Denna sommar togs nappatag med vedboden och den blev klar till 98%. Ett par lastpallar fattas.Utrymmet har jordgolv och ovanpå detta låg någon slags skivor av plast. De lyftes bort och jorden jämnades till, skivorna lades tillbaka. (Tidigare låg granslanor tätt, tätt på golvet - en vanlig lösning förr i tiden. Den lösningen finns kvar i huven, f d gödselrummet och jag är mån om att den bevaras.)
Med domkraft kunde vi lyfta och flytta några stolpar som var i vägen och som bär den extra insatta takbjälken. Sedan nedre fotot togs har hela golvet täckts med lastpallar på betongplattor vid skarvarna och med papp som mellanlägg.
Förra säsongen tog veden som fanns här sedan den tidigare generationen slut så nu kan vi börja stapla/lada ved här. Hitintills har den ved vi själva fällt, kapat och kluvit travats i hölage, alltså en tillfällig lösning.
Juli månad var extremt varm längs Norrlandskusten. Att arbeta i sitt anletes svett var inte alltför behagligt. Vi fann ut att vedboden var det utrymme på gården som var svalast om dagarna och där fanns dessutom hade en tillfällig sittplats - perfekt för kaffepauser :-)
Här skruvas ett par nockplåtar fast. Takarbetaren har endast "spiskroken att hålla sig i". Det var ingen fara på taket men numera har ändå en säkerhetslina för arbeten på högre höjd införskaffats.
Årets slåttanna genomfördes och när gräset torkat till väldoftande hö kördes alltihopa till "tippen". Sorgligt, men det är så det går till nu för tiden - såvida höet inte bränns. "Summer at the countryside" som det står på skjortryggen är inte alltid så upplyftande.
I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj.
De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.
Nån liten skogspromenad hanns med.
Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.
Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)
Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong.
Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.
Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.
Tillägg:
Har ni hittat till det här Instakontot: @renoveringsraseriet ?
Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.
Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den
byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den
upp för allmänheten
Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.
Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.
Koncentration hos smeder, flicka och pojke.
Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.
En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.
Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.
Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.
*
Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades.
!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.
*
Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!
Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.
Vedboden, som finns i anslutning till ladugårdsporten, är tömd och veden är staplad under tak på annat håll.
För just nu pågår ett projekt med att ge vedboden ett nytt enkelt golv. Ett litet men viktigt sommarprojekt.
Att det ska behövas eldas vedbrasor för värmens skull verkar lite absurt när utetemperaturen visar 28-29 grader och vinterstormarna känns avlägsna. Men vänta bara... att i värmen planera för kyla är framförhållning.
Rödslamning av logens vägg utförde vi när det var varmt nog i april och mestadels när väggen låg i skugga. Det är arbete nästan jämt med två gårdar men det livet har vi valt helt frivilligt. Andra strykningen kan bli nu till helgen om det är varmt och behagligt nog men hittills har maj varit kylig.
Samtidigt blommar det överallt och svalkan gör att blommorna står sig länge, narcisserna har blommat sen före påsk och några buketter har plockats in. Ormöga på bilden, är en marktäckare som nästan tar överhand i trädgården. Men tids nog ska den begränsas något - men först målning. Livet är ett äventyr!
Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Hyvling för hand med oxhyvel.
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Hammarslag hördes över nejden. Vi ville inte att spikpistol skulle användas, inte heller fasspont med spårad baksida.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Vi hann också kapa och klyva lite björkved som är bra att ha. Vedboden är tömd och skall få en invändig översyn och därefter fyllas på med ved allt eftersom.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
En av ventilationsgluggarna behövde muras med nytt rör och nät då det förstördes när de bakre delarna av betongbron revs. Så kalkbruk blandades till och röret murade min händige man på plats mellan grundens huggna granitstenar.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
Detta är en kartong med Reda glasskäppor direkt från leverantören någon gång på 30-talet. Vissa glasbehållare är inte ens uppackade ur skyddspapperet. Skäpporna är en gåva för många år sedan från en släkting till en byggmästare som var med och byggde upp folkhemmet i Stockholm med funktionalismens bostäder. I en av funkislägenheterna bodde jag.
De här skäpporna, eller några av dem, tänker jag ska komma till pass här i köket framöver. Jag sitter på en liten skatt.
Jag har inget emot snö. Det får gärna vara minusgrader så den stannar kvar. Jag har inget emot en sådan här utetermometer heller. Efter fönsterbytet har den här gamla termometern flyttats till det nya fönstret men fotot är från före bytet, det klumpiga fönstret syns i bild.
Byggnadsvård och val av termometrar till ett äldre hus hör ihop och är viktiga saker för en ann´.
I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.
De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.
"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.
"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.
Här slås de sista prästkragarna som fått stå för att fröa av sig.
"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."
Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.
Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.
"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?
(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."
