Jag räddade ett gammalt kök

 

Varför slänga ut ett bra och fungerande funkis-kök? Med proveniens, patina och autenticitet. Varför ändra ett vinnande koncept? Kalla gärna bevarande för framsynthet :-)

Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Hylla med hatthängare

 

I sommarstugan finns en hylla intill sovalkoven. Hyllplanet är kraftigt, har fanerad kant och belagt med KLB-laminat på ovansidan. KLB står för Karlstedt-Larsson-Berglund  (KaLaBerg AB) som hade sin produktion i Nordmaling. Lokaltillverkade produkter finns i mängd i sommarstugan från 1956.

Under hyllan är klädkrokar fastskruvade och två hatthängare är fastklämda på hyllkanten. De där hatthängarna har alltid fascinerat mig. Enkla, smarta, utrymmesbesparande. Och färgglada. Även klarblå finns. En bockad tunn plattstång nertill  håller fast hela grejen i hyllkanten och en rund tråd förenar de två röda trärundlarna, båda av samma storlek. Älskvärd enkelhet.

 

Den soliga tapeten är inte ursprunglig utan från tidigt 1970-tal. Vald av mej. Bodde där ett par somrar och trivdes utmärkt. Gjorde t ex gymnasiets specialarbete där, som handlade om reklamens makt.

Och fler hatthängare finns det. Ett par stycken är fastklämda på kapphyllan i övre farstun i bostadshuset. Kan inte annat än tycka väldigt mycket om de här gladröda hatthängarna från 50-talet då såväl dam- som herrhattar ännu var på modet.  Männen lyfte på hatten när de hälsade på passerande bekanta och då de gick in i en kyrka. Kvinnorna behöll hatten på i dessa sammanhang. 

Sådan var seden.

Två bord i ett

Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.

 

Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.

Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.

Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.

Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl  "bo i ett (funkis)museum" 😉

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.

Kökspojke i Guatemala

 

Den är glade kökspojkens inramning har nu blivit genomgången och inramningen är utförd med samma tillvägagångssättet som på 1950-talet då inspirationen hämtades ur Vi Husmödrar.

Då tog man en styv pappkartong som klipptes till samma storlek som det som skulle inramas. I detta fall en kartongbit från en kartong från Strömbergs Eftr. skrädderi dära Vall´n och en reproduktion av von Dardel.

Ca 1/3 från överkanten markerades på båda sidor var ett spår skulle skäras. Så gjordes och ett kort bomullsband träddes in,veks ut på baksida kartong och där klistrades ändarna fast. Ett snöre, kan vara varptråd, träddes mellan baksidans bildade öglor och knöts ihop. Den enkla upphängningen var klar.

En riktigt tunn glasskiva med fint ojämnt glas skars till i samma storlek som kartongbaksida samt reproduktion och lades ovanpå bilden. Därefter klistrades tillklippta fönsterremsor runt kanterna. Klart!

Jag har nu bytt klisterremsor, tvättat glaset och hängt upp den glade gossen i mitt 50-talskök. En kompis till Indianflickan.

Idag skulle man nog köpa en billig tavelram till den bild man vill rama in. Kraven har ökat inom alla socioekonomiska grupper, därför tycker jag om att spara på det tidstypiska här på övervåningen från 50-talet. En bostad jag har tydliga minnen ifrån.

Dammsugare

Hur kunde en husmorsdröm se ut på 50-talet? Kanske som en cylinderformad dammsugare från Philips i silvergråmetallic med mörkröda ändar. En dammsugare som drogs runt på medar allt emedan den med hjälp av elektricitet, slang och munstycke (ej i bild) sög upp det damm som kom i dess väg. Höjden av bekvämlighet då det begav sig.

Dammsugare hade funnits sedan sekelskiftet men de som då fanns var stora och klumpiga och de bättre bemedlade familjer som ägde en sådan hade hembiträden anställda för hushållsgöromål som städning. Efter andra världskriget hade hushållen inte samma ekonomiska bärkraft, hembiträdena försvann, dammsugarna blev mindre och lättare. Tänk vilket lyft för husmödrarna!

Jag kan mycket väl tänka mig att mamma var nöjd med sin Philips dammsugare. Den här dammsugaren har en dammuppsamlande påse i tyg som tömdes vid behov. Dammsugarpåsar av engångstyp fanns inte då vad jag vet. Att den hade röda detaljer passade väl in i städskåpet med rödmålade hyllkanter och i köket med röd linje runt om taklisten.

Benämningen dammsugare på den välkända kondisbiten är fullt förståelig då man vet hur dammsugningsapparaterna såg ut för 78-80 år sen. Bild härifrån.

Min moppe

 

Här har ni ett av mina kommunikationsmedel sommartid. Ett underbart motorfordon. Med hjälm, moppeförsäkring och oljeblandad bensin är det bara att tuta och köra.

Och på det svartvita fotot syns mina föräldrar komma körande längs gamm´vägen på sina mopeder. Det är 50-tal och min Husqvarna Novolette är från mitten av samma årtionde.

Besök på flygfältet i Olofsfors

Detta foto lånade jag ut till Alf Johansson som frågade mej om det gick för sig. Man höll på med forskning om Olofsfors flygfält. Jag skickade den skannade bilden med mejl och en noggrann beskrivning om vilka som syntes på bilden. Korrekturläsningen hos de som höll på med sammanställningen av material till utställning och kompendium var dock riktigt usel.

Så jag rättar här de två felaktiga namn som uppgavs.

Längst till vänster står min kusin Maggan från Uppsala, därefter grannflickan och barndomskamraten Carina Thavelin och skymd bakom henne står min kusin Lars Åke Pettersson, Uppsala. Jag sitter i mammas knä, morföräldrarna längst till höger. Det bullrar säkerligen från flygplansmotorerna så koncentrerat tittar vi ditåt och kanske är vi barn aningens förskräckta.

Fem av gänget tillhör lokalbefolkningen och två är på besök i bygden vilket även fotografen är. Av dessa människor är det idag endast Carina som bor kvar.

*

Finns det ett fel i en skrivelse, rapport, bok så minskar trovärdigheten till det som skrivits. Där kan finnas många fler felaktigheter.

Rullgardin

Autentiskt ska det vara i möjligaste mån här i husets övervåning för att här upplevas som trovärdigt 50-tal.

Lyckan stod mej bi och en liten rullgardin av kraftpapper hittades i gömmorna. Även kökets långa rullgardin med treluftsfönstret finns kvar men i lite sämre skick.

ARTUS var fabrikatet, bredden 120 cm, en vanlig fönsterbredd. Nu är den uppsatt i ett av fönstren. Ljuset blir speciellt på kvällen då den är nerdragen.

En fin bomullssnodd med tofs ingår. Rullgardinssnöret har kortats av genom öglebindning, så vanligt då det gäller de här bomullssnoddarna. Snoddens infästning i träribban som sitter nertill på "rullisen" görs medelst en liten metallgrunka. Papperet har vikts runt ribban och sytts fast med symaskin på ARTUS rullgardinsfabrik.

Sådana här rullgardiner av papper är inget jag hittar second hand, knappt ens rullgardiner över huvud taget. De slängs väl som avfall. Å jag som behöver flera till mitt 50-talshem för autenticitetens skull...

(Det är fullt möjligt att spara trästav, rullmekanism, ribba och snodd med metallhylsa för fastsättning och använda nytt tyg till rullgardinen. Så har jag gjort med några av "rullisarna" i det sydligare belägna hemmet.)

Öppen spis

 

Här har eldats flera brasor i januari. Levande eld är fridfull och stämningsskapande när den är under kontroll.

Extra tryggt är det sedan ett gnistgaller införskaffades. Ren form, strikt och inget smideskrimskrams. Det placeras framför brasan om ingen person finns i rummet.

*

Öppen spisen är från 1950 och har inte någon direkt verkshöjd, en rakt-på-sak-spis. Men den är original och den har inneboende minnen. Därför ska den inte vitputsas eller på annat sätt förändras. Den är bra som den är bara därför att den är ursprunglig från den tid då övervåningen inreddes. Ett tidsdokument.

Förnyelse av finrummet

De två gardinlängderna från 50-talet som jag köpte på Tradera har sytts om till gardinlängder till finrummets stora fönster samt de två mindre. Tyget räckte precis som var uträknat. Kvalitén är lite kräppad, skrynklar väldigt lite och ger en ombonad känsla med sina kulörer.

Gardinerna fästes i kornischerna av fanerad alm medelst glidkulor av trä som fördes in i ett spår dolt av almfanerad plyfa. Kornischerna inköptes till föräldrarnas hem till dess färdigställande 1950.

Det känns bra att förnya hemmet med begagnat om det över huvud taget behöver förnyas. Läs här ett förnuftigt blogginlägg från Äkta Hem. Ett litet klipp ur inlägget:

"De flesta av oss vet vid det här laget hur otroligt skadlig textilindustrin är för klimatet. Nettoinflödet av hemtextilier per person ökade mellan åren 2000 och 2022 med 117%! (Källa Naturvårdsverket) Samtidigt flödar secondhandbutikerna över av hemtextilier och vi fortsätter rensa hemmen för glatta livet för att försäkra oss om att prick allt vi har perfekt speglar vilka vi är just nu och att varenda pinal sparks joy. Tyvärr tycks joyspark-preferenserna skifta i takt med trenderna för hips vips är det påfyllt och behöver rensas igen.

Enligt en undersökning av Brittiska moderådet finns det tillräckligt med kläder på jorden för att klä människosläktet sex generationer framåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om siffran för hemtextilier är något liknande. Det FINNS prylar och kuddar och gardiner så det räcker. Det är bara inte försvarbart att regelbundet slänga ut det man har och konsumera nytt i ett försök att boosta säsongskänslan. Oavsett om det dinglar en lapp med ordet conscious från bordsduken eller sängkläderna sägs vara etiskt producerade. "

Detta är småpryttlarna som är glid till kornischernas spår. Kul grejer att äga för den som, liksom jag, vill ha kvar eller återskapa en tidsepok.

Träfatet med nötter hör julen till

 

Till julen ska det alltid finnas blandade nötter i det gamla träfatet. Obehandlat furuträ tillsammans med naturliga nötter (och krakmandlar) är oerhört vackert. Den välfungerande nötknäpparen hör till. Den fungerar bra utom kanske till de där hårda paranötterna.😊

Mitt 50-tal

 

Tekoppar Atlanta formgivna av Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. De producerades 1937- 1958. Till hushållet köptes ett dussin in till Karin-dagen den 2 augusti 1958.

Svart arbetsbänk av trä med kantlist av fernissad björk skruvad med kullrig spårskruv. Höj- och sänkbar Hema-stol vid arbetsbänken som är anpassad till fönstrets höjd. Observera bakbordet under arbetsbänken att ta fram vid bak. Så praktiskt!

Heltäckande rostfri diskbänk vid vilken man kan stå utan att kröka rygg, stänkskydd av rostfri stålplåt. Platsbyggd köksinredning med Trycko-beslag, skjutdörrslister och lådbeslag av fernissad björk..

Detta är delar av mitt välbevarade 50-tal. Finns din barndoms kök kvar?