Visar inlägg med etikett dialekten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dialekten. Visa alla inlägg

30 september 2023

Dialekter är COOLT

Det jag hör är att dialektala ord håller på att bli coolt att kunna prata och känna igen bland unga människor. Det finns en stolthet i detta. Hur glad blir jag inte över det.

Bland efterlämnade papper efter pappa hittade jag dess tidningsurklipp. Han var intresserad av dialektala ord och förde kulturintresset vidare till mej. Här är några ord:

tjicka
buffer
skebole 
njuggbrea
köke
pjasar
ahla
gôrmitt 
 
Klicka på bilden för art förstora den.
gôgen
ve´et
sôlva
rannylja
svegan
bäker

Kanske bör det skrivas sociolekt istället för dialekt. Min dialekt/sociolekt hör ihop med jordbrukarbefolkningen i södra Västerbotten som kan variera mellan byarna. 

Mer om dialekten.

5 juli 2023

Påbrå

Det är pappa som jag har att tacka för mitt intresse för min dialekt, kulturhistoria, hembygdshistoria, ja historia i allmänhet. Han som inte var född i byn utan flyttade hit i samband med gifte var mycket intresserad av sin egen men även mammas släkt och av byns historia, mer än min mamma någonsin var.

Kanske borde det inte förvåna mig för det var ett sätt för honom att lära känna sin nya hembygd. Är man bofast på en och samma ort genom hela sitt liv blir man lätt hemmablind och kanske ointresserad av vad som timat tidigare på platsen. Så uppfattar jag situationen här i byn för närvarande - det finns ingen önskan och vilja att fundera över hembygdshistorien. Under de tjugotre år jag varit hemmansägare har jag funderat en hel del över detta och tycker mig ha förstått mera om varför läget är sådant här i byn.

Idag skulle pappa ha fyllt 106 år och jag är glad och tacksam för hans inställning till kulturhistorien som smittade av sig. Smittade och smittade förresten, utan hans upprepade berättande hade inte mycket fastnat för det var först när jag blev äldre som jag tog papper och penna i bruk för att anteckna hans berättelser samt göra ljudinspelningar. Detta tack vare att jag hade förmånen att ha en förälder som orkade dela med sig av sitt historieintresse även under mina oengagerade tonår.

23 april 2022

En hembygd

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Dagens Nyheter, januari 1990

 

Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.

Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.

En hembygd är mer än en geografisk plats.

17 oktober 2021

Äfsing

För mej innebär äfsing två företeelser. 

1. Dels är det varpändarna från en nerklippt mattväv, trådspillet. Det är korta, starka och hållfasta bomullstrådar som man har nyttiga användningsområden. Binda upp stekar, binda kryddbuketter att torka, fästa talgbollar i trädgrenar för vinterfåglarnas välmående, fästa ihop saker med varandra, göra en ögla för upphängning av den vanliga almanackan... you name it.
Den äfsing som finns kvar här efter mammas sista mattväv är korta varptrådar, till synes i ett enda trassel. Men eftersom de är korta går varje tråd lätt att dra ut för att använda.

Jag ser fram emot att själv klippa ner en mattväv och på så vis få mer äfsing. Jag har mängder av matt-trasor och två vävstolar.


2. Den andra betydelsen av äfsing är det värsta ogräset - kvickrot. Ett rotogräs som är svårt att bli av med. Rötterna är låånga och går djupt under marken. De är ledade och varje rotbit som blir kvar i marken ger nya plantor. Att köra med jordfräs gör alltså situationen än värre. Jag minns äfsing från potatislandet pärlanne´ men det var mest i utkanterna de tog sig in. Vanligast var dyngstavarn´ (svinmålla) som var lätt att rycka upp och bli av med.



Att äfsingen är svårutrotad förstår man av den här berättelsen.


21 september 2021

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.


TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 


HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd

22 juli 2021

Källarsval långfil

  

Källarsval långfil (tett´n) det är sommarkänsla för min del. Så god med liiite strösocker som blandas in och med mald ingefära pudrad ovanpå. Här i huset finns en bra matkällare för ändamålet under köksgolvet.

5 juni 2021

Sommarnatt

2 juni klockan 22.57
3 juni klockan 04.33

Kommer att tänka på Jeremias i Tröstlösa och den dikt han skrev på närkingska.

En borde inte sova, då natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
Dä ä så tyst och stilla.
Te sova vure illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

En borde inte sova när natta faller på!
En borde se på stjärnera…
En borde vara två.”

Jeremias i Tröstlösa

 

Här är hela dikten sjungen på rikssvenska.

 

6 februari 2021

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

17 november 2020

Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

18 september 2020

Dialekten min


Detta ville vi ha sagt med de dialektala orden. Ingen i familjen insåg att det var ett kulturarv förutom farsan.
 
ala: kreatursurin
anchônsch: motsols, moturs
rettônsch: medsols, medurs
anvar: varannan
barnan: värst, väldigt mycket
bergsega: fukt från berg som rinner ner i en slänt och gör att torka inte tar så hårt på gräset
bläckt = att kappes: att ha bråttom
bläkt: vifta, röra på
bläkte på: röra sig snabbt, ha brådska
(Va du bläkté på ve arrma: vad du vispar runt med armarna)
borta rita: ur kurs
brest - bräst: låtit potatis få grodar (ålar) inför våren då de ska i jorden.
bröfjala: debn stora runda brödspaden för tunnbrödsbak
bös: påträngande (Han ä för bös: han går på för mycket)
darrme: darrig, svag, urblåst (jämför kaffedarr´n)
dryck se: ha saker att hålla på med, underhålla sig med själv
duva: hårt tunnbröd kokat i vatten, upplagt på tallrik med smör
dyngstavarn: svinmålla
dômmder: härja
han farke mê: han bad mig enträget, påminde mig på gränsen till tvingade
Något är farket: det är åtråvärt
fattaskift: förstånd
flöj: ränna omkring (Va du  flöj! Så du ränner omkring)
gå fot om fot: hasa sig fram
fälen: fotspår, spår efter djur eller människor
gapahars: gaphals
gocke - nu äré gocke: nu är det färdigt, nu är det kommet till vägs ände, nu är det kört
gôrmitt: tokig, galen
govillit: godvilligt, gärna göra
gresst: otätt (Bole ä gresst: bordet har springor)
grämen: besviken, ångersam
gval: skräp
gäckel, gäcklen: bakre kindtand/kindtänder/molar-er
he: engelskans "put"
hov ôm drov: huller om buller
huslommricken: lummer
karitt, karet: manhaftig, lite förmer
klommer: klant (storklommer: storklant)
krôchell, krôtejll: stackare
kvamn å. storkna, tappa andan
(i) kvällst: igår kväll
lang kakesen (lang katjes´n): långa katekesen dvs jfr med Luthers stora katekes - en lång och stor västerbottensgård, parstuga
lög: ljuga
magafar/magafare: magsjuka, diarré
magahov: du ha då inge magahov = du har inget förstånd att äta lagom mycket
mjlkkärrela: mjölkkärlen
mörjus: hemlighetsfull figur i negativ bemärkelse
napp: plocka, napp ôppe: plocka upp det
nalta: litegrann
napp ôpp nalta: plocka upp lite
napp blåberra: plocka blåbär
ohôga: bekymra sig om
pjöllritt: barnslig, omogen
pjöllerforen: fånigheter
rej, räj: knåda (He ä viktitt å räj degen väl: det är viktigt att knåda degen ordentligt)
ruga: sårskorpa
schaljes: grimasera
schardôggen: nymornad eller småfrusen efter en tupplur, inte helt bekväm
seka: tjata
skrata (ôpp): skrämma (upp)
skryp: räcker länge
skôfäll: ska väl
stula vän: volta, slå kullerbytta ofrivilligt
tôfäll: torde väl
snyta: ansikte
stula vän: slå volt med vilja
sôgagryn: mellanmål
sôl: spilla
fali på sôll: spiller mycket (farlig på att söla)
ströj: stressa
styp (te): snava (över)
tjurtjartel: tjurskalle
tôsit: sölig, långsamt, fumligt
tycktest: tycktes
vingen: vinglig, nyvaket yr, behöver stöd annars tappas balansen
åtkômm: bekymmer (He ä e åtkômm ve...: det är besvär med...)
åt môrnum: i morgon bitti
äffsingen: kvickrot


Hela tiden kommer jag på fler av mej glömda ord som antecknas i den lilla svarta :-)

9 juli 2020

Dialekter är inte fult. Dialekter är kulturarv!!!

Va roligt att så många tittade på det tidigare inlägget från den 29 juni 2020 om dialekten. Dialekter, dialektala ord och uttryck är kulturhistoria. Betänk att dialekter nu betraktas som ett immateriellt kulturarv!

I mina minivaxböcker har jag antecknat huller om buller fakta om byggnader, om människor och en del  dialektala uttryck. Eller ja, kalla det sociolekt. De flesta som flyttat härifrån försöker nog bli av med sin dialekt, sin bonnska som många kallar det. Därför att så här talade man inte i en grupp med högre social status/ högre utbildning - och det är dessa andra man vill efterlikna. På så sätt försvinner ett kulturarv.

Ur Västerbotten årgång 1954.

Här är några ord som bör höras när jag uttalar dem men det låter sig inte göras på bloggen. Jag har inte heller lärt mig fonetisk skrift så även där uppstår ett problem när någon annan orden ska uttalas på rätt sätt och med rätt betoning.

ala
anchônsch
rettônsch
anvar
barnan
bergsega
bläckt, bläkt, bläkte på
borta rita
brest - bräst
bröfjala
bös:
darrme)
dryck se
duva
dyngstavarn
dômmder
han farke mê
fattaskift
flöj (Va du  flöj!)
gå fot om fot
fälen
gapahars
gocke - nu äré gocke
gôrmitt
govillit
gresst
grämen
gval
he
hov ôm drov
huslommricken
ka:ritt, ka:ret
att kappes
klommer, storklommer
krôchell, krôtejll
kvamn å
(i) kvällst:
lang kakesen (lang katjes´n)
lög
magafar/magafare
magahov:
mjölkkärrela
mörjus
napp, napp ôppe
nalta
napp ôpp nalta
napp blåberra
ohôga
pjöllritt
pjöllerforen
rej, räj
schaljes
schardôggen
seka
skrata (ôpp)
skryp
skuffen
skôfäll
tôfäll
snyta
stula vän
sôgagryn
sôl
fali på sôll
ströj
styp (te)
tjurtjartel
tôsit
tycktest
vingen
åtkômm (He ä e åtkômm ve...)
åt môrnum
äffsingen


Sådana här små vaxböckerna (10 x 15 cm) är jättebra att ha med sig i väskan eller fickan tillsammans med en bra penna. Skriver man upp viktigheter så minns åtminstone jag dem bättre. Där finns säkert även missförstådda ord och företeelser men anteckningarna är välmenta för mig till minne och kunskap.

Här är en anteckning om  fiske förr i tiden. (Troligen ska där stå trålnät.)
.
.

29 juni 2020

Dialektalt

Dialekter är spännande, viktiga och intressanta. Dialekter är kulturhistoria. Institutet för språk och folkminnen i Uppsala har en 37 minuter lång intervju med dialekten från min lilla del av världen. Det är Alma Rönngren (1890 - 1978) som intervjuades 1977.

Det är ett 37 minuter långt snack om barndomsminnen från omkring sekelskiftet 1900. Skolminnen om mobbning och att barnen retades med de äldre i byn samt om bysmeden som skrämmer barnen.


Detta är det mål jag är uppvuxen med. Jämmerligen så fin dialekt det var. När intervjun gjordes hade jag flyttat till Stockholm men dialekten har jag inte glömt, den är en del av mig.
Hur mycket förstår ni?



26 februari 2019

Ögonvittne


Dånt ja´vet.
Dånt ka´komma ihåg.
Ingan sitt.
Ingan hört.
Likevis.

Fräg dom som vet.

Birger Norman
ur UTANIKRING. 
Dikter på ångermanländska, 1976.


Att gömma sig bakom ovetskap eller låtsad okunnighet är klassiskt. Det kände diktaren till och han beskrev det på ångermanländsk dialekt.
.
.

4 maj 2017

Öknamn vs smeknamn


Att ge andra smeknamn är vanligt på landsorten. På Rundviks sågverk och Masonitefabrik hade i princip varenda arbetare ett annat namn än dopnamnet. Det var namn som visade på en egenskap eller utseende och var rätt kärvänligt ment.

Och de där smeknamnen var kända av dem de tilldelades. Inget konstigt med det. Det är något av Göteborgsanda (underfundiga benämningar och ordvitsar) på bruksorter. Göteborg är ju även det en arbetarstad.

Jag letar öknamn på internet och hittar en hemsida att klicka runt på där det visar sig till och med finnas en databas med öknamn på ortens befolkning genom tiderna, något som den där hembygdsföreningen sammanställt. Här har man förstått att detta är hembygdshistoria. Vilken fin grej!
Vingmuttern
Knäck-Elsa - eller Elsa vid havet
Lill-Emma
Kluringen
är några av de namn jag hört på bygden. Av kvinnorna levde den ena när jag var barn, båda var prostituerade och sågs på med visst förakt men benämningarna var "snälla".
 
Lill-Emma på sin ålderdom någon gång på 40-talet.

Öknamn på personer här i bondbyn fanns också även om jag först under de allra senaste åren fått kännedom om dem. De här öknamnen har använts på 1900-talet och in på 2000-talet. De visar eventuellt på egenskaper men framför allt visar de på hur illa omtyckta de där personerna var/är. Och förmodligen har personerna själva levt i ovisshet om sina tillmälen.
Kackerlackan
Korpralen
Gråsatan
Tattarkärringa
Lill-räven
Stor-räven
Nog är det är otrivsamt att bo på en plats där man istället för att snacka ut talar i lönndom om varandra, man baktalar varandra så till den milda grad. När jag på en årsstämma i bysamfälligheten hör att det nämns att man väntar ut en medlems död - med omskrivning - för att kunna genomföra en åtgärd, då grips jag av stor olust. Vilken plats att leva sitt liv på! Önska någons död istället för att samarbeta.
😬
Det fanns en gång i tiden benämningar på invånare i hela socknar som är mycket gamla, hur gamla vet jag inte. Förmodar dock att de här benämningarna är 1800-talfenomen med tanke på att hänvisning till tjärframställning nämns, en binäring som var mycket vanlig i Västerbotten under det seklet.
Gidelôrva
Grônnsônskôrva
Nordmalings tjeretratta
När jag skrev om detta tidigare fick jag i en kommentar veta att Grundsunda hembygdsförening i Västernorrland har en medlemstidning som heter just Skôrven :-)
👍
Nedan några egenskaper som gavs boende i byar, förmodligen härstammar de från 1900-talets första hälft. Egenskaperna bör vara påhittade av andra än invånarna själva, av någon med lite distans till orterna men tillräckligt nära för att känna många i de här byarna.
vacker avabon
stôgg rönnholmara
fatte aspara
löjdtuppa

I SUNDSVALLS TIDNING N:r 98 (B)
Lördagen den 22 December 1888 kan man läsa:
Byskämt och bynamn från Nordmaling.

I Afva att slafva,
i Aspe att raspa,
i Lögde att bli nöjd,
i Mo att få nog,
Lefvar herrar
och Bruk (Olofsfors) knarrar,
Järnäs lappar,
Bredviks trattar,
utrikes till Jausmark,
hej lätta på Rundvik,
hå, hå, ja ja, på Bruke.

Skulle detta vara roligt undrar nog vi som lever idag...
.
.

17 april 2016

Gammart gval?

En gammal solbränd stuga
Fönster med skönt ojämnt glas med blåsor samt tunna spröjsar
Gardinkappa och halvgardiner innanför rutan
Med ålderns rätt existerar stugan fortfarande för någon framsynt person inser värdet i den
Respekt!
För stugan
För dess bevarare
För de som bodde här och som gått före och berett väg för oss
Respekt!

Stugan finns långt från min hemkommun men fortfarande i Ångermanland

Gammalt Nybygge

Timmervägga grå.
Som spåntake.
Döra omåle.
Brostega snespike.
Pirige blommer
i fönstre.

Pumpen skrik.
Mopeden skamfile.
Kon geck nerse´
bortpå myra
åre som va.
Hönsa gå å spröte
runt huggkubben.
Krusbärsbuska
full mä mjöldagg.
Mornomt mä diskvattne
åt geta.

Birger Norman
ur UTANIKRING. Dikter på ångermanländska, 1976.
Fick den av pappa samma år den kom ut. Kanske för att jag inte skulle glömma min dialekt där borta i huvudstan.

7 augusti 2015

Uppkörningsbro

Vad glad jag blir när jag ser att Britt och Börje reparerat sin uppkörningsbro. När jag passerade och såg det första gången var det kvällssol och mycket vackert ljus - men då var inte kameran med. Den här bilden blev plattare och mer utslätat tvådimensionell. Men jag lovar - det är riktigt fint gjort! Det ser omtänksamt ut, ja till och med kärleksfullt mot en gammal lagård.

Här har jag bara hört benämningen uppkörningsbro på denna uppfart till höskullen, den väg hästen drog upp höskrindan. I Ingmars trakt något längre söderut är benämningen "lobrygga" vilket han så trevligt beskrivit.
Denna ladugård var den sista i byn vars spåntak doldes under svart trapetskorrugerad plåt. Det var 1990 om jag minns rätt.

Obs! Kolla in lekstugan som fortfarande står där gul och grann på gårdsplanen.
Nya portar på lada i grannbyn gör mig också glad. En av jordbrukets byggnader som mist sin funktion men som ändå underhålls. Tänk så lite som behövs för att göra mig väl till mods.
.
.

4 juli 2015

Ängens blommor

Under en resa västerut i landet visade dikesrenarna upp olika vackra ängsblommor.
I hembyn tycker jag mig se att ängsklockorna (Campanula patula) har minskat i antal under 00-talet på min mark uppe på "Radden" där jag sett dem varje år sedan barnsben. Arrendatorn slår höet men sedan 2012 tas det inte till vara utan får ligga kvar. Det gödslar lägdorna (vallen) och ängens blomster minskar i antal eftersom de vill ha näringsfattigt.

* Ängens mark
Ängar är en bristvara idag. Inte konstigt, med tanke på att vi lever i en högproduktiv värld där marken ständigt ska producera och leverera. Och ängsmark får absolut inte vara bördig, snarare tvärtom bör marken inte ha gödslats på många år.

* Lieslåtter
Det brukar ta några år att etablera en riktigt fin blomsteräng, och när den väl är klar återstår att förvalta den på bästa sätt. I augusti, när blommorna har hunnit sätta frö, är det dags att slå ängen. Använd helst inte en motorgräsklippare eller trimmer med snören. Roterande redskap sliter sönder
stjälkarna, vilket kan orsaka sjukdomar. En gammal hederlig, riktigt vass lie är antagligen det bästa redskapet för att göra jobbet.

* Räfsa bort
När höet har fått ligga och fröa av sig transporteras det bort från ängen. Höet måste tas bort, annars lakas näringen ut i marken och ger en gödseleffekt som missgynnar ängsfloran.  Om du har tillgång till nötkreatur skadar det inte att låta dem komma in och beta på ängen några veckor efter slåttern. Allt dött växtmaterial ska bort från ängen.

Det ligger en hel del arbete bakom vackra ängsmarker. Sådant som skedde naturligt här fram till 1970-talets slut ungefär. Många arter har försvunnit sedan dess kan jag tro. Slåtterblomma, höskallra, kattfot, klotpyrola, ögonpyrola, darrgräs, kråkklöver får stryka på foten. Och var finns nu humleblomster och smällglim? De olika arterna av vilda ängsblommor har minskat i min hembygd. Älggräset däremot ökar snabbt i utbredning, för mig ett tecken på övergivenhet. Att betande hästar klarar inte av att hålla åkrarna slyfria vet vi och inga nötkreatur som äter hö som vinterfoder finns längre i någon enda lagård.

En liten del av min mark sköter jag med lieslåtter enligt min och pappas tradition, en försvinnande liten del - men trevligt är det. Det är dock svårt att sköta markerna som man skulle önska då man inte bor permanent och idealen är så olika bland oss som bor här. Är det verkligen gentrifiering av min landsbygd som krävs för att hålla kulturlandskapet levande? I det längsta har jag hoppats och trott att det inte är så men jag tvingas att ändra uppfattning. Det är en fråga den här bloggen återkommer till nu och då.

HÄR finns en bra broschyr om "Ängar" i pdf-format att ladda ner från Jordbruksverket. Det finns flera olika sorts ängar och det berättas om där. kanske vet ni som är lite äldre och bor i byn var raningen fanns/finns. Pappa nämnde emellanåt raningen. Det är en form av äng som förekommer mellan hög- och lågvattenlinjerna utmed sjöar och vattendrag i Norrland. I broschyren står att ordet "raning" kan härledas från norrländska dialektala benämningar för "röjning".
.
.

3 mars 2015

Tysk ôm bena

Att vara "tysk ôm bena" är ett gammalt uttryck som pappa nämnt några gånger i samtal om dialekt och historia. Och i hembygdsboken hittar jag storyn om Clara Margareta Sandman och hennes "högfärdsfasoner". Har kontrollerat personuppgifterna mot kyrkböcker. Varje historia är värd att berättas.

Clara Margareta, som föddes 1846, var dotter till bonden Nils Johan Sandman d.ä. (född 1800) och hans hustru Margareta Catharina Renbom. Dottern hade varit i Stockholm och lärt sig till sömmerska och i samband med detta lagt bort en del av sin dialekt. Hon var nu åter hemma i fädernebyn och hade ett ärende till kronobåtsman no. 163 Brömster, som brukade lagga (tillverka laggkärl). Väl framme vid båtsmanstorpet på Sandarna träffade hon hans gumma och frågade efter "tunnbindare Brömster". Gumman, som inte var van med dylikt tal, titeln tunnbindare användes inte här, svarade "Stackarn alldeles va du ha vorte tysk ôm bena, no känn ja väl däg no, du ä ju borta Sannmans skenläjda du!"

Hon som beskrivs som "gumman" var båtsman Brömsters hustru Gustava Andersdotter, född 1823. Hon gifte sig 1851 med Johan August (Sjögren) som fick soldatnamnet Brömster den 18 maj 1848 då han som 19-åring blev antagen som ordinarie båtsman.

Uttrycket "tysk om benen" skulle betyda att Gustava ansåg den hemflyttade kvinnans uppförande eller tal som lite förmer, lite nedlåtande, kanske nedsättande, på grund av att den hemmavarande inte hade samma erfarenheter. Om det sedan är så att den unga sömmerskan ville förhäva sig eller om det var Jantelagen som fick motparten att försöka trycka ner hemvändaren i skorna kan man fråga sig. Själv är jag nog böjd att tro det senare. Ni vet - ingen ska tro att hen kan något mer än någon annan! Så fungerar det än idag här i kalla nord.

https://lh3.googleusercontent.com/--1bqCN4dYtM/VPM1nuwh6YI/AAAAAAAALNM/xbDKF-7RP2g/s500/HFL%2520clara%2520marg%2520s-n_red.jpg

https://lh4.googleusercontent.com/-x0InmdDxGIA/VPM1nZoPkOI/AAAAAAAALNI/QOVDFpmniWE/s500/HFL%2520b%25C3%25A5tsman_red.jpg
 Här finns ovan nämnda personer i husförhörslängden från 1853-63.

Det här var den tid innan engelskan blivit världsspråk. Tyskan var "de lärdas" språk utöver latinet. Att vara "tysk om benen" skulle innebära att någon svängde sig med kunskaper som var ovanliga i byn, sådant som låg utanför invånarnas bekvämlighetszon.

Så - har något förändrats över tid? Det finns så många exempel på jantelagens nutida verkningar här i landet, jag tar ett. För inte länge sedan läste jag en intervju med författaren Åsa Larsson som inte kunde tänka sig bo kvar i barndomens och uppväxttidens Kiruna eftersom likriktningen och jante var så total. Det går att förstå att det är en av anledningarna till att landsbygden dräneras. Åsa valde att bosätta sig i mellersta Sverige, i Strängnäs.
.
.

30 januari 2015

Utbildning och flytt från landsbygden

Detta är intressant tycker jag. Inlägget på bloggen Vertikals behandlar unga mäns kontra unga kvinnors utbildningsnivå och benägenhet att bo kvar på sin födelseort.

För inte så länge sedan (kanske fortfarande bland de äldre) sa man här i bygden gammpojka och gammjänten om människor som blivit kvarboende utan att ha bundit sig i äktenskap eller samboförhållanden. Sådana exempel finns fortfarande här i byn med fler män än kvinnor vilket stämmer in med den vetenskapliga analysen. Samma fenomen, med obundna människor, blev i stan till uttrycken ungkarl eller ungkarlsflicka  (tidigare ungmö) - alltså med en betydligt mer positiv klang än gammpojk´ och gammjänt´. Man har inte samma sociala press på sig att underordna sig normen i en stad vilket innebär att stadens ensamhushåll får ett positivt tillmäle medan landsbygdens ensamstående människor får ett negativt.

Det är inte lätt att med gamla barndomskamrater diskutera utbildning, kön och kvarboende på landsbygden med oss själva som exempel. Själv anser jag att det är en fråga som är brännande het med tanke på landsbygdens överlevnad och utveckling. Och jag anser att för att förstå sig själv bör man reflektera över sin plats i samhället både i nutid och sätta in sig själv i ett historiskt sammanhang. Vi tre tjejkompisar ur samma generation hade samma uppväxtmiljö och vi är samtliga gifta/sambos med män med lägre utbildning än våra egna akademiska utbildningar. Självklart har det sina förklaringar.

Min erfarenhet är att män tyvärr lätt tar illa vid sig om de involveras i en diskussion, de tar det som en förolämpning att ha kortare utbildning, samtalet upphör. I en patriarkal omgivning är manligheten viktig och för att kunna reflektera högt i ämnet bör mannen vara säker i sin mansroll, annars går det den manliga stoltheten förnär om alla inte har den roll som förväntas. Jag har att förhålla mig till det.

Vi tre kvinnor, alla förstagenerationsakademiker, faller utanför den statistik som finns om unga människor idag, nämligen att kvinnor med högre utbildning gifter sig till stor del med män med högre eller likvärdig utbildningsnivå. Två av oss är hemmansägare i byn.

" Utgångspunkten är att en välutbildad man i högre grad kan tänka sig att gifta sig med både en högutbildad och en lågutbildad kvinna, medan högutbildade kvinnor i högre grad enbart gifter sig med högutbildade män. Det gör att högutbildade män flyttar till städer för att få en högre inkomst. Även högutbildade kvinnor flyttar till städer för att få en högre inkomst, men också för att ha en större chans att hitta en partner. Samtidigt flyttar också lågutbildade kvinnor till städer och till den äktenskapsmarknad som dessa erbjuder. Kvar utanför städer blir därmed i högre grad män med lägre utbildning."
(...)

Att min hemkommun ligger inklämd mellan två städer, i skärningspunkten mellan två omland, visar kartorna här ovan. Det påverkar många ungas val av utbildning och bostadsort.
" (...) vi har alltså anledning att tro att många av kommunerna i botten på listan kan förvänta sig en minskning av andelen unga högutbildade på sikt och då speciellt unga, högutbildade kvinnor som väljer att flytta till någon av kommunerna som idag dyker upp i toppen på listan – inte bara för att en sådan flytt ger en högre inkomst, men också för att det ökar sannolikheten att träffa Mr. Right på sikt."

Läs hela blogginlägget här för att få bättre sammanhang, större kartor och en notis i slutet: http://vertikals.se/charlotta/2014/09/26/unga-akademiker/ E
.R

9 december 2014

Tvillrit och schaljes

Idag kom jag på mig själv att använda ett ord som inte kommit över mina läppar sedan jag var barn. Jag hörde mig säga "tvillritt" eller tvillrigt kanske det stavas :-)  Har aldrig sett detta dialektala ord i skrift.

Jag skulle bestämma dag att åka till landsarkivet för att gå igenom dokument i samband med ett arkitektuppdrag. Hade funderat fram och tillbaka vilken dag som var lämpligast och när jag så fick frågan per telefon av en vän, som jag ska passa på att besöka på samma resa, svarade jag att jag var "tvillritt". Vad sa du? hörde jag i luren. Jag är tvillritt sa jag igen. Vad betyder det? blev frågan då. Jo, jag tvekar, vet inte vilken dag som passar bäst, har svårt att bestämma mig.

Jättekul att gamla hederliga dialektord poppar upp så där bra.

Sedan var det dags att laga lunch. Jag åt "norrländsk" snabbmat, nämligen blodbröd med vitsås och smörgömma. Jag kom på mig själv att tänka att det här skulle nog väldigt många schaljes åt om de blev bjudna på ;-) Åter igen. Ett ord från förr. Många skulle nog grimasera och anse blodbröd för äckligt om de blev bjudna. Så icke jag.

 Typiska svenska råvaror på 1800-talet. Foto: Jesper Ei Karlsson/SVT

Apropå det brukar jag se Historieätarna som i huvudsak är bra om än något bortflamsat av herr Haag. Jag förmodar att man menar att det krävs för att attrahera en yngre publik...  Dessutom säger de ofta i programmen att maten är äcklig och schaljes åt den. Trist att ha så begränsat ordförråd då man reflekterar över matsmak från förr, anser jag. Bortsett från det är serien upplysande och tänkvärd.
 
Inbakad brieost med fikon. Typiskt 1980-tal.  Foto: Thelma&Louise/SVT

Det är lite märkligt att se programmen som handlar om 60- och 80-talens mat och livsstil. Den egenupplevda tiden som historiserad. Tänk att man har så mycken intressant livserfarenhet. Det har inträffat under hösten att jag fått frågor om arbetslivet i Stockholm på 80-talet och jag blir alltid lika förvånad att jag besitter kunskap om det decenniet som alla inte har.

.
.