108 år

Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota i gräset och särskilt när det var daggvått. Det gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt gräs under fötterna.

Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig. Detta är ett starkt pappa-minne för min del!

För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå färska grönsaker året om under en stor del av hans liv, inte som nu. För att hårdra blev det kokta ärter och morötter till söndagssteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levat.

Han tyckte inte heller om småkakor, sötebröd, kaffedopp, men mazariner desto mer men mest av allt mammas släta bullar (längder att skära skivor av) och sin egen mammas blåbärskakor på rågmjöl som hans fru aldrig lyckades åstadkomma med samma smak. Men släta bullar och mazariner skulle jag ha bjudit på idag om han levat. Kaffe med grädde till det alternativt ett glas mjölk.

Läste nyligen igenom brev från honom från tidigt 1990-tal där han beskriver lyckan att gå barfota i gräset men också dråpliga händelser som inträffat.