Visar inlägg med etikett timmerhus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett timmerhus. Visa alla inlägg

7 december 2023

Eget hem

W. Sandgren ritade förslag till egethem i skala 1:100 för morfars räkning, en ritning som kom att följas. Jag har trott att den som utfört ritningen var Viktor Sandgren som tjänstgjorde som skollärare i grannbyn där han anställdes 1922. Nu har jag forskat lite mer i kyrkböckerna och upptäcker att han var född 1896 i Brattfors. Morfars hus stod klart 1913 och en 17-åring har inte ritat denna tuschade planritning vill jag påstå. Och en relationsritning inför en senare inre ombyggnad då rinnande kallt vatten drogs in är det knappast heller eftersom planritningen benämns "Förslag" och ingen vattenklosett finns inritad.

Så genom att forska lite kring denne folkskollärare Sandgren löstes inte frågan om vem som ritat förslag planen till huset. Jag står frågande och morfar kan inte rådfrågas :-)

Egen härd är guld värd

26 september 2023

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.
Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.
 
Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 
Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.
Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.


För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  
En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.


 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

29 maj 2023

Spåntak på bostadshuset

Visst har bostadshuset här haft ett synligt spåntak en gång i tiden. Det hade oerhört många byggnader på landsbygden i skogrika trakter när spån/pärt blev vanligt på mitten av 1800-talet.

Från begynnelsen på tidigt 1910-tal till någon gång på 1930-talet var vårt hus lagt med det hyvlade spån som morfar lät spika på plats. På 30-talet lades taket om och den gången lejde han ett par av mormors systersöner för spånspikningen har det berättats för mej, han var  lite höjdrädd. Först i början av 50-talet lades lertegel på taket. Det skedde i samband med fasadarbetet då masonite med läkt ersatte den dubbelfasspont som var ursprunglig.

Det som syns här mellan takfotsbrädan och takteglet är just spånen från 1930-talet som Torsten och Lennart hjälpte till att få på plats. Det är fortfarande ett gott underlagstak, alltså den yta som för ner eventuellt insipprande regn- och smältvatten till takfoten. Det här är ingen ovanlig lösning. Papp, duk eller träfiberboard är andra material som idag brukar användas som underlagstak men det är ett onödigt arbete att riva ett tätt spåntak.

Huset har aldrig haft hängrännor och stuprör. Det var heller inte vanligt på landets boningar vid tiden för uppförandet eller tidigare. Möjligtvis hade man hängränna ovanför ingångsdörren.

8 maj 2023

Timmerhuset

Vi ska använda det förflutna
som en språngbräda
inte som en soffa.

Harold Macmillan



11 december 2022

Synen på kulturarvet


Denna syn på kulturarvet fanns här i landet när jag växte upp. Farföräldrarnas hus revs på så sätt. Och i viss mån existerar den här kulturarvssynen fortfarande. Men mycket har ändrats till det bättre dock inte med hjälp av den tidigare generationen. Och långt ifrån alla av min egen generation. Det är hårt att ligga i framkant och argumentera mot de som fortfarande propagerar för den här förlegade synen på vårt kulturarv.

26 oktober 2022

Ännu ett försvinnande timmerhus

 


Pågående nermontering av ett timmerhus i bygden. Det går långsamt (fotona är från juli och oktober i år). Ska stommen flyttas? Var tog de gamla fönstren vägen? Alla dessa ödehus - så svåra att återbruka på plats då ett nytt bostadshus uppförts på fastighetens gårdstun.

Ekonomibyggnaderna har byggts till allt eftersom fastigheten bytt ägare. En för bygden ganska typisk nutida tillbyggnad till ladugården, en carport, syns till höger. Funktion regerar. Estetik är lågt prioriterad.

Den ena av grindstolparna av huggen granit ligger på marken. Kommer den nånsin upp igen? Det omgärdande staketet försvann för länge sedan.

Timmerhusens försvinnande har varit och är märkbar i bygden.

14 augusti 2022

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.



Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!

19 juli 2022

By socken i Folkare härad

Hembygdsgårdens gammelgård har härlig färgglädje - limfärgat brädtak, handmålad taklist, stänkmålade väggar, ådringsmålade snickerier.

I vardagsstugan finns förutom den stora öppna härden fyra väggfasta sängplatser, "hjällsängar", med föråten. Mellan dem ett golvur av urmakare Claes Wolpher i Norrbyn (1696 - 1759).


Väggmålning från 1844 med drottningen av Saba på besök hos kung Salomo.

Att stanna till vid en hembygdsgård och trots försäljning av kaffe med bröd därstädes ta av sin medhavda matsäck sittande på farstubron och inte bli bortfösta, vara klara med termoskaffet när gammelgården öppnar, få en lång visning av kunnig och inspirerande guide som även berättar om hela gårdsanläggningen samt öppnar och berättar om rotestugan där soldaten Brask bodde som sista indelt soldat, när man hittat ett vackert tyg i hemslöjdsaffären inom hembygdsområdet  -  när sånt inträffar blir man glad och tackar sin lyckliga stjärna att man inte åker E4 på väg norrut utan väljer mindre vägar. Det må ta tid men åker man norrut i juli månad är natten ljus.
 
Sverige har så mycket att ge. Hembygdsgårdar är lämpliga pausplatser vare sig de är öppna eller inte. Här i By stannade vi en kväll för flera år sedan, då med stängda hus, även det var minnesvärt och därför ville jag tillbaka.

I den vita natten kommer man till sin egen gård och vet långt i förväg att gräset är långt och att meja ner det står högt på agendan, ett meningsfullt göromål.

15 februari 2022

Som jag minns folkhemmet

Några minnen av folkhemmet i min lilla del av världen, hos morfar och mormor.


Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.

  • fönster med spröjsar, den övre bred för att likna ett stenkorsfönster, på vintern används innanfönstern
  • rullgardiner
  • enkla raka bomullsgardiner
  • vaxduk
  • grön hänkelvas från Upsala-Ekeby (här med påskris) 
  • krukväxter i terrakottakrukor
  • enkla oljemålningar, kanske släktporträtt i oval ram på de ljusmålade väggarna
  • fågelbord utanför fönstret
  • vintertid lades även mall´n på marken dvs ihopsamlat höfrö från hölage´
  • säng/dagbädd med väggskydd av flätad stråmatta
  • läderhandtag på väggen vid sängen för att lättare ta sig upp från liggande ställning
  • källarlucka, i källaren förvarades bland annat hela höstens potatisskörd
  • skopa för att dricka vatten vid kranen på diskbänken
  • disktvaga
  • Rensåpa i fast form
  • Husqvarna vitemaljerad vedspis 3027
  • kökspanna från Norrahammar
  • ved och koks som bränsle
  • kamflänsradiatorer med "slottsvred"
  • vischyvatten på glasflaska
  • luktsnus
  • karosseripanel på ytterdörren med glasruta

Köket, också 60-tal

  • björkimitation på skåpdörrarna av masonite, Tryckobeslag
  • linoleummatta på golvet
  • väggalmanacka från lanthandeln
  • vaxduk med en manglad, liten vit duk vävd i dräll ovanpå
  • nejlikor, buskmargerit och adiantum som spretig bukett i vas
  • tunnbröd eftersom vi befinner oss i norra delen av landet, i tunnbrödsbältet
  • smör upplagt på fat 
Det går att fylla i så mycket mer men detta får räcka för nu.

31 januari 2022

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.


Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???


Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.


Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

6 januari 2022

Välsignat tillstånd

 Lätt att tycka om. Vinter och snö är ett välsignat tillstånd.

Två äldre ekonomibyggnader - en rökbastu närmast och en hölada lite längre bort. Båda timrade med virke från morfarsfars skog och båda har blivit väl omhändertagna.

Rökbastun genom rimfrostvacker glasruta.

En ladugård utan slut uppåt och neråt. Det snöar och den ser ut att ha rasat samman.
 
Med lite förmiddagssol syns konturerna igen.

 
Mitt i allt detta vackervita längtar jag också efter att få vara här under första halvan av juni. Att se hönsbär, skogsstjärnor,  midsommarblomster, ekorrbär, rosling, liljekonvaljer i blom. Det var så länge sedan jag såg hönsbär och skogsstjärnor i mängd. Dom finns där under snötäcket. Och att lite senare finna väldoftande nattviol undrar jag om det inträffar igen. Eller ögonpyrola...

27 oktober 2021

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.
(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.
 

Levar hotell - interiör.


Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum


Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.

24 oktober 2021

Att isolera eller inte isolera - det är frågan

I vårt permanentboende har vi inte isolerat det gamla timmerhuset annat än i farstun som var uppbyggd med regelkonstruktion. Timmerväggarna i sig är tätade med mossa. I farstun fanns ingen isolering alls så det var enkelt att fylla på mellan reglarna. Vi håller farstun sval under vinterhalvåret och dörrarna från farstun till de andra varmare rummen hålls stängda. Även salen hålls sval med stängd dörr. Det finns något vackert i denna livsstil som jag vill ta till vara. Det var med det levnadssättet jag och många med mig växte upp. Det är miljövänligt och energibesparande, boytan ökas under sommaren och minskas under vintern. Och praktiskt när det gäller matförvaring i farstuns kallskafferi under vinterhalvåret samt bra för många krukväxter av de gamla sorterna. Det är centralvärme som gör att många äldre sorters krukväxter inte klarar av vinterns varma och torra inomhusklimat. Att känna av årstiderna är också ett stort plus - att alltid ha 22 grader inomhus och gå barfota på golven året om är rätt upplevelsetrist tänker jag.

När vi bytte den väderbitna träpanelen på ena gaveln lade vi bara på ny vindtät förhydningspapp bakom den nya panelen. Pappen skarvades över regel och täpptes till minutiöst. De övriga väggarna har kvar originalpanelen från tidigt 1900-tal och då förstås även vindpappen - där har vi inget gjort. På insidan av ytterväggarna agerar lerklining eller kalkbruk vindtätning. Originalfönstren med sina vackra munblåsta glas med ytterbåge samt lös innerbåge sitter kvar. Jag vill påstå att det är ett friskt hus med bra traditionella material som är väl bevarade och boendet är trivsamt.

En baskunskap som ingick i restaureringskonst på Konsthögskolan för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer är att liggtimmerhus som är ordentligt drevade mellan stockarna är oerhört täta och det enda som egentligen behövs på ett brädfordrat liggtimmerhus är förhydningspapp - ånggenomsläpplig vindtät papp - mellan panel och timmer. Pappskarvarna ska hamna gå omlott och tätas omsorgsfullt.

I morfars hus ser det annorlunda ut. Sedan 1971/72 är väggarna isolerade med 45 mm glasfiberisolering med svart pappyta. Det var före energikrisen 1973 så inga statliga medel användes. Eftersom isoleringen endast är 45 mm ligger vägglivet inte så värst långt utanför stengrunden och minskar inte den utskjutande takfoten så mycket. Fönstren på bottenvåningen byttes i samma veva och ligger i fasadliv. Fasaden är täckt med Masoniteskivor som har måtten 120 x 240 cm. De är fasade i de horisontella skarvarna, de vertikala skarvarna är täckta med en ribba. Så där som man gjorde om man ville ha en traditionell känsla trots att det inte är träpanel på fasaden. Det är sådana fasader som försvinner i rasande takt, dvs de håller på att bli kulturhistoria ;-). Alla skarvar är täta, fukt kommer inte in. Men fasaderna är målade med alkydoljefärg. Det är inget jag uppskattar, en gång i tiden var fasaderna målade med den röda slamfärgen Falu Vapen, både brädfodringen och senare masonitefasaden. Den ursprungliga träpanelen som morfar lät sätta upp finns inte kvar överallt.

Hur ska vi göra med eventuell framtida isolering av morfars hus? Ska isoleringen bytas ut? Till växtbaserad isolering? Vilket lambda-värde bör isoleringen ha? Tjockare än 45 får den absolut inte vara. Att ta bort isolering helt och inte ersätta den alls kom upp som ett alternativ. Frågan diskuteras livligt.

Det finns oerhört mycket skrivet om detta med isolering av äldre byggnader. Den starka byggbranschen har som alltid givna svar (glasull eller stenull) som jag menar att man bör förhålla sig skeptisk till, en av de alternativa rösterna är till exempel denna: Isolering en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa.