns i Bygdeträsk.

Fridfullt

 

I aftonlampans sken av Stefan Johansson (1876-1955)

Just så här fridfullt kan jag uppleva kvällarna nu när normaltiden inträtt och mörkret kommer tidigare än när sommartid pågår. Kaminen ger värme och fladdrande ljussken och läsning av en bra bok pågår. Höstmörkret håller stress borta, det blir färre synintryck automatiskt om man håller sig inomhus till en bok. De inre intrycken och fantasin utvecklas istället. 

Utomhus syns stjärnhimlen tydligt där jag bor, inga retliga föroreningar från gatlyktor och fasadbelysningar förtar den upplevelsen.

Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Kökspojke i Guatemala

 

Den är glade kökspojkens inramning har nu blivit genomgången och inramningen är utförd med samma tillvägagångssättet som på 1950-talet då inspirationen hämtades ur Vi Husmödrar.

Då tog man en styv pappkartong som klipptes till samma storlek som det som skulle inramas. I detta fall en kartongbit från en kartong från Strömbergs Eftr. skrädderi dära Vall´n och en reproduktion av von Dardel.

Ca 1/3 från överkanten markerades på båda sidor var ett spår skulle skäras. Så gjordes och ett kort bomullsband träddes in,veks ut på baksida kartong och där klistrades ändarna fast. Ett snöre, kan vara varptråd, träddes mellan baksidans bildade öglor och knöts ihop. Den enkla upphängningen var klar.

En riktigt tunn glasskiva med fint ojämnt glas skars till i samma storlek som kartongbaksida samt reproduktion och lades ovanpå bilden. Därefter klistrades tillklippta fönsterremsor runt kanterna. Klart!

Jag har nu bytt klisterremsor, tvättat glaset och hängt upp den glade gossen i mitt 50-talskök. En kompis till Indianflickan.

Idag skulle man nog köpa en billig tavelram till den bild man vill rama in. Kraven har ökat inom alla socioekonomiska grupper, därför tycker jag om att spara på det tidstypiska här på övervåningen från 50-talet. En bostad jag har tydliga minnen ifrån.

Kossor i akvarellteknik

Titta vilket fint brevkort jag fick av en som vet att jag gillar kossor.

Träd, glas och holkar

 

I branschtidningen GLAS som jag läser, hittade jag i senaste numret om ett nytt tillskott i Treehotel i Harads, satsningen på god arkitektur och konst i den norrbottniska skogen som slagit igenom internationellt.

Arkitekten Bjarke Ingels  berättar att han, efter att ha tillbringat ett antal dagar och nätter i några av Treehotels rum, kände sig som pånyttfödd efter tiden helt omgiven av naturen. En idé att bjuda in inte bara mänskliga besökare utan även den lokala fågel- och fladdermuspopulationen kom till.

Biosphere har skapats av danska BIG arkitekter i samarbete med ornitolog Ulf Öhman. 350 fågelholkar i olika dimensioner och med olika diameter på inflygningshålen. Inventeringar i Norrbotten av både ornitologer och länsstyrelsen visar att flera fågelbestånd minskar. Skogsbruket har lett till färre antal naturliga hålträd att häcka i. Att sätta upp holkar är en stödåtgärd. Hotellrummet blev en sfärisk svärm av bon för fåglar, fladdermöss och människor.

Givande sommar

Släktforskningen fick sig en knuff framåt i sommar. Inte genom arkivstudier, det är sommaren inte menad för enligt mej. 

Nej här blev det släktforskning genom anordnad liten släktträff där många bra uppgifter om nu levande personer och deras födelsedata fick en genomlysning - sådant är också guld värt eftersom sådana uppgifter inte kan hittas i arkiv på grund av sekretessen på 70 år. Att umgås med trivsam stämning och god mat är ett absolut plus.

Det blev även släktforskning genom besök till en plats för ett nybygge tillsammans med en avlägsen släkting som jag fått kontakt med via bloggen. Hon kände till en äldre herre som kunde visa oss platsen. Vi hade en fin dag tillsammans med vandring till platsen för nybygget som Erik Lydig tog upp 1784. Ingen av de ursprungliga byggnaderna fanns kvar och de senare tillkomna var på fallrepet men PLATSEN i landskapet, topografin fick vi med oss. Inte illa det!

 

 Ett ödetorp med vacker inredning nu lämnat åt förgängelsen. Kolla ådringsmålningen!

Uthusbyggnaden var i ännu sämre skick. 

Hur många sådana här timmerruiner har jag inte sett i Västerbotten sedan barnsben.

*

Jag fick också genom besök på plats hos ägarna bekräftat att den byggnad som berättats för mig var gästgiveri i Godmersta verkligen varit det. Flera äldre dokument visar detta. Om det var det gästgiveri som min farfarsmor arbetat på är dock inte bekräftat, byggnaden uppfördes 1895 och Erika (1853-1935) bör ha arbetat på ett gästgiveri vid 1860-talets sista år. En äldre byggnad på platsen kan ha agerat gästgiveri eller så har jag tidigare fått fel uppgift.  Kanske var det vid gästgiveriet  i Önska, som brann ner 1905, hon arbetade som lill-piga.

*

Kulturbegivenheter blev det inte mycket av under sommarveckorna här uppe. Men de vi kom iväg på var utsökta. Fotoutställningen Fåglar av Åke Gustafsson i Järnäs missionshus/bygdegård och i masugnen på Olofsfors bruk gavs Jag bär hela jorden med min sång.

"Jazzdanskollektivet M Art Lab och folksångerskorna Elsa Hasselgärde och Sigrid Ottosson bjuder tillsammans med Olofsfors Bruk in till en unik föreställning där jazzdans, folklig sång, poesi samt kvinnors liv och arbete samspelar med varandra."

Meanderbårder och bikinibrudar

Villa del Casale, en halv mil utanför Piazza Armerina på Sicilien, har en mycket stor mängd romerska mosaiker, den största i världen faktiskt. Villan, en antik romersk lantegendom, är världsarv sedan 1997. Det blev många fotografier tagna då jag var där med ett arkeologigäng.

Trots mängden av föreställande bildmosaiker och mina fotografier var det alla de olika och vackra meanderbårderna jag fastnade mest för. Här ovan syns två av dem.

Bikinibrudarna är väl en av de mest kända mosaikerna härifrån bland allmänheten. En annan stor och välgjord mosaik består av jaktscener. På nätet fann jag detta foto från 1955 där en modell poserar i bikini på mosaiken med de antika badbrudarna.

Plan av den romerska villan. I rum 30 finns "bikinibrudarna".

Michelangelo karvar i stenen!

 

 En snabb skiss för minnet av Palazzo dei Conservatori.

Renässansarkitektur när den står högt. Michelangelo Buonaroti karvar och gröper ur när han skapar arkitektur. Pilastrarna av kolossalordning rår över två våningar och bär upp entablementet. Innanför kolossalpilastrarna står kolonner i en våning. Bottenvåningens kolonner står i urgröpningar i det bakomliggande vägglivet. Konservatorspalatset på Capitolium i Rom.skapades av Michelangelo och fullföljdes efter dennes död 1564 av Giacomo della Porta.

Kapitolieplatsen. Senatorspalatset i fonden, Kapitolinska museet t.v, Konservatorspalatset t. h.

Veduta del romano Campidoglio. Etsning av Giovanni Battista Piransi (1720 - 1778).

Det hela är ett mycket spännande och tilltalande möte mellan seklerna.
* Kyrkan Santa Maria in Aracoeli uppfördes under 600-talet.
* Redan under antiken fanns Tabularium, stadens arkivbyggnad, som under renässansen byggdes om och till för att bli senatorspalatset, staden Roms administrationsbyggnad (i fonden med torn). Där bakom finns utgrävningarna av Forum Romanum.
Kapitolieplatsen med sina tre byggnader och La Cordonata, trappan dit upp, kom till under 1500-talet utifrån Michelangelos skisser.
* Det väldigt stora bländvita Victor Emanuel-monumentet stod klart 1911 och finns så klart inte med på Piranesis etsning men står idag till vänster om kyrkan.

 

Platsen är hur intressant som helst med alla sina lager. I Rom finns alltid något nytt att upptäcka.

10-gruppen

Jag tycker mycket om 10-gruppens mönster och det är jag inte ensam om :-)

Minns deras första butik på Gamla Brogatan i Sthlm alldeles intill IMPO med secondhandkläder på 70-talet. Båda butikerna frekventerades. Sedan gick 10-gruppens butiksflytt till Götgatsbacken 25 som jag passerade till och från jobbet.

En sparad längd av tapetbård "Akilles" av Inez Svensson för Duro. Så mycket 80-tal.

Tapetserade vardagsrummet i min lägenhet med Inez Svenssons mycket synliga tapetbård "Akilles" tryckt av Duro på 80-talet. Jag tolkar mönstret som ett stiliserat och något förvrängt klassiskt tandsnitt. Det blev härligt häftigt!  Så postmodernistiskt. 

Jag har sytt klänningar i tyger från 10-gruppen, har köpt underbara runda axelremsväskor av deras design samt vaxdukar, randiga necessärer... Färgstarkt och/eller stormönstrat.

 

Ikeakollektion "Avsiktlig" kom 2017.
Mönsterdesigner Iina Vuorivirta formgav mönstret ovan i
10-gruppens anda. I kollektionen fanns även fyra av 10-gruppens originalmönster.

Ikea köpte in 10-gruppens mönsterskatt 2015 då gruppen stängde ner. När så ikea kom med kollektionen Avsiktlig år 2017  köpte jag självfallet metervaror som "Jamaica" blå formgivet av Birgitta Hahn, 1978 samt textil med mönstret ovan i 10-gruppens anda. Bland annat.

"– Jag har velat skapa en ”klassisk” 10-gruppskollektion, där man både kan hitta mönster man känner igen och få nya favoriter berättar Tom Hedqvist, kreativ ledare för AVSIKTLIG och en av grundarna till 10-gruppen.

I AVSIKTLIG kollektion ingår fyra klassiska 10-gruppen mönster samt nya mönster av fem av 10-gruppens originalmedlemmar. Tom Hedqvist har även bjudit in de tre unga IKEA formgivarna Iina Vuorivirta, Ida Pettersson och Hanna Dalrot samt två externa formgivare Kristina Abelli Elander och Anders Wenngren. Resultatet är en lekfull kollektion som avspeglar designkollektivets långa och brokiga historia – men som också är väldigt samtida." Ur pressmeddelandet.

Kossor i konsten

Fjällko med kalv av Katarina Hamilton

Det landade ett trevligt brevkort i postlådan. Det hade tagit hela 21 dagar på sig att komma fram! och det går inte att enbart skylla på att påskhelgen kom i vägen. Eller att det är varannandagsutdelning av post.

Bilden var vald med omsorg av någon som vet att jag älskar kossor! Brevkortet kom som ett svar på ett brev jag själv skickat, något som inte händer ofta nu för tiden.

Dymmelonsdagen i Stilla veckan

Glasskål med ägg, Greta Gerell (1898 - 1982)

Sommarens bästa för min del

De två event som blev sommarens mest givande i hemkommunen var en konstutställning samt ett folkmusikframträdande. Visgruppen Triakels framträdande i Kråken har jag skrivit lite om här. Det är inte första gången jag lyssnar till dem live men första gången i norra Sverige. Skillingtryck fascinerar!

I början av juli invigdes Konstbiotopen på Konsthall Norra Kvarken och där visas t o m 5 september projektet “Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”.

"Kan man alls nå fram med konst till de som varken efterfrågar eller är tänkta mottagare av denna konst? Vem är du ekoxe? Vad bryr sig myrorna, spindlarna och myggen? Och jordlöparen? Konstbiotopen kommer att fortsatt ställa dessa frågor och visas här på Konsthall Norra Kvarken t o m sommaren 2023."

Utställningen är ett intellektuellt projekt där inbjudna konstnärer/författare/dokumentärfilmare/biologer-forskare försökt materialisera dessa tankar, i sig en ganska omöjlig uppgift. Det är en utställning med ett ekocentriskt förhållningssätt och utställningskatalogen är behövlig och läsvärd. Långt ifrån inställsamt mjäkig. Glad att det finns en sådan konsthall i den lilla kommunen, så nära till.

"Ode till en död tjärn" av Anders Rönnlund, som pågick på samma konsthall, blev en upplevelse av musikalitet på ett väldigt annorlunda sätt. Vattendroppar som föll mot skilda material gav tonerna.

*

För övrigt har jag denna sommar sett allt från Dorotea till Halmstad och besökt många intressanta platser, många fler än jag skrivit om här på bloggen.

Min sommar har verkligen varit bra och givande både intellektuellt och estetiskt.

I mörkaste Småland

Vid slaget vid Virserum blev bondeupprorets ledare Nils Dacke besegrad och dödad av Gustav Vasas män. Dackefejden pågick 1542-1543.

Ett monument över den småländske frihetskämpen Nisse Dacke finns i Virserum. Arvid Källström är konstnären till statyn som restes på torget 1956.

Virserums konsthall var måndagsstängd. Det var bara att bita i det sura äpplet över min dåliga planering. Istället passade jag på att njuta av konst- och  museiområdets överdådiga blomsterprakt som här i örtagården. Anteckningsboken kom fram när jag satt där på den blå trädgårdssoffan.

När möbelindustrimuseet öppnade gick jag dit och besåg mångahanda möbler som tillverkats i Virserum med omnejd. Och då vattenhjulet sattes igång och samtliga maskiner i snickeriet började snurra fick vi besökare en uppfattning om hur det såg ut, lät och vilka möjligheter de vattendrivna maskinerna gav till möbelsnickeriet. Småland är och har varit möbelindustrins och glastillverkningens Mecca. Nu för tiden finns endast en bråkdel av alla småländska varumärken kvar.