Visar inlägg med etikett resor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resor. Visa alla inlägg

21 december 2023

Glanspapper

 

Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.

Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.

14 september 2023

Kulturdagar

I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!

 

Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.


Tvättstugan vid sjön.
Här vid sjön satt vi deltagare på bänkar och åt vår medhavda matsäck och pratade.

Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor.  Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?

*

Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?

Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!


Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.




Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)

Sörmland är ett vackert landskap att resa igenom. Som "Sveriges lustgård" beskriver Selma Lagerlöf landskapet. Krokiga grusvägar, blandskogar, ädellövskogar och många kulturminnen. Vid Aspa bro är fyra runstenar resta. På fotot syns en av dem. Vid Aspa har det tidigare legat en tingsplats och här förbi gick under medeltiden kungarnas Eriksgata, den resa som en nyvald kung gjorde för att bekräfta sin överhöghet i riket.
 
Under 1000-talet kunde man komma till Aspa med fartyg från Östersjön via Svärtaån vilket kan vara svårt att inse idag då man passerar bäcken. Jag trampade här på cykel under tidigt 80-tal och tog till mig delar av den svenska historien. Just nu förkovrar jag mig i den här tiden med hjälp av Maja Hagermans Spåren av kungens män.

 Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.

Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...

15 juni 2023

Segling på Medelhavet

Jag hann inte läsa mycket skönlitteratur under maj månad eftersom det var fullt upp med annat görande. Det blev en bok -  Ikaros hav av Göran Schildt som valet föll på, en reseskildringen med segling längs Medelhavets kust från Venedig till Beirut. Boken var tidigare inköpt på Rönnells antikvariat.

Boken, som kom ut 1957, beskriver de intressanta historiska/antika/arkeologiska platser och strandhugg paret Schildt gjorde med ketchen Daphne, vilka seglingsstrapatser Medelhavet kunde medföra och även en del filosofiska resonemang

”Jag tänkte ofta under sommaren på den litet tvetydiga situationen vi befann oss i. Vi var å ena sidan motoriserade representanter för det moderna samhället, vars fördelar vi inte drömde om att avstå ifrån, men vi kände å andra sidan en oändlig trivsel i Greklands och Turkiets ”efterblivna” miljöer, rika bara på andliga värden. På samma sätt var vi tacksamma elever till de arkeologer och historiker, som kartlagt kulturminnesmärkena och utforskat dokumenten från medelhavsländernas förflutna, men kunde inte förneka vår glädje när vi här i Mindre Asiens kustbälte styrde ut ur alla baedekrar till idel outgrävda monument och städer. Kanske vår reaktion i båda fallen berodde på tillfällig övermättnad och det behov av omväxling som gör att man gärna för en tid lämnar också det bästa? Eller berodde den på en djupare vantrivsel, känslan av att vi i vår utveckling tappat bort någonting väsentligt som vi här återfann? Ifråga om människorna och miljön lutade vi i varje fall åt den sistnämnda åsikten: det är uppenbart att denna skenbart outvecklade värld i sin grundsyn på tillvarons problem och sin kontakt med levande traditioner äger mycket som vi både kan avundas och lära av.”

Hur intressant var det inte att inse att Daphne finns utställd på Forum Marinum i Åbo, ett museum som beskriver sjöfartens och sjöstridskrafternas historia. Så givande att i verkligheten få se den båt som seglat Medelhavet runt som jag tidigare läst om I Odysseus´ kölvatten (1951) av samme författare.

 
Nu ännu ett utdrag ur Ikaros hav:
 
”Det starka intryck ruiner gör på oss är i och för sig naturligt: här har det som i vårt dagliga liv är vår kanske viktigaste, men tanklöst accepterade nyttighet, hemmet, staden, den praktiska inramningen kring vårt livsmönster, blivit någonting onyttigt, som bara är en bild och symbol – bilder av andra släktens livsformer, symboler för någonting förlorat. Vi som under de senaste decennierna sett så många moderna ruiner, de sönderbombade och brända resterna av våra egna hem och städer, vet vilka slags symboler alla ruiner i början varit. De överlevande efter ett krig må ha byggt sig nya hem och funnit en ny personlig trygghet, men så länge en krigsruin står kvar i deras stad är den en plågsam påminnelse, en bild av undergången. Problemet är här vem som skall avgå med segern, människans makt att utplåna ruinerna eller ruinernas att överleva tills vanan och nya generationers likgiltighet gjort dem stumma.”


Och så den här antika berättelsen som jag inte hört förut och det nutida resonemanget om vår tids blaserade bildseende. Och idag, 2023, är vi ytterligt mer översköljda av bilder och intryck jämfört med på 1950-talet via digitaliseringen och de sociala medierna. Hur påverkar det oss människor? Så här resonerar konsthistorikern Göran Schildt år 1957:

”Mitt intresse för Knidos, den genklang namnet väckt hos mig när jag mötte det på sjökortet, berodde till stor del på den nimbus som omger minnet av den knidiska Afriodite, Praxiteles´ försvunna mästerverk och antikens kanske mest berömda staty. [skulpterad av Praxiteles på 300-talet före vår tideräkning].
(…)
Detta framgår tydligt av den berättelse som en senantik grekisk författare, länge förväxlad med Lukianos, ger av platsen. Jag kan inte neka mig nöjet att här referera denna seglarbroders beskrivning, som på ett lyckligt sätt fyller den väsentliga luckan i min egen upplevelse av Knidos.

Tillsammans med två kamrater steg denna pseudo-Lukianos i land i Knidos´ hamn för att se det berömda konstverket medan deras skepp väntade på förlig vind. Fulla av iver lät de visa sig till templet och konstaterade överraskade att det inte hade en stenlagd yttre gård såsom vanliga helgedomar, utan omgavs av prunkande fruktträd, mellan vilka vinrankor hängde i festoner. Det lilla kapellet var öppet framtill, så att besökarna kunde se gudinnan, som i motsats till alla äldre kultbilder av henne var framställd naken i det ögonblick hon lägger ifrån sig manteln för att stiga i det rituella badet. Vid denna anblick förlorade de tre männen till den grad besinningen att den ena av författarens vänner, som var känd för att avsky själva anblicken av kvinnor, stod som träffad av blixten, medan den andra sprang fram och under tempeltjänarens protester slog armarna om den sköna för att upprepade gånger kyssa henne. En liten drickspenning lugnade dock sakristanen, som för att ytterligare tillmötesgå de främmande herrarna låste upp dörren i kapellets baksida och lät dem beundra den icke mindre gudomliga anblick, som man fick från detta håll. Överväldigade och inbegripna i livliga diskussioner om gudinnans företräden kunde de tre vännerna inte slita sig från henne förrän kaptenen på deras skepp hotade att avsegla utan dem.

Denna berättelse om det intryck ett konstverk kunde göra på bildade människor under antiken, ger oss i all sin omedvetna komik inte bara anledning att le utan också att göra en jämförelse med bildens makt i våra dagar. Kan vi nutidsmänniskor överhuvud fatta hur bilder upplevdes innan reproduktionstekniken och de moderna kommunikationerna i grunden förändrade människors umgänge med dem? Under antiken – liksom långt in i modern tid – var en replik helt enkelt en ny bild, inte en kopia, och alla bilder så pass sällsynta att upplevelsen av dem var en sensation. Vi däremot möter från våra tidigaste barnaår bilder i brokigaste mångfald. Vi ser dem i böcker, tidskrifter och tidningar, de lever framför oss på filmduken och tvingar sig på oss genom reklamen. Vad den s.k. konsten beträffar, måleriets och skulpturens skapelser, har också här materialet vuxit över alla breddar, originalen i konstmuseerna kompletteras av avbildad konst från alla länder och tider. Det har sagts att vi lever i bildens århundrade, att vi blivit bildsinnade på ett helt annat sätt än våra litterärt inriktade föräldrar och farföräldrar. Att vi umgås med fler bilder än de r odiskutabelt, men innebär det att vi också får ut mera av bilderna än de? Mycket tyder på att vi istället håller på att bli bildblinda, oförmögna till varje djupare reaktion inför bildfenomenet. Detta är antagligen en fysiologisk nödvändighet: liksom alltför starkt solsken framkallar pigment i vår hud, som hindrar strålarna att tränga in och liksom vår fotsula blir hård och okänslig när vi går barfota har vårt psyke upphört att inregistrera det slags häpnad, inlevelse och hänförelse som grep de tre grekerna inför den knidiska Afrodite. Nutidsmänniskan inbillar sig att hon kan mångdubbla sina livserfarenheter, njuta, förstå och assimilera hundra gånger mera än hennes förfäder. Att hon istället är i färd med att döda sin känslighet, förlora varje möjlighet att förstå de djupare sammanhangen och istället håller på att förvandlas till en mekaniskt reagerande marionett, en maskin som snabbt och ytligt avverkar allt det som gav forna tiders människor livsinnehåll och livsmening, det är en tragisk förbannelse som vi alla skenbart gynnade nutidsmänniskor är delaktiga av.”

Här kan du se skulpturen Afrodite från Knidos.

*

 I Odysseus´ kölvatten (1951) är en minst en lika fascinerande läsning med start i Genua, genom Messinasundet till Grekland och via Korintiska kanalen till Kreta och därefter tillbaka till Genua igen.

Solbåten från 1956 berättar om resan till Alexandria och därefter uppför Nilen genom hela Egypten. Den ser jag fram emot att läsa.

26 april 2022

En bildningsresa

När jag under kvällstid läste konstvetenskap vid Sthlms Universitet på andra året vid sidan om heltidsarbete på arkitektkontor, började jag och en arkitektkompis, som även hon läste konstvetenskap, att prata lite smått om att göra en Europaresa med tåg kommande sommarsemester. Syftet var att få egna intryck av katedraler, museer och slott i Frankrike och Spanien. Rumsupplevelser går inte att få genom bilder i böcker. Under ett år planerade vi resan, noterade i anteckningsböcker de samlade uppgifter om byggnader och platser vi ville besöka, kollade tågsträckor. Till sist bestämde vi oss - vi ger oss iväg i juli. Inga hotell bokades i förväg.


Försedda med kameror och diafilm, antecknings- och skissböcker, blyerts- och tuschpennor, små lätta färgpennor, resecheckar och sommarkläder lämnade vi Sthlm C med ryggsäckar den 30 juni för att vara på resande fot i en månad.
 

Försättsbladet i skissboken

Allt det här kom jag att minnas när jag letade en bild på Carlomagno´s palatskapell i Aachen - första stoppet efter tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Resedagbok och teckningar är minnen i förvar.

Att resa utan charter ger väldigt mycket av lärdomar och upplevelser, man letar sig fram, man möter människor på ett naturligt sätt, man kommer lättare in i andra kulturer. Bildning kommer på köpet om man är öppensinnad.

1600-tals slottet Vaux-le-Vicomte med Le Nôtres parkanläggning var stort (en föregångare till Versailles som jag besökt tidigare), den vackra ovala salongen med släta moderna speglar upplevde jag som felrestaurerade men enligt fransk doktrin. Saltbruket Arc-et-Senans i Salines var stort, intressant, märkligt, ett idealsamhälle uppfört på 1700-talet och ritat och planlagt av arkitekten Claude-Nicolas Ledoux. Att få uppleva Alhambra och Generalife i månsken utan störande gatlyktor var något jag inte hade förväntat mig var möjligt. Sandstensstaden Salamanca var den vackraste av städer - med Casa de las Conchas, Plaza Mayor och med storkar häckande på tak i centrum. Grottmålningarna i Altamira hann vi inte med.

Böcker jag köpte under resan skickades hem via post eftersom böcker väger "bly", annat åkte ner i ryggsäcken för egen hemtransport - ett stort keramikfat höll fantastiskt nog hela vägen och en dolk smidd i Toledo levererades till min vapensamlande far. 

Som alla vet kan bildningsresor lika gärna vara av inre typ, böcker är då en tillgång, ja ett måste.

6 april 2022

På luffen 1959

Klickar du på länken HÄR kan du se hur en äventyrare agerade innan alla sociala medier florerade, då det viktigaste inte vara att ständigt framhäva sig själv. Gulligt reportage från Göingebygden i teve:ns ungdom 1959 - från en annan tid än vår. Älskar den här typen av reportage.

 
Foto av Erik Berg härifrån

Världscyklisten Erik Berg dog 2015, 96 år gammal. Hans minnesruna kan man läsa här.

7 februari 2022

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.



En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

5 oktober 2021

Reseffekter

Vilka drömmar hade den unga kvinna som använde denna resväska och röda och granna hattask?

Reseffekter på det mahognymålade högskåpet från morfarsmor och -far, Klara och Johan Olof.

Resväskan är en sådan där som var så vanlig och som nu ofta har syns som rekvisita i inredningssammanhang. Den är tillverkad av svart kartong med läderskodda hörn och kanter. På ena långsidan finns två gångjärn och på den andra två regellås med överfallsbygel. Tillhörande nyckel är fastsnörd inne i väskan. Invändigt är den klädd med brunmurrigt smårutat papper och har remmar att spänna fast innehållet.

Av fastklistrade lappar i flera lager framgår det att väskan senast blev polletterad från Uppsala C till Nyåker den 2/7 1952.

Jag har själv använt den vid tågresor och alltid tyckt om utseendet, men numera används den till förvaring. På etikettlappen står mitt namn textat och en Södermalmsadress. Äldre funktionsdugliga föremål har alltid behagat mig, jag har full förståelse för det retroliv som vissa lever idag när det kommer till kläder, inredningar och mat.

Hattasken har varit ute ur modet hela mitt liv, den är verkligen inte nött och kom kanske till användning en kort tid på 40-talet.

Vad tänkte min mamma på när hon reste iväg med dessa reseffekter? Vilka drömmar hade hon? Vad förväntade hon sig av livet? På detta foto bär hon ytterligare en variant av väska, en mjuk bag. Klädd i resdräkt som jag förmodar att hon själv sytt, svarta skinnhandskar, nylonstrumpor och ett par rejäla promenadskor i mocka med gummisula.

25 augusti 2021

Gamla vägar och informationstavlor ♥ ♥ ♥

DENNA VÄG
BYGGDES
1933 - 35

Skyltens text (som är värd att läsa):

"Under 1920- och 1930-talen rådde i vårt land stor arbetslöshet under långa tider. Dåvarande Statens Arbetslöshetskommission hade som främsta arbetsuppgift att organisera och genomföra så kallade AK-arbeten eller "nödhjälpsarbeten", som de också kallades i folkmun. Tack vare dessa AK-arbeten gjordes många samhällsnyttiga insatser: upprustningar av kulturminnesmärken, reparationer och nyanläggningar av idrottsplatser, broar och byggnader, järnvägar och vägar. Även i dessa trakter genomfördes flera AK-arbeten, till stor nytta och glädje även för dagens samhällsmedborgare. AK-arbetet Pukalovägen 177 är ett utmärkt exempel på detta.

Pukalovägen är ursprungligen en transport- och handelsväg, som sträcker sig från Lönneberga till byarna Flenshult och Hässlehult i närheten av Pauliström. Den gamla Pukalovägen slingrar sig fram i tvära kurvor och branta backar och är flera hundra år gammal.

Den "moderna" Pukalovägen är den landsväg som sträcker sig från vägskälet vid Entsebo/Pauliström/Karlstorp till Lönneberga samhälle. Minnesinskriptionen gjordes av vägarbetaren Valter Gustafsson från Järnaforsen tillsammans med några av de arbetskamrater som genomförde byggandet av den sista etappen av vägen under åren 1933-35. Arbetet med hela Pukalovägen skedde under åren 1931-35.

Minnesinskriptionen, som höll på att förstöras vid breddnings- och beläggningsarbeten av vägen under slutet av 1970-talet, räddades av Ingvar Karlsson i Lövhult, genom att han ur berget sprängde ut detta klippblock. Tack vare Vägverket i Kalmar Län och genom lokala initiativ restaurerades klippblocket under 1997 samt ställde man i ordning denna minnesplats. Samtidigt upprustades också rastplatsen med kvarnsten vid Rakenäs, där den officiella invigningen ägde rum 1934.

I samråd mellan Vägverket, Lönneberga Hembygdsgille och lokala markägare genomfördes samtidigt vissa försköningsarbeten av den gamla stenvalvsbron på den ursprungliga Pukalovägen vid Qvarnöbäcken, belägen vid Qvarnö kvarn. Denna kvarn har också renoverats och rustats upp under senare tid. Bron och kvarnen är belägna 100 meter från denna plats i riktning mot Lönneberga.

Vägverket i Kalmar Län och Lönneberga Hembygdsgille, maj 1997."

Den gamla grusvägen som ersattes med AK-vägen. Det finns rikligt med skyltar in mot den gamla vägen som gör att man kan välja att köra den grusvägen som finns kvar på båda sidor om AK-vägen. Både Vägverket (nuvarande Trafikverket),  hembygdsföreningen och markägare var med om besluten!

Den nya raka asfalterade vägen uppfördes som Arbetslöshetskommissionsarbete på 1920- och 30-talet.


Här, där den gamla rastplatsen rustats upp med kvarnstensbord och pallar av stenar samt rödmålat avbärarräcke av träplankor monterade på stenpollare, finns en skylt med samma text som ovan. Här invigdes en gång den raka AK-vägen. Så här såg rastplatser ut i bilismens relativa ungdom. Och jag kunde glädja mig av samma syn på min swemesterresa.

Jag tänker på och jämför med Riks 13 genom bygden och gamla Kustlandsvägen från 1600-talet. Tänk om alla gamla sträckor av Kustlandsvägen genom länet skulle ha skyltas upp i tid. Så lär det inte bli - många sträckor har beskogats bara under min levnad. Till och med delsträckor av Riks 13 kan vara svåra att finna. Jag kan konstaterar att människors mentalitet skiljer sig åt mellan norra och södra Sverige. Kan gälla både privatpersoner och myndigheter.

* * * * * * * 

När jag stod där framför skylten och läste kom i tankarna något jag läst och sparat ner om en kulturväg i Västerbotten som renoverats och reaktionerna på detta.


På Facebook kunde man läsa detta här då en enda väg i Västerbotten ska rustas upp på kulturhistoriskt rätt sätt. Av de kommentarer jag fick med var 75% negativa till projektets idé:

Tankegångarna känns igen, kulturhistorien är inte mycket värd på landsbygden här i norr! I städer finns fler med insikt om kulturhistoriens betydelse. Eller ...?

17 augusti 2021

Albert Engström

I småländska Bäckefall i Lönneberga kommun, stötte jag av en tillfällighet på detta hus denna augusti månad. Det är sån´t som händer när man envisas med att kuska omkring på små kringelkrokiga grusvägar genom bosättningar och byar. Dessutom kör man långsamt av självbevarelsedrift. för andra trafikanters skull och för att det finns så mycket att se. Där stod en klunga hus, där skymtade en stor sten. Med inskrift. Jag klev ur och läste. Här föddes Albert Engström år 1869.

Men huset var inte öppet för besök.

Ett annat år då jag var gräsänka besökte jag Albert Engströms bostad och ateljé i Grisslehamn. Det var en uppsluppen dag som avslutades i goda vänners lag i Roslagen.

Albert Engströms ateljé på en klippa i Grisslehamn är färgsatt så att byggnaden även utgör ett sjömärke.

 

I taket inomhus finns kanoter och kajaker placerade på bjälkarna. Och alla ateljéns lediga väggytor är behängd med konst.

 

Utsikten över Ålands hav är magnifik. Ateljén var även gäststuga - vilken fin sak att övernatta här och sitta och snacka i fotogenlampas sken och vakna till en solig morgon eller kanske piskande storm dagen därpå och tända en brasa i gjutjärnskaminen.

Visst har jag läst historier av Albert Engström men det är teckningarna som fastnat mest i minnet.


Kräftor Kräva Dessa Drycker!

Det var Albert Engström som gjorde Nej-sidans mest kända valaffisch i samband med Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922.

Vad är det som pågår på den här suddiga bilden? Har det något med Albert Engström att göra? Jo, det är ett demonstrationståg FÖR ett förbud mot rusdrycker med mer än 2,5 % alkohol inför folkomröstningen 1922. Det här måste vara den absolut största demonstration som någonsin skådats i bygden och den rör sig västerut längs Kustlandsvägen, den stora och enda pulsådern genom bygden på denna tid. Först går en bleckblåsorkester och fanbärare. I bakgrunden syns byn Lögdeå med bland annat folkskolan (som revs så sent att jag minns den mycket väl).

I den landsomfattande omröstningen röstade 49 procent ja och 51 procent nej till ett förbud.  Av kvinnorna röstade 58 procent ja till ett förbud och 41 procent av Svea rikes män röstade ja. Jag kan förstå att majoriteten av kvinnornas ville ha ett förbud 1922. Alkohol var ett stort problem i många familjer. Som exempel hade en man i byn dött några år tidigare av för stor spritförtäring under en bröllopsfest. Han var sedan länge alkoholiserad och jag tänker att familjen inte hade det lätt.

*

Tja, ett litet rött hus som jag passerade i småländska Bäckefall får mig att skriva ett helt inlägg här på Timmer & Masonite.

14 augusti 2021

Snugge

Så kom jag då till gården Sjöabol i Snugge. Förra gången det begav sig var huset abonnerat av släktföreningen som hade årsmöte. Denna gång var det tvärtom, jag kom jag dit ensam, inga andra besökare var där men väl en guide.


Det hällregnade, det hade åskat. och  jag parkerade bilen nära ladugården med sitt utedass men långt från huset för att inte få med detta anakronistiska fordon på ev. foton. Så fällde jag upp stora franska paraplyet och klev ur för att rusa mot dörren. Där välkomnades jag av en äldre dam som jag fick en dryg timmes guidning tillsammans med. Intressanta berättelser och foton ur Kristina Nilssons liv växte fram.

För det var här i Snugge hon föddes 1843 som det yngsta av sex barn i en bondfamilj. Stenen restes på 100-årsdagen av Kristinas födelse. Som barn hade hon både bra sångröst och var duktig på att spela fiol. Hon sjöng och spelade på marknader nära hemmet. Med hjälp av mecenater fick hon så småningom möjlighet att vidareutbilda sig och det blev inom sång som vi vet.

Kristina Nilsson (1843-1921) glömde aldrig sitt födelsehem Snugge, den 46 hektar stora gård som tillhört moderns familj sedan 1781 och som familjen tvingats lämna under förnedrande former 1848. År 1867 fick Kristina Nilsson (då 24 år gammal) köpa tillbaka Snugge för 4 000 riksdaler riksmynt. Föräldrarna fick flytta tillbaka men båda dog några få år senare. Efter Nilssons död var Snugge i släktens ägo till 1927.

Nilsson var gift två gånger, 1872 med den franske bankiren Auguste Rouzaud (död 1882), och 1887 med den spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda (död 1902). Hon titulerades därefter grevinnan de Casa Miranda och delade sin tid mellan bostäderna i Paris, franska Menton och Spanien samt Villa Wik utanför Växjö.

 Uppgifter från Wikipedia

Glad i hågen över att jag äntligen fick möjligheten att se operasångerskan Kristina Nilssons födelsehem på min resa i Götaland fortsatte min färd.