20 oktober 2021

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.


Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Off-grid med kulturarvet i behåll

Här finns ett exempel på ett leva i och förvalta ett före detta missionshus i Norrbotten. En livsstil lite off-grid som inte fungerar för alla men som innebär att man lever fri från samhällsservice som kan krångla eller sluta fungera. Jamen ni vet - kommunalt vatten, avlopp eller elförsörjning. Det är väldigt förtretligt när leveranserna inte fungerar.

Tänk er denna byggnad målad i röd slamfärg, vita knutar och fönster, med pannplåt på taket och inglasad veranda.

Om detta missionshus och hur det bibehållits och bebos nu kan man läsa HÄR varifrån fotot också är hämtat. Där finns även bilder på dagens utseende.

19 oktober 2021

Textil förvaring

Så här har trasmattorna som inte används för tillfället förvarats så länge jag kan minnas. Ljust men utan direkt solljus i ett kallt utrymme på en ställning dit möss inte når. Jag har anammat lösningen i mitt permanentboende och det fungerar mycket bra.

17 oktober 2021

Äfsing

För mej innebär äfsing två företeelser. 

1. Dels är det varpändarna från en nerklippt mattväv, trådspillet. Det är korta, starka och hållfasta bomullstrådar som man har nyttiga användningsområden. Binda upp stekar, binda kryddbuketter att torka, fästa talgbollar i trädgrenar för vinterfåglarnas välmående, fästa ihop saker med varandra, göra en ögla för upphängning av den vanliga almanackan... you name it.
Den äfsing som finns kvar här efter mammas sista mattväv är korta varptrådar, till synes i ett enda trassel. Men eftersom de är korta går varje tråd lätt att dra ut för att använda.

Jag ser fram emot att själv klippa ner en mattväv och på så vis få mer äfsing. Jag har mängder av matt-trasor och två vävstolar.


2. Den andra betydelsen av äfsing är det värsta ogräset - kvickrot. Ett rotogräs som är svårt att bli av med. Rötterna är låånga och går djupt under marken. De är ledade och varje rotbit som blir kvar i marken ger nya plantor. Att köra med jordfräs gör alltså situationen än värre. Jag minns äfsing från potatislandet pärlanne´ men det var mest i utkanterna de tog sig in. Vanligast var dyngstavarn´ (svinmålla) som var lätt att rycka upp och bli av med.



Att äfsingen är svårutrotad förstår man av den här berättelsen.


16 oktober 2021

Skogen var full av lingonben

  

I onsdags var en sådan där soldag. Efter uträttat ärende dära Vall´n blev det lingonplockning, så pass att hushållet klarar sig ett år förhoppningsvis. Lingonsylt kokades

En 8-liters aluminiumgryta kom fram ur skåpens inre djup. Den har två handtag och en knopp på locket av bakelit. Väldigt mycket mitt 50-tal.

Aluminiumgrytan är tillverkad hos Lundbom & Karlsson Metallfabrik, Eskilstuna.
 
 
Några dl lingon sparades för att bli vattlingon som är så gott till julen. Vattlingon till dadelparfait är numera en julig favoritdessert. Nå, nu börjar jag längta till advent och jul. Det går inte över med åren - särskilt som det snöade igår.

Det finns ett vilsamt nöje i klarlägga föräldrarnas vardagliga hushållsinköp, sådant jag sällan  reflekterat över. Grejerna fanns ju bara där. Då. Nu var aluminiumgrytan bra till syltkok.

Sen kan man ju fundera på om detta kärl är en gryta eller en kastrull...

15 oktober 2021

Oktoberkänsla

 

Som sagt - grått väder och regn har början av oktober gett. Då är det trist att fotografera så bilderna med solsken är inte rättvisande. Som den här ovan med sommarastrar och med solsken och en blöt grusväg utanför rutan.

Innanfönstren sitter i, det är varmt och skönt inomhus då huset är uppvärmt med vedeldning.

14 oktober 2021

Årets sista solstrålar

 

Solrosorna växte sig väldigt höga i år. En av dem var av sorten som är förgrenad och blommar med flera "små" solrosor. Den hade stort vindfång och föll i starka stormbyar precis innan resan norrut inleddes. Så de solrosorna hamnade i blomsterhinken med egenodlade blommor som brukar följa med på höstresan.

Då vädret till stor del varit grinigt, regnigt och gråmysigt lyser de där solarna upp inomhus.

11 oktober 2021

Bönhus som byggnadsminne

EFS missionshus i Missenträsk blev byggnadsminnesförklarat 2016.

"Redan under 1850-talet började det byggas missions- och bönhus runtom i Sverige, men först i början av 1900-talet blev väckelserörelsen utbredd i Västerbotten. Under första halvan av förra seklet uppfördes bönhus eller missionshus i så gott som varje västerbottnisk by – ibland till och med flera i samma by, trots att där bara bodde några hundra personer.
Bönhusen utgör en viktig del av länets kulturhistoria och är en betydelsefull pusselbit i förståelsen av den västerbottniska folksjälen. Länsstyrelsen Västerbotten har därför under en längre tid sökt en bönhusmiljö som är både representativ och välbevarad med avsikt att skydda och vårda den för framtiden. Arbetet har resulterat i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod till slut Missenträsks bönhus som den lämpligaste miljön för en byggnadsminnesförklaring.

Byn Missenträsk synades 1774 som den tredje inom nybyggesverksamheten i Jörns socken i norra Västerbotten och den kom så småningom att bestå av runt 150 gårdar.
I dag bor bara 35 personer i Missenträsk, men när bönhuset invigdes 1936 var det fortfarande en livskraftig by med 250 invånare och cirka 30 jordbruk."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum. Interiöra foton är hämtade från länsstyrelsen i
Västerbottens facebook-sida samt en bild https://byggnadsvard.se/bonhuset-i-missentrask/
Exteriörer är mina egna.

EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) bönhus i Missenträsk

Kyrksalen
 
Predikstolen med texten "Det är fullkomnat" ovanför. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 
Kyrksalen sedd från predikstolen. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 

Del av bönhusets köksdel. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 

Samlingssal med enkla träbänkar. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
"Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen innebar och kännetecknas av sin frihet från den symbolism som förekommer inom Svenska Kyrkan. Istället intog det talade ordet en central ställning och predikstolen stod ofta framme på ett podium på den plats där altaret annars återfinns i kyrkan. Tillsammans med predikstolen fanns ofta plats för en orgel, övrig inredning i salen bestod främst av träbänkar. Väggarna kläddes ofta med panel och utvändigt brädfodrades husen. Fönstren var ofta höga med en spets- eller rundbågig överdel, påminnande om kyrkfönster.

 Bönhuset i Missenträsk användes även för andra verksamheter, förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund, bönhuset var till exempel stängt för studiecirklar som ansågs ha ett politiskt program. Hit kom däremot kringresande föreläsare, nykterhets- och fredsföredrag arrangerades, kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen, söndagsskolan i den stora. En gång i tiden hade byns skola sin slöjdsal på bönhusets vind och sommartid förvandlades bönhuset varje år till sommarhem för lantbrukarnas småbarn så att föräldrarna kunde ägna sig åt jordbruket. Under 1950- och 60-talen låg antalet barn på sommardaghemmet stadigt kring 25–30 stycken."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Det gula bönhuset i trä och det röda uthuset med förråd och utedass.

Länsstyrelsen Västerbotten Från facebooksidan den 16 november 2020.

"MÅNADENS KULTURMILJÖ: Bönhuset i Missenträsk

Frikyrkorörelsen är den äldsta folkrörelsen i Sverige. I Norrland och Västerbottens län går frikyrkligheten och väckelsen tillbaka till det så kallade norrlandsläseriet och traditionen med byabön. Till en början samlades de nybildade frikyrkoförsamlingarna till bön och predikningar i de egna stugorna, i skolhus eller andra gemensamhetslokaler. För att slippa beroendeställningen till andra, och för att möta den växande skaran av troende, växte behovet av egna lokaler. När en ny församling startat bildades snabbt även en byggnadsförening med uppgift att uppföra ett bönhus eller kapell. Frikyrkligheten i Västerbotten var allmänt spridd och det byggdes i stort sett ett bönhus eller missionshus i varje by. Husen uppfördes ofta genom ideella insatser av församlingsmedlemmarna.

I byn Missenträsk finns ett litet ”omärkvärdigt” bönhus. Det enkla, gula trähuset byggdes av byns bönhusförening och invigdes 1936. Det har en stor kyrksal, en mindre samlingslokal samt kök. I anslutning finns ett falurött uthus med förråd och utedass. Den enkla, sparsmakade och välbevarade miljön gör att bönhuset är mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten. Dess anspråkslösa utseende, för såväl exteriör som interiör, berodde både på sparsamma ekonomiska möjligheter och väckelsens återhållsamma grundsyn som stod i kontrast till högkyrklighetens prakt. Det var ett sätt att visa att andlighet och värdighet var viktigare än grannlåt. Det viktigaste var predikstolen, placerad på ett upphöjt podium i samlingssalen där det också fanns enkla träbänkar att sitta på. Utsmyckningarna utgjordes ofta av bibelcitat målade på väggarna. 

De flesta bönhus i länet verkar ha uppförts av lokala byggmästare, man kan se att många karaktärsdrag går igen och ana att byarna influerats av varandra. Bönhusen känns, liksom här i Missenträsk, ofta igen på de höga rund- eller spetsbågade fönstren i samlingssalen. Inga ritningar till bönhuset i Missenträsk har återfunnits och vi vet inte säkert vem eller vilka som bestämde utformningen. I princip alla kyrkor och samfund var välkomna att hålla gudstjänst i bönhuset. Det kom också att användas för många andra verksamheter, till exempel byamöten, daghem, skolmatsal och slöjdsal.

Idag är bönhusen allvarligt hotade genom landsbygdens avbefolkning och en ökande sekularisering. I Västerbotten finns omkring 250 bönhus kvar. Många är ombyggda och förändrade. De mer oförändrade står kvar som symboler för en gången tid.

Missenträsk ligger cirka 3 mil nordväst om Jörn i Skellefteå kommun och är författaren Sara Lidmans hemby. Hennes föräldrar, Andreas och Jenny, var mycket engagerade i bönhusföreningen. Sedan 2016 är byggnaderna skyddad som byggnadsminne, både utvändigt och invändigt.

"

I grannbyn ska EFS bönhus säljas. Det kan bli vad som helst av den stora tomten och av byggnaden som är centralt belägen, det finns ganska många exempel på detta. Styrelsen är inte insatt i vad kulturhistoriskt värde innebär och det är väl knappast troligt att mäklare eller köpare är det.

* * *

Man kan inte annat än beundra de värmlänningar som flera år forskat och i bloggform berättat om värmländska missionshus och som i dagarna (oktober 2021) släpper en bok om desamma: Väckelsens hus i  Värmland. Det är svårt att inte låta sig imponeras av det gedigna bokverket och det arbete som ligger bakom.

9 oktober 2021

Farmorsmor

 

Detta är ett  porträtt av Anna Jacobsdotter född 1861. Porträttet visar en ung Anna med allvarlig nyfikenhet i blicken och ett vaket, öppet ansikte. Jag är mycket tacksam för att jag nyss fått porträttet. Tack! Anna kom att bli min farmorsmor. På fotot är hon klädd i ett klädmode som var vanligt under 1880-talets första hälft. Det knutna bandet runt halsen är typisk för tiden, den plisserade vita kragen och vita ärmslutet, det veckade nedre delen på klänningsärmen och knapparna i fram. Anna bör alltså ha varit vara omkring de 20 åren då hon gick till fotografen. Fotot är en förstoring av ett visitkort och har formatet 24x16 cm. Inget namn på fotoateljén finns inte tryckt någonstans. Glaset framför bilden är tjockt och har fasade kanter. 

Anna var äldst i syskonskaran på fyra och den enda som nådde vuxen ålder hemma i familjen. Två bröder dog som barn och systern Johanna, som föddes 1867, adopterade bort som 3-åring. Året efter att Johanna adopterats bort föddes brodern Per som dog redan 1877. Då var Anna 16 år och året därpå flyttade hon hemifrån till Skademark i grannsocknen. Förmodligen tog hon tjänst som piga som var så vanligt bland bönder och torpare under många decennier.

Då Anna var 21 år födde hon en dotter med fader okänd enligt kyrkböckerna. Dottern Olivia föddes hemma hos Annas föräldrar på Tenstrana vad jag förstår. Att få barn utom äktenskapet var en stor skam vid den här tid (och ända till 1900-talets mitt) och i många fall försköt föräldrarna en dotter med ett oäkta barn. Så skedde inte här, Anna var det enda barn de hade kvar.

Tre år senare, 1885, gifte sig Anna med Jonas Alfred, rättare i Norrgissjö. År 1891 flyttade familjen, som då bestod av tre ytterligare barn, till Indre i Västernorrland.

Jag förmodar att det var i samband med detta som dottern Olivia valde att inte flytta med övriga familjen utan hon flyttade till sin morfar och mormor i Tenstrana. Där kände hon sig säkerligen hemma eftersom hon torde ha bott där i sin första barndom. Fem år senare blev morfar Jacob änkeman och Liva blev hans hjälp i hem och jordbruk.

 

Anna och Jonas Alfred kom framöver att köpa ett jordbruk längs Indalsälven vilket fortfarande finns kvar i släktens ägo. Det var god familjesammanhållning mellan Olivia och halvsyskonen, som kom att bli åtta stycken, även efter att Anna och Jonas Alfred var borta. Även kusinerna, nästa generation, höll kontakten. Många brev skrevs, och besök gjordes, under årens lopp. En hel del av korrespondensen finns kvar. Det är jag förstås glad över.

5 oktober 2021

Reseffekter

Vilka drömmar hade den unga kvinna som använde denna resväska och röda och granna hattask?

Reseffekter på det mahognymålade högskåpet från morfarsmor och -far, Klara och Johan Olof.

Resväskan är en sådan där som var så vanlig och som nu ofta har syns som rekvisita i inredningssammanhang. Den är tillverkad av svart kartong med läderskodda hörn och kanter. På ena långsidan finns två gångjärn och på den andra två regellås med överfallsbygel. Tillhörande nyckel är fastsnörd inne i väskan. Invändigt är den klädd med brunmurrigt smårutat papper och har remmar att spänna fast innehållet.

Av fastklistrade lappar i flera lager framgår det att väskan senast blev polletterad från Uppsala C till Nyåker den 2/7 1952.

Jag har själv använt den vid tågresor och alltid tyckt om utseendet, men numera används den till förvaring. På etikettlappen står mitt namn textat och en Södermalmsadress. Äldre funktionsdugliga föremål har alltid behagat mig, jag har full förståelse för det retroliv som vissa lever idag när det kommer till kläder, inredningar och mat.

Hattasken har varit ute ur modet hela mitt liv, den är verkligen inte nött och kom kanske till användning en kort tid på 40-talet.

Vad tänkte min mamma på när hon reste iväg med dessa reseffekter? Vilka drömmar hade hon? Vad förväntade hon sig av livet? På detta foto bär hon ytterligare en variant av väska, en mjuk bag. Klädd i resdräkt som jag förmodar att hon själv sytt, svarta skinnhandskar, nylonstrumpor och ett par rejäla promenadskor i mocka med gummisula.

2 oktober 2021

Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.


Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.