Ansiktsbyte

 

Här är två reservansikten till min favoritdocka. De har olika storlek och det är det vänstra som passar Kicki-Maja som jag fick i julklapp när jag var tre.

Ansiktena är gjorda av något formpressat och målat tyg med papier mâché på baksidan. Kicki-Maja var länge min favoritdocka och som hon släpats runt och pussats var det inte underligt att hon blev smutsigare och smutsigare. Till sist föreslog mamma att ansiktet skulle bytas ut till ett nytt och jag tyckte alldeles tvärtom - Kicki-Maja blir inte densamma om ansiktet blir nytt och bytt. (Tydligen hade min mor förutsett att dockan skulle smutsats ner och hade köpt flera reservansikten.)

 

Men så blev operationen genomförd. Jag var sur men fann till sist att förändringen inte var alldeles av ondo, det var ju ingen förändrande skönhetsoperation, det såg ju bara ut som en rejäl "rengöring". Lukten var lite annorlunda då jag snusade på henne men även det vande jag mig med. Resten av den stoppade Kicki-Maja var förståeligt nog svår att tvätta.

 

 

Min första docka var nästa lika lång som jag själv då hon blev min. Jag minns en kväll när jag inte kunde sova och tassade upp och fann mamma nere hos mormor och morfar vid mormors trampsymaskin där hon snabbt täckte över sitt pågående projekt med ett tyg för att den lilla nyfikna treåringen inte skulle se vad som höll på att formas. Så fick hon mej i säng där jag somnade denna decemberkväll för länge sen.

 

Av de dockor jag lekt med är nog hemgjorda Kicki-Maja den som jag  numera är gladast över. Hon har patina, hon är unik och har en berättelse i sig, hon är min :-)

Dukrulle

Här i linneskåpet finns en enda dukrulle men jag gissar att det har funnits flera en gång i tiden. Hur som helst är det mycket funkis över den jämfört med andra dukrullar som finns i min ägo.

Den är sydd av ett randigt och kraftigt bomullstyg, vad mamma använt inne i den vet jag inte men antagligen en rulle av kartong och på den ett lager mjukt filttyg (typ tunn bordsfilt) för rullen är verkligen inte hård. Det här randiga tyget återfinns även i hängande förvaringspåsar i garderober.

I mitt andra hem har jag äldre sortens dukrullar som är bundna med silkiga trådar med virkad avslutning, ibland med tofs.

Några fanns i huset då jag flyttade dit, de på bilderna är inhandlade secondhand. Att de behövs är det ingen tvekan om, mindre dukar håller sig släta på rullar och är lätta att hitta då de inte ligger platt på varandra i en hög. 

Att ha de här silkiga rullarna i en masoniteinredd övervåning vore ett kulturöverskridande som jag inte önskar mej. För de är verkligen inte alls funkis på samma sätt som den med randigt bomullstyg som dessutom är gjord just för det boendet.

Varje boende har sin verklighet.

Snöstjärnor

 

Denna vinter har varit i min smak. Snön som fallit har legat kvar och lyst upp tillvaron på mina båda hemorter. Kallt, javisst - men det hör vintern till...

Den kudde som mamma broderade i början av 50-talet får beteckna skönheten i snöflingorna och min känsla för snö. Stjärnorna är broderade på svart yllefilt med ylletråd i vitt med olika nyanser och det blev en vacker prydnad på soffan i finrummet.

Längtan till jul

Fina förstagångsupplevelser lagrar man och bevarar i sitt inre kartotek. Och ibland påminns man om dem genom att hitta en bild eller läsa i en anteckningsbok som föräldrarna skrivit i.

Det här ser ut att vara en jul på 50- eller 60-talet. 
Fotograf var Hilding Mickelsson och bilden finns hos Hälsinglands museum.

 Så pirrig längtan till julen vara - så pirrig att man inte kan blunda!

Stina är nu fyra år, i år längtade 
hon efter julen så att hon visste inte 
om hon skulle kunna "hålla igen 
ögonen" en kväll.

Luciafirande då

 

Hur gullig kan man vara som stjärngossa?

Stjärngossa ville jag vara. Med strut på huvudet med röda glansstjärnor pålimmade och ett alldeles för stort lucialinne, säkerligen en av pappas skjortor och ett rött sidenband knutet runt midjan och så klart ett levande ljus i handen.

I vår familj fanns uppskattade traditioner kring Luciakvällen.

Rullgardinen på plats igen

 

Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.

Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.

När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.

Kompetens i vävning

De här böckerna fanns i min mammas ägo. Hon vävde en hel del som ung och om nygift, både handdukar, dukar, draperier, kuddar, vepor och naturligtvis trasmattor.

 

I vävstolen del I, 1952. Handbok i vävning utarbetad av Anna Skeri-Mattsson och Ingrid Osvald-Jacobsson.Trettonde upplagan, hundrafemtionde tusendet.
Första utgåvan kom 1937.

I vävstolen del II, 1950. Åttonde upplagan, 61:a - 75:e tusendet.

I den ena boken finner jag lösa anteckningar från de sista 3 gångerna hon (och jag) satte upp vävar. Själv vävde jag två av tillfällena: 1982 då jag ensam vävde mattor och 1993 då vi delade på varpen. Många andra vävar sattes upp tidigare. Jag minns när mormor, mamma och jag satt och klippte och rev mattrasor. Vid ett tillfälle på 60-talet färgades nötta  vita lakan i röd och grön kulör i en mycket stor kastrull på spisen. Färgen fällde vid tvätt och jag minns besvikelsen.

*

25 m 220 tr = 2 kg T-varp á 52:- = 104:-
Varpning 8:-
Totalt 112:-

Satte upp denna väven 20 juni 1977.

Hade det finare garnet i denna väv, de grövre i den förra. - Tycker nog så bra om det grövre. Likaså kan man ta 230 trådar, som jag hade i den förra väven med den grövre varpen.

*

15 m 232 tråd. T-varp.
1,2 kg T-varp á 80 :- = 96:-
Varpning 5:-
Totalt 101:-

Stina satte upp väven den 4 augusti 1982. Färdig 14 augusti.

15 m. lång
70 bred sked 35/10
För fint revgarn tycker jag/ Karin

*

Kvitto 1993.06.07 från Garn & Hemslöjd, Nordmaling

20 m varp
272 trådar
2 kg á 130:-/kg = 260 kr
Varpning 100:-
Totalt 360:-

*

Säg inte att kvinnor inte klarar av matematik. Ska du väva måste du klara av avancerad matematik. Så säger en av mina kollegor som på senare år börjat väva, något som hon lärt sig från scratch. Hon har intresse för matematik, formgivning och färgsättning. Hon använder inga förlagor utan väver på egen inspiration och kunskap. Nu är hon inne på sin andra vävstol som är avancerad.

Tycker mycket om de bevarade textilierna från förr (mammas, mormors, farmors) men har inte satsat på vävning i den omfattningen själv. Men kanske kommer den urgamla vävstolen upp igen. Mattrasor i mängd har jag och har fått löfte om hjälp att sätta upp en väv för det klarar jag inte själv. Framtiden får utvisa om det blir av.

Konfektion kontra skräddarsytt

”Igen har arbetstempot ökat. Sömmerskorna på Vasa Bomull arbetar då som nu med tidsstudiemän flåsande i nacken. Sömmerskorna skyndar sig, de har få pauser. Men ledningen påstår ändå att det tar för lång tid. Snart vill ingen arbeta i sömnaden.

För att sy en promenaddräkt behövs kunskap och erfarenhet. Det kräver handlag. På bomullen syr vi söm på söm på söm. Vi byter tråd, syr nya sömmar. Därför får fabrikssömmerskan mindre ersättning än finsömmerskan.

Vad hände med skräddaren? Med sömmerskan? Betänk stoltheten att sy en hel dräkt. Ryggsömmar, axelsömmar, sprund, ärmar, fåll, fickor, stickningar, krage, knapphål. Men det stolta yrkets stolthet, att på riktigt kunna sy, har av industriernas tänkande herrar delats upp i minimala moment. En syr ärmarna. En sprundet, en annan fickorna. En ansvarar för kragen, en annan för knapphål. Vi arbetar i samma sal men vi samarbetar inte. Vi sitter i långa rader, vi ansvarar för varsin söm. Vi kallas sömmerskor, men vi är det inte.

Det är begripligt att direktionen talar om ekonomi. Direktörer ansvarar för stora belopp och stora värden i maskiner, byggnader, beställningar och transporter. Men det sönderdelade arbetet delar sönder även sömmerskornas löner. För oss arbetare är ekonomi det samma som att sälja våra händer och fötter, att utföra arbetet, låta någon annan sälja det vi tillverkat och inte har råd att köpa det själv.

Finlands kvinnor fick rösträtt före många andra länders kvinnor. Men vi har fortfarande samma låga lön som kvinnorna i länderna utan rösträtt. Kvinnor tjänar sextio procent av männens lön, för samma syssla. Fackföreningen får numera finnas, men bara om den inte ställer några krav.

Sömmerskorna på Vasa Bomull kräver att jagandet av varje minut och sekund upphör. Sömmerskorna kräver en lägre rimlig arbetstakt och rimlig framtida prissättning av arbetet, likställd med de manliga arbetarnas.”

Ur Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Sid. 411 f

 Mamma hade lärt sig till sömmerska och efter att ha arbetat i egen regi en tid tog hon anställning på en syfabrik i Uppland. Där stod hon ut ett knappt år. Sömmerskor satt på rad efter rad och sydde, var och en ett enahanda moment att genomföra. Löpande band kallas det.

 

 Mönster till barnkläder från Hemmens Forskningsinstitut.

Nej andra arbeten passade bättre men att sy till sig själv var roligt och när barnen kom var det oss hon sydde till. Jag minns älskade hemsydda plagg ända upp i tonåren. Och till våra dockor syddes det också förstås. Handsydd konfektion som efter kriget hade låg status, det var "finare" med fabriksgjort förstod man sen även om haute couture alltid varit eftersträvansvärt på grund av gott hantverk och bra kvalitet till en hög kostnad. Och nu har det svängt igen och snabbt hemklickade klädesplagg som används en eller få gånger hoppas vi ska vara passé snart. Materialen är dessutom ofta undermåliga. Shein och Temu är ett par av företagen på världsmarknaden som lockar med billiga konfektionskläder men även t ex H&M.

Sommarklänning med gansband och rosett

Snacka om samhällsservice

Kornischers konstruktion

 

Kornisch sedd underifrån med spår för gardinkappa och gardinlängder. Här i huset använder jag endast gardinlängder.

Kornisch-glid i form av träkula med metallclips. Gliden clipsas fast på gardinlängden och träs in i spår  på kornischens undersida.

De här kornischerna har slät almfanér på framsidan. Kornischerna vid de mindre och lägre placerade fönstren har även fanerad ovansida.

Länk till kornischgliden, de små pryttlarna, detaljerna som gör det.

 

På den högre sittande och längre kornischen är en öppning, något större än glidkulan, upptagen i ena änden av spåren. Den ser ut att vara hemmagjord. Då slipper man hänga av kornischen varje gång gardinbyte sker. Andra kornischer har en uppfällbar sida för lättare gardinbyte, så icke de här.

 

Märker att kornischer är på tapeten igen bland de som vill inreda sitt hem i retrostil 30-40-tal. Det här finrummet inreddes 1950 med de här kornischerna. Gardinerna är andra men tyget från 50-talet som jag sytt har en härlig kvalité.

Husqvarna Norrahammar elektrisk spis

 

Elspisen på övervåningens kök är "still going strong". Det enda som bytts ut sedan 1950 är en av järnplattorna, den minsta plattan uppe till höger. Skillnaden är en vidare fördjupning i mitten på den yngre järnplattan. Spisens elanslutningen byttes innan vi återinstallerade spisen 2007.

 

När spisen ska rengöras fälls det svartemaljerade locket upp. Runt kanten finns en upphöjning så att överkok inte rinner ner längs sidorna och ner på golvet. Locket kragar över kanten och ger ett lätt intryck.

Jag gillar spisar med överkokningskant vilket glashällar och induktionshällar saknar.

Här syns skönheten i alla sin prakt i funkisköket som inte är överdekorerat, som sig bör. Ingen spiskåpa eller fläkt finns eller har funnits, bara en imkanal uppe vid tak med imventil som regleras med spjäll-ledarkedja.

Tulpaner och tapeter

Plockade ytterst snabbt ihop några tulpaner inför resan norrut. Narcisserna var utblommade, syréner är svåra att hålla fräscha en längre tid, bond- och trädpionerna var bara knoppar, de andra blommande rabattväxterna lät jag stå kvar. Bara en bladkvist av röd sockblomma fick hänga med. Det var ovanligt få snittade växter som fick resa långt denna vår. Det var bara krukväxter som fyllde en plastback.

Denna enklaste av buketter fick sin plats på radioapparaten Grundig 3097 från 1958/1959. Och vasen tulpanerna står i är tillverkad av Nittsjö. Den är märkt med nummer 1266 på undersidan.

I bakgrunden finns en slags gröttapet klistrad på väggen. Den är beställd från min "hovleverantör", företaget Interior 1900 som inte finns längre, dess tapeter säljs nu på Tradera. Jag är innerligt glad att ha hunnit köpa fina gamla tapeter och tapetbårder av Nils Markus Karlsson när han drev Interior 1900.

Denne tapetnörd presenteras i K-special på SVT Play. Kolla här på Tapetmannen, mannen som egentligen inte vill sälja sina gamla tapeter. Programmet beskrivs så här:

Dokumentär om en mans passion till en unik samling tapeter. I en källare djupt under jorden i Malmö arbetar Nils Markus Karlsson med att katalogisera och sälja vintage-tapeter. I samlingen finns östasiatiska exempel gjorda av sjögräs och så kallade gröttapeter från krigsåren men också mer konstfulla exempel av svensk industrihistoria. Efterfrågan varierar och för vissa sorter finns det inget intresse alls, vilket glädjer Nils Markus som helst ser att väggbeklädnaderna blir kvar i källaren. När en kvinna i Finland beställer flera hundra rullar gröttapet blir det början på en existentiell prövning för Tapetmannen. Svensk dokumentär från 2025 av Nicholas Wakeham.

*

Här beskriver jag mitt val till finrummet: En slags gröttapet.

Och hör hur man skär till och klistrar äldre originaltapeter: Tapetsering

Här tapetseras ännu ett rum: Limfärgstapet och linoleummatta

Händelsen för dagen

 

Ett litet barns uppfattning av krubban med Jesu födelse.
Ritade gjorde jag.

Jag räddade ett gammalt kök

 

Varför slänga ut ett bra och fungerande funkis-kök? Med proveniens, patina och autenticitet. Varför ändra ett vinnande koncept? Kalla gärna bevarande för framsynthet :-)

Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Hylla med hatthängare

 

I sommarstugan finns en hylla intill sovalkoven. Hyllplanet är kraftigt, har fanerad kant och belagt med KLB-laminat på ovansidan. KLB står för Karlstedt-Larsson-Berglund  (KaLaBerg AB) som hade sin produktion i Nordmaling. Lokaltillverkade produkter finns i mängd i sommarstugan från 1956.

Under hyllan är klädkrokar fastskruvade och två hatthängare är fastklämda på hyllkanten. De där hatthängarna har alltid fascinerat mig. Enkla, smarta, utrymmesbesparande. Och färgglada. Även klarblå finns. En bockad tunn plattstång nertill  håller fast hela grejen i hyllkanten och en rund tråd förenar de två röda trärundlarna, båda av samma storlek. Älskvärd enkelhet.

 

Den soliga tapeten är inte ursprunglig utan från tidigt 1970-tal. Vald av mej. Bodde där ett par somrar och trivdes utmärkt. Gjorde t ex gymnasiets specialarbete där, som handlade om reklamens makt.

Och fler hatthängare finns det. Ett par stycken är fastklämda på kapphyllan i övre farstun i bostadshuset. Kan inte annat än tycka väldigt mycket om de här gladröda hatthängarna från 50-talet då såväl dam- som herrhattar ännu var på modet.  Männen lyfte på hatten när de hälsade på passerande bekanta och då de gick in i en kyrka. Kvinnorna behöll hatten på i dessa sammanhang. 

Sådan var seden.

Två bord i ett

Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.

 

Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.

Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.

Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.

Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl  "bo i ett (funkis)museum" 😉

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.