Om indelta soldater och bönder

Jag har nyss läst ut "Om indelta soldater och rotebönder" av Elfrid Kumm, en bok som gavs ut 1949. Det är den bästa och mest levnadsgörande om indelningsverkets militärer jag läst. Har under åren lyssnat till föredrag, besökt det flyttade soldattorpet vid Sveriges försvarsfordonsmuseum Arsenalen utanför Strängnäs med ett bra litet specifikt museum för indelningsverket och läst lite ur torr litteratur. Den är boken tar upp alla möjliga aspekter ur indelningsverkets från Karl XI:s tid till avvecklingen 1901.

Raskens av Vilhelm Moberg från 1927 är förstås en roman som ger en jättebra insikt i en indelt soldats liv och leverne.

 

Boken hittade jag i pappas bokhylla, hans namn och årtalet 1953 står det med blå reservoarpenna på försättsbladet.

På pärmens framsida finns en illustration av fyra olika militära huvudbonader. Som okunnig i ämnet, inga förklaringar ges i boken, tänker jag att de som visas kan vara tschakåer, käppi, husarmössa? I boken har jag läst och lärt vad livmundering innebär samt släpklädnad eller släpmundering. Vet ni?

Illustrationen på baksidespärmen är kongenial anser jag. Där blandas musköt (mynningsladdat handeldvapen), plog, bajonett, skära, trumma, kanonkula, signalhorn och huggare. Samtliga föremål väl kända för en indelt soldat.

Formgivaren av bokomslaget är okänd. I boken finns en hel del samtida teckningar och målningar som levandegör berättelsen.

 

I Västerbotten fanns förstås även indelningsverkets män men de i största numerär var båtsmän och de behandlas inte i boken. Det fanns dock drygt 500 fältjägare i Västerbotten med övningsplatsen Gumboda hed och från 1898 Vännäs läger.

 

Nu vet jag besked om den indelte soldatens mönstring, tjänst, avsked, regementsmöten, lön, soldattorp, kokgropar, hur tält restes, förändrad storlek på dessa, hur många mannar som rymdes i ett tält, uniformsförvaring, roteböndernas plikter, trossbodar, kommenderingar under fredstid... you name it! 

 

En traderad berättelse om hur uppsamlingsheatet och marschen till regementsmötet gick till har jag hört av min far som i sin tur hört från någon äldre, hur musikern som skulle hålla orken och humöret uppe på soldaterna åkte hästvagn i första ledet. Det var många mil till fots som gällde för soldaterna/knektarna. De kom för övrigt med nyheter till byborna som normalt reste ytterst lite.

*

Avslutning på det här inlägget får bli ett shillingtryck som min pappa brukade sjunga för oss, något som för mej är oförglömligt.

I  LÅGA RYTTARTORPET
av Wilhelm von Braun

 

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.

Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå',
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.

Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.

Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.

Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.

Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.

Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.

Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?

Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.

För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.

På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.

Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.

Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.  

Texten finns i August Bondesons Visbok, 1903, Visbok, 1923 och Den gamla visboken, 1954.

Västerbotten och Österbotten

Apropå freden med Ryssland 1809 då Sverige tvingades lämna ifrån sig Finland.

" 

Sverige förlorade en tredjedel av sin befolkning. En av sina viktigaste städer i form av Åbo. Man förlorade officerare och präster. Soldater och bönder. Längs hela den svenska Östersjökusten förändrades ekonomiska och kulturella förutsättningar. I det svenska dialektområde som ryms vid kustområdet upplysningsfilosofen Anders Chydenius Gamlakarleby i norr och Kristinestad i söder påminns vi om det som en gång varit. Det är del av det dialektområde som forskarna kallar östsvenska dialekter. Men påverkan är ofta tydligt norrländsk, exempelvis genom "förmjukning". "Dittje" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för diket. "Mysche" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för "mycket". Orsakerna till det syns tydligt vid regionerna kring Norra Kvarken. Mycket hastigt kapades de månghundraåriga banden mellan Umeå och Vasa.1800-talets fokus på nationen försvagade minnet ytterligare. När järnvägen slutligen fixerade den vertikala rörelsen i respektive land till Stockholm och Helsingfors föll de horisontella historiska linjerna i glömska.

"

Detta läser jag i "HISTORIEN OM NORRLAND. Del 1 Dimmornas land" av Robin Olovsson, 2024.

  

Till höger ses Finland med Österbotten markerat med rött. Kvarken är smalaste delen av Bottenviken.

Genast när jag läser detta lilla avsnitt om dialekter minns jag pappas vokabulär, hur han sa mysche eller mytche, han som rätt troget höll fast vid många av de dialektala ord han hörde på 20-talet då han växte upp och som han gärna förmedlade till andra. Han skämdes inte för sin dialekt, utan insåg att det var utdöende kulturhistoria. Han hade hört sin gammelmorfar, född 1837, prata och tog efter. Gammelmorfar Jacob bodde i storfamiljen med sina barnbarnsbarn till sin död 1927. Då var pappa 10 år, en ålder då man lär sig snabbt och snappar upp ord och betydelser.

Min generation blev i skolan itutade att vi skulle tala rikssvenska för det var fint. Många föräldrar på landsbygden ville få barnen att tala så för de ansåg sig kanske finare än andra (trots de nästan obefintliga klasskillnaderna) eller trodde att barnen skulle lyckas bättre i livet, komma längre på karriärstegen än föräldrarna om de talade rikssvenska.

Det ovan citerade var ett brottstycke, en kort dialektparentes ur boken, som jag verkligen vill rekommendera. Plötsligt blir Norrland med sin långa historia något annat än en avkrok till övriga Sverige, landshalvan får en sammanhängande faktaberättelse från stenåldern till 1860-talet, där centralmakten inte upphöjs till det enda normgivande, vilket är befriande. Del 2 tänker jag vänta med att läsa tills vi i litteraturgänget/bokcirkeln har diskuterat del 1. För mig blir det intressant att höra vad den som är född Skåne och de i Stockholm kommer att säga i den här frågan.

Stockholm kommer om 100 mil 
Stockholm kommer om 100 mil 
Stockholm kommer men här är ditt liv

Mattias Alkberg, "Stockholm" 

 

"Områden som Jämtland eller Tornedalen
är lika mycket sina egna centrum 
som någon annans periferi."

En kvinnlig förkämpe

Bild från Fredrika Bremer-sällskapets instagramkonto

Idag är det den 8 mars och den Internationella kvinnodagen.

Den 19 september har Fredrika namnsdag. Förra året söndagen därefter, den 21 september 2025, hade Fredrika Bremer-sällskapet öppet hus på Årsta slott i Haninge kommun. Jag åkte dit eftersom jag ville se denna kvinnas barndomshem och den miljö hon trivdes i och där hon dog den 31 december 1865. Inte mycket av interiörerna från hennes tid fanns kvar men själva slottet med sin volym på höjden var givande att se. Dessutom var där ett samtal mellan journalisten Barbro Hedwall författaren Fatima Bremmer om den senares bok Ligan: Klarakvarterens blodsystrar eller “en märklig explosion av kvinnlig intelligens” som jag ville lyssna till.

 

Kryssvalven i trapphuset torde ha sett likadana ut under Bremers tid.

Carina Burmans gedigna biografi över den radikala societetsdamen Fredrika Bremer (1801-1865) läste jag under förra årsslutet.

Amerika var det stora föregångslandet på 1800-talet och dit reste Bremer ensam 1849-1854 varifrån hon tecknade ner sina upplevelser i brev hem till sin syster, brev som hon sedan gav ut i bokform - Hemmen i den Nya Världen.

I reseskildringen Livet i Gamla Världen (1862) beskrev Bremer sin långa resa till Schweiz, Belgien, Frankrike, Italien, Palestina och Grekland. Hon var då i 60-årsåldern.

Hennes gravvård finns på Österhaninge kyrkogård som också fick ett besök.

Med romanen Hertha (1856) bildade Bremer opinion för den lag som 1858 som gav ogifta kvinnor rätt att ansöka om att myndighetsförklaras vid 25 år ålder.

Detta påverkade en av mina ogifta kvinnliga släktingar boende här i byn som efter ansökan blev myndigförklarad år 1862 och hade då ensam rådighet över sin egendom utan manlig förmyndare. Ulrika var då 54 år fyllda.

Hennes moster Ewa hade råkat illa ut då hon blev änka utan bröstarvingar (den vuxne sonen dog strax före modern) och med ett hemman i sin ägo. Ulrikas föräldrar ville skydda dottern från att utsättas för samma grymhet när de gått bort och den hemmavarande ogifta dottern ensam skulle bli stor hemmansägare.

* 

Gifta kvinnor i Sverige blev myndiga först genom 1921 års lag, samma år som kvinnorna fick rösta för första gången i historien.

Listan ovan hämtad här: https://www.europeana.eu/sv/stories/votes-for-women

Nedanstående framsynta kvinnor i denna socknen (kommun) lämnade sin underskrifter 1914 med begäran om kvinnlig rösträtt. De flesta är yrkesarbetande och boende i municipalsamhället, i det progressiva sågverkssamhället eller likaledes progressiva järnvägssamhället. Bondbyarnas outbildade kvinnor fick insamlarna inte att underteckna uppropet.

Så här ser en av sidorna som jag gått igenom ut i original:

 https://morfarshus.blogspot.com/2023/10/kv-medb.html

Tankar om kvinnokönet på 1700-talet

Jag fann ett urklipp i min gamla tankebok:

Jag har alltid avskytt hyckleri på det skarpaste och jag är fortfarande så öppenhjärtig att man förebrår mig det. Det finns till och med de som menar att jag i mina skrifter smickrar det andra könet. Men om de undersökte vad jag skrivit till könets fördel, skulle det stå klart att jag icke har uppträtt som smickrare, utan som rättfärdig domare och försvarare.

Jag har slagit fast att de flesta fel som anses utmärkande för detta kön icke kommer av naturen, utan av inlärning, och att natur ofta blandas samman med uppfostran. Jag har slagit fast att vi skulle se manliga dygder stråla hos de flesta kvinnor om de från barnsben hade uppfostrats som män. Jag har slagit fast att de flesta rättigheter som män tillägger sig mera bygger på skick och bruk än på naturlig rätt. Jag har påpekat att man snarare bör ta hänsyn till anlag än till namn, och att kvinnorna icke allenast på grund av sin födsel bör uteslutas från alla de värv som kräver huvud, då vi av exempel lär att deras begåvning är så smidig att de icke saknar förmåga att omhänderta såväl sina egna som det offentligas angelägenheter.

Jag smickrar alltså inte kvinnokönet, men mäter bägge kön med samma aln utan hänsyn till namn eller födsel .(---) När man opartisk ger envar sitt, smickrar man inte någon.

 

Ludvig Holberg

Ur ”Tredje Levnedsbrev”, 1743.

 

Norsk-dansk författare och historiker född 3 december 1684 i Bergen, död 28 januari 1754 i Köpenhamn. En tidig feminist. Inte ens idag, år 2026, verkar alla tänka som han.

Karin Månsdotter i Åbo domkyrka

Åbo domkyrka ska restaureras. I samband med detta har tillstånd givits att öppna drottning Karin Månsdotters  (1550–1612) sarkofag. Karin var Erik XIV:s frilla och den han kom att gifta sig med. Det var i juli år 1576. Karin Månsdotter var av enkel börd, allmoge, och händelsen blev en stor skandal i samtiden. Året efter giftermålet, 1577, förgiftades Erik XIV till döds. Karin hann vara drottning i 87 dagar.

Karin Månsdotter fick fyra barn med Erik XIV: Sigrid, Gustav, Henrik och Arnold.

Den nye kungen Johan III såg till att Karin fick Liuksiala kungsgård i Kangasala, nära Tammerfors, som förläning där hon dog 1612. Hon är den enda kunglighet som är begravd i Åbo domkyrka.

Karin Månsdotter är den första allmogekvinna, "kvinna av folket", som blivit drottning av Sverige. Det skulle dröja ända till 1976 innan svenskarna fick uppleva det igen, då hette den som blev drottning genom giftermål med en svensk kung Silvia Renate Sommerlath.

*

Genom gravöppningen vill man undersöka Karins utseende och eventuella finska rötter samt vilka fysiska spår som livet på 1500- och 1600-talet satte i kvinnorna.

I undersökningarna använder man bland annat osteologi (alltså läran om ben), forntida DNA-analys, isotopforskning, paleoproteomik (studiet av forntida proteiner) och textilanalyser skriver finska Yle.

*

Jag tog fotot av Karins grav då jag blev visad domkyrkan av allra bäste vännen och finska Kyrkostyrelsens överarkitekt Antti P.

Trettondagen

De tre vise männens dröm (Dream of the Magi), utmejslade av Mästerskulptören Gislebertus ca 1130-1135.

 

Den skulpterade berättelsen finns på ett kapitäl  i katedralen Saint Lazare i Autun, Frankrike. Gislebertus arrangerade figurerna sida vid sida men lät dem även bli en enda massiv enhet som täcks av klädet med halvcirkelformat fall. Den hårda kalkstenen ser ut att vara mjuk under mästerskulptörens mejsel.

De tre kungarna Kaspar, Melchior och Balthasar (i dagens svenska almanacka Kasper, Melker och Baltsar) sover ut efter att ha träffat Jesusbarnet och gett honom sina presenter. En ängel kommer till dem i drömmen, rör försiktigt med höger pekfinger den enes hand och säger i drömmen att de inte ska ta hemvägen via Herodes som de lovat. Herodes hade tanken att döda barnet som de vise männen kallade konung och alltså en stark konkurrent till den romerska regimen. Ängelns andra pekfinger riktas mot en stor stjärna, Betlehems stjärna.

Medeltidens människor kunde i de flesta fall inte läsa, att måla eller hugga berättelser i sten gav förståelse åt prästernas bibelläsningar (som dessutom skedde på latin, ett språk som enbart belästa talade och förstod).

Det var en fin upplevelse att se den här romanska katedralen med så många vackra huggna berättelser. Den här stora papperskopian som jag fotograferat av, är ett minne som hänger inglasad på väggen sedan besöket i Saint Lazare och en privat resa i konsthistoriens spår. 

Skjut inte så många älgar

I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.

Man blir ju ytterligt förvånad när man hittar en sån artikel. Det ni ser är bara första sidan. Här är jakten hur helig som helst och att skjuta älgar hör till något av det viktigaste för många på landsbygden.

Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)

En masonitbåt

Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa. 

 

Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad. 

 

 

Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.

En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.

Efter några timmar på båtmagasinet på  Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken. 

Just läst

De senast lästa böckerna.

Den här romanen berörde mig illa. Om statligt översitteri i flera etapper mot en grupp människor som saknar skyddsnät.

Biografin över Wägner är lättläst och ger ett fördjupat kunnande om en människa med starka åsikter som var orädd och som var med och skapade folkhemmet. Elin Wägner var en förkämpe för kvinnlig rösträtt, för fred och var emot stordrift inom jordbruket. En stridbar kvinna med många åsikter som hon förde fram i sina skrifter och romaner. Hon levde ett innehållsrikt liv och engagerade sig helhjärtat i det hon ansåg viktigt. Elin Wägners bostad Lilla Björka i Berg, Småland är en väldigt vacker och väldisponerad byggnad. Huset ritades speciellt för henne av arkitekt Carl Bergsten och är väl värt ett besök. Detsamma gäller den lilla skrivarstugan på samma tomt som formgavs av Simon Gate.

Föregångskvinnor att minnas

Kvinnors medborgarrätt 1914

Konfektion kontra skräddarsytt

”Igen har arbetstempot ökat. Sömmerskorna på Vasa Bomull arbetar då som nu med tidsstudiemän flåsande i nacken. Sömmerskorna skyndar sig, de har få pauser. Men ledningen påstår ändå att det tar för lång tid. Snart vill ingen arbeta i sömnaden.

För att sy en promenaddräkt behövs kunskap och erfarenhet. Det kräver handlag. På bomullen syr vi söm på söm på söm. Vi byter tråd, syr nya sömmar. Därför får fabrikssömmerskan mindre ersättning än finsömmerskan.

Vad hände med skräddaren? Med sömmerskan? Betänk stoltheten att sy en hel dräkt. Ryggsömmar, axelsömmar, sprund, ärmar, fåll, fickor, stickningar, krage, knapphål. Men det stolta yrkets stolthet, att på riktigt kunna sy, har av industriernas tänkande herrar delats upp i minimala moment. En syr ärmarna. En sprundet, en annan fickorna. En ansvarar för kragen, en annan för knapphål. Vi arbetar i samma sal men vi samarbetar inte. Vi sitter i långa rader, vi ansvarar för varsin söm. Vi kallas sömmerskor, men vi är det inte.

Det är begripligt att direktionen talar om ekonomi. Direktörer ansvarar för stora belopp och stora värden i maskiner, byggnader, beställningar och transporter. Men det sönderdelade arbetet delar sönder även sömmerskornas löner. För oss arbetare är ekonomi det samma som att sälja våra händer och fötter, att utföra arbetet, låta någon annan sälja det vi tillverkat och inte har råd att köpa det själv.

Finlands kvinnor fick rösträtt före många andra länders kvinnor. Men vi har fortfarande samma låga lön som kvinnorna i länderna utan rösträtt. Kvinnor tjänar sextio procent av männens lön, för samma syssla. Fackföreningen får numera finnas, men bara om den inte ställer några krav.

Sömmerskorna på Vasa Bomull kräver att jagandet av varje minut och sekund upphör. Sömmerskorna kräver en lägre rimlig arbetstakt och rimlig framtida prissättning av arbetet, likställd med de manliga arbetarnas.”

Ur Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Sid. 411 f

 Mamma hade lärt sig till sömmerska och efter att ha arbetat i egen regi en tid tog hon anställning på en syfabrik i Uppland. Där stod hon ut ett knappt år. Sömmerskor satt på rad efter rad och sydde, var och en ett enahanda moment att genomföra. Löpande band kallas det.

 

 Mönster till barnkläder från Hemmens Forskningsinstitut.

Nej andra arbeten passade bättre men att sy till sig själv var roligt och när barnen kom var det oss hon sydde till. Jag minns älskade hemsydda plagg ända upp i tonåren. Och till våra dockor syddes det också förstås. Handsydd konfektion som efter kriget hade låg status, det var "finare" med fabriksgjort förstod man sen även om haute couture alltid varit eftersträvansvärt på grund av gott hantverk och bra kvalitet till en hög kostnad. Och nu har det svängt igen och snabbt hemklickade klädesplagg som används en eller få gånger hoppas vi ska vara passé snart. Materialen är dessutom ofta undermåliga. Shein och Temu är ett par av företagen på världsmarknaden som lockar med billiga konfektionskläder men även t ex H&M.

Sommarklänning med gansband och rosett

Snacka om samhällsservice

Tankar från renässansen

En 49-åring skrev detta brev år 1353:

”

Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero! Att jag behållit den så länge beror på den fullständiga bristen på intelligenta avskrivare, vilken över huvud gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt. Ty är det en bok som på grund av sitt ämne ligger en smula över det lättbegripliga, blir den icke längre avskriven och går slutligen helt och hållet under. Så ha vi så småningom tappat bort de rikaste och skönaste frukter av härliga andars mödor, frukter som jag ej tvekar att räkna för det värdefullaste denna världen har att bjuda. Dessa förluster äro sannerligen mycket beklagansvärdare än att det delphiska oraklet tystnat, som Lucanus ansåg vara sin tidsålders största förlust. Det hade utan skada kunnat varit tyst från första stund, med guden och hans präster, ty alla hedningarnas gudar äro djävlar, säger Skriften, och själva ha de vittnat därom. Ty då en frågade guden vem som var hans upphov, svarade han (sådan är sanningens makt): djävulen. Men nog med klagan över den sjunkande bildningen; jag återgår till Cicero. Då jag icke kunde undvara din bok och jag ej kunde finna någon kunnig avskrivare, fanns där ingen annan råd för mig än att själv taga itu med saken och med mina egna trötta fingrar och med min egen slitna penna avskriva boken. Jag begagnade mig av följande metod, som kanske kan vara dig själv också till nytta om du vid tillfälle skulle komma i samma belägenhet. Jag aktade mig för att läsa innan jag skrivit. 

(...)

 Bilden är inte ur brevet som citeras men visar ett handskrivet medeltida dokument.

Som en kär gäst bor han nu också hos mig, och jag vill säga till hans ära att av alla skribenter som jag känner är han den ende som jag kunde vara i stånd till att bringa ett så dyrbart offer som den långa tid det kostar att avskriva en bok: detta under en levnad så uppfylld av över mäktiga svårigheter och vanskligheter som min och av studier så vitt utsträckta att även ett långt liv skulle synas mig kort för dem. I mina yngre år kunde jag väl vara i stånd till sådant, då jag ansåg mig ha livet och tiden för mig och ännu ej kommit underfund med vad för en oviss, hal och flyktig rikedom tiden är för en människa. Men nu kan det icke vara några tvivel om att det bär utför med mig på levnadsvägen, och någon tid till strövtåg och kringsvärmande är där icke. Nu gäller det att spara; och måtte jag bara icke ha börjat för sent! Men med Cicero var det en annan sak: honom offrar jag gärna min tid, om jag också har aldrig så lite kvar.

”

Ur Francesco Petrarcas Brev, sidorna 89-91. Utgiven i svensk översättning 1915.

Brevet till Lapo da Castiglionchio skrevs år 1353 och Petrarca (1304-1374) var således 49 år. Boktryckarkonsten var inte uppfunnen ännu. Böcker skrevs av för hand om man absolut ville ha ett eget exemplar. 

Det var på 1980-talet som jag lånade Ur Francesco Petrarcas Brev på Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen. Läste och greps av vissa brev som t ex brevet till da Castiglionchio,  jag upplevde en önskan att ha samma tid till förfogande som hela brevet ger uttryck för med början: "Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!"  Det blev för mej till att kopiera med kopieringsapparat för att behålla texten hemmavid. Med tiden hände sig det att kopiorna försvann trist nog. Som jag letat. Efter alla dessa år som gått kom jag till skott och såg till att låna boken på närmsta folkbibliotek. Men där fanns den inte, det måste bli fjärrlån. Ett mejl några dagar senare från bibliotekarien berättade att boken inte fanns till utlån men att den är skannad och jag fick en direktlänk.Så efter alla dessa år finns boken nu digitalt i min ägo :-) Det är fantastiskt att komma en bildad renässansmänniska så nära inpå livet.

Här finns Wikipedias beskrivning av Francesco Petrarca.

Kvinnostaden från 1405

Kvinnostaden är en medeltida bok skriven av fransyskan Christine de Pizan. Boken gavs ut år 1405 och är en väldigt tidig feministiskt inriktad skapelse.

de Pizan går till angrepp mot det samtida och historiska manliga kvinnoföraktet. Hon menar att män och kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor, hon ifrågasätter påståendet att kvinnor saknar förnuft eller att de aldrig uträttat något stort. Alltså - betänk att det skrevs under tidigt 1400-tal.

Det här är en kvinnlig författare som gått under radarn för min del, men luckan i min bildning fylldes i under förra veckan då jag av en tillfällighet kom att läsa om Kvinnostadens författare. Ganska så lagom till den internationella kvinnodagen den 8 mars.

En illustration ur boken. Till vänster visas Christine de Pizan i sin studiekammare, till höger när hon bygger staden. Till sin hjälp har hon Fru Rättrådighet, Fru Rättvisa och Fru Förnuft. Från wikipewdia.

Nationaldag idag

  

Idag är det samernas nationaldag. Så passande att ikväll lyssna till Mats Jonsson som berättade om sina två senaste serieböcker: När vi var samer och Stor- Stina. Den första boken är en fängslande berättelse om att söka sina rötter och hur historien kan tystas ner.

Åsså tänker jag på de berättelser jag hört härifrån bygden - om hur samer och bondbefolkning levde sida vid sida vintertid vid förra sekelskiftet. Men också hur hatet eskalerade i samband med Renbetesmålet i Nordmaling som jag skrivit om. Högsta Domstolens utslag i den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten avgavs 2011 till samerna fördel.

Fäbodbruket är nu utsett till immateriellt kulturarv

Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).

"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."

"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."

Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen

Foto härifrån. Nysjöns fäbodar i Dalarna. Foto: Förbundet Svensk Fäbodkultur.

"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."

Fäbodkultur ett nytt kulturarv, en levande tradition

Här på bloggen har jag skrivit ganska många gånger om fäbodkulturen eftersom traditionen intresserar mej. Här i byn finns inte några utövare av detta immateriella kulturarv.

Världens mest protestantiska

 

Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.

Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.

Detta kan man läsa om boken på internet:

"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom

Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."

Hembygdsrörelsen

Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.

"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

Bo Nilsson. Lada på hembygdsgården i Bjurholm. Hembygden och dess kulturhistoria är viktig, menar skribenten.

Det här är en insändare och innehållet reflekterar skribentens egna uppfattningar.

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.

Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.

Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.

Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.

Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.

Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.

Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?

Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.

Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.

Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!

Bo Nilsson

Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund

"

Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

Behövs kunskap i historia?

.

"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."

.

. 

 

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.