Visar inlägg med etikett Kustlandsvägen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kustlandsvägen. Visa alla inlägg

26 september 2023

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.
Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.
 
Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 
Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.
Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.


För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  
En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.


 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

7 juni 2023

Tudelad verklighet

 

Blommande maskrosor och rödbläror - hur vackert är inte det och väldigt trevligt att få uppleva igen.

När jag riktar kameran neråt ligger där i diket längs gamla Kustlandsvägen en nerfallen gatlampa och blänker i solen, snart dold av växtligheten.

Jag väljer att ha den här bilden på näthinnan som i verkligheten var mycket vackrare än kameran fångat.

19 mars 2023

Okunskap är makt

Att de andelstal som spikades då en lantmäteriförrättning genomfördes inte ska ändras utan ny förrättning är något som varje styrelse och för den delen även varje medlem bör känna till. Viktigast är nog ändå att ledamöterna i styrelsen har den kunskapen. I Mellansverige är jag medlem i en vägsamfällighet där kunskapen hos styrelsen är hög.

I den ena av vägsamfälligheterna här i norr som vi är medlemmar i har styrelsen två gånger försökt ändra andelstalen. Min barndomsvän sitter i styrelsen och bör absolut känna till vad som gäller - ändå går det snett.

Budbärare 2010 ville man förändra andelstal (till styrelseledamots fördel)

Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, sa min barndomsvän. Hon förstod inte eftersom kunskap om vad som gäller för en sff saknas.

Trippelfel 2021 ville man ändra andelstalen för andra gången (till styrelseledamöters fördel).

Vad är jäv?
Vad är att sitta i en styrelse och gynna sig själv, se till sin egen vinning?


I den andra vägsamfälligheten, gamla Kustlandsvägen, var andelstalen ändrade något decennium innan vi blev medlemmar då den ingående fastigheten blev vår. Även nya vägavsnitt hade blivit medtagna 2004 utan att medlemmarna underrättats, än mindre säga sitt. En ny förrättning skedde 2013 då två vägsamfälligheter slogs ihop. I den styrelsen sitter nu en kommunpolitiker som ordförande, en person som bör veta hur föreningsliv går till. Men styrelsen inte bryr sig om (eller ha kunskap om) vad som gäller i form av transparens och medlemmars insyn. Vilka stadgar styrelsen lutar sig mot är osäkert.

 

Styrelsen ska vara vaksam och se till att föreningsstämman inte fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. I så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.

Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.

Om styrelsen följer stämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Man kan inte skylla på stämmobeslutet. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.

Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.



I lagen står inget om hur man som medlem ska bete sig om styrelsen föreslår något som är emot lag eller stadgar. Det har hänt rätt många gånger nu under min tid som hemmansägare att så har gjorts.

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

Det kan inte fungera så här illa i alla små norrländska byar. I längden är det förödande för förtroende människor emellan i så fall. Vem kan man lita på? Är det någon skillnad på om man har folkskoleutbildning eller en högskoleexamen?

8 januari 2023

Snösvängen

 

Undrar varför snösvängen kör med skopa och inte plog? Det tar mycket längre tid då skopan var 50:onde meter måste tömmas jämfört med en plog som med kraft föser snön åt sidan.

Kanske är snöplogen trasig? Frågorna hopar sig ;-)

 

Denna snöiga dag har nollan hållits.

23 december 2022

Torsten och Jan med var sin gran

Året är 1974.

Jag ser dom på avstånd genom vardagsrumsfönstret, två skidåkare med var sin gran på väg hem längs Kustlandsvägen/Gammvägen. Springer ut med kameran i högsta hugg och fångar Torsten Rönngren med sonen Jan.  Man bodde i generationsboende, så vanligt här i byn ännu på den tiden, så ena granen var till farmor Alma och den andra till familjen på övervåningen dit Torsten och Jan hörde.

Söderut, i bakgrunden syns mellan dem syns gaveln på Oskar Öbergs faluröda uthus och till höger i bild skymtar Sven Sandmans faluröda garage. 

Att detta var 1974 vet jag eftersom jag gick en fotokurs i ett studieförbunds regi det året och detta svartvita foto finns i samma mapp som övriga foton från kursen. 

Året därpå, 1975, flyttade jag till Stockholm. Där kunde en julgranköpare se ut så här i denna gråvinterstad. Foto P. Kymén. Hur kul ser det ut? Som en socialresaistisk mardröm. Tacka vet jag livet på landet en sådan här gång.

15 mars 2022

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

6 februari 2022

Den samiska nationaldagen den 6 februari!

Idag är det samernas nationaldag.
Grattis säger jag!


Njallan på Murberget, Härnösand.
Foto från internet.

Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.

Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).

Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)

Saemien saevege 
Den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.
Gratulerar!

31 januari 2022

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.


Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???


Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.


Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

22 januari 2022

Galaxens centrum

BYVÄGARNA

Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen ligger öde.

Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.

Ensam gick jag in i
det till synes övergivna
och fann det artrika bebodda.

Stjärnor och djurögon
glimmar nu på alla himlens
och jordens tysta leder

Göran Greider

   
En grusväg med minst 400-årig sträckning där man förr kunde uppleva naturligt mörker.

13 januari 2022

Mörkerpromenad

Under några få år på 1980-talet släcktes gatlyktorna här i byn vid midnatt eller var det 01... Vilket som - det passade mej precis de gånger jag var här under vinterhalvåret.

Jag tyckte om att ta nattpromenerader, se stjärnhimlen, vintergatan, ibland månskenet utan några tända  gatlyktor. Det var min egentid. Nu är det länge sedan kommunen sparade på el på detta sätt. När ekonomin för några få år sedan låg 54 miljoner back lanserades ett förslag att släcka vissa gatlyktor i byarna vissa tider men detta möttes av en massiv protest av kommuninvånarna, tyvärr.

Nå, då på 80-talet av njöt jag mörkerpromenaderna (naturligtvis försedd med reflexer) men den som inte tyckte speciellt bra om att jag försköt dygnet var mammamorsan. Jag satt och arbetade eller läste fram tills det var dags att gå ut i natten men hon ville inte att jag skulle ha lampor tända så länge, tända ända tills det var dags att går ut till de släckta gatlyktorna. Som kvällsmänniska var det inget problem för mig att vara vaken länge. Jag var ledig och kunde sova ut morgonen därpå.

Men hon var van vid bonderytmen då man gick upp tidigt och somnade tidigt. När jag ser tillbaka på de åren förstår jag hur oerhört djupt detta präglat henne. Sitta uppe och läsa till sena natten var slöseri med tid. Jo, jag tror faktiskt det var så hon tänkte...

Att ha lampor tända på natten var onormalt, man skulle släcka tidigare än vad jag gjorde, inte vara den siste i byn som släckte ljuset. Hon skämdes ifall andra bybor såg lampor lysa här i huset eftersom hon hade ett annat levnadssätt och minns hur det var när hon var barn. När jag tänker på det nu var det härligt traditionellt. Hon som sett elektriciteten komma till byn och hur sparsamt lampor då användes. De få gånger under året det här gällde, under vintersemestrar några år på 80-talet, tog jag ingen hänsyn till hennes önskemål. Det var två tankesätt och två livsstilar som möttes. Min dygnsrytm i stan tog jag med mig ut på landsbygden. Vi hade våra duster, mor och dotter.

Foto Clint McKoy lånat härifrån

Numera kan jag gå ut på gårdsplanen i Mellansverige och därifrån se stjärnhimlen som ofta bra. Det är bara ibland som skenet från städer gör himlen alltför ljus. Stjärnskådning är trivsamt året om, att se stjärnor tändas och fladdermöss flyga förbi är rofyllt och trivsamt under sensommarkvällar. Ja, det har hänt att norrsken varit synligt därifrån.

27 oktober 2021

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.
(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.
 

Levar hotell - interiör.


Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum


Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.

25 augusti 2021

Gamla vägar och informationstavlor ♥ ♥ ♥

DENNA VÄG
BYGGDES
1933 - 35

Skyltens text (som är värd att läsa):

"Under 1920- och 1930-talen rådde i vårt land stor arbetslöshet under långa tider. Dåvarande Statens Arbetslöshetskommission hade som främsta arbetsuppgift att organisera och genomföra så kallade AK-arbeten eller "nödhjälpsarbeten", som de också kallades i folkmun. Tack vare dessa AK-arbeten gjordes många samhällsnyttiga insatser: upprustningar av kulturminnesmärken, reparationer och nyanläggningar av idrottsplatser, broar och byggnader, järnvägar och vägar. Även i dessa trakter genomfördes flera AK-arbeten, till stor nytta och glädje även för dagens samhällsmedborgare. AK-arbetet Pukalovägen 177 är ett utmärkt exempel på detta.

Pukalovägen är ursprungligen en transport- och handelsväg, som sträcker sig från Lönneberga till byarna Flenshult och Hässlehult i närheten av Pauliström. Den gamla Pukalovägen slingrar sig fram i tvära kurvor och branta backar och är flera hundra år gammal.

Den "moderna" Pukalovägen är den landsväg som sträcker sig från vägskälet vid Entsebo/Pauliström/Karlstorp till Lönneberga samhälle. Minnesinskriptionen gjordes av vägarbetaren Valter Gustafsson från Järnaforsen tillsammans med några av de arbetskamrater som genomförde byggandet av den sista etappen av vägen under åren 1933-35. Arbetet med hela Pukalovägen skedde under åren 1931-35.

Minnesinskriptionen, som höll på att förstöras vid breddnings- och beläggningsarbeten av vägen under slutet av 1970-talet, räddades av Ingvar Karlsson i Lövhult, genom att han ur berget sprängde ut detta klippblock. Tack vare Vägverket i Kalmar Län och genom lokala initiativ restaurerades klippblocket under 1997 samt ställde man i ordning denna minnesplats. Samtidigt upprustades också rastplatsen med kvarnsten vid Rakenäs, där den officiella invigningen ägde rum 1934.

I samråd mellan Vägverket, Lönneberga Hembygdsgille och lokala markägare genomfördes samtidigt vissa försköningsarbeten av den gamla stenvalvsbron på den ursprungliga Pukalovägen vid Qvarnöbäcken, belägen vid Qvarnö kvarn. Denna kvarn har också renoverats och rustats upp under senare tid. Bron och kvarnen är belägna 100 meter från denna plats i riktning mot Lönneberga.

Vägverket i Kalmar Län och Lönneberga Hembygdsgille, maj 1997."

Den gamla grusvägen som ersattes med AK-vägen. Det finns rikligt med skyltar in mot den gamla vägen som gör att man kan välja att köra den grusvägen som finns kvar på båda sidor om AK-vägen. Både Vägverket (nuvarande Trafikverket),  hembygdsföreningen och markägare var med om besluten!

Den nya raka asfalterade vägen uppfördes som Arbetslöshetskommissionsarbete på 1920- och 30-talet.


Här, där den gamla rastplatsen rustats upp med kvarnstensbord och pallar av stenar samt rödmålat avbärarräcke av träplankor monterade på stenpollare, finns en skylt med samma text som ovan. Här invigdes en gång den raka AK-vägen. Så här såg rastplatser ut i bilismens relativa ungdom. Och jag kunde glädja mig av samma syn på min swemesterresa.

Jag tänker på och jämför med Riks 13 genom bygden och gamla Kustlandsvägen från 1600-talet. Tänk om alla gamla sträckor av Kustlandsvägen genom länet skulle ha skyltas upp i tid. Så lär det inte bli - många sträckor har beskogats bara under min levnad. Till och med delsträckor av Riks 13 kan vara svåra att finna. Jag kan konstaterar att människors mentalitet skiljer sig åt mellan norra och södra Sverige. Kan gälla både privatpersoner och myndigheter.

* * * * * * * 

När jag stod där framför skylten och läste kom i tankarna något jag läst och sparat ner om en kulturväg i Västerbotten som renoverats och reaktionerna på detta.


På Facebook kunde man läsa detta här då en enda väg i Västerbotten ska rustas upp på kulturhistoriskt rätt sätt. Av de kommentarer jag fick med var 75% negativa till projektets idé:

Tankegångarna känns igen, kulturhistorien är inte mycket värd på landsbygden här i norr! I städer finns fler med insikt om kulturhistoriens betydelse. Eller ...?

23 maj 2021

Försommar

  

Kattfötter (Antennaria dioica), både vita och rosa, är försvinnande i Guds fria natur. Den växt jag värdesatte högt när jag var liten och plockade dem vid speciella ställen på vägrenen längs gamm´vägen (gamla Kustlandsvägen). Där är de borta sedan länge när inte vägrenarna sköts som när här var levande jordbruk.

Därför har jag i min trädgård, som tillhör min andra bondgård, köpt plantor och planterat ut och gett dem de betingelser de vill ha. De blommar ljuvligt nu. Men någon stor yta blir det inte, här är tung lerjord och kattfötter vill ha lättare jord och torra förhållanden. Vägrenar längs gamla grusvägar är bra för dem.

Där min farmorsmor bodde i Medelpad var en stor del av gårdstunet täckt av en kattfotsmatta. Jag tror den finns kvar, där var sandjord, husen är kvar och allt är sig ganska likt där när jag var där förra året.

Och eken håller på att få blad som nu skiftar i grönt efter att ha varit brungröna (som asparnas löv) i första början av våren. Ett annat härligt sommartecken är att den sista flyttfågeln som brukar anlända hit - tornseglarna - nu är här. De har bon under gårdens många tegeltak.

Kanske har väl ladusvalorna kommit till morfars hus...

12 januari 2021

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.