Gräset är slaget med liar, sedan hopräfsat med träräfsa (harv sa mina föräldrar). Landskapsvård och byggnadsvård är nära förknippade med varandra. En sliplie med överarmsorv används på bilden, jag använde en gammal sliplie med kort orv och fick gå "vikt som en märla". Vi har var sitt överarmsorv men de finns på var sin släktgård - dessvärre. Min finns i norr. Slipstenar finns på båda platserna och detta år stod jag för slipningen av liebladen.
Så var det att växa upp på 50- och 60-talet med ett småbruk.
Grönan äng
Människan skådar med andakt hur hela naturen
kläder sig grön och sträcker små blomster mot skyn.
Vad skall icke då de helt vegetariska djuren
känna i dag inför denna aptitliga syn?
De har ältat sin sura konserv och sin cellulosa
men deras bedrövelses tid är omsider förbi.
De skall icke stå inne i båset och idissla prosa.
Nej, de skall tugga violer och skir poesi.
Alf Henrikson
11 maj 1958
Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? Förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022 kan ses via länken. Mjölkkossorna minskar i antal, köttkorna ökar. Mjölkbönderna gör en bra insats för oss alla men jag undviker att köpa Arlas produkter. Arla som nu är en svensk-dansk.tysk koncern. Norrmejerier och Grådö mejeri ligger annars närmast till hands.
Bra dag att bränna lite ris, grenar och kaprester från reglar. Disigt och fuktigt i marker och i luft.
Jag tänker på en liten behändig bok hemma i hyllan av Hasse Alfredson från 1961.
"En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett hörn av trädgården:
med mer än 20 illustr. i färg (färgerna är svart och vitt) av förf."
Åsså denna baksidestext:
"Detta är baksidan
Ni har just läst ut en bok - om ni har läst alla sidorna i rätt ordning - som har handlat
om ting ni aldrig anat förut. Vi ber er enträget att inte avslöja för era vänner och
bekanta intrigens upplösning! Men meddela gärna era kompisar att denna skrift är
oumbärlig för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan. Ni kan då
lämpligen citera något av följande uttalanden om boken:
"En fantastiskt rolig bok!" H.A.
"Jag har aldrig haft så roligt, precis!" Sign. 'Hasse'
"En otroligt ?? bok!" Dagsnyheterna"
I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".
Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?
Det kan väl ändå inte vara sant eller..?
I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga?
Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig. Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.
Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.
Vilka ska producera vår föda framöver. Är laboratoriemat människans framtida räddning?
Kommer mat att bli en ännu mer markant klassfråga?
Jag blev så innerligt glad då jag läste ett inlägg från i augusti på bloggen Äkta hem. Så väl beskrivet av Nina om glädjen över det som finns kvar efter en älskad människa.
Läs Resa tillbaka till barndomen
Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.
De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.
De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.
.jpg)
Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.
Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.
Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.
Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.
*
När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom
samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de
byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför
stor för att få med här på bloggen.
Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?
Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.
Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.
För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse.
Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet.
För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget.
En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.
På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.
Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.
Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.
Runda vedtraven klar. (Men varför plast på toppen?)
Ser ni potatislandet där i bakgrunden. Så stora pärlann var det länge sedan jag såg hos privatpersoner, hos yrkesmässiga potatisodlare är de dock mycket större.
Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.
Kommunens digitala marknadsföring vid E4.
Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.
Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.
Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.
Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.
*
Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.
(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)
Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?
Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.
Minns för ca 10 år den då vi hade besök av en ny bekant. När han såg stolarna undrade han om det verkligen var äkta Grythyttemöbler vi köpt, han var tvungen att konstatera det genom att spana in metallskyltarna som stolarna är behäftade med och kunde konstatera att så var fallet. Jag bara häpnade. Så oförställt sätt att på detta sätt ifrågasätta om vi verkligen hade råd med dessa utemöbler. Jag upphör numera aldrig att förvånas över människor här. Bordet som syns på bild är från min barndom och förblir kvar. Det används även när mattrasor såptvättas. Träytan är väldigt len på grund av det.
En annan sak som präglade denna sommar var att vi upplevde ljuden från tågen på Botniabanan samt från E4 så väl. Kanske var de ostliga och sydostliga vindarna förhärskande i somras? Eller kan det bero på de avverkningar som gjorts? Skog skapar normalt en naturlig ljudbarriär.
När jag tittar i föräldrarnas foton och hittar jag detta. Mamma har fotat byns brevbärare som kom cyklande med läderväskan fylld med post. Brevlådorna var många och alla var inte samlade i en klunga så det blev många stopp. Gullbrand var den siste brevbäraren här som cyklade, han dog 1984 enligt mina anteckningar och var då 77 år gammal. Han och hustrun Elise bodde norr i byn, ôppe Myra. Postkontoret låg i grannbyn och styrdes av Greta Edström. Posten och lanthandeln låg i samma byggnad som var uppförd på 50-talet centralt i byn.
Jag antar att Greta sorterade dagens post och Gullbrand var en av brevbärarna som hämtade den för utdelning. De var två viktiga personer för att Postverket skulle kunna hålla kommunikationsförmedlingen igång.
Det var trevligt att finna det här fotografiet! Igenkänningen är stor.
Kom på igår kväll att det vore väl trevligt att besöka en hembygdsgård idag när hembygdsgårdarnas dag infaller. Jag har haft stor glädje och fått inspiration och kunskap många gånger förr genom sådana besök runt om i landet. Som restaureringsarkitekt har viss kunskap om allmogens byggande och levnadssätt framträtt i sådana miljöer.
Letade på nätet efter en hembygdsgård förhållandevis nära. Hembygdsgårdar med icke uppdaterade sidor finns. Hembygdsgårdar som inte har öppet idag den 4/8 finns. Tänkte på Bjurholms hembygdsgård som jag inte besökt t ex men där pågår ingen aktivitet idag. Grundsunda har en fin och livlig förening men jag vill besöka något osett. Vindelns hembygdsgård blev lite för långt att åka idag. I norra Västerbotten har man ganska stor verksamhet, likaså söder om Ö-vik.
På N-lings kommuns hemsida kan man fortfarande idag läsa följande:
Artikeln publicerades 21 april 2023
Nordmalings Hembygdsförening och Hembygdsmuseum behöver hjälp!
Nordmalings hembygdsförening som bildades 1942 riskerar att läggas ner, tillsammans med det fina hembygdsmuseumet vid gamla prästgården.
Föreningen dräneras på medlemmar men än värre även på styrelseengagemang. Föreningen har stått utan ordförande sedan 2022 och övriga ledamöter börjar med ålderns rätt att trappa ner sitt engagemang.
Föreningen står nu inför det faktum att under 2023 antingen likvidera föreningen och med den även museiverksamheten och övrigt engagemang, eller att skyndsamt försöka finna en ny driven ordförande, fler engagerade ledamöter och förstås även fler medlemmar för att kunna driva och utveckla verksamheten för framtiden.
Nordmalings kommun har haft möte med kvarvarande styrelse i Hembygdsföreningen och tagit del av den akuta situation som verksamheten befinner sig i. Tillsammans gör vi nu en gemensam kraftansträngning att försöka vända utvecklingen hitta nytt engagemang och rädda kvar och utveckla verksamheten runt en stor del av vår gemensamma identitet och historia för kommande generationer och att stolt kunna skildra den för besökare till vår fina kommun.
Vill du vara med i styrelsen och utveckla hembygdsföreningen, framtida aktiviteter och hembygdsmuseet? Kontakta Bo Hultin på: billabo@telia.com eller 070-217 76 69
Vill du bli medlem i Nordmalings Hembygdsförening och stötta verksamheten? Kontakta Yvonne Eriksson på yvonneriksson@gmail.com.
Självfallet vill kommunen att hembygdsföreningen ska räddas. Risken är annars att det blir kommunen som får ta hand om föreningens byggnader och föremål. Om föreningen har räddats vet jag inte men kommunens upprop om hjälp (texten ovan) ligger kvar på deras hemsida ännu den 4 augusti 2024: https://www.nordmaling.se/nyhetsarkiv/2023-04-21-nordmalings-hembygdsforening-och-hembygdsmuseum-behover-hjalp
Så här står det när hembygdsgården googlas: permanent stängd. Men ett par timmar under de två marknadsdagarna sista veckan i juli var där öppet.
*
Jag vill hävda att intresset för den egna kulturhistorien, lokalhistorien är högre i södra och mellersta Sverige än här i norra Ångermanland, tråkigt nog. Det är kanske symptomatiskt för bygden här att ointresset för den egna "lilla" historien är knal. Jag märker av det i hembygden.
Är hembygdsrörelsen föråldrad och lever kvar på nådatid? Sveriges hembygdsförbund gör fina insatser för den lokala historien men jag gissar att medlemsantalet minskar. Har följt flera givande webinarier som förbundet ordnat, något som varit möjligt för mej som medlem i en hembygdsförening i Mälardalen. Information om föreläsningarna har jag fått som prenumerant av förbundets nyhetsbrev.
Heja hembygdsrörelsen! Slott och herresäten är även de fina besöksmål men allmogens träbyggnadskultur fördärvas lättare och är lika mycket värd att få överleva.
I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.
Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.
Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.
Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.
Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor
del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande
flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.
Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.
Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.
