Visar inlägg med etikett kulturhistoria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kulturhistoria. Visa alla inlägg

25 februari 2024

En fattig by

För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.

Barbarer i byn

Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte  om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.

De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades.  Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.

Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.

Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?

 "Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.

Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.

Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.


På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.

Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om  kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.

Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen. 

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning  från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.

Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.

Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.

Men vem bryr sig?


Skogsstyrelsen informerar:
Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog? 🌲🌲🌲
Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.

10 februari 2024

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

30 januari 2024

Gardinstänger av metall

 

Hur glad och nöjd blev jag inte då jag fann tre äldre Kirsch-stänger på secondhandmarknaden. Väggfästen följde inte med men kan köpas nya och är då iögonenfallande blanka men den ytan får då döljas bakom gardinerna. Längden kan varieras mellan 90 - 160 cm och priset var 39 kr/styck.

En ny Kirschstång av den här typen är vit och stämmer inte med en äldre färgrik inredning. (Ifall man väljer gardiner med kappa blir situationen annorlunda, då syns inte stången.) Därför är jag så glad över de här fynden som kommer väl till pass när de blir dags för inredning av bottenvåningen. Här i huset finns på övervåningen några i original av gulmetall (förutom kornischerna i finrummet) men på bottenvåningen inte.

Gardinstänger av brunbetsat trå med svarvade ändknoppar och ringar av trä ska också användas tänker jag mig. Sakletandet efter detta är något att se fram emot.

27 november 2023

Behövs kunskap i historia?

.

"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."

.

 


22 november 2023

Bysmedjan

I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.

Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.

När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,

Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.

Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut

Där står boningshuset fotat i maj månad år 2000. När jag var barn bodde Astrid Olofsson här under sommaren. Köket var gammalt och underbart fint.

Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.

Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.

Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.

En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.

En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.

6 november 2023

Fin neonskylt

 

 
Biografen Draken vid Sankt Eriksplan i Stockholm invigdes 1938 och har en vacker neonskylt högt upp på fasaden. Biografen är nedlagd, neonskylten existerar ännu men är till stor del  nytillverkad. Drakens tunga är rörlig och med jämna mellanrum söker tungan kontakt med det röda neonröret som löper längs taklisten. Har roliga minnen ihop med den här biografskylten.
 
I N-ling finns inga neonskyltar kvar numera. Det är i städerna man möjligtvis har insikt och ekonomi att bevara de här vackra föremålen.

15 oktober 2023

Hästskosöm

Föriti´n var det inte säkert att samtliga fönsterbågar var öppningsbara.


De hängde inte på gångjärn och hade inte stängningsbeslag. Bågarna var fastspikade, ofta med hästskosöm. Fotot ovan visar ett fönster på Ersk-Matsgården i Hassela.
 

Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.

På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.


Den mittersta ytterbågen är fäst med hästskosöm och inte öppningsbar.

Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.

Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.

Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!

20 september 2023

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.

17 september 2023

Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.


Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.


Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.
De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)


Två små kreatur tittade på oss.

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.
 
MEN
nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.


Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.

14 september 2023

Kulturdagar

I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!

 

Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.


Tvättstugan vid sjön.
Här vid sjön satt vi deltagare på bänkar och åt vår medhavda matsäck och pratade.

Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor.  Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?

*

Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?

Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!


Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.




Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)

Sörmland är ett vackert landskap att resa igenom. Som "Sveriges lustgård" beskriver Selma Lagerlöf landskapet. Krokiga grusvägar, blandskogar, ädellövskogar och många kulturminnen. Vid Aspa bro är fyra runstenar resta. På fotot syns en av dem. Vid Aspa har det tidigare legat en tingsplats och här förbi gick under medeltiden kungarnas Eriksgata, den resa som en nyvald kung gjorde för att bekräfta sin överhöghet i riket.
 
Under 1000-talet kunde man komma till Aspa med fartyg från Östersjön via Svärtaån vilket kan vara svårt att inse idag då man passerar bäcken. Jag trampade här på cykel under tidigt 80-tal och tog till mig delar av den svenska historien. Just nu förkovrar jag mig i den här tiden med hjälp av Maja Hagermans Spåren av kungens män.

 Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.

Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...