Visar inlägg med etikett kulturhistoria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kulturhistoria. Visa alla inlägg

24 maj 2025

Hyvlad spån

 
Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.


Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.

29 april 2025

Sakfel i justerat protokoll

Vid förra årets byastämma lyfte jag frågan om vägstenen som utgör gräns mellan vår by och grannbyn. Jag fick med mej de närvarande på att stenen, som fallit under vinterns plogning, skulle resas upp. Samtidigt framkom andra meningar om vad stenen representerade: hörnangivelse av ett hemman eller en sten vilken som helst, som Gunnar Th rest någon gång under 1900-talet. Jag hävdar med bestämdhet att det är en gränssten mellan byarna som restes i samband med laga skiftet. Det är väl nästan alltid som en gräns passerar över en väg, något som sekreteraren ansåg som en märklig lösning  – jag förstod verkligen inte det resonemanget.

Ett skiftes gränser och hörn brukar markeras med rösen om gränser ö h t är markerade. En högre huggen konisk sten satte knappast en hemmansägare här i byn upp som markering av sitt hemman.


Detta är en nutida vägskylt som markerar var orten, i detta fall Munsö, börjar. En ortnamnsskylt, en nutida gränsmarkering.

En fallen gränssten. I stämmoprotokollet står:
"Råstenen efter gamla riksväg 13 bakom Hallberget har plogats ikull. Stenen behöver resas upp. Robert och Mats fixar det.”


Stenen vid gamla Kustlandsvägen är nu rest och man får hoppas att den står sig genom flera vintrars plogning. För mej är detta ett kulturminne att bevara. Vi är inte bortskämda med bevarade kulturminnen i den här trakten. Och bryr sig ingen så kommer stenen och den kunskap som följer med dess existens, snart även den att vara glömd. Norrland är ibland betraktat som kulturlöst i jämförelse med landets södra delar. Det må vara sant eller osant.


Nåväl, i stämmoprotokollet står att stenen står ”efter gamla riksväg 13” vilket är alldeles galet.


Sekreterare R. är inte född och uppväxt här i byn, bor inte heller här. Okej, han måste ha blandat ihop vägarna. Men när det gäller justeringspersonerna Erik J (född 1942) och Jan R (född 1948) borde kunskapen om de två skilda vägarna finnas!

Men båda dessa äldre herrar har justerat protokollet utan kommentar, utan att rätta till sakfel. Gamla riksväg 13 är inte detsamma som Kustlandsvägen. och jag funderar över vad som kan vara anledning till att justeringspersonerna inte kommenterat/rättat protokollet:

•    Okunskap om de två vägarnas benämningar.
•    Okunskap om vad justering av protokoll innebär.
•    Inte vågat ändra ett sakfel för att inte bli betraktade som besvärliga individer. Viktigt att hålla sig väl         med sekreteraren och styrelsen och det tror man sig göra genom att inte justera alls.
•    Ingen av dem hade läst protokollet (namnunderskrifter saknas).
•    Annat som jag inte inser för tillfället.

Stämmoprotokoll är/blir historiska dokument. Om 50 år undrar någon vilken sten som menades, det finns ingen gränssten vid Riksväg 13. I dagsläget finns där bara en blå plåtskylt med ortnamn.

*

Kustlandsvägen är från 1600-talet och grusvägen slingrar sig fram genom landskapet eftersom man värnade om den odlingsbara marken. Den kom till under drottning Kristinas tid då postväsendet byggdes upp och det skulle vara lätt att förflytta sig längs Norrlandskusten. Kustlandsvägen har ett betydande kulturhistoriskt värde. När Carl von Linné gjorde sin första resa 1732, den lappländska, red han fram här genom byn på Kustlandsvägen.

Riks 13 genom byn är den asfalterade AK-väg som invigdes 1942. Arbetslöshetskommissionens beredskapsjobb gav arbetstillfällen under 1930-talets depression, och spikraka vägar drogs genom landskapet oberoende om det var åkermark eller inte, dynamit hade uppfunnits och berghällar kunde sprängas bort för att plana ut vägen där så behövdes. I vissa delar ligger Kustlandsvägens sträckning som grund för Riksväg 13.

Så här ser ekonomiska kartan ut idag. Den blå ringen markerar var vägstenen står, den tjocka streckprickade linjen utgör gräns mellan två byar. Platsen ser likadan ut idag som på kartan från laga skiftet 1865.

*

Nyfiken som jag är har jag samlat på mej erfarenhet av många gränsstenar, milstolpar, rågångsrösen, femstenarör och annat som har med äldre gränsdragning att göra. Här nedan är två av alla dessa.

Nyligen gjorde jag en vårutflykt i försommaren till Åsa gravfält på Selaön, Sveriges största insjöö. Backsippor och mandelblom blommade grant. Sen tog jag vägen mot Mälsåkers slott för att beskåda den unika milstenen som inte är en sten utan en rödfärgad kraftig träplatta. Den är klassad som fornminne och den enda som finns kvar i länet.

Gränsstenen här nedanför finns i Östergötland:

Överst t.v.   Vifolka härad inhugget i stenen                 Överst t.h.     Malexander s-n (socken)                                                                                                                              År 1929

Nere t.v. Se så smart stenen är huggen – den är ställd på diagonalen med spetsen mot vägen, spetsen markerar i vilken riktning gränsen går. Således tvärs över vägen. De inhuggna ortnamnen  är läsbara från båda hållen.

Nere t.h. Översikt där den asfalterade vägen skymtar. Så här noggrant har Wikipedia beskrivit Vifolka härad.

22 april 2025

Buona Pasqua

Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".

På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.



På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.

S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal. 

Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.

Detalj av basilikan ovan.

Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.

Lundasamtal för människor som levt ett  urbant liv sedan generationer.

Från gamla stan med vy över den nyare delen.
*

Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.

Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)





Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.

Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧

Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.

10 april 2025

Åkermynta

Efter mammas bortgång brukade pappa koka köttsoppa. Det var en av hans favoriträtter som han själv lagade till. Men utan klimp som mamma gjorde, det var väl lite krångligare tyckte han. Till köttsoppa skulle åkermynta användas som en krydda, enligt föräldrarna.

En tuva åkermynta hade räddats från Degermyra vars lägdor höll på att växa igen, skog-gå. (Jag minns att höet brukade skördas där in på 1960-talet.) Åkermyntan finns knappast kvar i det som nu blivit skogslandskap igen, Degermyran är den del av byn som dikades ut lagom till storsvagåret 1867. Den tuva som planterades nere på hustomten finns inte heller kvar, när pappa så småningom började med gräsklippare motades den bort. Tror knappast att åkermynta växer på någon plats i byn idag.

Från Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 88 * 1. Växtens översta del * 2. En tvåkönad blomma, sedd från sin högra sida.

30 mars 2025

Tankar från renässansen

En 49-åring skrev detta brev år 1353:


Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero! Att jag behållit den så länge beror på den fullständiga bristen på intelligenta avskrivare, vilken över huvud gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt. Ty är det en bok som på grund av sitt ämne ligger en smula över det lättbegripliga, blir den icke längre avskriven och går slutligen helt och hållet under. Så ha vi så småningom tappat bort de rikaste och skönaste frukter av härliga andars mödor, frukter som jag ej tvekar att räkna för det värdefullaste denna världen har att bjuda. Dessa förluster äro sannerligen mycket beklagansvärdare än att det delphiska oraklet tystnat, som Lucanus ansåg vara sin tidsålders största förlust. Det hade utan skada kunnat varit tyst från första stund, med guden och hans präster, ty alla hedningarnas gudar äro djävlar, säger Skriften, och själva ha de vittnat därom. Ty då en frågade guden vem som var hans upphov, svarade han (sådan är sanningens makt): djävulen. Men nog med klagan över den sjunkande bildningen; jag återgår till Cicero. Då jag icke kunde undvara din bok och jag ej kunde finna någon kunnig avskrivare, fanns där ingen annan råd för mig än att själv taga itu med saken och med mina egna trötta fingrar och med min egen slitna penna avskriva boken. Jag begagnade mig av följande metod, som kanske kan vara dig själv också till nytta om du vid tillfälle skulle komma i samma belägenhet. Jag aktade mig för att läsa innan jag skrivit. 

(...)

 Bilden är inte ur brevet som citeras men visar ett handskrivet medeltida dokument.

Som en kär gäst bor han nu också hos mig, och jag vill säga till hans ära att av alla skribenter som jag känner är han den ende som jag kunde vara i stånd till att bringa ett så dyrbart offer som den långa tid det kostar att avskriva en bok: detta under en levnad så uppfylld av över mäktiga svårigheter och vanskligheter som min och av studier så vitt utsträckta att även ett långt liv skulle synas mig kort för dem. I mina yngre år kunde jag väl vara i stånd till sådant, då jag ansåg mig ha livet och tiden för mig och ännu ej kommit underfund med vad för en oviss, hal och flyktig rikedom tiden är för en människa. Men nu kan det icke vara några tvivel om att det bär utför med mig på levnadsvägen, och någon tid till strövtåg och kringsvärmande är där icke. Nu gäller det att spara; och måtte jag bara icke ha börjat för sent! Men med Cicero var det en annan sak: honom offrar jag gärna min tid, om jag också har aldrig så lite kvar.

Ur Francesco Petrarcas Brev, sidorna 89-91. Utgiven i svensk översättning 1915.

Brevet till Lapo da Castiglionchio skrevs år 1353 och Petrarca (1304-1374) var således 49 år. Boktryckarkonsten var inte uppfunnen ännu. Böcker skrevs av för hand om man absolut ville ha ett eget exemplar. 

Det var på 1980-talet som jag lånade Ur Francesco Petrarcas Brev på Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen. Läste och greps av vissa brev som t ex brevet till da Castiglionchio,  jag upplevde en önskan att ha samma tid till förfogande som hela brevet ger uttryck för med början: "Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!"  Det blev för mej till att kopiera med kopieringsapparat för att behålla texten hemmavid. Med tiden hände sig det att kopiorna försvann trist nog. Som jag letat. Efter alla dessa år som gått kom jag till skott och såg till att låna boken på närmsta folkbibliotek. Men där fanns den inte, det måste bli fjärrlån. Ett mejl några dagar senare från bibliotekarien berättade att boken inte fanns till utlån men att den är skannad och jag fick en direktlänk.Så efter alla dessa år finns boken nu digitalt i min ägo :-) Det är fantastiskt att komma en bildad renässansmänniska så nära inpå livet.

Här finns Wikipedias beskrivning av Francesco Petrarca.

6 februari 2025

Nationaldag idag

  

Idag är det samernas nationaldag. Så passande att ikväll lyssna till Mats Jonsson som berättade om sina två senaste serieböcker: När vi var samer och Stor- Stina. Den första boken är en fängslande berättelse om att söka sina rötter och hur historien kan tystas ner.

Åsså tänker jag på de berättelser jag hört härifrån bygden - om hur samer och bondbefolkning levde sida vid sida vintertid vid förra sekelskiftet. Men också hur hatet eskalerade i samband med Renbetesmålet i Nordmaling som jag skrivit om. Högsta Domstolens utslag i den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten avgavs 2011 till samerna fördel.

14 december 2024

Reda glasskäppor

 

Detta är en kartong med Reda glasskäppor direkt från leverantören någon gång på 30-talet. Vissa glasbehållare är inte ens uppackade ur skyddspapperet. Skäpporna är en gåva för många år sedan från en släkting till en byggmästare som var med och byggde upp folkhemmet i Stockholm med funktionalismens bostäder. I en av funkislägenheterna bodde jag.

De här skäpporna, eller några av dem, tänker jag ska komma till pass här i köket framöver. Jag sitter på en liten skatt.

4 december 2024

Fäbodbruket är nu utsett till immateriellt kulturarv

Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).

"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."

"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."

Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen

Foto härifrån. Nysjöns fäbodar i Dalarna. Foto: Förbundet Svensk Fäbodkultur.

"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."

Fäbodkultur ett nytt kulturarv, en levande tradition

Här på bloggen har jag skrivit ganska många gånger om fäbodkulturen eftersom traditionen intresserar mej. Här i byn finns inte några utövare av detta immateriella kulturarv.

5 november 2024

Jag räddade ett gammalt kök

 

Varför slänga ut ett bra och fungerande funkis-kök? Med proveniens, patina och autenticitet. Varför ändra ett vinnande koncept? Kalla gärna bevarande för framsynthet :-)

26 oktober 2024

Den gamla vägen genom byn

 

 


 

VID VÄGKANTEN


En blomma
vid vägens kant
är inte alls intressant
för vägprojekterare
eller jäktad trafikant.

Men den sprider
sin glädje ändå
till alla dem
som har tid att förstå
att skönheten också finns
på gräsrotsnivå.

Hilding Evstedt
ur POESI, Rallarros nr 3/1982.
 
 

 
Demonstration i bygden 1922
 
För mej är en väg mer än en väg att köra bil, traktor eller fyrhjuling på. Det är de fordon som numera färdas mest frekvent på gamla kustlandsvägen. Någon cyklist nu och då under sommaren. För mej är det ett långt stycke kulturhistoria som har något att berätta om människorna som levde och lever här.
 
"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"
 
Det finns en hel del som vägarna i byn att berätta om man tar sig tid att undersöka. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Har någon kung passerat här till häst? När gick den största demonstrationen någonsin här i byarna av stapeln och varför? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Var har olyckor skett längs vägen? När passerade första automobilen genom byn? Varifrån kom den huggna stenen till bygget av vägtrummor och brofästen när Kustlandsvägen moderniserades? När var vägrenarnas flora som allra mest artrik? Hur sköttes vägrenarna före 1970-talet?

Vägarna och stigarna, broarna och spängerna är en stor del av hembygdshistorien!
 
 *

25 oktober 2024

Hembygdsrörelsen

Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.

"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

Det här är en insändare och innehållet reflekterar skribentens egna uppfattningar.

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.

Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.

Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.

Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.

Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.

Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.

Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?

Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.

Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.

Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!

Bo Nilsson

Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund

"

23 oktober 2024

Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.
 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

17 oktober 2024

Rånmördarna Hjert och Tector


På resa från Sörmlands museum i Nyköping säger maken att här någonstans ska det finnas ett minnesmärke över ett dåd som rånmördarna Hjert och Tector utförde. Han hade tidigare letat febrilt efter detta men misslyckats kapitalt. Själv har jag kört förbi platsen otaliga gånger men aldrig uppmärksammat minnesmärkena. Historien var okänd för mig ram till i år (2024). 

Jag hade ingen aning hur minnesmärket såg ut men skådade plötsligt något på vägrenens bakslänt. Kanske kan det vara detta? Vi körde av vägen och parkerade en bit bort för att försiktigt gå tillbaka längs den rätt hårt trafikerade länsvägen. Och tro det eller ej - där fanns en minnessten och ett järnkors. Minnesmärken över händelser, glada likaväl som obehagliga, livar upp. Det är någon som bryr sig, som vill bevara minnet över en händelse eller en människa.

Den sista augusti 1874 var ingenjören Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa. Kusken som körde hästekipaget var August Larsson. Rånarna Hjert och Tector låg i bakhåll i skydd av nattens mörker men de tog fel på postdiligensen de tänkt råna och ekipaget med Upmark på grund av dålig sikt i regnet. Kusken träffades av en kula och dog direkt, Upmark träffades av en hagelsvärm och avled några timmar senare. 

Mördarna greps i Stockholm den 5 november 1874 och dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hjert på Lidamons avrättningsplats i Södermanland och Tector på avrättningsplatsen Stenkumla backe på Gotland.

Avrättningen av Hjert vid Lidamon 1876 fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon. Hjert har nyss avrättats och huvudet ligger skilt från kroppen. Till vänster i förgrunden syns länsman Göthman i sin uniformsmössa. I bakgrunden bildar bönder spetsgård med stavar i händerna.
 
Det här blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

Ingenjör
UPMARK
mördad af
Hjert-Tektor
1874
( På 1890-talet restes stenen över Upmark.)

1874

Kusken Aug. Larsson

Rest 2001
Hembygds-
föreningen
Malmköping

(År 2001 fick kusken August Larsson, som dog 24 år gammal, ett järnkors rest som minne över det vådliga mordet.)

*

Detta såg jag hos en sörmländsk hembygdsförening: en anordning för halshuggning. Bilan är dock på låtsas.

Läs mer initierat om Hjert och Tector:

29 september 2024

Mickelsmäss den 29 september

Den 29 september 1943 skriver pappa i sin loggbok så här:
"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön: 
"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."
I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."

Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.

Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?

Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.

Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.

På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass 

Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!  

21 september 2024

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.


En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.


En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.