För just nu pågår ett projekt med att ge vedboden ett nytt enkelt golv. Ett litet men viktigt sommarprojekt.
Att det ska behövas eldas vedbrasor för värmens skull verkar lite absurt när utetemperaturen visar 28-29 grader och vinterstormarna känns avlägsna. Men vänta bara... att i värmen planera för kyla är framförhållning.
Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.
Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.
När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.
Igår stod regnet som spön i backen en stor del av dagen, räfsning utgick. Att syssla inomhus kändes lagom. Så det blev bakning. Jäst saknades men bakpulver fanns. Småkakor fick det bli.
Alla recept bygger på att bakpulver ska användas, helst Marabous. Ur den här boken valde jag att baka havreflarn. Förutom havreflarn blev det kolakakor från ett recept som mamma klippt ut ur en tidning. Hade inte hjorthornssaltet varit slut skulle det ha blivit bakade drömmar.
Läser på nätet att på 1920-talet började Rumfords bakpulver säljas i Sverige. Innehåll: natriumvätekarbonat, stärkelse, monokalciumfosfat. Marabou bakpulver började säljas på 1930-talet. På 1940-talet kom Mazetti bakpulver och Rekord bakpulver.
Alltid roligt att få kunskap till livs. Och småkakor.
Det första göra när man anländer till sitt andra hem är att öppna kranen för inkommande vatten, oberoende av tid på dygnet.
Är det sommarmitt och uppehållsväder blir nästa drag att nästa dag ta fram hjälpredan för att slå gräset. Lien är ett bra redskap till detta men en slåtterbalk mejar även den ner gräs med skärande egg som skär av växterna med ett rakt snitt vilket är viktigt.
Fram tills nu har växterna varit till gagn för pollinatörerna. När ängen är slagen torkas höet, räfsas samman och samlas in för att brännas eller bli kompost. Den årliga skötseln är en förutsättning för att örterna, gräsen, insekterna och svamparna ska fortleva.
Den här buketten med ängsblommor och gräsvimplar är plockad här förutom stor blåklocka och gulmåra (Jungfru Marie sänghalm) som åkte med från det södra hemmet. Jag har inte sett dem växa vilt här.
Ängsklocka växer sedan ett par år på tomten (insådd med frön från omgivningen) och skallror har jag försökt få in men än har det inte lyckats än. Kråkklöver, ormrot, rödblära, prästkrage, åkerbär, smultron, kärrviol, gullris, vanlig smörblomma och rödklöver växer här bland annat. Ögontröst finns och den har samma effekt på gräs som ängsskallra. De är halvparasiter som behöver rötter av andra växter att parasitera (ta upp näring) på. Därför vill jag ha in skallror i gräset där det växer som tjockast. Men det är svårt att finna vildväxande skallror att samla in mogna fröer från. Förr växte höskallror och slåtterblommor ute i Aspänget men de har trängts undan då jordbruket utarmats.
*
Sen ska man inte glömma att stänga kranen till huvudvattenledningen när man lämnar. Det är ett måste. Översvämning med vattenskada som följd är säkerligen inte kul. Skulle vattenledning gå sönder av någon anledning eller frysa när temperaturen går långt under minusstrecket är det bara den begränsade mängd vatten som finns i ledningen som kan rinna ut.
Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga
sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota i gräset och särskilt när det var daggvått. Det
gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt
gräs under fötterna.
Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London
Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han
nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig.
Detta är ett starkt pappa-minne för min del!
För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker
på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå färska grönsaker året om under en stor del av hans
liv, inte som nu. För att hårdra blev det kokta ärter och morötter
till söndagssteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levat.
Han tyckte inte heller om småkakor, sötebröd, kaffedopp, men mazariner desto mer men mest av allt mammas släta bullar (längder att skära skivor av) och sin egen mammas blåbärskakor på rågmjöl som hans fru aldrig lyckades åstadkomma med samma smak. Men släta bullar och mazariner skulle jag ha bjudit på idag om han levat. Kaffe med grädde till det alternativt ett glas mjölk.
Läste nyligen igenom brev från honom från tidigt 1990-tal där han beskriver lyckan att gå barfota i gräset men också dråpliga händelser som inträffat.
Gräset är slaget med liar, sedan hopräfsat med träräfsa (harv sa mina föräldrar). Landskapsvård och byggnadsvård är nära förknippade med varandra. En sliplie med överarmsorv används på bilden, jag använde en gammal sliplie med kort orv och fick gå "vikt som en märla". Vi har var sitt överarmsorv men de finns på var sin släktgård - dessvärre. Min finns i norr. Slipstenar finns på båda platserna och detta år stod jag för slipningen av liebladen.
Så var det att växa upp på 50- och 60-talet med ett småbruk.
Grönan äng
Människan skådar med andakt hur hela naturen
kläder sig grön och sträcker små blomster mot skyn.
Vad skall icke då de helt vegetariska djuren
känna i dag inför denna aptitliga syn?
De har ältat sin sura konserv och sin cellulosa
men deras bedrövelses tid är omsider förbi.
De skall icke stå inne i båset och idissla prosa.
Nej, de skall tugga violer och skir poesi.
Alf Henrikson
11 maj 1958
Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? Förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022 kan ses via länken. Mjölkkossorna minskar i antal, köttkorna ökar. Mjölkbönderna gör en bra insats för oss alla men jag undviker att köpa Arlas produkter. Arla som nu är en svensk-dansk.tysk koncern. Norrmejerier och Grådö mejeri ligger annars närmast till hands.
Äntligen är det sommar! Flädern blommar och kall fläderblomssaft smakar underbart.
I vävstolen del II, 1950. Åttonde upplagan, 61:a - 75:e tusendet.
I den ena boken finner jag lösa anteckningar från de sista 3 gångerna hon (och jag) satte upp vävar. Själv vävde jag två av tillfällena: 1982 då jag ensam vävde mattor och 1993 då vi delade på varpen. Många andra vävar sattes upp tidigare. Jag minns när mormor, mamma och jag satt och klippte och rev mattrasor. Vid ett tillfälle på 60-talet färgades nötta vita lakan i röd och grön kulör i en mycket stor kastrull på spisen. Färgen fällde vid tvätt och jag minns besvikelsen.
*
Hade det finare garnet i denna väv, de grövre i den förra. - Tycker nog så bra om det grövre. Likaså kan man ta 230 trådar, som jag hade i den förra väven med den grövre varpen.
*
*
Kvitto 1993.06.07 från Garn & Hemslöjd, Nordmaling
*
Säg inte att kvinnor inte klarar av matematik. Ska du väva måste du klara av avancerad matematik. Så säger en av mina kollegor som på senare år börjat väva, något som hon lärt sig från scratch. Hon har intresse för matematik, formgivning och färgsättning. Hon använder inga förlagor utan väver på egen inspiration och kunskap. Nu är hon inne på sin andra vävstol som är avancerad.
”Igen har arbetstempot ökat. Sömmerskorna på Vasa Bomull arbetar då som nu med tidsstudiemän flåsande i nacken. Sömmerskorna skyndar sig, de har få pauser. Men ledningen påstår ändå att det tar för lång tid. Snart vill ingen arbeta i sömnaden.
För att sy en promenaddräkt behövs kunskap och erfarenhet. Det kräver handlag. På bomullen syr vi söm på söm på söm. Vi byter tråd, syr nya sömmar. Därför får fabrikssömmerskan mindre ersättning än finsömmerskan.
Vad hände med skräddaren? Med sömmerskan? Betänk stoltheten att sy en hel dräkt. Ryggsömmar, axelsömmar, sprund, ärmar, fåll, fickor, stickningar, krage, knapphål. Men det stolta yrkets stolthet, att på riktigt kunna sy, har av industriernas tänkande herrar delats upp i minimala moment. En syr ärmarna. En sprundet, en annan fickorna. En ansvarar för kragen, en annan för knapphål. Vi arbetar i samma sal men vi samarbetar inte. Vi sitter i långa rader, vi ansvarar för varsin söm. Vi kallas sömmerskor, men vi är det inte.
Det är begripligt att direktionen talar om ekonomi. Direktörer ansvarar för stora belopp och stora värden i maskiner, byggnader, beställningar och transporter. Men det sönderdelade arbetet delar sönder även sömmerskornas löner. För oss arbetare är ekonomi det samma som att sälja våra händer och fötter, att utföra arbetet, låta någon annan sälja det vi tillverkat och inte har råd att köpa det själv.
Finlands kvinnor fick rösträtt före många andra länders kvinnor. Men vi har fortfarande samma låga lön som kvinnorna i länderna utan rösträtt. Kvinnor tjänar sextio procent av männens lön, för samma syssla. Fackföreningen får numera finnas, men bara om den inte ställer några krav.
Sömmerskorna på Vasa Bomull kräver att jagandet av varje minut och sekund upphör. Sömmerskorna kräver en lägre rimlig arbetstakt och rimlig framtida prissättning av arbetet, likställd med de manliga arbetarnas.”
Ur Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Sid. 411 f
Mönster till barnkläder från Hemmens Forskningsinstitut.
Nej andra arbeten passade bättre men att sy till sig själv var roligt och när barnen kom var det oss hon sydde till. Jag minns älskade hemsydda plagg ända upp i tonåren. Och till våra dockor syddes det också förstås. Handsydd konfektion som efter kriget hade låg status, det var "finare" med fabriksgjort förstod man sen även om haute couture alltid varit eftersträvansvärt på grund av gott hantverk och bra kvalitet till en hög kostnad. Och nu har det svängt igen och snabbt hemklickade klädesplagg som används en eller få gånger hoppas vi ska vara passé snart. Materialen är dessutom ofta undermåliga. Shein och Temu är ett par av företagen på världsmarknaden som lockar med billiga konfektionskläder men även t ex H&M.
I en liten näverask ligger en ytterst liten träsked med en liten flisa bortfallen i skedbladet. På skaftet står skrivet "Skåpviken". Där hade pappa och hans familj en sommarstuga. Livet där verkar ha gett stor glädje under många år,
Träskedar, slevar och knivskaft finns det många av. Det var för många i föregående generationer ett fritidsnöje att snida i trä. Det är trevligt att alstren finns kvar.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar.
Tänk att jag har växt upp med detta levnadssätt i ett småskaligt
jordbruk i en liten by. Det är jag stolt och glad över. Där naturgödsel
spreds över åkrarna, hö och grönfoder hässjades, korna gick ute på
efterbetet under sensommaren, de mjölkades för hand, efter kalvningen gav korna
näringsrik råmjölk och det som kalven inte drack kunde bli kalvdans,
hönsen värpte ägg för husbehov.
Hur bra mat åt vi inte då, ingen superprocessad föda alls.
Men jag blev också bestört då en jämngammal väninna, som växt upp i samma by och med ett litet familjejordbruk, inte insett förrän som 50+ are, då vi talade om detta, att utan kreatur växer markerna igen. Det fick mig att fundera över människors sätt att förstå och analysera sammanhang eller inte. Och om hur olika intressesfärer formar människor med samma uppväxtförhållanden.
Det är så lätt att säga att vegansk mat är bäst för oss människor men då får vi också bereda oss på att landskapet fortsätter att växa igen. Åkermark och vall (lägdor) behövs då inte till kreatursfoder och i norr inte heller till spannmålsodling. Men visst bör vår köttkonsumtion minska. Vi borde äta bättre kött än storskaligt industriproducerat. Kött som kostar lite mer.Fråga som ställs: Ska ni inte byta ytterdörr på huset?
Fasaderna är färdiga men den gamla dörren sitter kvar.
Jovisst ska en annan dörr på plats.
Kornisch sedd underifrån med spår för gardinkappa och gardinlängder. Här i huset använder jag endast gardinlängder.
Kornisch-glid i form av träkula med metallclips. Gliden clipsas fast på gardinlängden och träs in i spår på kornischens undersida.
När spisen ska rengöras fälls det svartemaljerade locket upp. Runt kanten finns en upphöjning så att överkok inte rinner ner längs sidorna och ner på golvet. Locket kragar över kanten och ger ett lätt intryck.
Jag gillar spisar med överkokningskant vilket glashällar och induktionshällar saknar.
Här syns skönheten i alla sin prakt i funkisköket som inte är överdekorerat, som sig bör. Ingen spiskåpa eller fläkt finns eller har funnits, bara en imkanal uppe vid tak med imventil som regleras med spjäll-ledarkedja.
Bra dag att bränna lite ris, grenar och kaprester från reglar. Disigt och fuktigt i marker och i luft.
Jag tänker på en liten behändig bok hemma i hyllan av Hasse Alfredson från 1961.
"En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården:
med mer än 20 illustr. i färg (färgerna är svart och vitt) av förf."
Åsså denna baksidestext:
"Detta är baksidan
Ni har just läst ut en bok - om ni har läst alla sidorna i rätt ordning - som har handlat
om ting ni aldrig anat förut. Vi ber er enträget att inte avslöja för era vänner och
bekanta intrigens upplösning! Men meddela gärna era kompisar att denna skrift är
oumbärlig för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan. Ni kan då
lämpligen citera något av följande uttalanden om boken:
"En fantastiskt rolig bok!" H.A.
"Jag har aldrig haft så roligt, precis!" Sign. 'Hasse'
"En otroligt ?? bok!" Dagsnyheterna"
Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.
Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.
Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.
Härligt med nytt spåntak.
*
När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999 i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)
När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.
Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.
Denna enklaste av buketter fick sin plats på radioapparaten Grundig 3097 från 1958/1959. Och vasen tulpanerna står i är tillverkad av Nittsjö. Den är märkt med nummer 1266 på undersidan.
I bakgrunden finns en slags gröttapet klistrad på väggen. Den är beställd från min "hovleverantör", företaget Interior 1900 som inte finns längre, dess tapeter säljs nu på Tradera. Jag är innerligt glad att ha hunnit köpa fina gamla tapeter och tapetbårder av Nils Markus Karlsson när han drev Interior 1900.
Denne tapetnörd presenteras i K-special på SVT Play. Kolla här på Tapetmannen, mannen som egentligen inte vill sälja sina gamla tapeter. Programmet beskrivs så här:
Dokumentär om en mans passion till en unik samling tapeter. I en källare djupt under jorden i Malmö arbetar Nils Markus Karlsson med att katalogisera och sälja vintage-tapeter. I samlingen finns östasiatiska exempel gjorda av sjögräs och så kallade gröttapeter från krigsåren men också mer konstfulla exempel av svensk industrihistoria. Efterfrågan varierar och för vissa sorter finns det inget intresse alls, vilket glädjer Nils Markus som helst ser att väggbeklädnaderna blir kvar i källaren. När en kvinna i Finland beställer flera hundra rullar gröttapet blir det början på en existentiell prövning för Tapetmannen. Svensk dokumentär från 2025 av Nicholas Wakeham.
När man reser norrut i Sveriges avlånga land i maj får man möjlighet att uppleva två vårar.
Man lämnar häggar, slånbuskar, syréner, äppelträd, kastanjer, liljekonvaljer som blommar eller blommat över för att möta alla de där utom blommande slån och kastanjer i norr. Förutom buskar och träd har förstås både vilda växter och trädgårdsväxter i mångt och mycket gått i blom i söder: gullvivor, svalört, kungsängsliljor, kabbeleka - you name it! Prästkragarna är på gång och gräsen har börjat blomma. Det kan snart nog vara dags att binda en gräskrona.
Hägg-, syrén- och liljekonvaljdoft är härligt att uppleva om
våren, det vore tomt utan detta. Tornseglarna hann komma innan vi åkte norrut. Nu möter vi de
älskvärda drillarna från storspovarna och ladusvalornas kvitter.
Som sagt - två vårar. Vilken välsignad tur man har!
