Strömming

Strömmingsbilen kom körande lite oregelbundet under somrarna en gång i tiden. Så snart duetten eller PVn kom farande stoppade mamma den och köpte 3 kg nyfångad strömming direkt från fiskaren från Långroudden.

Var jag hemma, och så var det många gånger på sommaren, hjälptes vi åt att rensa strömmingen.  Oftast gjorde vi det utomhus. Av med huvudet och när man drog bort det hängde inälvorna med. Handgreppet är enkelt och effektivt. Fenor och stjärt lämnades kvar, de togs bort då strömmingen låg på tallriken.

Sen blev det fest innan resten av strömmingarna packades in i portionspåsar och frystes in. "Strömmingsfest" var något som vi två hölls med eftersom ingen annan i familjen hade samma böjelse för strömming som mamma och jag. Pappa påstod sig ha en idiosynkratisk motvilja mot fisk. Syrran föredrog väl annan tillagning av strömming än den kokta.

Vi ansåg nämligen att kokt strömming med vit sås (béchamel) och mandelpotatis kokt med skalet på var allra godast, gärna med rommen kvar. Och kanske gräslök till om det fanns i kökslandet. Jag har inte ätit detta på många långa år nu. Strömming säljs oftast filead i butikerna och på restaurangerna serveras den vanligtvis stekt eller rullad OM de över huvud taget finns på menyn.

Jag hittar ett enda recept på kokt strömming när jag letar på internet. Det är från 1900-talets början:

Recept från: Rälsläggare M Nilsson, Malmberget, Gällivare, Lappland.
Upptecknat: Den 14 augusti 1906 av Sonja Bosaeus (Uppsala 29403:10) 

Färsk strömming med sås och potatis från Gällivare

Ingredienser

½ kg strömming
Vatten

Sås:
1 msk smör
1½ msk mjöl
3 kkp fiskspad
1 msk klippt gräslök
Salt

Potatis:
4 stora potatisar
Vatten
Salt

Beredning

Strömmingen rensas och sköljes, lägges ned i en gryta med vatten och får koka tills den blir mjuk. Smöret och mjölet fräses tillsammans och fiskspadet slås på, såsen får koka en stund. Den afsmakas med salt. Gräslöken lägges i. Potatisen kokas och serveras jämte såsen till strömmingen.

Hittat på MATKULT.se

Det fångas inte lika mycket strömming som förr eftersom den blivit utfiskad i Östersjön och dessutom är den giftig om man äter i stor mängd. Aldrig att vi funderade över att ett förgiftat Bottenhav skulle bli resultatet av människans levnadssätt med miljögifter och övergödning. Med giftig matfisk som följd.  

Kulturvanor

MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS
Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys 
Rapport 2015:3

 

Sidorna 18-19:

Kulturvanor påverkas av ekonomi, utbildning och tillgång 

Våra kulturvanor påverkas inte enbart av den tekniska utvecklingen. Det finns en rad andra variabler som inverkar på hur människor utövar kulturaktiviteter. Tidigare undersökningar visar att det i Sverige finns stora skillnader i kulturvanor mellan män och kvinnor, unga och äldre, infödda svenskar och utrikes födda, arbetare och tjänstemän respektive storstadsbor och glesbygdsbor. 

En europeisk undersökning från 2007 belyser även andra variabler som påverkar hur människor deltar i kulturlivet. Av denna undersökning framgår att några av de vanligaste hindren för att ta del av kulturlivet i Europa är brist på pengar, tillgång, tid och intresse. När det gäller de ungas kulturutövande är det i första hand brist på pengar och tid som hindrar dem från att delta i kulturlivet. Undersökningen visar också vikten av att genom familj, skola och annan social omgivning bli introducerad och uppmuntrad till kulturella aktiviteter. 

Motsvarande resultat framförs i en amerikansk kulturvaneundersökning av hur människor tar del av scenkonst. Några av de vanligaste hindren för att uppleva scenkonst är att det kostar för mycket pengar, att man saknar tillgång till ett kulturutbud eller att man saknar någon att dela kulturupplevelsen med. Samma studie visar också att faktorer som ålder, etnisk bakgrund och socioekonomisk bakgrund spelar roll.

Vidare framgår det av andra amerikanska undersökningar att människor söker sig till olika kulturella uttryck av skilda skäl. Exempelvis tycks det vara vanligare att människor väljer att gå på museum för att öka sin kunskap medan ett motiv för att gå på konserter och teateruppsättningar är att umgås med familj och vänner.

(...)

Identitet, umgänge och grupptillhörighet

Inom den sociologiska forskningstraditionen har forskare i den franske sociologen Pierre Bourdieus anda argumenterat för att individer söker status genom att tillskansa sig ett kulturellt kapital. Forskningen pekar på att individers socioekonomiska status är nära sammankopplad med det kulturella kapital som de besitter; mycket förenklat kan kulturellt kapital förstås som människors bildnings nivå samt den tillgång till konst och kultur som de har. Kulturvanor är således nära kopplade till individers och gruppers identitetsskapande, makt och position i samhället. Att ta del av kulturlivet handlar därmed i hög grad om att uttrycka identitet och markera sin särart. Hur vi konsumerar och utövar kultur säger något om vilka grupper vi vill eller inte vill identifiera oss med. 

Studier av kulturvanor i USA visar att ett av de primära skälen till att människor tar del av scenkonst är att kunna använda detta deltagande som en identitetsmarkör samt att det är ett sätt att umgås med vänner och familj. Att uppleva och utöva kultur kan därmed förstås som olika sätt att uttrycka identitet och att visa på tillhörigheten med en viss grupp. 

Upplevelsen och utövandet av kultur kan också jämföras med konsumtion av andra varor och tjänster. Inom konsumtionsforskning är det klarlagt att människors konsumtion inte enbart styrs av rationella beslut utan i hög grad även handlar om identitetsskapande. Det är därmed inte själva produkten som sådan som konsumeras utan i lika stor utsträckning produktens eller tjänstens symboliska mening; något som exempelvis har konstaterats i studier av modekonsumtion, hållbar design och designhotell. Hur och varför människor deltar i kulturlivet kan därmed inte enbart förklaras av deras tekniska, ekonomiska, geografiska och tidsmässiga resurser utan måste också förstås utifrån hur de vill uppfattas och vem eller vilka de vill identifiera sig med. 

Hela rapporten finns HÄR med noter samt litteraturförteckning.

*

Kulturvanor 2024: 
Befolkningens kulturaktiviteter genomförda minst någon gång de senaste 12 månaderna.

 

Stad kontra landsbygd

 Så här skrev jag för länge sen under en julhelg hemma i byn på 1980-talet:

”Klockan går mot 00.
Det är så vackert ute att jag blir alldeles pirrig i kroppen.
Själen känns...
Har suttit och skrivit delar till ett referat om attiskt vasmåleri och dess färgers härledande ur metallförebilder.
Och när jag går upp, öppnar balkongdörren, lyser halvmånen med sitt friska sken över snötäcket och stjärnor & planeter gnistrar och blänker i den sammetsblå rymden.
Jag känner både upprymdhet och frid samtidigt. Jag vill ut. Men det är sent och det dröjer ännu en timme tills gatlyktorna släcks för natten./nutida tillägg: och då först är det är mycket lämpligt att ta en promenad/
(...)
Jag vet att detta var sista tillfället på en längre tid att njuta stillhet och mörker. För imorgon kväll åker jag mot Stockholm. Det ska bli underbart att träffa x men naturfriden finns inte där nere.”

 

 

* 

 

Numera är det inget självklart med naturfrid hemma i byn heller. Och mörker finner jag mer av i mitt mellansvenska boende än i hembygden.

Skjut inte så många älgar

I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.

Man blir ju ytterligt förvånad när man hittar en sån artikel. Det ni ser är bara första sidan. Här är jakten hur helig som helst och att skjuta älgar hör till något av det viktigaste för många på landsbygden.

Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)

Värdegrunder

Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.

För individers utveckling krävs:

rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet

Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???

 

Så här kan ett bra och kreativt möte gå till väga.

Gräset är mejat

 

Gräset är slaget med liar, sedan hopräfsat med träräfsa (harv sa mina föräldrar). Landskapsvård och byggnadsvård är nära förknippade med varandra. En sliplie med överarmsorv används på bilden, jag använde en gammal sliplie med kort orv och fick gå "vikt som en märla". Vi har var sitt överarmsorv men de finns på var sin släktgård - dessvärre. Min finns i norr. Slipstenar finns på båda platserna och detta år stod jag för slipningen av liebladen.

Några buketter hann jag plocka innan ängen mejades ner för att återkomma nästa år. Finns det något naturligare och somrigare än ängsblommor?

Grönan äng

Så var det att växa upp på 50- och 60-talet med ett småbruk.

Grönan äng

Människan skådar med andakt hur hela naturen
kläder sig grön och sträcker små blomster mot skyn.
Vad skall icke då de helt vegetariska djuren
känna i dag inför denna aptitliga syn?
De har ältat sin sura konserv och sin cellulosa
men deras bedrövelses tid är omsider förbi.
De skall icke stå inne i båset och idissla prosa.
Nej, de skall tugga violer och skir poesi.

Alf Henrikson 
11 maj 1958

Utsikt från mitt mellansvenska fönster för några år sen. 
Vattentillgången sköttes av undertecknad.

Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? Förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022 kan ses via länken. Mjölkkossorna minskar i antal, köttkorna ökar. Mjölkbönderna gör en bra insats för oss alla men jag undviker att köpa Arlas produkter. Arla som nu är en svensk-dansk.tysk koncern. Norrmejerier och Grådö mejeri ligger annars närmast till hands.

Elda i oljefat

 Bra dag att bränna lite ris, grenar och kaprester från reglar. Disigt och fuktigt i marker och i luft.

Jag tänker på en liten behändig bok hemma i hyllan av Hasse Alfredson från 1961.

"En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården:
med mer än 20 illustr. i färg (färgerna är svart och vitt) av förf."

Åsså denna baksidestext:

"Detta är baksidan
Ni har just läst ut en bok - om ni har läst alla sidorna i rätt ordning - som har handlat
om ting ni aldrig anat förut. Vi ber er enträget att inte avslöja för era vänner och
bekanta intrigens upplösning! Men meddela gärna era kompisar att denna skrift är
oumbärlig för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan. Ni kan då
lämpligen citera något av följande uttalanden om boken:

"En fantastiskt rolig bok!" H.A.

"Jag har aldrig haft så roligt, precis!" Sign. 'Hasse'

"En otroligt ?? bok!" Dagsnyheterna"

Varför knota... vi gör det frivilligt.

 

Rödslamning av logens vägg utförde vi när det var varmt nog i april och mestadels när väggen låg i skugga. Det är arbete nästan jämt med två gårdar men det livet har vi valt helt frivilligt. Andra strykningen kan bli nu till helgen om det är varmt och behagligt nog men hittills har maj varit kylig.

Samtidigt blommar det överallt och svalkan gör att blommorna står sig länge, narcisserna har blommat sen före påsk och några buketter har plockats in. Ormöga på bilden, är en marktäckare som nästan tar överhand i trädgården. Men tids nog ska den begränsas något  - men först målning. Livet är ett äventyr!

URBAN = ARTIG

I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".

Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?

Det kan väl ändå inte vara sant eller..?

I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga? 

Under årtusendenas gång har människor förändrat städer, men städerna har också förändrat människorna. Inte minst till tankesätt. Men krig har man inte alltid lyckats undvika gentemot oliktänkande och andra kulturer.

Mats/Mattias har namnsdag idag

Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig.  Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.

Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.

Foto:Aisog, Wikipedia

Dagsmeja som den beskrivs av en meteorolog kan du läsa HÄR.
Finns det vackrare ord i svenskan än dagsmeja?

Ett utdöende släkte

JORDBRUKARNAS GENOMSNITTLIGA ÅLDER 1999, 2020 och 2023.

• År 1999 fanns det ungefär 77 000 företag som var fysiska personer. Företagarnas genomsnittliga ålder var knappt 54 år.
• år 2020 fanns det ungefär 53 000 företag som var fysiska personer. Företagarens genomsnittliga ålder var 58,5 år.
• År 2023 fanns det 50 700 fysiska personer. Företagarens genomsnittliga ålder var 59,1 år. De senaste 25 åren har alltså genomsnittsåldern ökat med 5 år medan den ökat litet drygt ett halvår de senaste två åren.
  

 Här finns statistiken

Vilka ska producera vår föda framöver. Är laboratoriemat människans framtida räddning?
Kommer mat att bli en ännu mer markant klassfråga?

 

Torpet i skogen

 

Förra helgen när jag var ute och letade mossa till amarylliskrukorna passerade jag detta söta röda torp som låg i en öppning i skogen.

Här bodde någon permanent men inte i det gamla huset, kanske används detta som gäststuga eller som arbetshus av någon som distansarbetar. Torpet och det timrade uthuset var inte rivet trots att ett nybygge var uppfört helt nära vid något tillfälle. Ljuset var vackert, det var krispigt kallt och jag föll för den rofyllda platsen som passerades.

Verkliga barndomsminnen

Jag blev så innerligt glad då jag läste ett inlägg från i augusti på bloggen Äkta hem. Så väl beskrivet av Nina om glädjen över det som finns kvar efter en älskad människa.

Läs  Resa tillbaka till barndomen

 

 

Känner likadant över att mitt föräldrahem finns kvar som mitt.

Hushållets loggböcker

Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns åtta stycken plus en mindre som är äldst. Den mindre påbörjade pappa som 9-åring 1926, i den finns både text och teckningar.

De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.

De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.

Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Björkved

Av björkraden som fälldes blev det mycket ved. Björkved är guld värt då man värmer upp huset med vedeldning.

Behovet av att ta minuter finns då man har så mycket björk att kapa med kapverket och sen ska kubbarna klyva med yxa till lagom grova vedträn.

Arbete pågår. En rund vedkast är på gång att skapas men den övriga veden ladades så småningom in i vedboden. Sågspån blev det mycket av.

Runda vedtraven klar. (Men varför plast på toppen?)

Ser ni potatislandet där i bakgrunden. Så stora pärlann var det länge sedan jag såg hos privatpersoner, hos yrkesmässiga potatisodlare är de dock mycket större.

Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Invasiv jättebalsamin

Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.

Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.

Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten  och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.

Även här går gamm´vägen förbi. En gång i tiden, när detta fortfarande var en ganska fin lägda med bäcken rinnande till höger, var detta platsen för den årliga majbrasan.

Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.

*

Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.

(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)

Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?

Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.