Vid förra årets byastämma lyfte jag frågan om vägstenen som utgör gräns mellan vår by och grannbyn. Jag fick med mej de närvarande på att stenen, som fallit under vinterns plogning, skulle resas upp. Samtidigt framkom andra meningar om vad stenen representerade: hörnangivelse av ett hemman eller en sten vilken som helst, som Gunnar Th rest någon gång under 1900-talet. Jag hävdar med bestämdhet att det är en gränssten mellan byarna som restes i samband med laga skiftet. Det är väl nästan alltid som en gräns passerar över en väg, något som sekreteraren ansåg som en märklig lösning – jag förstod verkligen inte det resonemanget.
Ett skiftes gränser och hörn brukar markeras med rösen om gränser ö h t är markerade. En högre huggen konisk sten satte knappast en hemmansägare här i byn upp som markering av sitt hemman.
Detta är en nutida vägskylt som markerar var orten, i detta fall Munsö, börjar. En ortnamnsskylt, en nutida gränsmarkering.
En fallen gränssten. I stämmoprotokollet står:
"Råstenen efter gamla riksväg 13 bakom Hallberget har plogats ikull. Stenen behöver resas upp. Robert och Mats fixar det.”
Stenen vid gamla Kustlandsvägen är nu rest och man får hoppas att den står sig genom flera vintrars plogning. För mej är detta ett kulturminne att bevara. Vi är inte bortskämda med bevarade kulturminnen i den här trakten. Och bryr sig ingen så kommer stenen och den kunskap som följer med dess existens, snart även den att vara glömd. Norrland är ibland betraktat som kulturlöst i jämförelse med landets södra delar. Det må vara sant eller osant.
Nåväl, i stämmoprotokollet står att stenen står ”efter gamla riksväg 13” vilket är alldeles galet.
Sekreterare R. är inte född och uppväxt här i byn, bor inte heller här. Okej, han måste ha blandat ihop vägarna. Men när det gäller justeringspersonerna Erik J (född 1942) och Jan R (född 1948) borde kunskapen om de två skilda vägarna finnas!
Men båda dessa äldre herrar har justerat protokollet utan kommentar, utan att rätta till sakfel. Gamla riksväg 13 är inte detsamma som Kustlandsvägen. och jag funderar över vad som kan vara anledning till att justeringspersonerna inte kommenterat/rättat protokollet:
• Okunskap om de två vägarnas benämningar.
• Okunskap om vad justering av protokoll innebär.
• Inte vågat ändra ett sakfel för att inte bli betraktade som besvärliga individer. Viktigt att hålla sig väl med sekreteraren och styrelsen och det tror man sig göra genom att inte justera alls.
• Ingen av dem hade läst protokollet (namnunderskrifter saknas).
• Annat som jag inte inser för tillfället.
Stämmoprotokoll är/blir historiska dokument. Om 50 år undrar någon vilken sten som menades, det finns ingen gränssten vid Riksväg 13. I dagsläget finns där bara en blå plåtskylt med ortnamn.
*
Kustlandsvägen är från 1600-talet och grusvägen slingrar sig fram genom landskapet eftersom man värnade om den odlingsbara marken. Den kom till under drottning Kristinas tid då postväsendet byggdes upp och det skulle vara lätt att förflytta sig längs Norrlandskusten. Kustlandsvägen har ett betydande kulturhistoriskt värde. När Carl von Linné gjorde sin första resa 1732, den lappländska, red han fram här genom byn på Kustlandsvägen.
Riks 13 genom byn är den asfalterade AK-väg som invigdes 1942. Arbetslöshetskommissionens beredskapsjobb gav arbetstillfällen under 1930-talets depression, och spikraka vägar drogs genom landskapet oberoende om det var åkermark eller inte, dynamit hade uppfunnits och berghällar kunde sprängas bort för att plana ut vägen där så behövdes. I vissa delar ligger Kustlandsvägens sträckning som grund för Riksväg 13.
Så här ser ekonomiska kartan ut idag. Den blå ringen markerar var vägstenen står, den tjocka streckprickade linjen utgör gräns mellan två byar. Platsen ser likadan ut idag som på kartan från laga skiftet 1865.
*
Nyfiken som jag är har jag samlat på mej erfarenhet av många gränsstenar, milstolpar, rågångsrösen, femstenarör och annat som har med äldre gränsdragning att göra. Här nedan är två av alla dessa.
Nyligen gjorde jag en vårutflykt i försommaren till Åsa gravfält på Selaön, Sveriges största insjöö. Backsippor och mandelblom blommade grant. Sen tog jag vägen mot Mälsåkers slott för att beskåda den unika milstenen som inte är en sten utan en rödfärgad kraftig träplatta. Den är klassad som fornminne och den enda som finns kvar i länet.
Gränsstenen här nedanför finns i Östergötland:
Överst t.v. Vifolka härad inhugget i stenen Överst t.h. Malexander s-n (socken) År 1929
Nere t.v. Se så smart stenen är huggen – den är ställd på diagonalen med spetsen mot vägen, spetsen markerar i vilken riktning gränsen går. Således tvärs över vägen. De inhuggna ortnamnen är läsbara från båda hållen.
Nere t.h. Översikt där den asfalterade vägen skymtar. Så här noggrant har Wikipedia beskrivit Vifolka härad.
