Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.

Varför???

"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.

"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.

 

Här slås de sista prästkragarna som fått stå för att fröa av sig.

"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."

Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.

Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom  åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.

"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?

(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."

Sommarregn

 Den regnade rätt mycket i norr våren och sommaren 2024. Fasadarbetena gick bra trots regn och snö i april, arbetena färdigställdes i slutet av maj månad. Vi hann också slå och ta upp allt hö på gården och sommarstugan i juli. 

Det var fint och avkopplande att njuta av regnet genom fönstren.

Fönsterbleck

Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.

Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.

Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill återbruka den.

Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.

På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.

Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)

Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.

På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen. 

Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade  alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.

Äldre stuprörsfäste med kon,svep och klammer

Kon och svep på plats.

Stupröret med skarp böj är nu fört innanför svepet och klamret slås i med en träbit som mellanlägg. Så här eleganta detaljer finns inte att köpa i byggvaruhandeln. (Googla stuprörsfäste.) Alltså är den äldre typens hantverk värda att bevara då det som bekant är detaljerna som gör det!!!

Knutlampa, elklammer och elskåp.

Knutlampan har kommit tillbaka på sin plats. En vanlig funkisglob med vitt glas från tiden då fasaderna masonitades 1950. Det får vara bra så.

Någon fasadbelysning passar inte in på detta hus, i mitt tycke förvärrar det husets utseende. Tycker man som jag om mörker blir det också väldigt fel med fasadbelysning.

Men det var inte för lampans skull jag tog fotot. Det var för kabeldragningen och elklamrens skull. Kabeln är en antennkabel (jaja, det är urmodigt) som även fanns tidigare, då målad med röd alkydoljefärg. Klamren är nya av vit plast med stålspik att fästa i väggen. Vid valet av  dem var vi oeniga. Jag önskade några av plåt som kan målas, min "andra hälft" ville ha de som fanns hemma och tillgängliga i plast som inte går att måla med slamfärg. Byte till röd kabel hade inte heller varit fel.

Hade jag tänkt till tidigare hade annan typ av klammer kunnat  köpas men när det blev bråttom fanns de inte dära Vall´n. Och att åka till en stad eller köpa via nätet hann vi inte då detta var på sluttampen av fasadarbetena och vi kunde jobba från ställning. Så jag smetade på slamfärg på hela härligheten, extraduttar på klamren. Färgen är redan borta. Det stör mej!

 

Då elbolaget grävde ner elkablarna för några år sen var jag bestämd med att elskåpet skulle sitta på lagårdsväggen. Gräventreprenören föreslog förstås att det skulle sitta på bostadshusets fasad mot väggen. Det skulle ha inneburit minst jobb för denne. Jag sa promt nej - inget förfulande vitt plåtskåp på den mest synliga delen av huset. Att mötas av detta antingen som boende eller gäst är en styggelse. Man kan eventuellt tycka att det är en liten oväsentlig detalj - men nej. Det är de små detaljerna som ger helheten och som är av betydelse för estetiken. Kan dock se att gräventreprenören fått sin vilja igenom på många fastighetsägares bostadshus.

Så här såg det ut i augusti 2016 då jag tydligt markerat och talat med entreprenören om var skåpet skulle sitta.

Kalkbruk

För ett par dagar sen blandade vi till kalkbruk för att användas till murning av ett ventilationshål i grunden som blev åtgånget då betongbron revs. Lösningen blev som då: ett ör täcks med finmaskigt stålnät inåt grunden. Röret stoppas i hålet i granitgrunden och muras fast med mindre naturstenar och kalkbruk. På vintern täpps öppningen igen för att förhindra kylan att vandra in i grunden. De finns fem ventilationsgluggar i den huggna granitgrunden och alla är utformade på samma sätt förutom källarens ena glugg som användes för att rulla in potatisskörden genom. Den har en annan utformning som jag kanske berättar om en annan gång för sådana lösningar lär vara på upphällningen eftersom man inte odlar sitt årsbehov av potatis längre.

Vi använde Finjas Kalkbruk E i 25 kg säck som innehåller släckt kalk och sand. Ingen cement. Till detta tillsätts endast vatten, bruket ska blandas länge och ordentligt. Gärna i tombola men någon sådan finns inte här på gården. Hade det varit ett "finare" projekt hade våtsläckt kalk använts, t ex Gotlandskalk eller Målarkalks våtsläckta. Våtsläckt kalkbruk har jag många års erfarenhet av som projektledare för restaureringar av byggnadsminnen. 

Men - den färdiga kalk-sandblandningen finns i den välsorterade byggvaruhandeln, för oss innebar det att säcken köptes i Mälardalen.

Hydrauliskt kalkbruk är även det väldigt användbar.

Kalkbruket blir bara bättre om det får stå ett par dagar. Det ska vara klistrigt när det är klart och sitta fast på mursleven när den hålls upp och ner. När murningen är färdig ska kalkbruksytan vattnas regelbundet under några dagar för att härda långsamt och på djupet. Bruket kan sparas lääänge och blir inte sämre med tiden bara det står frostfritt och lufttätt. Ingen cement finns i kalkbruket.

Betongbron från 1950 forslades bort i oktober 2021 efter att farstukvisten rivits. Ventilationshålets rundel syns i betongklacken som bron vilade på. Denna var inte fastgjuten i granitsockeln, stenfoten, som väl var och kunde lätt bilas bort i sommar efter att den nya träbron fått maka på sig tillfälligt precis som under fasadbytet i våras. Nu är ventilationsgluggen fixad. Ordningen är återställd.

Sågat virke

 

I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.

För lite sen levererades bräderna. Nu väntar de på att spikas på vägg. Och rödmyllas förstås. Alltid jobb, jobb, jobb... :-)

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.

Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.

Valet föll på ett litet snickeriet som verkligen tillverkade väldigt fina och välgjorda fönster. Ytterbågar med restoverglas (härligt ojämnt, så olika dagens fönster med floatglas) och energiglas i innerbågar. Dom fönsterbågarna lyfts bort under varma årstiden (precis som de som tidigare satt här). Både ytterbågar och innerbågar är spröjsade. Hela processen har varit väldigt givande och trevlig.

 

 

Enbart ytterbågarna är med på fotot.

De fönster som togs bort var SP-snickeriers kopplade bågar med platta oprofilerade spröjsar i ytterbågen och floatglas. Formen på spröjsarna kommer sig av att persienner jalusier skulle passa in mellan rutorna. De där fönstren har länge funnits på listan att byta ut. Persienner passar inte heller in här på ett bostadshus från 1910-talet. Bytt är bytt och kommer aldrig mer tillbaka...

Men nu är det Fönsterrenoveringens dag så det passar det med en berättelse omrenoveringen /rekonstruktionen av stora köksfönstret på övervåningen. Det renoverades 2018, den tjänsten köpte vi. 1970 togs en luft bort till förmån för en balkongdörr och balkong.

Nu är balkongdörren borta och treluftsfönstret återställt. Fönstersmygarna ska naturligtvis byggas klara. Levar snickeri hjälpte oss med ny karm till de ytter- och innerbågar som omtänksamt nog fanns  lagrade i ett av uthusen. Ett tack till föräldrarna i sin himmel! Fönsterbeslagen kompletterades från Eskilstuna Kulturbeslag. Bågarna behövde bara målas med linoljefärg.

Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.

Förra året gjordes den här fasaden vid och nu ser gavelfönstren likadan ut på båda sidor. Alla fönster på våning en trappa kom till 1948-50 då övervåningen inreddes för boende för en barnfamilj. Huset var då generationsboende som var vanligt här i bygden. Här i huset bodde den yngre familjen på 1 trappa. Fönstren är av mycket god kvalitet, de tillverkades av Kjell Strömbergs snickeri i Rundvik.

Att se rött

 ... gör mig glad!

Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.

Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.

Fasadmålning och färgval då - 1992.

Fasadarbeten 2023

Årskrönika 2023.
Den 2 maj påbörjades de fasadarbeten som fått vänta då de endast är estetiskt betingade. Allt sedan vi övertog hela ansvaret för fastigheten har det varit viktigt att ta hand om ekonomibyggnaderna som behövde vård. Nu var det bostadshusets tur och de fasadarbeten som jag planerat och projekterat sedan ett tag tillbaka, men som pandemin satte en liten käpp i hjulet för.

 

På Valborgsmässoafton körde vi upp till byn och med oss hade vi de nya fönster jag ritat. De lastades på vid det lilla fina uppländska snickeriet i samband med färden norrut. Upphandlingen av fönstertillverkare gjordes mycket noggrant, tog rätt lång tid - och slutresultatet blev mycket väl godkänt. De sju fönstren är av typen enkelbåge med lös innerbåge (som tas bort sommartid) precis som det var ursprungligen. I ytterbågarna sitter härligt vågigt restoverglas och i innerbågarna energiglas. Både ytter- och innerbågar har genomgående träspröjs.

I bilen fanns också några burkar slamfärg. Vi kom "hem"sent på kvällen och hade hunnit se en hel del majbrasor under färden.

Den 2 maj restes byggställningar vid två fasader av Västerbottens bygghantverk som var det företag vi anlitat.

 

Den 3 maj kom leveransen med dubbelfasspont i två dimensioner med tjockleken 25 mm (1") och utan spårad baksida. Panelbrädorna beställde vi från Västmanland, med levererans via Bygma här i kommunen.

Samtidigt började rivning av det befintliga fasadmaterialet, Masonite med träläkt, och isolering med 45 mm glasfiberull inköpt mellan 1969-1973.

Panelen bar vi in under tak och strykningen med slamfärg körde igång. Allt målningsarbete skötte jag och min man till storspovens drillar och ladusvalornas kvittrande ankomst.

Den slamfärg som vi efter marknadsundersökning till slut hade valt var ljusröd och utan linoljeförstärkning.

 

På fotot har väggarna strippats och liggtimringen med laxknutar blev synlig och kunde inspekteras. Allt byggnadsarbete utfördes av Västerbottens Bygghantverk. Emil är timmerman med utbildning från Da Capo i Mariestad (sorteras nu in under Göteborgs universitet). Utbildningen är bra och man lär ut ett sätt att tänka kring restaurering som är hänsynsfull och varsam mot originalet vilket är viktigt för oss. De flesta andra byggnadsarbetare lär sig  montering av byggmaterial, utan inriktning på byggnadsvård.

Västerbottens Bygghantverk anlitade två andra timmermän, Jorma och Gustaf, med samma arbets- och tänkesätt. De var ett bra gäng och det var tryggt "att lämna huset" i deras händer.

 

Här har 25 mm fasade Hunton-skivor spikats direkt på timringen och några spikreglar är på plats.

Att byta ut masonitskivorna till dubbelfasspont är noga överlagt och avvägningarna och masoniteutförandet kommer jag att beskriva i ett kommande inlägg.

Från ställningen målade jag ytterligare ett varv med ljusröd slamfärg och min händige man skötte målningen med linoljefärg. Vi körde igång på kvällarna när byggarbetena var färdiga för dagen, ljuset och temperaturen var perfekt för det. Här är fönster på bottenvåningen bytta, fasaderna rödfärgade och foder med listverk linoljestrukna med bruten vit kulör.

 

Att se försommaren så sakteliga slå ut var bara det en gammal dröm. Det var länge sedan jag var här uppe i 6 veckor på raken. Snön smälte och björkarnas grönska slog ut, rödblärorna blommade i cerise och maskrosorna i gult.

Slamfärg är väldigt dryg samt trevlig att måla med. En gammal kaffeburk av plåt med järntråd som handtag passade till den frekvent använda anstrykaren/rödfärgspenseln som tar upp mycket färg i borsten. De gamla hornsuggorna näns jag inte använda :-)

Utformningen av midjelisten/mittelbandet samt konsolerna var det som krävde mest tankearbete på plats eftersom deras utformning var inte färdiglöst. Jag ville inte ha alltför pråliga och bondbarockiga konsoler vid fönstren och diskuterade detta med Emil som var till stor hjälp i beslutet. Det blev stillsammare empireformade konsoler till slut som min man såg och fotograferade i Umeå. När det gäller färgbytena hade jag ett gammalt hus i kommunen som förlaga. Självklart är allt dokumenterat både i ord, bild, kostnader. Att vara  projektledare för arbete på sitt eget hus var stimulerande. Alltihop gick över förväntan och förhoppningsvis går nästa etapp lika elegant bra. Dessutom stod vädret oss bi.

 

När den här etappen var klar och arbetsplatsen avvecklad sa en av timmermännen att det varit kul att arbeta med ett så nördigt projekt.
- Nördigt? undrade jag.
- Ja, att få använda hammare och spik.

En av många saker jag ansåg viktigt och därför skrivit in i arbetsbeskrivningen var just detta, spikpistol skulle inte användas utan hammare och blank trådspik. Morfar använde klippspik på sin tid.

*

 

På ett litet väggavsnitt visste jag att panelen från 1913 var kvar under masoniten, det hade jag förhört mig om med pappa långt innan han dog. För två år sedan öppnade vi upp och se, där fanns originalpanelen. Det var bara att mäta upp och därefter beställa likadan.

Sommaren 2021 förbereddes fasadarbetena på så vis att vi rev farstukvisten från 80-talet som jag aldrig tyckt om.

Ny träbro snickrades av Jorma på Ledusjö timmerhus i oktober 2021 efter min ritning. En traditionell västerbottnisk träbro (entrétrappa).

*

Att välja hantverkare från Västerbotten var självklart. Det finns så många fler kompetenta hantverkare som kan äldre byggnadsteknik nu än då vi startade byggnadsvårdsarbetena med syllbyte på rökbastun 2009. Men det är svårare att känna till hantverkare, snickare, timmermän, byggvaruleverantörer här i norr än i Mellansverige där jag byggt upp ett kontaktnät med olika kategorier inom byggbranschen. Här befinner jag mig endast den del av året som är min fritid. Byggnadsvård Norr, vars medlemmar restaurerar byggnadsverk och kulturmiljöer, var till god hjälp när det gällde att finna timmermän.

Nytt år

 

Vilket innehållsrikt  år det varit. De här bilderna är från januari 2023 och sedan dess har mängder med snö fallit och mycket vatten runnit under broarna.

Gott Nytt!

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Hästskosöm

Föriti´n var det inte säkert att samtliga fönsterbågar var öppningsbara.

De hängde inte på gångjärn och hade inte stängningsbeslag. Bågarna var fastspikade, ofta med hästskosöm. Fotot ovan visar ett fönster på Ersk-Matsgården i Hassela.

 

Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.

På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.

Den mittersta ytterbågen är fäst med hästskosöm och inte öppningsbar.

Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.

Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.

Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!

Superenkelt underhåll

 

 Inoljning av utsida dörrblad pågår.

Detta är sommarstugans ytterdörr med karosseripanel. Den målades 2010 med ny linoljefärg. Sommaren 2017 strök jag den med linolja. En dag under sommaren som gick inoljades den ånyo med linolja. Det är ett bra sätt att fräscha upp linoljefärg och låta den fortsätta att skydda karosseripanelen. Busenkelt.

Jag brukar göra på samma sätt med utsidan av fönsterbågarna i permanentboendet. Enklare och snabbare underhåll / byggnadsvård får man leta efter.

Ljusinfall av olika sort

 

Husets ögon 2023 vs 1972. Den som har ögon att se med, hen ser skillnaden.

 

 

Ordningen återställd.

Restaureringskonst

Vårt äldre byggnadsbestånd står inför omställningar. Kungl. Konsthögskolan i Stockholm erbjuder vidareutbildningskurser på avancerad nivå i Restaureringskonst år 2023 :

RESTAURERINGSKONST

 

EKLEKTICISM VID SEKELSKIFTET 1900

Arkitekturen och den byggda miljön utgör en del av ett fysiskt arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Restaureringskonst innebär att utifrån en arkitektonisk och konstnärlig praktik synliggöra, beskriva och utveckla kulturarvet så att detta kan bestå och stärkas över tid. I kursen fördjupar vi oss i hur och på vilka sätt kulturhistoriska värden kan lyftas in i framtiden och hur vårt byggnadsarv kan bidra till att möjliggöra ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Genom att kritiskt granska olika bevarandefrågor utvecklar vi tillsammans restaureringskonstens kunskapsfält och stärker disciplinens relevans. Under läsåret studerar vi eklekticism vid förra sekelskiftet och undersöker vilka utmaningar detta relativt stora byggnadsbestånd står inför idag.

 

OMBYGGNADSKULTUR

 

ARKITEKTUR I OMPRÖVNINGENS TID

Årets fokus för Ombyggnadskultur är postmodernismen. Byggnadsbeståndet från denna tidsperiod är mycket omfattande och står idag inför stora utmaningar. Det korta avståndet i tid gör det svårt att värdera de kvaliteter som finns inneboende i dessa miljöer. Kursen Ombyggnadskultur sätter fokus på postmodernismens byggnadsbestånd för att pröva och skapa förståelse för tidsepoken och dess utvecklingspotential inför framtiden.

 

RESTAURERINGSKONST 

 

FÖRDJUPNINGSKURS

Du som tidigare har läst restaureringskonst får nu möjligheten att bidra med din kunskap och fördjupa den i en studie av restaureringsfältets metodik. I kursen ställer vi oss frågan och diskuterar: Får behovet av omställning till ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten eller kan restaureringskonstens metoder rent av vara en katalysator för nya synsätt i samhällsdiskussionen?

Som arkitekt blir man aldrig färdig med sin kunskap. Postmodernismen var i sin höjdpunkt det decennium jag tog examen. Att förstå den riktningens både stil och teori helt och fullt under samtiden var inte helt lätt trots tidskrifter, diskussioner, studieresor och utövad arkitektpraktik på ett väletablerat arkitektkontor.

Visst vore det intressant att gå kursen i Ombyggnadskultur just därför. Med den smala tidskriften Magasin Tessin - Tidskrift för arkitektur, estetik och miljökritik, som jag prenumererade på, som bredvidläsning. Något som jag menar var av godo med postmodernismen var att antikens byggnadselement  blev högaktuella igen. Ytlighet och defragmentering av tillvaron innebar dock att det var svårt att finna kärnan i postmodernismen, den saknades.