För första gången i våra liv har snö hindrat oss från att resa norrut. Det ligger mer snö i Mälardalen än i Västerbotten med sina få centimeter längs kusten och det är ovanligt. Eftersom snö uppskattas av mej på vintern stannar vi här söderut då här finns snö och kyla men kanske främst för att det är olustigt att köra bil långa sträckor i snöfall, ja det kan till och med innebära fara.
Här kommer några uppskattade och snörika upplevelser från tidigare år från hemmanet i norr:
Snöfrid
De tre vise männens dröm (Dream of the Magi), utmejslade av Mästerskulptören Gislebertus ca 1130-1135.
Den skulpterade berättelsen finns på ett kapitäl i katedralen Saint Lazare i Autun, Frankrike. Gislebertus arrangerade figurerna sida vid sida men lät dem även bli en enda massiv enhet som täcks av klädet med halvcirkelformat fall. Den hårda kalkstenen ser ut att vara mjuk under mästerskulptörens mejsel.
De tre kungarna Kaspar, Melchior och Balthasar (i dagens svenska almanacka Kasper, Melker och Baltsar) sover ut efter att ha träffat Jesusbarnet och gett honom sina presenter. En ängel kommer till dem i drömmen, rör försiktigt med höger pekfinger den enes hand och säger i drömmen att de inte ska ta hemvägen via Herodes som de lovat. Herodes hade tanken att döda barnet som de vise männen kallade konung och alltså en stark konkurrent till den romerska regimen. Ängelns andra pekfinger riktas mot en stor stjärna, Betlehems stjärna.
Medeltidens människor kunde i de flesta fall inte läsa, att måla eller hugga berättelser i sten gav förståelse åt prästernas bibelläsningar (som dessutom skedde på latin, ett språk som enbart belästa talade och förstod).
Det var en fin upplevelse att se den här romanska katedralen med så många vackra huggna berättelser. Den här stora papperskopian som jag fotograferat av, är ett minne som hänger inglasad på väggen sedan besöket i Saint Lazare och en privat resa i konsthistoriens spår.
Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".
På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.
På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.
Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.
Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.
Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.
Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)
Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.
Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧
Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.
Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.
Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.
I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!
Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt
obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp
där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen
som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort
stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.
Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor. Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?
*
Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?
Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!
Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.
Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)
Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.
Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...
Jag hann inte läsa mycket skönlitteratur under maj månad eftersom det var fullt upp med annat görande. Det blev en bok - Ikaros hav av Göran Schildt som valet föll på, en reseskildringen med segling längs Medelhavets kust från Venedig till Beirut. Boken var tidigare inköpt på Rönnells antikvariat.
”Jag tänkte ofta under sommaren på den litet tvetydiga situationen vi befann oss i. Vi var å ena sidan motoriserade representanter för det moderna samhället, vars fördelar vi inte drömde om att avstå ifrån, men vi kände å andra sidan en oändlig trivsel i Greklands och Turkiets ”efterblivna” miljöer, rika bara på andliga värden. På samma sätt var vi tacksamma elever till de arkeologer och historiker, som kartlagt kulturminnesmärkena och utforskat dokumenten från medelhavsländernas förflutna, men kunde inte förneka vår glädje när vi här i Mindre Asiens kustbälte styrde ut ur alla baedekrar till idel outgrävda monument och städer. Kanske vår reaktion i båda fallen berodde på tillfällig övermättnad och det behov av omväxling som gör att man gärna för en tid lämnar också det bästa? Eller berodde den på en djupare vantrivsel, känslan av att vi i vår utveckling tappat bort någonting väsentligt som vi här återfann? Ifråga om människorna och miljön lutade vi i varje fall åt den sistnämnda åsikten: det är uppenbart att denna skenbart outvecklade värld i sin grundsyn på tillvarons problem och sin kontakt med levande traditioner äger mycket som vi både kan avundas och lära av.”
Hur intressant var det inte att inse att Daphne finns utställd på Forum Marinum i Åbo, ett museum som beskriver sjöfartens och sjöstridskrafternas historia. Så givande att i verkligheten få se den båt som seglat Medelhavet runt som jag tidigare läst om I Odysseus´ kölvatten (1951) av samme författare.
Och så den här antika berättelsen som jag inte hört förut och det nutida resonemanget om vår tids blaserade bildseende. Och idag, 2023, är vi ytterligt mer översköljda av bilder och intryck jämfört med på 1950-talet via digitaliseringen och de sociala medierna. Hur påverkar det oss människor? Så här resonerar konsthistorikern Göran Schildt år 1957:
”Mitt intresse för Knidos, den genklang namnet väckt hos mig när jag mötte det på sjökortet, berodde till stor del på den nimbus som omger minnet av den knidiska Afriodite, Praxiteles´ försvunna mästerverk och antikens kanske mest berömda staty. [skulpterad av Praxiteles på 300-talet före vår tideräkning].
(…)
Detta framgår tydligt av den berättelse som en senantik grekisk författare, länge förväxlad med Lukianos, ger av platsen. Jag kan inte neka mig nöjet att här referera denna seglarbroders beskrivning, som på ett lyckligt sätt fyller den väsentliga luckan i min egen upplevelse av Knidos.
Tillsammans med två kamrater steg denna pseudo-Lukianos i land i Knidos´ hamn för att se det berömda konstverket medan deras skepp väntade på förlig vind. Fulla av iver lät de visa sig till templet och konstaterade överraskade att det inte hade en stenlagd yttre gård såsom vanliga helgedomar, utan omgavs av prunkande fruktträd, mellan vilka vinrankor hängde i festoner. Det lilla kapellet var öppet framtill, så att besökarna kunde se gudinnan, som i motsats till alla äldre kultbilder av henne var framställd naken i det ögonblick hon lägger ifrån sig manteln för att stiga i det rituella badet. Vid denna anblick förlorade de tre männen till den grad besinningen att den ena av författarens vänner, som var känd för att avsky själva anblicken av kvinnor, stod som träffad av blixten, medan den andra sprang fram och under tempeltjänarens protester slog armarna om den sköna för att upprepade gånger kyssa henne. En liten drickspenning lugnade dock sakristanen, som för att ytterligare tillmötesgå de främmande herrarna låste upp dörren i kapellets baksida och lät dem beundra den icke mindre gudomliga anblick, som man fick från detta håll. Överväldigade och inbegripna i livliga diskussioner om gudinnans företräden kunde de tre vännerna inte slita sig från henne förrän kaptenen på deras skepp hotade att avsegla utan dem.
Denna berättelse om det intryck ett konstverk kunde göra på bildade människor under antiken, ger oss i all sin omedvetna komik inte bara anledning att le utan också att göra en jämförelse med bildens makt i våra dagar. Kan vi nutidsmänniskor överhuvud fatta hur bilder upplevdes innan reproduktionstekniken och de moderna kommunikationerna i grunden förändrade människors umgänge med dem? Under antiken – liksom långt in i modern tid – var en replik helt enkelt en ny bild, inte en kopia, och alla bilder så pass sällsynta att upplevelsen av dem var en sensation. Vi däremot möter från våra tidigaste barnaår bilder i brokigaste mångfald. Vi ser dem i böcker, tidskrifter och tidningar, de lever framför oss på filmduken och tvingar sig på oss genom reklamen. Vad den s.k. konsten beträffar, måleriets och skulpturens skapelser, har också här materialet vuxit över alla breddar, originalen i konstmuseerna kompletteras av avbildad konst från alla länder och tider. Det har sagts att vi lever i bildens århundrade, att vi blivit bildsinnade på ett helt annat sätt än våra litterärt inriktade föräldrar och farföräldrar. Att vi umgås med fler bilder än de r odiskutabelt, men innebär det att vi också får ut mera av bilderna än de? Mycket tyder på att vi istället håller på att bli bildblinda, oförmögna till varje djupare reaktion inför bildfenomenet. Detta är antagligen en fysiologisk nödvändighet: liksom alltför starkt solsken framkallar pigment i vår hud, som hindrar strålarna att tränga in och liksom vår fotsula blir hård och okänslig när vi går barfota har vårt psyke upphört att inregistrera det slags häpnad, inlevelse och hänförelse som grep de tre grekerna inför den knidiska Afrodite. Nutidsmänniskan inbillar sig att hon kan mångdubbla sina livserfarenheter, njuta, förstå och assimilera hundra gånger mera än hennes förfäder. Att hon istället är i färd med att döda sin känslighet, förlora varje möjlighet att förstå de djupare sammanhangen och istället håller på att förvandlas till en mekaniskt reagerande marionett, en maskin som snabbt och ytligt avverkar allt det som gav forna tiders människor livsinnehåll och livsmening, det är en tragisk förbannelse som vi alla skenbart gynnade nutidsmänniskor är delaktiga av.”
Här kan du se skulpturen Afrodite från Knidos.
I Odysseus´ kölvatten (1951) är en minst en lika fascinerande läsning med start i Genua, genom Messinasundet till Grekland och via Korintiska kanalen till Kreta och därefter tillbaka till Genua igen.
Solbåten från 1956 berättar om resan till Alexandria och därefter uppför Nilen genom hela Egypten. Den ser jag fram emot att läsa.
När jag under kvällstid läste konstvetenskap vid Sthlms Universitet på andra året vid sidan om heltidsarbete på arkitektkontor, började jag och en arkitektkompis, som även hon läste konstvetenskap, att prata lite smått om att göra en Europaresa med tåg kommande sommarsemester. Syftet var att få egna intryck av katedraler, museer och slott i Frankrike och Spanien. Rumsupplevelser går inte att få genom bilder i böcker. Under ett år planerade vi resan, noterade i anteckningsböcker de samlade uppgifter om byggnader och platser vi ville besöka, kollade tågsträckor. Till sist bestämde vi oss - vi ger oss iväg i juli. Inga hotell bokades i förväg.
Försättsbladet i skissboken
Allt det här kom jag att minnas när jag letade en bild på Carlomagno´s palatskapell i Aachen - första stoppet efter tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Resedagbok och teckningar är minnen i förvar.
Att resa utan charter ger väldigt mycket av lärdomar och upplevelser,
man letar sig fram, man möter människor på ett naturligt sätt, man kommer
lättare in i andra kulturer. Bildning kommer på köpet om man är öppensinnad.
1600-tals slottet Vaux-le-Vicomte med Le Nôtres parkanläggning var stort (en föregångare till Versailles som jag besökt tidigare), den vackra ovala salongen med släta moderna speglar upplevde jag som felrestaurerade men enligt fransk doktrin. Saltbruket Arc-et-Senans i Salines var stort, intressant, märkligt, ett idealsamhälle uppfört på 1700-talet och ritat och planlagt av arkitekten Claude-Nicolas Ledoux. Att få uppleva Alhambra och Generalife i månsken utan störande gatlyktor var något jag inte hade förväntat mig var möjligt. Sandstensstaden Salamanca var den vackraste av
städer - med Casa de las Conchas, Plaza Mayor och med storkar häckande på tak i centrum. Grottmålningarna i Altamira hann vi inte med.
Böcker jag köpte under resan skickades hem via post eftersom böcker väger "bly", annat åkte ner i
ryggsäcken för egen hemtransport - ett stort keramikfat höll fantastiskt
nog hela vägen och en dolk smidd i Toledo levererades till min
vapensamlande far.
Som alla vet kan bildningsresor lika gärna vara av inre typ, böcker är då en tillgång, ja ett måste.
Klickar du på länken HÄR kan du se hur en äventyrare agerade innan alla sociala medier florerade, då det viktigaste inte vara att ständigt framhäva sig själv. Gulligt reportage från Göingebygden i teve:ns ungdom 1959 - från en annan tid än vår. Älskar den här typen av reportage.
Världscyklisten Erik Berg dog 2015, 96 år gammal. Hans minnesruna kan man läsa här.
Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.
Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri.
Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.
***
Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.
Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.
Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.
Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.
Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.
Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.
acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för
Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första
gången visas upp storskaligt i Sverige.
Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.
Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist, *
