Visar inlägg med etikett inhägnader. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inhägnader. Visa alla inlägg

7 september 2020

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".


Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

23 juli 2020

Kyrkogårds-staket


Kring kyrkogården vid Hackås medeltida kyrka löper ett trästaket, vitmålat med diagonalställda ribbor med krsftiga stenpollare vid entrén, nu utan grindar. Luftig och öppen sekelskifteskänsla infinner sig. En trädkrans av björkar och rönnar finns direkt innanför inhägnaden och där innanför finns välansade låga häckar. Några få häckar syns vara borttagna, säkerligen efter kyrka-stat avskiljandet för att minska utgifterna för kyrkogårdsförvaltningen. Men i det stora hela välhållet och vackert. Och lite eljest med denna inhägnad runt en kyrkogård.
De här staketen var än vanligare vid bondgårdar. Här en icke-ljusmålad variant (kanske slamfärgad röd) hos bondfamiljen tvärs över Kustlandsvägen från morfars hus. Fotot bör vara från sent 1920-tal. Den stora parstugan med vacker glasveranda i två våningar som trästaketet omgärdade, är borta sedan åtta decennier.
.
.

22 juli 2020

Att hantera en lie

Äntligen!

Kurs i ängsslåtter (länk - läs mera)

28 juli 2020
Lundbergska gården, Vebomark 65, 93294 Lövånger


Du får lära dig slåtterteknik, slipning och bryning, jordläggning och övrig inställning av lien mot orvet. Vi lär oss också om restaurering och skötsel av ängsmarker samt ängens flora.

Du får lära dig historiken om kulturlandskapets viktigaste redskap, lien och orvet. Kjell visar och lär ut lieslåtter och går bland annat igenom rätt orvlängd, skärpning med vinkelslip och hur man kan göra en slipsten rund igen. Under förmiddagen och eftermiddagen tar vi lämpliga pauser.

Ta med de liar och orv som du har i din ägo. Det finns även lieblad och orv till försäljning. Vi är utomhus hela tiden så ta ”kläder efter väder”. Egen lunch- och fikakorg medtages. Tillgång till vatten samt toalett finns i byggnaden intill. Kursen vänder sig såväl till nybörjare som till dig som slagit med lie men vill förbättra tekniken.

9.00–9.15 Inledning - Hanna Lindgren, betesmarkssamordnare på Länsstyrelsen Västerbotten.
9.15–12.00 Lien och slåtterteknik – Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och Kultur
12.00–12.45 Egen medhavd lunch
13.00–15.30 Lien och slåtterteknik forts.

Kursen är GRATIS!

Kursen är bra! Har gått den på två platser tidigare anordnad av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Vi har gjort klart sommarens lilla slåtter till heder åt de som förut i generationer brukat marken och för bevarande av ängsfloran och den biologsika mångfalden. Slå med lie i hagen, hägna, räfsa strängar, torka på bredden, låta blommorna fröa av sig, ta in i höladan. Alternativt på gården använda slåtterbalk (viktigt med skärande redskap), räfsa i strängar, torka, vispa runt höet igen, ta upp på höskrindan, köra in på skullen. Blåklockorna sparas, de börjar blomma sist och har inte satt frön ännu.

.
.

13 februari 2019

Håll er borta härifrån

Ännu ett staket. Ett av de vackraste jag känner till.

De höga, smala spjälorna är obehandlat grånade. De är samtliga jämnbreda, har två olika höjder och är spetsade upptill, rejält "farliga". Den som försöket ta sig över kan bli spetsad :-) Även stolparna är av trä.

Så här kan jag livligt föreställa mig att inhägnader kunde se ut på 1700-talet. Ingen färg alls, spjälorna är vackert patinerade av väder och vind. Färg var dyrt så den skulle inte slösas på staket? Grånat virke skulle på många platser fungera lika bra idag som på 1700- och 1800-talet.

Var det finns att beskåda? Jo, på Linnés Hammarby utanför Uppsala, en underbar plats som jag besökt åtskilliga gånger. Vem som introducerade mig? Pappa förstås :-) och jag var mycket ung.

Där finns så mycket mer vackert och intressant att se men detta får räcka för nu.
.
.

11 februari 2019

Köksträdgårdar som förr

Apropå inhägnade köksträdgårdar som var vanliga här föritin har jag letat fram foton av några. Sammanställningen är på inga sätt komplett men så mycket vet jag att de där platserna är få. De jag funnit finns vid hembygdsgårdar.

 
Här är en köksträdgård vid gaveln vid ångermanländska Grundsunda hembygdsgård. Är den inte fin?

 
Samma hembygdsförening har även en inhägnad köksträdgård vid Mor Klaras stuga. Där är spjälorna rödfärgades lika huset och det är minst lika fint. (Hinken med sommarblommor är dock inte autentisk :-)  utan ett sentida tillägg.)

I Skeppsmaln finns Högbergsstugan som renoverades och flyttades upp från hamnen till det lilla fiskekapellet 1945. I stugan finns ett foto från förr. Kan det vara från förra sekelskiftet tro? 1915 enligt inkommen kommentar. Det var svårfotograferat med dagsljusblänk som synes.  Fotot är kolorerat, stugan var troligen grå även då. Till vänster skymtar den inhägnade köksträdgården.

Idag ser den ut så här. Den inhägnade köksträdgården finns kvar. Jag fick inte med det på något foto i somras och mina tidigare foton hittar jag inte i hastigheten. Så kan det vara.

Men inifrån stugan kan man se inhägnaden på gaveln. Där växer bara gräs men ytan och höjden på det grånande staketet känns rätt. När jag läser att även denna stuga förvaltas av Grundsunda hembygdsförening genom en donation 1945 blir jag ytterligare imponerad av de ideella insatser denna hembygdsförening gör. Så´nt som sådana som jag har glädje av. Komministerbostället i Råshult i Småland har förstås också en köksträdgård, den store botanisten Linnés födelseplats.

Även i städerna, som under självhushållningens tid var agrara med kreaturhållning, fanns kålgårdar och köksland. En kringbyggd borgargård från 1700-talet, som på fotot, kunde ha en stor inhägnad täppa på andra sidan gatan. Skillnaden mellan stad och land var inte lika stor som idag då det gällde odling och djurhållning.

Ni kanske förstår varför jag våndas över den borttagna köksträdgårdsinhägnaden som visades i den förra bloggposten. Så vackert utformad. De är försvinnande, finns bara vid hembygdsgårdar om ens där.
Tilläggas bör att de här  köksträdgårdarna hör naturligtvis ihop med byggnader av en äldre tradition.

(Jodå, eftersom jag älskar traditionsrik kultur har jag en egen inhägnad täppa i mitt permanentboende. Innanför de spjälorna växer perenner och kryddväxter.)
.
.

9 februari 2019

Spjälstaket

Att omgärda sin tomt med olika inhägnader är inte ovanligt- Det handlar om murar, staket, häckar och i städerna plank. Idag kan man även se trägärdesgårdar/gärsgårdar (fastbandhagar på min dialekt) men förr var de avsedda för utmarker och hörde inte intill mangårdsbyggnaden.

Där jag bor i mellansverige är det inte alls ovanligt med staket på landsbygden. Typen är spjälstaket, ofta av äldre modell målade med faluröd slamfärg, ibland med vita målade toppar överst på spjälorna.

Här är en typ av äldre spjälstaket. Det är ganska glest mellan de höga spjälorna med två olika dimensioner. Varannan spjäla med spetsig topp. Senare villastaket har korta, breda brädor med smala mellanrum och är ofta målade ljusa lika villafasaden.

En gång i tiden var det även vanligt med de här gamla staketen med smala spjälor i min hembygd men det finns få kvar.

Spjälstaket där morfars syster Karin dära Halla poserar med brorsdotter. Fotot har jag fått av en släkting vilket jag tackar för!

Av de där staketen med diagonalställda spjälor som var vanliga kring gårdstunen vid förra sekelskiftet finns inget kvar idag. Ur familjealbum.

Det här fotot är ett utsnitt av en diabild jag tog 1997 i Lögdeå. Det vita, böljande spjälstaketet är utformat med finess och med stolpar av granit. Detta omsorgsfulla omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare och ersattes av intet.

Ännu en skannad diabild, denna från 1990. I centrala Lögdeå fanns fortfarande ett gårdstun med en avdelad köksträdgård vid husgaveln. Staketet runt hela tomten och hade slamfärgade vertikala spjälor men mellan husknuten och tomtgränsen med detta staket löpte en inhägnad med rutor av rödfärgade ribbor som bildade kvadrater. En vitmålad grind utgjorde ingång till köksträdgården. En smakfull tradition.

Köksträdgården användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd fanns där, här bodde då en "gammpojk" som kanske inte ansåg att köksväxter var det viktigaste. Hästen som gick fritt och betade på gårdstunet var viktigare så klart. Men längre tillbaka i tiden odlades som traditionen angav, ätbara växter även här. Som på många håll i landet. Nu finns ingen staketinhägnad köksträdgård kvar i bygden vad jag känner till.

Flygfoto från 1957. Förändring pågår. Staketet löper nu något annorlunda.

En av mina mellansvenska favoritstugor som jag passerar emellanåt.

Kring morfars hus har det aldrig funnits staket. Däremot har en rad av björkar stått på två sidor av tomten sedan 1921 - sträckan mot Kustlandsvägen och mot norr. De bildar i dagsläget allé med grannarnas björkrader.
.
.

22 augusti 2017

Snokatätt

Under en trevlig weekend med födelsedagsfirande såg jag mycket vackert och/eller intressant. Här syns en byväg med en snokatät gärdesgård som löper bredvid. Gärdsgårdar har lokala eller regionala variationer med logiska förklaringar på utformningen. Den här platsen ligger långt in i skogarna och småvägar förde mig dit.
.

28 januari 2017

Fastbandhage gone

Det hände sig på en biltur ut mot havsbandet och Långron, att jag på höger sida långt in bland träden skymtade kvarvarande rester av en gammal inhägnad, en fastbandhaga/trägärsgård, 20-30 meter från vägen. Det blev till att stanna, titta och fotografera det jag såg då, 2005. Tanken var att kanske åka tillbaka vid tillfälle för att göra en uppmätning, gärna med någon annan kulturhistoriskt intresserad i bekantskapskretsen. Inte blev det så.

Nu är både den djupa granskogen och självfallet resterna av den gamla fastbandhagen borta. Utan att den blivit dokumenterad annat än på dessa foton. Jag har naturligtvis inte koll på hela kommunens skogar, men med vetskap om hur läget är i min del av trakten, inser jag att det inte finns mycket, om ens något, kvar av äldre inhägnader.

Gärsgårdarna ser ju olika från bygd till bygd. Vem känner till hur fastbandhagar byggdes här i norra Ångermanland? I Västerbotten vet man inte vad en fastbandhaga är, för där säger man skihaga.
Kalle Sandman (1906 - 2000) berättade på min förfrågan om hur man gör fastbandhagar, något han kunde. När dåvarande "hembygdsgården" dvs. bygdegården invigdes 1980 var han en av dessa äldre som visade upp hantverk av olika slag. På min fråga långt senare förklarade han hur många kvarter det skulle vara mellan störparen, hur många famnar lång jässeltroe bör vara, gav tips om hur man börjar och avslutar en gärdesgård. 

Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”, lär n’Jacôpp Ors´n här i byn ha sagt när han påbörjade en fastbandhage för att hägna in en jal. Allt enligt Kalle.

Min sagesman farbror Kalle berättade att det var vanligt med fyrdelning av slanorna men både klyvning i två delar eller hela slanor användes. Till vidjor användes gran eller ene. Granvidjor måste värmas innan de snurras men är de av ene vrids de lättrörliga utan uppvärmning.

Enbuskar blir aldrig stora här i norr och de sparas i möjligaste mån när man arbetar med skogen för de är värdefulla. Detta poängterade min pappa när vi rörde oss i skogen tillsammans.

Jag har skrivit om bäste grannen Kalle minst två gånger tidigare: På veabacken samt Sommar och sol. Och om fastbandhagar t ex här.

Frågor:
Rundvirke eller kluvna slanor?
Hur tätt är det mellan stöden?
Har vidjor eller ståltråd använts vid hopfogningen? Vilket träslag består vidjorna av? (Att här användes ståltråd istället för den äldre sortens vridna vidjor tyder på att den här är från 1900-talets första hälft och att korna ännu släpptes ut på skogsbete under somrarna.)
Hur hög var gärdesgården ursprungligen?
Hur tät var gärdesgården ursprungligen?
osv...

Jodå, nu är allt nu borta, kalhugget och markberett, det skedde ifjol i skogsägarföreningens regi.

Det ska fan vara mån om kulturhistorien här. Hur många är inte de fiskebodar, båthus, soldattorp, inhägnader, lador, originalfärgsättningar, inredningar, fönster, munblåst glas, vägar och stigar, ja även växter, jag sett försvinna bara under min förhållandevis korta levnad...  Här i bygden vill man hänga med, man vill ju vara modern. Det är ett otyg för den egna identiteten.
.
.

2 september 2013

Småbruk med kossor finns än idag

Jag var på kobesök den första septemberdagen. Långt från morfars hus, tyvärr, men närmare min andra hembygd.
För att nå gården, ett småbruk, vandrade jag en grusväg kantad av en gärsgård. På gården pågick en hel del aktiviteter men mitt största intresse riktades mot de 6 korna av fjällras.
Förbundet Sveriges småbrukare hade öppet hus just här, ett lovvärt initiativ. Längs norrlandskustens övre delar finns inte denna förening etablerad vad jag förstår. Jämtland-Härjedalen har den nordligaste lokalavdelningen. I mitt hemlän gäller stordrift för de jordbruk som över huvud taget finns kvar. Det här förbundet stötte jag på en gång för länge sedan då jag var statligt anställd och hade ett uppdrag att dokumentera äldre byggnadsmaterial. Snacka om entusiaster med förankring i verkligheten!
Ko-rúsen, kobajor, är en fröjd att se i markerna. Och den här är färsk i motsats till den HÄR. Båda är värdfulla. Betänk vilken nytta gödseln gör och helt ekologiskt miljövänlig är den också!
Det här är en härlig syn för mej, med fäbless för mjölkkor! Den gör den mig glad. Tror ni kor finns kvar om hundra år? Mjölk lär väl kunna tillverkas syntetiskt om forskarna ligger i. Skog är idag mer värdefull än åkermark i min norrländska hembygd.

Jag är glad över att ha gjort det här besöket på småbruket där 10 hektar mark producerade vall/hö till de sex korna och ett antal får och på resten odlades säd. Hemma på mina föräldrars gård skulle 2 ha åkermark räcka till 2,5 kossor då hemmanet var i bruk.  Hur som helst mötte jag nu i Mälardalen en framtidstro som var/är underbar att få ta del av.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

13 augusti 2013

Ôppe hägna

Det finns bara en enda bild där vår sommarlagård skymtar vad jag vet. Det är den här:
Det torde vara 40-tal och morfar och blivande svärsonen vandrar upp mot hägna. Morfar med gevär över axeln, pappa med ryggsäck. En jägare och ett sällskap. Småvilt/fågel var väl tanken att fälla kan jag tro. Där till höger syns en skymt av sommarlagår´n med gaveln mot byns bebyggelse. Det fanns en dörr mitt på vardera gaveln. Korna kom, efter en dag i skogen, in från skogssidan. Mjölkerskan gick in genom dörren som skymtar. Bås fanns på båda sidor om mittgången. Lagården var uppförd som en regelkonstruktion och inte lika långlivad som en timmerbyggnad. Den revs i slutet av 80-talet för att ge plats åt en flyttad mellanskottslada. Jag dokumenterade aldrig, visste inte om föräldrarnas planer. Kan någon annan än en byggnadsvårdande kulturhistoriker vara ledsen över den missade dokumentationen? Nä.... trodde väl det :-)  Jag bodde just då utomlands och förärades ett brev med ett nytaget fotografi på den flyttade ladan med de stolta "byggnadsvårdarna" framför.

Vad mer kan man se på fotot ovan? Jo, att en fastbandhage löper nedom hägna, mot åkermarken. Sommarstugan är ännu inte byggd, den stod där först 1956.
På 60-talet hade hägnet mot lägdorna bytts ut till en typ av "hästhage" men på de andra tre sidorna fanns morfars hembygge, fastbandhagen. När vi var små gick kossorna här och betade minns mina kusiner som bodde i sommarstugan i samband med slåttannan.
Här är två av mina kusiner, Lasse och "Majan", på besök vintertid och poserar på skaren framför fastbandhagen som gränsar mot skogen. Det är morfars bygge som då fortfarande står kvar. Ni ser att den inte är byggd enbart med runda störar utan även kluvna och jag minns att virade ståltrådar höll ihop den. Där bakom går fätåe med stigar som nu är helt borta eller försvinnande på grund av kalhyggen.
Dagens fastbandhage, gärdsgård av trä, lät vi bygga för tre år sedan. Den byggdes då av runda granstörar med svedd nederdel och vridna granvidjor. Den ser väl perfekt ut tycker jag då jag jämför.
 
Det finns ingen som livnär sig på att bygga gärdsgårdar här i kommunen. Den vi kontaktade hade varken material eller utrustning att genomföra bygget av 100 löpmeter. Så vi var vände oss söderut mot Ångermanland och Bjästa. Det som inte blev traditionellt var stöttornas infästning - kan ni tänka er: där användes skruv... Så HÄR  är det traditionella sättet att fästa stöttorna/stagen till hägnaden.
Mellanskottsladan flyttad från Aspänget till sommarladugårdens plats, var avsedd för hö då den byggdes 1878 och lagrar hö även nu.
Hagmark färdig för slåtter. Höet blir oändligt mjukt och väldoftande.
.
Lite mer om den nya hägnet/gärsgården/gärdesgården/fastbandhagen:
Fastbandhage
Tydlig gräns
Allt på den här bloggen om inhägnader
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

13 maj 2013

Vilsamt vackert

Ibland hittar man ljuvligheter där man inte förväntat sig. Ofta långt ifrån allfarvägarna då man prövar en ny väg.

Det här var ett sådant tillfälle. Enkelt. Högtidligt. Naturnära. Jag hittar nog inte dit igen. I ljuvt minne bevarat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

9 april 2013

Hanna & August i Övik

Här har vi ett gammalt uthus i Örnsköldsvik. Jag tycker det är fint med sin brädfordring och papptak. Men byggnaden behöver varsam vård för att överleva. Inte för mycket, då försvinner husets själ.
Ser ni det grå staketet med spetsade och ojämnt långa toppar som böljar fram. Det har varit vitmålat med linoljefärg tycker jag mig kunna se. Så vackert, långt ifrån dagens breda jämnhöga, rakt avskurna och låga villastaket som kan köpas som metervara.
Här lekte min mamma lekt med sin kusin. Till Ö-vik tog man sig per buss och senare kunde det bli en cykeltur på 5,5 mil. Ett annat liv utspelar sig i min inre tankevärld då jag tänker på gamla Kustlandsvägen som går ner och upp för Tävrabackarnas grusbemängda yta. har ni kört bil där? Det har jag. Tänk er att cykla där... Att träffa på en okänd luffare längs vägen i skogen kunde kännas lite skrämmande förstod jag av berättelserna jag fått mej till livs.
Ser ni tvättlinorna? Ingen torkvinda här inte, nej, nej... Det är en modern företeelse.
Ser ni dungarna med gul praktlysing? Så vanlig förr. Den gör sig bra i mängd, är lättskött, ja praktlysing har irriterande lätt att sprida sig kan någon tycka.
Bostadshuset är uppsnofsat men uthuslängan verkar ganska orörd.
Här bodde mammas morbror och moster August och Hanna. August var son till Per och Amanda i Levar. Kusin Valdy, som var äldsta barnet, var mammas goda lekkamrat och väninna. Jag har hört berättas om då de lekte oförsiktigt nere vid kajen och mamma ramlade i vattnet. Hur hon och Valdy ropade på hjälp och hon fick hjälp upp av en man som promenerade förbi. Detta var ett minne för livet. Valdy flyttade till Stockholm, kanske ungefär samtidigt som mamma flyttade söderut. Någon riktig koll på detta har jag inte. Men att det blev en chock för min mor då Valdy, efter en rätt kort sjukdomsperiod gick bort i cancer, har jag förstått.
 
Här är grannhuset vars gamla ekonomibyggnader är borta.
Tänk er att detta fortfarande och än så länge finns kvar. Det är lite ofattbart så inträngt av nya bostäder som det ligger. En pärla jag tittar till ibland :-) Oförstörda släktplatser finns det få av i min släkt, jag anar att det delvis är ett norrlandsfenomen.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,