31 december 2011

Gott Nytt 2012!

Nyårsafton innebär ofta fyrverkerier. Kanske även smällare även om det minskar. En nyårsafton sotade jag ner en postlåda med en kraftig smällare. Det lät ordentligt men blev lite besvärligt eftråt :-)
Bilden var symbol för Linnéåret 2007. Jag bara tycker så mycket om detta fina fyrverkeri - ståndare och pistiller rakt uppstigande från skogen mot den mörkblå himlen där stjärnorna är en del av naturens fyrverkeripjäs. Kongenialt tycker jag.

Här hemma var det pappa som skötte skjutandet. Till övriga familjens förskräckelse tog han ut salutkanonen till vilken han hade tillverkat en lavett av trä. Jodå! Han laddade med tygbitar (absolut inga metalldelar) och svartkrut, anslöt en tändtråd och packade till med laddstaken. Sen i med fängkrut i fänghålet, en tändsticka och POOFFF vad otroligt mycket rök som kom efter den dova smällen. Så inleddes det nya året ibland hos oss, kanske efter att ha vi stöpt "framtiden" i tenn. Vilka tider det var!!!
.

30 december 2011

Lapp-W

En Teliaräkning damp ner i mellandagarna. God Jul stod det på kuvertet och textslingan fortsatte vidare ut i en julgran. Snyggt var första tanken som sedan genast gick till Renlund i Håknäs. Jodå...

Renlund sålde produkter från Lantmännen. Det jag minns mest var torvströ i balar, eller röta som vi sa, men han bör ha levererat kraftfoder, saltsten, höfrö och grönfoderfrö också. Kanske ännu något mer som behövde köpas in till jordbruket. Huset där han hade sitt lager står fortfarande kvar.

Denne Renlund tog sig tid att sitta ner vid köksbordet då han med sin lilla bulliga lastbil lämnat av varorna. Det var ju så på den tiden, alltså 50- och 60-talet, man tog sig tid för varandra. Om vi barn var hemma frågade han om vi kunde rita ett lapp-W. Det kunde vi aldrig och då tog han fram pennan och ritade detta snirkliga W på ett vitt papper, kanske var det på baksidan av räkningsblocket.

Jag kan fortfarande inte rita ett lapp-W trots att Renlund visade detta vid flera olika tillfällen. Hur det ser ut får ni föreställa er (om ni inte redan vet). Vad han fått benämningen ifrån har jag ingen aning om men bokstaven liknade det sätt man före skrivmaskinens uppkomst brukade börja myndighetsbrev - med en ornerad bokstav, det som kallas anfang.  Detta var under skrivstilstidens höjdpunkt och en hel del sådana kommer jag i kontakt med då jag läser äldre handskrivna dokument. Kanske var Renlunds lapp-W en reminiscens från dåtiden.

Det här barndomsminnet sitter ganska djupt eftersom Telias räkning gör att tanken på ett lapp-W dyker upp. Det var trevligt att vara barn och få vara i centrum för en förnöjelse. Så lätt det såg ut men så svårt det var att härma.

Vad gör ni med alla dessa minnen som dyker upp när som helst?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

28 december 2011

Granntanterna

Hildur och Nanny var de närmaste granntanterna i byn. De var svägerskor och bodde grannar med oss och varandra. Båda var jordbrukarhustrur under sina verksamma dagar. Det var alltid mycket trevligt att bli bjuden hem till den ena eller den andra på kaffe med hembakt. På den tiden umgicks kvinnorna på dagtid över en kopp kaffe, även mamma fastän hon var bra mycket yngre. Blev hela familjen bjuden var det en helgkväll som gällde, oftast under vintern. Under barmarkstid hade alla mycket att stå i. Så många trevliga berättelser jag hört och upplevt, särskilt i Hildurs och Kalles lilla fina faluröda hus tvärs över gamm´vägen. Hälsade jag på ensam bjöds det alltid på Kungen av Danmark. Ni minns väl de bröstkaramellerna?
Hildur flyttade till byn då hon gifte sig med Kalle. Hon var född 1905 i Byviken vid Yttre Lemesjön söder om länsgränsen. Här är hon väldigt nypermanentad, mer än vanligt vågig, och glad som oftast.
Här är jag hemma i byn någon höstvecka på 80-talet. Mamma och Hildur bjöds in på 11-kaffe till tant Nanny. Jag med. Vilken lycka att jag tog med kameran även om bilderna inte på något sätt är toppkvalité. Efter kaffet hade Nanny ett korsord hon inte lyckats lösa helt så vi engagerades i detta. Med stort allvar slår tanterna ihop sina kloka huvuden.
Tant Nanny var späd och hade långt fint grått hår med flätad knut. Hon var född i byn 1903 och tog över föräldrahemmanet efter giftermålet. Hennes bröder var Kalle som gifte sig med sin Hildur, Gotthard, Helge, Paul och John. Alla utom Paul och John, som blev EFS-predikant, bodde kvar i hembygden.

Hildur dog 1988 och farbror Kalle var näst intill otröstlig. Nanny var redan var änka då hon dog 1992.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

25 december 2011

Julotta

På juldagsmorgonen lyste ljus i varje fönster på västerbottensgården där morfar växte upp. I det gamla timmerhuset var ljus tända i varje fönster i arla morgonstund.

Alla julottebesökare som åkte släde förbi på väg till julottan dära Vall´n skulle se att det var en speciell högtid. Det här var före elektrifieringens tid och det var noga att passa på stearinljusen så att de inte gav upphov till brand. Idag är det lätt ordnat med belysning, ja det kan till och med bli lite väl mycket ljusslingor och lampor i och på många hus.
Här i röda ringen, dära Halla, vid foten av Hallberget och alldeles intill gamla fina Kustlandsvägen, låg timmerhuset där Klara såg till att ljusen brann i varje fönster på juldagsmorgonen. Ni som bor i bygden känner nog igen er även om Riks13 inte fanns då laga skifteskartan ritades 1869. I detta huset växte morfar Manfred upp från tidig skolålder efter att familjen flyttat från gården direkt till vänster på andra sidan bäcken. Den fastigheten övertog äldste sonen Johan, morfars betydligt äldre bror, i samband med flytten.

Morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, tog över föräldrahemmet. Det var en timrad parstuga i 1,5 våningar, en västerbottensgård, som han senare rev och lät bygga ett regelhus på 30-talet. Det är det huset vi ser här och delar av det äldre västerbottenshuset syns där bakom, där där stearin- eller talgljusen brann på juldagsmorgonen. Tråkigt på ett så gediget timmerbygge, men ack så vanligt i denna bygd.

Hur som helst så skulle det vara intressant att få se hur en jul vid sekelskiftet firades i den här lilla byn. Eller på 20-talet. Mamma berättade om julbocken som skrämde barnen genom att bulta på dörren och kasta in paket. Jolå. Basattnivet!
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

24 december 2011

God Jul

God jul önskar jag alla som tittar in här.
Mer stämningsfulla julkrubbor än i Rom får man leta efter. Den här fanns för några år sedan i S. Maria in Via där stadens vackraste krubba byggs varje år, ingen lik den andra från år till år. Den första krubba jag såg hade gatumotiv och ett helt dygn förlöpte under knappa 5 minuter. Och under den tiden hann åskan mullra och regn falla i krubban i form av riktiga vattendroppar. Makalöst hänförande tyckte jag, van vid de enklare krubborna i Sverige.
.

23 december 2011

Egentid

Jag ser fram emot julledigheten. Då ska jag ta mej tid att släktforska tänkte jag. Det är nästan så det pirrar i magen av förväntan att få tid till detta. Det är spännande kan jag lova. Ska jag hitta Johanna som blev fältskär? Jag tappade henne då hon flyttade till Sundsvall.

Jag tänker mej att träffa dessa personer och många fler som inte finns avbildade över huvud taget. Och några levande förstås!




Men först julskinka, julkött, julbakat, kakor och godis.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

20 december 2011

Spretande hårtestar

Det här har jag berättat förr men nu i julruschen är historien väldigt bra tycker jag. Den visar också på livet på 20-talet, hur köket var familjens allrum där det mesta hände.

Det var julförberedelser i Rundvik. Farmor höll på med karamellkok, bakning och matlagning. Järnspisen var samlingspunkten. Där värmdes även vatten. Pappas bror skulle tvätta håret. Han tog kitteln med vatten (som visade sig vara sockerlag) spädde med kallvatten och tvättade håret i baljan som stod på zinkbänken i köket. Ganska så snart upptäcktes med all tydlighet att håret spretade åt alla håll och kanter och gick inte att kamma ner.
Det var bara att tvätta bort sockelagen och allt blev som vanligt igen. Punken var ännu inte uppfunnen, den kom 1977, så där 50 år efter denna händelse. Pappa berättade den alltid med en glad min, alla i familjen hade nog roligt åt detta länge efteråt.

Själv minns jag då lillsyrran, så där 2 år gammal, satte sig i tårtan då mamma uppvaktades med tårta i sängen på morsdag :-)

.

19 december 2011

Amaryllis

Det är ju snart jul. Det märks inte på denna blogg. Men en amaryllisknopp passar väl in. En bild med ett underbart färgstarkt textiltryck ger minnen från förr.

Textiltryck av Lova Lindroos
Textilgruppen

I samma byggnad som Textilgruppens galleri fanns, på Hornsgatspuckeln i Sthlm, arbetade jag några härliga år i början av mitt yrkesliv. Hur ofta svängde vi inte inte till detta galleri eller något av alla de andra som finns/fanns på Hornsgatspuckeln på lunchen...  Och vilka härligt minnesvärda julfester vi hade då hela husets invånare var inblandade - textilgalleriet, arkitekterna, båtbyggarens familj och boende i huset. Hur vi började längst ner och rörde oss uppåt i huset med avslutning framåt natten med dessert och allsång till pianoakompanjemang hos M.

10-gruppen är en annan kollektivverkstad med textilkonstnärer som fortfarande finns kvar om än färre än tio numera. Nu finns de på Götgatan, då för tiden på Gamla Brogatan.

Nu har jag inga konstnärer som närmaste grannar. Så bra att jag tidigare har tagit in så mycket stimulans att jag kan leva länge på det :-)
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

17 december 2011

Masoniteskrinet

I Masonite-land tillverkades allt som bara går att tillverka av dessa pressade träfiberskivor. Det här fernissade skrinet tillverkade pappa, kanhända på 30-talet. Sedan länge är det mitt och jag gillar verkligen detta skrin med affektionsvärde! Vad som finns i - jomen, det är en hemlis.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

15 december 2011

Sparklådan

Numera gäller det att särskilja sig, att slippa vara en i mängden, ta vara på särarten. Visa att norrlänningar minsann inte låter någon sätta sig på en, att norrlänningar har en egen tradition. Yes!
En vacker och fin traditionell sparklåda att skjutsa småbarn i var så vanlig förr. Den fästes med läderremmar runt sprakstöttingens hörnstolpar. En sådan åkte jag i som litet barn - nu borta.
När jag blev ett större barn byggde pappa en sparklåda till min docka. Det är den jag hittat här och fotat. I sparklådan med fårskinn, kudde och filtar åkte min docka Molly. Kicki-Maja var för lång och Anna för liten. Det blev alltså min tredje docka Molly som låg skönt i den här farkosten. Molly var en knubbig och söt negerdocka med chokladhy och lockigt kort svart hår, som kunde blunda och säga ma-ma.
Sparklådan har sidor av trä på vilken den formbara masoniteskivan böjts och nubbasts fast. På undersidan har pappa inte ödslat någon färg på masoniten. Precis som det ska vara.
Bokmärket klistrade jag dit själv.

Jag ser många mammor som kommer skjutande sin barnvagn framför sig i snön längs gamla Kustlandsvägen. Det ser bakvänt och slitsamt ut.

Det här med spark och sparklåda vore något för unga stolta mammor och pappor att profilera sig med, att ta vara på det norrländska ursprunget, att stolt visa upp särarten. På vintern är en sparklåda i särklass bättre än en hjulförsedd barnvagn, vare sig den är retro eller av senaste modell, avsedd för barmark :-) Och så mycket mer genuint.
Fotot kommer härifrån.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , ,

14 december 2011

Våra kossor

Längst bak i hushållets loggbok kan jag läsa pappas prydliga handstil som antecknat de kor som funnits här på den lilla gården, det lilla jordbruket, efter övertagandet av gården 1950. Kossorna var egna individer, ja riktiga personligheter.

Gullan
född 1942, såld nov. 1955

Lycka
född 1942, såld nov. 1956

Silja
född i mars 1950. såld nov. 1957

Krona
född i nov. 1953, betäckt f. g. 30/5 1955. Kalvade första gången den 18/3 1956, såld 14/11 1961.

Rena
född 1956 18/3, dotter till Krona. Kalvade f. g. 1959, såld 8/8 1964.

Stjärna
köpt av Verner Jonsson den 16/11 1957 (Svana), såld d. 14/11 1961.

Rosa
köpt (genom slakteriet) av Otto Lidström, Tjälen, Sävar d. 14/11 1961, kalvade 5:te kalven i januari 1962.

Gullkrona
dotter t. Rena, dotterdotter t. Krona, född i sept. 1962. Betäckt f. g. 22/3 1964, kalvade första gången d. 25/12 1964, såld till slakt d. 13/9 1968. Råmare.

Snygga
dotter t. Rosa f. 2/2 1968, betäckt f.g. 3/6 1969, såld t. slakt.

Frigga
köpt d. 13/9 1968 av N Th. Jonsson, Bullmark, Sävar genom slakteriet. Född d. 14/9 1966. Kalvade f.g. d. 29/9 1968

Jag funderar över hans benämning på kalvar efter en kär ko, de kallar han döttrar till kon i skrift. Själv skulle jag kanske ha skrivit avkomma efter..., kalv efter... men han kallade dem så mycket mer personligt än så, som människobarn.

De två sista kossorna Rosa och Frigga såldes till två andra bönder i byn som hämtade dem i maj 1971 då höet var slut och vi la ner. Det var en mycket ledsam dag. Mina föräldrar fick 1200 kr  för Rosa och 2000 kr för Frigga.

Här kommer några kor och kalvar ur albumen. Jag har själv inte fotograferat en enda av våra egna!!!  De var så självklara och centrala i livet och jag trodde nog aldrig att de skulle utgå. Kossorna gav så stort intryck på mej att jag lever kvar med en längtan efter trygga, fina kor. Ingen i min närhet verkar förstå utan tror det är en lustig ploj jag kör. Förutom min man som efter många år verkar ha förstått :-)
Samtliga ovanstående foton har nog min pappa tagit.

Som 15-åring blev mitt liv ko-löst. Jordbruket lades ner och jag flyttade till Umeå för att börja gymnasiet. I den åldern tänkte jag aldrig på att dokumentera livets självklarheter. Men minnena finns kvar både som händelser, dofter och ljud. Det är klart jag inte förskönar, inte alls! Det var underbart att växa upp med jordbruk och djur. Men jag hade inget huvudansvar för gårdens djur utan var ett bekymmersfritt barn.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

12 december 2011

Onödigt?

Vad visste man i byn om arkitektur? Vad visste jag om arkitektur? Vad visste mina föräldrar? Det jag minns att mamma frågade mej, när jag bestämt mej att bli arkitekt, var ifall jag insåg att det var ett mansdominerat yrke och om jag förstod vad det kunde innebära. Så framsynt hon var. Javisst svarade jag, inga problem! Ung, oerfaren och orädd.

Då jag på förfrågan nämnde min yrkesinriktning och att jag skulle flytta till Sthlm, fick jag som hälsningsord av en av mina kamraters pappa som var byggnadssnickare "He behöffs väll ingen architekt för å bygg e hus!"  Den inställningen finns kvar här 35 år senare.
Målning med oljekrita av Christina Ärlestig

Förr kunde vilken händig karl som helst bygga sig ett hus. Proportionerna blev aldrig fel - man hade männsikans mått och timmerstockens längd som mall. Fönsterstorlekarna blev likartade av tradition och glasrutornas möjliga storlek. Det kunde inte bli fel. Morfar var en av alla dem som byggde sitt eget hus. Men så började man bygga med regelstommar, storleken på husen blev friare, möjligheterna fler, glasrutornas storlek kunde med ny teknik göras större. Här i byn uppfördes det första lösvirkeshuset strax före 1910. Då Söderström börjad resa reglarna var det en sådan sensation att folk kom långväga ifrån för att betitta bygget. Folk trodde det skulle blåsa omkull, huset som blev isolerat med torvströ. Timmerhus rivs och banar väg för regelhus på fastigheten istället. Här i bygden finns oräkneliga exempel på detta.

Alla dessa valmöjligheter som idag finns gör att det folkliga byggandet inte längre har några normer och regler. Allt är möjligt. Byggmateriabranschen hakar på och kommer ständigt och jämt med "underhållsfria" material (dvs. material som inte går att underhålla utan måste bytas ut när de är slut). Olika sorts limmer, fogmassor, spackel, flytspackel, latexfogar, silikon, akrylater, polymerer med mera, med mera, gör att precision i byggandet inte krävs - allt går att "reparera" med fuskmaterial. Inte underligt att fuskbyggandet breder ut sig. Själv föredrar jag traditionella material och metoder i de projekt jag har makt över och självklart i mitt eget boende.
Naturnära material? Nej! Bra för huset? Knappast! Bra för människan? Nej! Lika illa som all skräpmat vi får i oss.

Och titta på nybyggda villaförorter i städerna, utbudet är stort av kataloghus som konkurrerar om uppmärksamheten. Oproportionerligt. Alla vill synas. Och dessa plansprängningar och nivellerade krossgrusytor med ibland djävulska slänter som följd. Harmonin i ett område är förstörd då allt släpps fritt. Den fina naturen förkvävs.

Bakom de offentliga byggnaderna och de arkitektoniska små och stora pärlorna finns en arkitekt från helhet till detalj. Alltifrån Vitruvius, Alberti, Serlio, Palladio...  Nog behövs arkitekter allt. Arkitekter vet att människan påverkas av sin omgivning och av sin boendemiljö. Arkitekter behövs för att planera en bra livsmiljö - för det kan vi även om uttrycken tar sig olika vägar.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

10 december 2011

En stilig tegelbarre

Denna byggnad är en stark symbol för sin stad. Är så välbyggd, har fin arkitektonisk helhet och detaljer, gott hantverk och utmärkta byggnadsmaterial. Stadshuset stod färdigt 1923 efter en mycket lång byggprocess, alltså färdig ett decennium efter morfars timrade hus. Morfar lät skolläraren i byn göra en ritning till sitt timmerhus, till Stadshuset krävdes en skicklig arkitekt för att få till det.
Tegelbarren sedd från Södermalm över Riddarfjärden. Fotograf: Isak Aronsson.

.
.
Men även en byggnad av utmärkta material behöver vård. Såklart. I det projektet ingår jag.

9 december 2011

Anna-dagen

Idag den 9 december är dagen att lägga den torkade lutfisken i blöt, i lut. Det vore väl intressant och roligt att någon gång i livet själv luta fisk och få härlig oplastad lusfisk till jul.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

7 december 2011

UPPTÄCKTEN

Jag tror på den darrande
handen,
jag tror på den ödelagda
karriären,
jag tror på åratals bortkastad
möda.
Jag tror på hemligheten
som tas med i graven.
Orden svävar för mig ovan
alla regler
     de söker inte stöd i ett
     enda exempel.

Min tro är stark, blind och
utan grund.


Wislawa Szymborska,
född 1923 i Polen, Nobelpristagare i litteratur 1996.
 Poeter är fantastiska som kan formulera det som ligger oformulerat inom mig själv. Lyrik är livet självt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

5 december 2011

En ganska viktig bro

Här har något fotograferat pappa sittande på broräcket till den nya bron över Lögdeälven med Mobacken i bakgrunden. Broar var något som fascinerade honom, de sista broarna vi besåg tillsammans på hans uttryckliga önskemål var den nya Öresundsbron samt bron över Stora Bält.
Då Riks13 byggdes genom byarna var den gamla bron över älven alldeles för omodern. Den nya bron bör ha invigts 1942, samma år som riksvägen invigdes. Skulle den här bron bli ofarbar blir det ramaskri.
Den gamla bron var en låg träbro några 10-tal meter uppströms. Vid lågvatten kan man fortfarande se konstruktionen. Själv har jag aldrig sett något foto av den. Innan det över huvud taget fanns någon bro blev man rodd man över älven.
Tänk er, lika viktig som bron över Lögdeälven var bron över Degermyrbäcken också en gång i tiden. Kommunikationer är en viktig del av vår gemensamma historia...

Har du någon bro du värnar om?
.
.

3 december 2011

Kustlandsvägen

Fotor visar gammvägen, Kustlandsvägen, år 1922. Min mamma var ettåring den gången. Fotografen har placerat sig en bit upp på Hallberget på den plats som nu är övergiven slalombacke. Det tål att påminna sig om att den grusade gammvägen var den enda vägen genom byarna fram till 1942. Kustlandsvägen var en livsviktig ådra. Vore jag småskollärare i byn idag skulle jag försöka få barnen stolta över sin bakgrund. Ett sätt skulle vara att känna till sin hembygds historia. Livet längs landsvägen från 1600-talet och framåt skulle kunna vara en bra utgångspunkt.


Själv är jag glad över att ha växt upp längs den väg som kom till under drottning Kristinas tid för att befrämja posttransporterna längs den vilda norrlandskusten. Skjutshåll i form av gästgiverier uppstod. Längs denna väg  red Carl Linneus på sin lappländska resa 1732. Dära Valln stannade den unge Linné till för att besöka sin gode vän  Peter Arctaedius föräldrar.

Kanhända hade den väg/ridstig som föregick Kustlandsvägen samma sträckning genom byn. Norrstigen kallas den.

Den stora röda byggnaden långt bort på vänster sida med fronten mot fotografen är Lögdeå gamla skola. Den fanns kvar i min barndom, kanske var jag 10 år då den revs till sist. En fin byggnad, då med sönderslagna fönster och öppna dörrar. Så där stilig så att jag som barn funderade på varför ingen brydde sig om huset dit vi ibland gick in och kikade.

Men det är gamla Kustlandsvägen och folkmassan som är i centrum här på bilden. Vad är det som pågår här då? Jo, en demonstration inför folkomröstningen för ett förbud mot rusdrycker med mer än 2,5 % alkohol. Det här måste vara den absolut största demonstration som någonsin skådats i bygden, den bygd som annars böjer sig och inte vill orsaka uppståndelse.

Omröstningen gav som resultat att i landet röstade 49 procent ja och 51 procent nej till ett förbud.  Av kvinnorna röstade 58 procent ja till ett förbud och 41 procent av Svea rikes män röstade ja.
Detta är en bild från Hallberget taget en sommarkväll för några år sedan. Gammvägen fortsätter rakt in i bild, den nya Smedsvägen in mot 70-talets villakvarter, går in till höger. Idag brukas inte lägdan till höger om vägen och den kommer att slya igen.

Har du någon gammal vägsnutt som du värnar om? har du tänkt på hur kommunikationsmöster förändras över tid?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

30 november 2011

Helpdesk

Den här korta sketchen är BRA! Den florerade på nätet för flera år sedan och jag har haft den i datorn sedan dess. Då den var ny tittade jag åtskilliga gånger på den, nu händer det bara ibland. Tröttnar på den gör jag inte så lätt. Norska är ett glatt språk men det tål att lyssna ett par gånger minst för att inte tappa någon viktig replik på detta främmande språk ;-)

Sketchen Helpdesk handlar om att tänka på ett nytt sätt, om paradigmskifte, om ny teknik, teknikskifte, information och kommunikation...   men den handlar INTE om dumhet. Absolut inte alls! Love it!
video
Dumhet - det är något helt annat :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

29 november 2011

Kunskap är mackt

Kunskap är makt.
Makt kan utnyttjas till egen fördel eller för kollektivets förmodade bästa.
Kunskap kan vara farlig för andra maktsfärer.
Jorå...

Det är fler än världens nutida diktatorer och antikens tyranner som känner till detta, den kunskapen finns ner på lägsta bynivå i vårt samhälle. Ni har väl läst florentinaren Niccolò Machiavelli (1469-1527) utmärkta studie i maktutövning från 1513: Fursten eller på originalspråk Il Principe. Go for it!

Kunskap är mackt  ;-)
Det är också allmänt känt att dumheten är den värsta motståndaren i vilken situation det än må vara. Dumheten, ja.
Så är det!

.
(Jag vet att femtitalist som det står i blogghuvudet stavas femtiotalist, jodå. Men jag vill hålla talspråkskaraktär.)
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

27 november 2011

Hyllan i masonitköket *

Yes, för ett tag sen återfick denna användbara hörnhylla sin plats i masoniteköket. Den har varit borta därifrån i si så där 40 år.
Tillverkad av pappa i lackad björk. En lätt, enkel och användbar konstruktion kan jag berätta.

Det är bara att fylla den med tidningar, böcker, spel...
Överst tronar älgen snidad av Helge Björklund, precis som jag minns det. Och som den alltid gjort under hyllans tid på bottenvåningen.
Här bjuds mormor och morfar på kaffe med sockerkaka. Kaffekopparna är Rörstrands Bengali. 1958 inköptes Gustavsbergs Atlanta och då hamnade den äldre servisen i sommarstugan. Ett så vanligt förfarande då. På den rödvita vaxduken ligger en liten broderad duk. Så gjorde man fortfarande på landsbygden då det skulle vara det lilla extra. Den ommålade arvesoffan används fortfarande ser jag, alltså är fotot taget före 1958, för detta år invigdes den egenhändigt snickrade "puffen" enligt hushållets loggbok. Sittbänk och förvaring i ett. Morfar håller sin katt i famnen, måhända är det Micken eller så är det Musselina. Och där bakom tronar hörnhyllan!
*
Papperstjärnan - snöflingan - som talar om att det är adventstid sitter klistrad på fönstret. Adventsstjärnan som följer mig ännu. Jag älskar den, stjärnformen som Lisa Bauers skapade. Så enkel, så effektfull, så energisnål. Så rätt än idag. Så rätt just idag.

Trevlig advent på er alla!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

24 november 2011

Inte bara av godo

Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom
då han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin (1917-1993)

Rubriken är min, klassresenärens,  formulering.
Dikten heter Bandvalsaren och kommer från diktsamligen Sotfragment.
..

22 november 2011

Nyp mig i armen

Det kom ett nästan osannolikt e-brev:

Hej Viola,
har ganska nyligt hittat till din blogg och sett bilder på den fina 50-talsinredningen. Jag är född och uppvuxen i Sävar norr om Umeå - jag vet inte var det är du bor, Bygdeå? För flera år sedan var jag ute i svampskogen någonstans i Västerbotten och vi träffade på ett gammalt ödehus som var förfallet. Jag kunde förstås inte låta bli att gå in, älskar allt som är gammalt och är sakletare sedan barnsben. Det mesta var trasigt och inrasat men i kammaren bakom köket hängde ett par gardiner i fint skick som jag tog med mig därifrån. Jag har aldrig använt dem och kommer nog inte att göra det, men de är väldigt fina i grått och ljusgult, tryckt 50-talsmönster på kraftigt bomullstyg. De är inte fullängd utan slutar nedanför fönterbrädan. Om du skulle vilja så kan jag skicka dem till dig? Annars hamnar de på Myrorna. Vill du inte ha dem som gardiner går det ju alltid att sy kuddar eller klä om en pall eller liknande med dem. Observera att jag inte förväntar mig något tillbaka, jag vill bara att de ska bli uppskattade igen!
Hälsn Jennie

Men detta låter ju som en hägring, en saga. Är det skoj??? En present direkt från 50-talets Västerbotten.
Det var sant. Gardinerna kom igår och ser ut så här. De kommer att passa så bra i lill-rumme med sitt söderfönster, mitt gamla flickrum.

Tusen, tusen heder och tack snälla Jennie som ska flytta tillbaks norrut till vackra Ångermanland, till Häggvik.
.
.

21 november 2011

Första klass

Det här handlar om samhällsklasser. Det är ett ämne som för närvarande intresserar mej precis som byggnadsvård, kulturhistoria och 50-talsporslin.
Här är vi - förstaklassarna i bokstavsordning: Alf, Anna-Stina, Asta, Bosse, David, Elisabeth, Gunilla, Helen, Inga, Karl-Åke, Lars-Åke, Louise, Martha, Peder, Rita, Ros-Mari, Siv, Stina, Susanna, Susanne, Sören, Ulf, Ulf, Åsa.

Ronny Ambjörnssons bok Mitt förnamn är Ronny kom 1996. Detta är ett utdrag från sidorna 8-9:
Klassresenären byter inte bara en klass mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld.
Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1 gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3 vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 1200 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskande löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.
Boken är läsvärd. Författaren berättar självbiografiskt och tankeväckande om resan från Göteborgs arbetarklass till professorsinstallationen vid Umeå universitet, om klassamhällets problematik. En lättläst och tunn bok som pekar ut klassresenärens dilemman.
***
Nordmalings kommun saknar gymnasieskola. Cirka 75 % av eleverna som går ut högstadiet fortsätter att leva sina liv i kommunen fick vi höra av ett stolt dåvarande kommunalråd år 2002, då det ordnades en trevlig skolträff för oss som gick ut 9:an samtidigt.

En välfylld bokhylla, ja en bokhylla över huvud taget, var inte vanligt i de sociala kretsarna som byn tillhörde. Inte många akademiker eller litterata klev över vår dörrtröskel då jag var barn. Men hemma hade vi böcker.

Pappa läste en hel del och var allmänbildad. Det ingick ju i en god arbetares liv inte bara att vara skötsam utan även ha bildning i idéer och åskådningar. Folkrörelserna som växte fram under 1900-talets början stod för detta men utvecklades efter hand, via läsning och debatt, i en mer existentiell riktning menar Ambjörnsson. Pappa var nyfiken, intresserad av historia och var den som köpte böcker till hushållet. I hyllan finns en hel del arbetarromaner och annan litteratur som gör att jag börjar inse att han var med i FiB:s (Folket i Bild) och Svalans bokklubbar på 40- och 50-talet. Mamma läste inte romaner utan kristna skrifter, hon var ju bonddotter och hade en djupt rotad tradition i den livsåskådningen. Hon läste gärna böcker med frakturstil där man kunde finna Rosenius dagbetraktelser, Fjellstedts förklaringar till den Heliga skrift, Luthers postilla och lilla katekes, bibeln. Jadå.
 Det är och det var skillnad även mellan arbetare och bönder. Jag växte således upp i ett dualistiskt hem och uppfattar att jag fått med mej det bästa av varje tradition – vetgirighet och rättvisepatos. Min goda, jämnåriga vän läkaren, med föräldrar från medelklassen, som träffade pappa då han var 80 fyllda, förundrades över hans belästhet och nyfikenhet. Jag fick jag en hint om att hon tydligen inte hade träffat någon från arbetarklassen som hon kunnat diskutera med på samma sätt som med min far. Säkerligen på grund av att hon aldrig på ett naturligt sätt hade de kontaktytorna. Jag blev en förmedlande länk.

Jag minns en av de gånger pappa hälsade på mej i Stockholm. Han hade tillverkat många meter hyllplan av massivt trä till mitt Sparringsystem. Då han såg alla böcker yttrande han följande: Nu ser jag vad din lön går till!  Inte då gick hela min lön till böcker.

Jag vill passa på att i detta sammanhang berätta, att min första lön som arkitekt var högre än min fars sista lön som sågverksarbetare. Men aldrig att jag någonsin känt pressen från vare sig föräldrar eller mej själv att arbeta mej upp i samhällshierarkin, att "få det bättre ställt" än de hade. Nej, jag tyckte yrket verkade roligt (utan att veta vad det helt och hållet innebar) och det var det som lockade mej till närmaste utbildningsort som var huvudstaden. Inga som helst förebilder fanns i vår närhet. Det är bra att man som ung inte ser sig ha några begränsingar :-)  Nej, de i hembygden som utbildade sig gjorde det inom skola, vård omsorg, oftast typiskt kvinnliga yrkesområden. På så sätt fanns även utkomstmöjligheter för dem i den lilla hemkommunen. Det var 70-tal med förändringens vindar som blåste men mina jämngamla väninnor hade familj och barn högt eller högst på sin önskelista.

Bland de som bor kvar "hemmavid" har jag aldrig dragit upp min utbildning utan velat förmedla att jag är "samma gamla Viola" för att inte framstå som ”eljest” eller som en knäppgök. Naturligtvis är jag inte samma gamla V. Men jag tycker inte om att vara en person som sätter sig på "sina höga hästar" om det inte krävs för rättvisans eller självrespektens skull. Jag förmodar att det är en kvinnlig egenskap, en inte alltid så god egenskap. Jag brukar tänka på Karlfeldts dikt Sång efter skördeanden där det beskrivs att Fridolin "talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin".

Det sägs, och vetenskapliga studier visar, att utbildning ger lättare till problemlösning, lättare att ta tag i sin situation och större vilja till förändring. Hur många exempel på detta skulle jag inte kunna dra fram…

Jag tycker mej se att det är de som befinner sig i de svagare socioekonomiska grupperna som förnekar att klasskillnader finns, ofta med argumentet att just löneskillnaderna minskat, att alla har det lika bra socialt sett. Naturligtvis finns stora kulturella klasskillnader kvar och de lägre klasserna förnekar skillnaderna gentemot det övre socialskiktet för att behålla sin värdighet. Det översta sociala skiktet ser mer klarsynt på förhållandet och medger att klassgraderingar fortfarande existerar. Så uppfattar jag samhället och klyftorna dessutom ökar allt mer. Att diskutera detta här i hembygden vill jag nog påstå inte går. Om det beror på att man som klassresenär lättare blir varse situationen vet jag inte.

Jag har bakgrunden till tänket, till kulturen här i byn. Jag förstår hur man tänker, varför man handlar som man gör. Men mina grannar och vänner här har bara halva min bakgrund, de känner inte mitt liv efter flytten härifrån. Hur ska de då kunna förstå mina tankegångar och mitt handlande fullt ut?

***
Nedan ett par andra bloggares inlägg om klassresenärer:
http://peterenglund.wordpress.com/2007/06/24/klassresenarens-klagan/
http://enn.kokk.se/?p=1049

Och HÄR en artikel om språket som klassmarkör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

19 november 2011

Knäppgök

Så här kunde funderingar kring vidareutbildning te sig på 1970-talet då jag bestämde mej för akademiska studier. Jag tror nog de lever kvar på små orter även idag. En grabb från arbetarklassen berättar följande:
  • Klassresan börjar
Det var väl inte självklart för en arbetargrabb som jag, att läsa vidare på universitetet. Bland släkt och vänner vandrade alltid historier om studerat folks knepighet omkring. Den- och- den hade läst så mycket att han hade blivit ”knäpp”, den hade det ”snurrat runt” för, den kunde inte umgås med vanligt folk, den satt bara inne i huset och lät gräsmattan växa. Några stackare kunde till och med ”tas in på Sundby“ (=dårhuset) utanför Eskilstuna. Det var ingen hejd på studerandets farlighet.

Ekonomiskt fanns inga hinder, vi hade råd, men att satsa på en akademisk karriär var ovant i min släkt. Jag kände absolut inget motstånd från mina föräldrar, de uppskattade min läslust, förmåga och planering för en lärartillvaro i framtiden.
Om detta och mer därtill kan man läsa på den HÄR intressanta museihemsidan där kulturhistoria och sociologi blandas.
.

17 november 2011

Gästgiveriet i Godmersta

Min farfarsmor som levde mellan 1853 och 1935, hon tjent piga som ung hos gästgivaren i Gommersta som skrivs Godmersta, i Ångermanland. Erika kom från Monäset, två mil längre norrut. Tyvärr har jag inget foto just nu på gästgiveriet, men byggnaden står kvar, nu enbart som bostadshus. Pappa och jag var där så sent som på 1990-talets slut under en av våra trevliga utforskningsresor längs gamla Kustlandsvägen.
Fjös som jag fotade i Rot   skans, Älvdalen, Dalarna. Gödselluckan ses snett under fönstret.

Historien gör gällande att Erika otrivdes så mycket i Godmersta att hon varje kväll öppnade gödselluckan och tittade ut efter att ha utfört ladugårdssysslorna som att stell kona (utfodra korna) och mjölka. Luckan vette mot norr som sig bör och därmed mot föräldrahemmet. En söt historia med prägel av det 1800-talsliv som då levdes. Tids nog, då hon lärt sig de hushållssysslor som krävdes av en giftasvuxen flicka, flyttade hon hemåt igen och träffade Israel som skulle bli min farfarsfar.
Sommarlagården i Rismyrliden, Västerbotten. Lagården har kobås mot båda långväggarna.
Gödselluckan på den här sidan är öppen.

Den här luckan i Rismyrliden, som sitter på andra sidan om mittgången, är stängd.
Luckan måste vara placerad en bit upp för att gödseln ska få rum utanför.
Då blir det även lättare att kika ut ;-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

15 november 2011

Gästis

Uppställning framför gästgiveriet år 1908.

Denna byggnad, där grannbyns gästgiveri inhystes, byggdes år 1900 enligt hembygdsboken. Innan dess låg gästgiveriet i en västerbottensgård längre norrut längs Kustlandsvägen/Riks13, där Sjöbergs nu bor. Ni från bygden vet var det är. Vid gästgiveriet skulle finnas fyra hästar för att hålla det skjutshåll som krävdes. Om hästar inte kunde hållas av gästgivaren själv kontrakterades andra bönders hästar. Ett visst statsbidrag utgick till gästgivarna.

Det gamla gästgiveriet figurerar i en tingsrättsdom från 1840 där Herr Prosten Oldberg med vice Pastorn Herr J. Lundström stämdes för att ha kört så hårt med ett hästspann under en resa som startade vid gästgiveriet och slutade i Grundsunda den 3 augusti 1839. Vittnen kunde intyga att spannet kördes så hårt i den långa backen upp mot Grônnsônn-vall´n trots att ena hästen redan då såg ut att vara skadad.  Den hästen blev arbetsoduglig för all framtid. En arbetsför häst betingade stora pengar i bondesamhället.

Det var min farmorsmorfarsfar, vars häst blev skadad, som stämde prästerna som körde så vårdslöst. Domen innebar att prästen med lägst rang dömdes att betala Etthundra Kronor Riksdaler Riksgälds Sedlar till min fmmff. Vittnen fanns till händelsen och även de tilldömdes ersättning. Det är intressant läsning som visar liv och värderingar då vill jag nog påstå.

Det här är geschevarr Per Anton Bäcklund, gästgivare åren 1850-1893.

I det nuvarande gästgiveriet fanns STF:s vandrarhem ända fram till på 1980-talet om jag minns rätt. Gästis var ett begrepp.
I höst revs den ena av "flygelbyggnaderna" som gjorde att det bildades en kringbyggd gård. Gästgiveribyggnaden från 1900 syns bakom buskar. Undrar just om det fanns rivningslov? Hade rivningen kontrollerats gentemot PBL
(se nedan). 
Där borta brinner de bortforslade resterna av det gamla huset. Gaveln på den rödmålade gästgiveribyggnaden skymtar.

Nästa gästgiveri söderut låg i Godmersta. Där tjent min farfarsmor piga som ung. Berättelsen förtäljer att hon icke trivdes där utan längtade hem. Norrut är Levar hotell ett gästgiveri med långa anor. Det existerar fortfarande som restaurang med övernattningsmöjligheter. Hela systemet med hållskjutser var i fungerande skick då Kustlandsvägen var livsnerven genom bygden. Det var långt innan Riks13 från 1942 och E4, som invigdes 1962, var påtänkta. Då tågtrafik och bilism blev dagligvara försvann behovet av gästgiverier.

PBL
Plan- och bygglagen reglerar kommunens hantering av planer och lovgivning. Byggnader och hela bebyggelsemiljöer kan skyddas genom bestämmelser i detaljplan eller i sk. områdesbestämmelser. Byggnader hanteras enligt:


PBL 3 kap. 1 § - Hänsynskrav
Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetetsverkan.


PBL 3 kap. 10 § - Varsamhetskrav
Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.


PBL 3 kap. 12 § - Förvanskningsförbud gäller värdefulla byggnader
Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.


Byggnader som ingår i en värdefull kulturmiljö och som bidrar till kulturmiljöns karaktär och kvalitet regleras av PBL 3:12.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...