Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.
Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.
Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.
Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan
Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor
del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande
flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.
Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.
Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.
Han är bra, Henrik Berggren. Han tillbringade mycket tid på mitt senaste och sista jobb före pension, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Så hans böcker är både välresearchade och välskrivna.
SvaraRaderaFrån krigsåren berättade min mamma hur hon fick ägg av min farmor, trots att det egentligen inte var tillåtet att lämna bort extraägg privat om de inte gick åt i det egna hushållet. De skulle levereras till någon central instans. Kodordet för ägg var prästkragar och farmor brukade ringa och säga att hon hade fina prästkragar, om mamma ville ha (eftersom all telefontrafik var manuellt kopplad på den tiden och lätt kunde avlyssnas). "Men", sa jag när mamma berättade det "vilket dåligt kodord på vintern!" Mamma svarade att på den tiden värpte hönsen inte på vintern, så kodordet funkade bra.
Karin, att författaren lagt ner mycket tid på forskning märks och därtill skriver han lättsamt. Kulturhändelser varvas med krigshändelser och jag tar till mej alltihopa.
RaderaTack för berättelsen om prästkrags-äggen. Ännu en detalj att lägga på minnet för min del!