4 juli 2015

Ängens blommor

Under en resa västerut i landet visade dikesrenarna upp olika vackra ängsblommor.
I hembyn tycker jag mig se att ängsklockorna (Campanula patula) har minskat i antal under 00-talet på min mark uppe på "Radden" där jag sett dem varje år sedan barnsben. Arrendatorn slår höet men sedan 2012 tas det inte till vara utan får ligga kvar. Det gödslar lägdorna (vallen) och ängens blomster minskar i antal eftersom de vill ha näringsfattigt.

* Ängens mark
Ängar är en bristvara idag. Inte konstigt, med tanke på att vi lever i en högproduktiv värld där marken ständigt ska producera och leverera. Och ängsmark får absolut inte vara bördig, snarare tvärtom bör marken inte ha gödslats på många år.

* Lieslåtter
Det brukar ta några år att etablera en riktigt fin blomsteräng, och när den väl är klar återstår att förvalta den på bästa sätt. I augusti, när blommorna har hunnit sätta frö, är det dags att slå ängen. Använd helst inte en motorgräsklippare eller trimmer med snören. Roterande redskap sliter sönder
stjälkarna, vilket kan orsaka sjukdomar. En gammal hederlig, riktigt vass lie är antagligen det bästa redskapet för att göra jobbet.

* Räfsa bort
När höet har fått ligga och fröa av sig transporteras det bort från ängen. Höet måste tas bort, annars lakas näringen ut i marken och ger en gödseleffekt som missgynnar ängsfloran.  Om du har tillgång till nötkreatur skadar det inte att låta dem komma in och beta på ängen några veckor efter slåttern. Allt dött växtmaterial ska bort från ängen.

Det ligger en hel del arbete bakom vackra ängsmarker. Sådant som skedde naturligt här fram till 1970-talets slut ungefär. Många arter har försvunnit sedan dess kan jag tro. Slåtterblomma, höskallra, kattfot, klotpyrola, ögonpyrola, darrgräs, kråkklöver får stryka på foten. Och var finns nu humleblomster och smällglim? De olika arterna av vilda ängsblommor har minskat i min hembygd. Älggräset däremot ökar snabbt i utbredning, för mig ett tecken på övergivenhet. Att betande hästar klarar inte av att hålla åkrarna slyfria vet vi och inga nötkreatur som äter hö som vinterfoder finns längre i någon enda lagård.

En liten del av min mark sköter jag med lieslåtter enligt min och pappas tradition, en försvinnande liten del - men trevligt är det. Det är dock svårt att sköta markerna som man skulle önska då man inte bor permanent och idealen är så olika bland oss som bor här. Är det verkligen gentrifiering av min landsbygd som krävs för att hålla kulturlandskapet levande? I det längsta har jag hoppats och trott att det inte är så men jag tvingas att ändra uppfattning. Det är en fråga den här bloggen återkommer till nu och då.

HÄR finns en bra broschyr om "Ängar" i pdf-format att ladda ner från Jordbruksverket. Det finns flera olika sorts ängar och det berättas om där. kanske vet ni som är lite äldre och bor i byn var raningen fanns/finns. Pappa nämnde emellanåt raningen. Det är en form av äng som förekommer mellan hög- och lågvattenlinjerna utmed sjöar och vattendrag i Norrland. I broschyren står att ordet "raning" kan härledas från norrländska dialektala benämningar för "röjning".
.
.

2 kommentarer:

  1. I min barndom fanns det gott om ängar. T.o.m. på vår lilla markplätt lät pappa och mamma en del av den vara vildvuxen äng med en rik variation på växter. På sensommaren slog pappa där med lie - som pappa slipat jättevass. Han var en mästare på att slipa både liar och knivar. Mamma brukade säga att hon visste inte vad en ovass kniv var. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart - både ängar och skärpt egg!

      Radera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...