Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Hyvling för hand med oxhyvel.
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Hammarslag hördes över nejden. Vi ville inte att spikpistol skulle användas, inte heller fasspont med spårad baksida.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Vi hann också kapa och klyva lite björkved som är bra att ha. Vedboden är tömd och skall få en invändig översyn och därefter fyllas på med ved allt eftersom.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
En av ventilationsgluggarna behövde muras med nytt rör och nät då det förstördes när de bakre delarna av betongbron revs. Så kalkbruk blandades till och röret murade min händige man på plats mellan grundens huggna granitstenar.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
Detta är en kartong med Reda glasskäppor direkt från leverantören någon gång på 30-talet. Vissa glasbehållare är inte ens uppackade ur skyddspapperet. Skäpporna är en gåva för många år sedan från en släkting till en byggmästare som var med och byggde upp folkhemmet i Stockholm med funktionalismens bostäder. I en av funkislägenheterna bodde jag.
De här skäpporna, eller några av dem, tänker jag ska komma till pass här i köket framöver. Jag sitter på en liten skatt.
Jag har inget emot snö. Det får gärna vara minusgrader så den stannar kvar. Jag har inget emot en sådan här utetermometer heller. Efter fönsterbytet har den här gamla termometern flyttats till det nya fönstret men fotot är från före bytet, det klumpiga fönstret syns i bild.
Byggnadsvård och val av termometrar till ett äldre hus hör ihop och är viktiga saker för en ann´.
I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.
De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.
"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.
"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.
Här slås de sista prästkragarna som fått stå för att fröa av sig.
"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."
Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.
Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.
"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?
(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."
Den regnade rätt mycket i norr våren och sommaren 2024. Fasadarbetena gick bra trots regn och snö i april, arbetena färdigställdes i slutet av maj månad. Vi hann också slå och ta upp allt hö på gården och sommarstugan i juli.
Det var fint och avkopplande att njuta av regnet genom fönstren.
Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.
Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.
Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag
hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill
återbruka den.
Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.
På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.
Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)
Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.
På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen.
Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.
Äldre stuprörsfäste med kon,svep och klammer
Kon och svep på plats.
Stupröret med skarp böj är nu fört innanför svepet och klamret slås i med en träbit som mellanlägg. Så här eleganta detaljer finns inte att köpa i byggvaruhandeln. (Googla stuprörsfäste.) Alltså är den äldre typens hantverk värda att bevara då det som bekant är detaljerna som gör det!!!
Knutlampan har kommit tillbaka på sin plats. En vanlig funkisglob med vitt glas från tiden då fasaderna masonitades 1950. Det får vara bra så.
Någon fasadbelysning passar inte in på detta hus, i mitt tycke förvärrar det husets utseende. Tycker man som jag om mörker blir det också väldigt fel med fasadbelysning.
Men det var inte för lampans skull jag tog fotot. Det var för kabeldragningen och elklamrens skull. Kabeln är en antennkabel (jaja, det är urmodigt) som även fanns tidigare, då målad med röd alkydoljefärg. Klamren är nya av vit plast med stålspik att fästa i väggen. Vid valet av dem var vi oeniga. Jag önskade några av plåt som kan målas, min "andra hälft" ville ha de som fanns hemma och tillgängliga i plast som inte går att måla med slamfärg. Byte till röd kabel hade inte heller varit fel.
Hade jag tänkt till tidigare hade annan typ av klammer kunnat köpas men när det blev bråttom fanns de inte dära Vall´n. Och att åka till en stad eller köpa via nätet hann vi inte då detta var på sluttampen av fasadarbetena och vi kunde jobba från ställning. Så jag smetade på slamfärg på hela härligheten, extraduttar på klamren. Färgen är redan borta. Det stör mej!
Då elbolaget grävde ner elkablarna för några år sen var jag bestämd med att elskåpet skulle sitta på lagårdsväggen. Gräventreprenören föreslog förstås att det skulle sitta på bostadshusets fasad mot väggen. Det skulle ha inneburit minst jobb för denne. Jag sa promt nej - inget förfulande vitt plåtskåp på den mest synliga delen av huset. Att mötas av detta antingen som boende eller gäst är en styggelse. Man kan eventuellt tycka att det är en liten oväsentlig detalj - men nej. Det är de små detaljerna som ger helheten och som är av betydelse för estetiken. Kan dock se att gräventreprenören fått sin vilja igenom på många fastighetsägares bostadshus.
Så här såg det ut i augusti 2016 då jag tydligt markerat och talat med entreprenören om var skåpet skulle sitta.
För ett par dagar sen blandade vi till kalkbruk för att användas till murning av ett ventilationshål i grunden som blev åtgånget då betongbron revs. Lösningen blev som då: ett ör täcks med finmaskigt stålnät inåt grunden. Röret stoppas i hålet i granitgrunden och muras fast med mindre naturstenar och kalkbruk. På vintern täpps öppningen igen för att förhindra kylan att vandra in i grunden. De finns fem ventilationsgluggar i den huggna granitgrunden och alla är utformade på samma sätt förutom källarens ena glugg som användes för att rulla in potatisskörden genom. Den har en annan utformning som jag kanske berättar om en annan gång för sådana lösningar lär vara på upphällningen eftersom man inte odlar sitt årsbehov av potatis längre.
Vi använde Finjas Kalkbruk E i 25 kg säck som innehåller släckt kalk och sand. Ingen cement. Till detta tillsätts endast vatten, bruket ska blandas länge och ordentligt. Gärna i tombola men någon sådan finns inte här på gården. Hade det varit ett "finare" projekt hade våtsläckt kalk använts, t ex Gotlandskalk eller Målarkalks våtsläckta. Våtsläckt kalkbruk har jag många års erfarenhet av som projektledare för restaureringar av byggnadsminnen.
Men - den färdiga kalk-sandblandningen finns i den välsorterade byggvaruhandeln, för oss innebar det att säcken köptes i Mälardalen.
Hydrauliskt kalkbruk är även det väldigt användbar.
Kalkbruket blir bara bättre om det får stå ett par dagar. Det ska vara klistrigt när det är klart och sitta fast på mursleven när den hålls upp och ner. När murningen är färdig ska kalkbruksytan vattnas regelbundet under några dagar för att härda långsamt och på djupet. Bruket kan sparas lääänge och blir inte sämre med tiden bara det står frostfritt och lufttätt. Ingen cement finns i kalkbruket.
Betongbron från 1950 forslades bort i oktober 2021 efter att farstukvisten rivits. Ventilationshålets rundel syns i betongklacken som bron vilade på. Denna var inte fastgjuten i granitsockeln, stenfoten, som väl var och kunde lätt bilas bort i sommar efter att den nya träbron fått maka på sig tillfälligt precis som under fasadbytet i våras. Nu är ventilationsgluggen fixad. Ordningen är återställd.
I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.
För lite sen levererades bräderna. Nu väntar de på att spikas på vägg. Och rödmyllas förstås. Alltid jobb, jobb, jobb... :-)
Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.
Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.
Valet föll på ett litet snickeriet som verkligen tillverkade väldigt fina och välgjorda fönster. Ytterbågar med restoverglas (härligt ojämnt, så olika dagens fönster med floatglas) och energiglas i innerbågar. Dom fönsterbågarna lyfts bort under varma årstiden (precis som de som tidigare satt här). Både ytterbågar och innerbågar är spröjsade. Hela processen har varit väldigt givande och trevlig.
Enbart ytterbågarna är med på fotot.
De fönster som togs bort var SP-snickeriers kopplade bågar med platta oprofilerade spröjsar i ytterbågen och floatglas. Formen på spröjsarna kommer sig av att persienner jalusier skulle passa in mellan rutorna. De där fönstren har länge funnits på listan att byta ut. Persienner passar inte heller in här på ett bostadshus från 1910-talet. Bytt är bytt och kommer aldrig mer tillbaka...
Men nu är det Fönsterrenoveringens dag så det passar det med en berättelse omrenoveringen /rekonstruktionen av stora köksfönstret på övervåningen. Det renoverades 2018, den tjänsten köpte vi. 1970 togs en luft bort till förmån för en balkongdörr och balkong.
Nu är balkongdörren borta och treluftsfönstret återställt. Fönstersmygarna ska naturligtvis byggas klara. Levar snickeri hjälpte oss med ny karm till de ytter- och innerbågar som omtänksamt nog fanns lagrade i ett av uthusen. Ett tack till föräldrarna i sin himmel! Fönsterbeslagen kompletterades från Eskilstuna Kulturbeslag. Bågarna behövde bara målas med linoljefärg.
Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.
Förra året gjordes den här fasaden vid och nu ser gavelfönstren likadan ut på båda sidor. Alla fönster på våning en trappa kom till 1948-50 då övervåningen inreddes för boende för en barnfamilj. Huset var då generationsboende som var vanligt här i bygden. Här i huset bodde den yngre familjen på 1 trappa. Fönstren är av mycket god kvalitet, de tillverkades av Kjell Strömbergs snickeri i Rundvik.
Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.
Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.
Årskrönika 2023. Den 2 maj påbörjades de fasadarbeten som fått vänta då de endast är estetiskt betingade. Allt sedan vi övertog hela ansvaret för fastigheten har det varit viktigt att ta hand om ekonomibyggnaderna som behövde vård. Nu var det bostadshusets tur och de fasadarbeten som jag planerat och projekterat sedan ett tag tillbaka, men som pandemin satte en liten käpp i hjulet för.
På Valborgsmässoafton körde vi upp till byn och med oss hade vi de nya fönster jag ritat. De lastades på vid det lilla fina uppländska snickeriet i samband med färden norrut. Upphandlingen av fönstertillverkare gjordes mycket noggrant, tog rätt lång tid - och slutresultatet blev mycket väl godkänt. De sju fönstren är av typen enkelbåge med lös innerbåge (som tas bort sommartid) precis som det var ursprungligen. I ytterbågarna sitter härligt vågigt restoverglas och i innerbågarna energiglas. Både ytter- och innerbågar har genomgående träspröjs.
I bilen fanns också några burkar slamfärg. Vi kom "hem"sent
på kvällen och hade hunnit se en hel del majbrasor under färden.
Den 2 maj restes byggställningar vid två fasader av Västerbottens bygghantverk som var det företag vi anlitat.
Den 3 maj kom leveransen med dubbelfasspont i två dimensioner med tjockleken 25 mm (1") och utan spårad baksida. Panelbrädorna beställde vi från Västmanland, med levererans via Bygma här i kommunen.
Samtidigt började rivning av det befintliga fasadmaterialet, Masonite med träläkt, och isolering med 45 mm glasfiberull inköpt mellan 1969-1973.
Panelen bar vi in under tak och strykningen med slamfärg körde igång. Allt målningsarbete skötte jag och min man till storspovens drillar och ladusvalornas kvittrande ankomst.
Den slamfärg som vi efter marknadsundersökning till slut hade valt var ljusröd och utan linoljeförstärkning.
På fotot har väggarna strippats och liggtimringen med laxknutar blev synlig och kunde inspekteras. Allt byggnadsarbete utfördes av Västerbottens Bygghantverk. Emil är timmerman med utbildning från Da Capo i Mariestad (sorteras nu in under Göteborgs universitet). Utbildningen är bra och man lär ut ett sätt att tänka kring restaurering som är hänsynsfull och varsam mot originalet vilket är viktigt för oss. De flesta andra byggnadsarbetare lär sig montering av byggmaterial, utan inriktning på byggnadsvård.
Västerbottens Bygghantverk anlitade två andra timmermän, Jorma och Gustaf, med samma arbets- och tänkesätt. De var ett bra gäng och det var tryggt "att lämna huset" i deras händer.
Här har 25 mm fasade Hunton-skivor spikats direkt på timringen och några spikreglar är på plats.
Att byta ut masonitskivorna till dubbelfasspont är noga överlagt och avvägningarna och masoniteutförandet kommer jag att beskriva i ett kommande inlägg.
Från ställningen målade jag ytterligare ett varv med ljusröd slamfärg och min händige man skötte målningen med linoljefärg. Vi körde igång på kvällarna när byggarbetena var färdiga för dagen, ljuset och temperaturen var perfekt för det. Här är fönster på bottenvåningen bytta, fasaderna rödfärgade och foder med listverk linoljestrukna med bruten vit kulör.
Att se försommaren så sakteliga slå ut var bara det en gammal dröm. Det var länge sedan jag var här uppe i 6 veckor på raken. Snön smälte och björkarnas grönska slog ut, rödblärorna blommade i cerise och maskrosorna i gult.
Slamfärg är väldigt dryg samt trevlig att måla med. En gammal kaffeburk av plåt med järntråd som handtag passade till den frekvent använda anstrykaren/rödfärgspenseln som tar upp mycket färg i borsten. De gamla hornsuggorna näns jag inte använda :-)
Utformningen av midjelisten/mittelbandet samt konsolerna var det som krävde mest tankearbete på plats eftersom deras utformning var inte färdiglöst. Jag ville inte ha alltför pråliga och bondbarockiga konsoler vid fönstren och diskuterade detta med Emil som var till stor hjälp i beslutet. Det blev stillsammare empireformade konsoler till slut som min man såg och fotograferade i Umeå. När det gäller färgbytena hade jag ett gammalt hus i kommunen som förlaga. Självklart är allt dokumenterat både i ord, bild, kostnader. Att vara projektledare för arbete på sitt eget hus var
stimulerande. Alltihop gick över förväntan och förhoppningsvis går nästa etapp lika
elegant bra. Dessutom stod vädret oss bi.
När den här etappen var klar och arbetsplatsen avvecklad sa en av timmermännen
att det varit kul att arbeta med ett så nördigt projekt. - Nördigt? undrade jag. - Ja, att få använda hammare och spik.
En av många saker jag ansåg viktigt och
därför skrivit in i arbetsbeskrivningen var just detta, spikpistol skulle
inte användas utan hammare och blank trådspik. Morfar använde klippspik
på sin tid.
*
På ett litet väggavsnitt visste jag att panelen från 1913 var kvar under masoniten, det hade jag förhört mig om med pappa långt innan han dog. För två år sedan öppnade vi upp och se, där fanns originalpanelen. Det var bara att mäta upp och därefter beställa likadan.
Sommaren 2021 förbereddes fasadarbetena på så vis att vi rev farstukvisten från 80-talet som jag aldrig tyckt om.
Ny träbro snickrades av Jorma på Ledusjö timmerhus i oktober 2021 efter min ritning. En traditionell västerbottnisk träbro (entrétrappa).
*
Att välja hantverkare från Västerbotten var självklart. Det finns så många fler kompetenta hantverkare som kan äldre byggnadsteknik nu än då vi startade byggnadsvårdsarbetena med syllbyte på rökbastun 2009. Men det är svårare att känna till hantverkare, snickare,
timmermän, byggvaruleverantörer här i norr än i Mellansverige där jag
byggt upp ett kontaktnät med olika kategorier inom byggbranschen. Här befinner jag mig endast den del av året som är min fritid. Byggnadsvård Norr, vars medlemmar restaurerar byggnadsverk och kulturmiljöer, var till god hjälp när det gällde att finna timmermän.
