29 november 2015

Nu vänder mor sitt bibelblad

Den här lilla målningen av Stefan Jonsson (1876-1955) heter SÖMNAD och kom till 1924. Den är så oerhört rofylld och enkel. Denna och samme konstnärs lilla tavla VILA från 1919 är två av mina favoriter på Thielska galleriet.
En gammal kvinna, konstnärens mor, sitter med sitt sömnadsverk intill fönstret för att ta vara på dagsljuset. Sakta försvinner ljuset, snart läggs arbetet undan och det är det dags att kura skymning. Stämningen sammanfaller med Pär Lagerkvists dikt Nu vänder mor sitt bibelblad, första delen:


Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord, men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.

På sina barn där uti den
hon tänker milt i skymningen,
och deras vägar där de går
hon blid förstår.

I knäet ligger Skriftens ord,
hon tänker på den väna jord.
Här är det trygga, ljusa hem
som Herren givit dem.

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.

 
Tänker på mina föregångare som läst ur den här postillan som är tryckt 1844, den senaste var min mamma.
 


*
Så satt måhända vid sin Bok
inunder stjärnhimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.

 Med väldigt finger pekar han
på ord som ingen fatta kan,
och djupt i mörkren tränger ner
hans blick som allting ser.

Men när hans visdom syns för stor,
då sitter han som du nu, mor,
så mild och god i skymningen
och vilar ut i den.

Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som flarn
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.

Mild tänker han på lycklig jord,
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.

Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.

Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt,
och allt hans väsen, allt han vet,
hela hans evighet.

Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad för rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.


Pär Lagerkvist ur "Den lyckliges väg" 1921
.
.

28 november 2015

Kompassros

Ett brev från Klockargårdens Hemslöjd. Ett brev som sändes mot postförskott på 9,65 kronor. Kuvertet är frankerat med två frimärken till en kostnad av 1,15 kronor och poststämplat i oktober 1957.
Innehållet var då en broderisats. Nu ligger där en duk som inte broderats färdig. Broderi med vitt pärlgarn på gul linneväv. Kedjestygn, stjälkstygn och plattsöm ska det vara enligt medföljande anvisning. Jag ska nu ta upp den nål som mamma parkerade i linneväven på 50-talet. Det känns allt lite högtidligt kan jag säga.
.
.

26 november 2015

Handdisk

Jag tycker det är kontemplativt att diska för hand. Det gör att jag kan undvara diskmaskin och inte använda elektricitet till den. Bra va? Den rostfria lösa baljan fylls med kallvatten där disken sköljs. Så har det gått till här i huset så länge jag minns. I samma tankeveva undrar jag vad mormor använde för typ av diskmedel?

Vår livsstil kräver ofta att vi ska införskaffa prylar, gärna elektriska sådana. Om inte annat så för att visa vänner och bekanta att vi hänger med, att vi har råd.  Energiförbrukningen kommer att öka, mer vattenkraft, vindkraft eller kärnkraft krävs då. Jag tror på ett hållbart levnadssätt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

25 november 2015

En fyr i mörkret

Fortfarande sitter neonskylten på gaveln på huset med Elektrotjänst. Jag passerade vid ett tillfälle då solen stod perfekt. Skylten är kulturskyddad  och Sörmlands museum har en berättande skylt nedanför på trottoaren. Så här har länsmuseet gjort på väldigt många udda platser över hela länet för att ge folket sin historia. Fint och genomtänkt! Värt en eloge.
Elektrotjänst i Katrineholm bildades 1946. Det var brist på installationsprodukter på grund av andra världskriget. Tyska Siemens låg i spillror. Elektrotjänst hade kontakt med ASEA i Västerås och kunde genom ASEA exportera sina produkter. Detta är ett tydligt exempel på hur Sverige kunde dra nytta av att inte ha deltagit i kriget.
Elektrotjänst tillhör numera Elkedjan.
Foto: Ingrid Johansson/Stadsmuseet
Nu till nutida neonskyltar. I Stockholm (förstås.) Eko Wera på Odengatan 92 i Stockholm tilldelas för sin klassiska ljusreklam priset Lysande skylt 2015.
Foto: Janne Spovér
Bistro Bananas på Skånegatan 47 tilldelas Stockholms skyltpris 2015 för bästa ljusreklam som satts upp under det senaste året. LÄS MER utförligt om motiveringen till de här neonskyltarnas priser.


***
Här är Dahlbergs blomsterhandel i Nordmaling någon gång strax före millennieskiftet. Neonskylten Blommor, som lyser röd i snöyran, är nu borta. Den var generell och skulle mycket väl ha kunnat flyttas till den nya platsen dit blomsterhandeln flyttades då butiken bytte ägare. Så skedde inte.
Det blev en skylt av det lite "billigare" slaget, här fotograferad 2009. Läs mer HÄR.

Vet ni hur neonskyltarna i Nordmaling behandlas? Vet ni som bor i kommunen hur många neonskyltar som finns kvar i kommunens enda tätort?? Var finns kulturbevararna??? De finns väl inte enbart i städerna hoppas jag innerligt... Det skulle spä på fördomarna om "norrländsk" landsbygd och det är inte alls bra.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

23 november 2015

Fernissat grangolv

Grangolvet från 1950 som jag nött som barn finns kvar. Naturligtvis! De parallellsågade brädorna har strukits med opigmenterad fernissa ett antal gånger av mamma. Många jular luktade det gott av fernissan i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att från 90-talet har många sådana golv slipats och såpskurats eller oljats, ja kanske även bytts mot kilsågade breda plankor. Det har ju varit på modet.
Trasmattan har jag vävt. Det var 1991 och de ljusa och pastelliga färgerna är tidstypiska för den tid då postmodernismen var ledstjärna.
Materialmöte  år 1950: fernissat trägolv och öppen spis murad med rött tegel.
Ljusspegling i det blankfernissade brädgolvet. Man kan bli glad för mindre...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En syn på Norrland


I en intervju med Albert Bonnier (f. 1954) i DN den 21 november 2015 står en hel del. Det jag stannade till vid, då "Norrlands"frågan och hur "Norrland" beskrivs i medier intresserar mig, var följande:
(...)
Konkurrenten Gedin är då chef för Wahlström & Widstrand, där Abbe lärt sig grunderna som resande försäljare i Norrland. Han körde 300 mil fyra gånger om året; försökte sälja böcker i Umeå och Örnsköldsvik.
(...)
En stammis från Wahlström & Widstrand gav Abbe jobb.
– Jag skickade Abbe till Norrland, det sämsta distriktet, säger Per Gedin, dåvarande chef på W&W, i dag författare av biografier på Albert Bonniers förlag. Försäljningen gick väl inget vidare men han gjorde enorm PR för förlaget. Han umgicks och byggde nätverk. Han är så enormt social.
– Man träffade många original. Men Norrland var extremt segt, kallt, mörkt, säger Abbe.
Till slut gick han upp till ”Lucke (Bonnier) och letade möjligheter”.
(...)
Här kan man läsa hela intervjun digitalt: http://www.dn.se/kultur-noje/en-bonnier-av-eget-snitt/

Är "norrlänningar" i gemen kulturlösa? Det är lätt att få den uppfattningen då man läser och lyssnar på riksmedier. Har de här personerna rätt? Saknar vi kultur? Kan vi "norrlänningar" göra något år synen på oss? Vill vi?  Då tänker jag inte på "norrlänningar" som flyttat utan alla som lever och verkar i "Norrland". Som lever och verkar hälften av landets areal, de s.k. "norrlänningarna". Är vi utsatta för förtal? Eller får vi skylla oss själva för den bild vi ger av oss?
.
.
 

21 november 2015

Om att svika

Jag får ibland små gliringar av min syster för att jag lämnat "Norrland". Att jag är en svikare.

Nu bor jag på landsbygden igen efter flera år i storsta´n. Dock inte på den "norrländska" landsbygden utan på en landsbygd i Mellansverige. Hon själv har bott i olika norrländska städer sedan hon flyttade hemifrån byn och aldrig valt landsbygden. Som för så många andra har flytten till staden blivit normen.

Så jag undrar om de här frågorna verkligen är rätt ställda:
Är det jag som sviker "Norrland"?
Är det hon som sviker landsbygden?
Jag tycker inte om att ställa stad och landsbygd mot varandra. Båda har existensberättigande men staden är mera högljudd och märks mera. Jag skulle verkligen önska att landsbygden, särskilt den "norrländska", tog för sig mera. Och att "Norrland" och "norrlänningarna" inte betraktas och låter sig betraktas som en koloni. Att vi pratar om hur vi ändrar på det är relevant!

Samhällsutvecklingen har gjort att olika grupper ställs mot varandra vilket ger en hård verklighet av ohjälpsamhet. Första gången jag hörde påståendet att "Det som är bra för Stockholm (eller staden), är bra för hela landet" blev jag lite chockad. Men detta mantra verkar med tiden ha blivit en sanning. En ogrundad sanning.
http://blogg.dn.se/epstein/2015/11/14/varning-for-mobilister-pa-gotgatan/
Varning för mobilister. Foto: Lars Epstein. Bild funnen HÄR.
Det här hittar jag inte när jag tar promenader på landsbygden - 
mobiltittande människor som inte väjer för varandra.

Det är hög tid att sluta skämmas för att ha brutit mot normen. Den om att ha valt fel plats. En plats utanför och bortanför. Jag har valt landsbygden. Det blev Mellansverige. Låt mig slippa försvara mig för att det blev så.
.
.

18 november 2015

Urbaniseringen fortgår

 Glesbygd

När jag var liten var världen stor
och när jag blev stor är den liten.
Den är likafullt större än mången tror
som i TV glor
på mord och hor,
ty långt får jag gå i den ort där jag bor
sedan i fjor
i leriga skor
till kommunalrådets fjärran kontor.
Jag har även långt efter spriten.

27 januari 1971
Alf Henriksson
 Ur MINSANN. Vers från många år, 1976

http://www.aftonbladet.se/debatt/article15819604.ab



Inför ett nytt bostadsområde

Fula små hus på en lerig åker
kan bli sköna små hem i en lummig lund.
Så har det varit i alla epoker
och så är det även i denna stund.
Trösta dig, tänk dig att dagar stundar
då leriga åkrar blir lummiga lundar!

Alf Henriksson
Ur AFTONKVIST, 1966


.
.

16 november 2015

Soldattorp




Det sitter i väggarna

Svensk faktaserie från 2015. Del 2 av 6. Utanför Skövde ligger ett soldattorp som sägs vara från 1600-talet. Erika visar hur man renoverar torpets originalfönster på bästa sätt medan Christopher tar oss tillbaka till Sveriges krigiska förflutna. Vad vet du om ditt hus? Har det alltid sett ut som det gör idag och vilka har bott här förut? Historikern Christopher O'Regan och byggnadsvårdsantikvarien Erika Åberg hjälper nyfikna ägare till gamla hus.

Sänds även:
SVT1 17 nov 13.45
SVT1 18 nov 00.50
SVT1 22 nov 15.10

Här i Ångermanland utsågs alla indelta soldater till båtsmän, alltså marinsoldater. Soldattorpen kallas därför båtsmanstorp. Inget finns kvar i trakten. Resterna av det sista flyttades ut på en lägda (betyder åker eller vall på "norrländska") där jag tog bilder i våras. Antagligen får det ligga kvar där och ruttna fullständigt. Åkermarken är värdelös och behövs inte för produktion av kreatursfoder.
 Så här såg båtsmanstorpet (soldattorpet) ut när jag var barn.

Den här bilden tog jag 2015.
Resterna av båtsmanstorpet flyttat till en lägda för att fortsätta ruttna eller ev. brännas.
Vad är kulturhistoria?
Vad är stolthet över de människor som tidigare levt här?

Något lite skrivet om soldattorp/båtsmanstorp:
Blowin´in the wind
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887
Om vetgirighet och stolthet
Hembygdsforskning soldattorp/batsmanstorp
.
.

12 november 2015

Ren såpa

Såpa är bra till så mycket. Miljövänlig är den också.

Rensåpa i fast form användes ständigt här i hushållet tidigare. Den fanns nära till hands på diskbänksskåpets dörr. Idag är det lite svårare att få tag i fast såpa än flytande. Vi konsumenter köper hem en produkt utspädd med vatten. Det blir onödigt tungt att släpa på. Men med dagens livsstil, där minst en bil ingår per hushåll, kör många hem sina tunga kassar från stormarknaden utan att reflektera. Hur det nu än är så är såpa en bra produkt som jag använder flitigt.
En gammal såpburk från olika vinklar.
Den fasta såpan i burk föredrar jag. Innan burkförpackningen kom fanns fast såpa i en vaxad kartongförpackning liknande de man kunde/kan köpa halvlitersglass i. Även glass i halvliterpaket är på upphällningen, mest säljs den i större hårdplastförpackningar med lock.

Jag föredrar gul såpa framför grön enbart för att jag är norrländska. Det är historiskt betingat. Förklaringen är enkel:
"Innehållet i de båda såporna är identiska. Grunden till färgskillnaden är historisk. I södra Sverige användes förr hampa för tillverkning av såpa. Hampan gjorde såpan grön. I norra Sverige användes däremot animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid. Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, som ger en naturligt gul färg. För att tillgodose våra kunders önskemål gör vi även en grön såpa genom att tillsätta ett färgämne. Givetvis är färgämnet helt ofarligt och påverkar inte såpans effektivitet."
Källan finns här.
Jag trodde inte att Rensåpa fanns kvar längre. Men jag googlar och finner ovanstående bild. Men vem som tillverkar är en gåta. Grumme, som är den stora såptillverkaren i landet, tillhör Cederroth-koncernen. Något spår leder dit men sen tar det stopp. Var går det att köpa ovanstående såpa idag, tro...

Men en dunk Hälsingesåpa står i städskåpet. Såklart för en såpanörd.
Och snart är det absolut dags att inhandla VästerbottensSåpa från det nystartade företaget i Siksjönäs, Vilhelmina. Den finns i fast form men tyvärr endast i små förpackningar. Det får väl bli en dunk eftersom jag använder stora mängder. Extra trevligt är det att gynna ett Västerbottensföretag!

Linoljesåpa är dagens storsäljare bland byggnadsvårdare. Den första linoljesåpan köpte jag hos Gysinge byggnadsvård i Gysinge 1995. Den var holländsk, hette Scaldis zeep, den använde jag till att skura mitt obehandlade trägolv. Superduper. Linoljan tränger in utan att ytan känns inoljad. Och golvet blir rent. Numera förpackar Gysinge sin linoljesåpa i egen förpackning så varifrån den kommer kan man inte vara säker på.

Hur som helst, såpa "is the king"!
.
.

10 november 2015

Vacker vardagsvara från förr

Saltsill köptes in i mängd till hushållen här i generationsboendet. För morfar och mormor, mamma och pappa var saltsill och kokt potatis en ofta förekommande husmanskost. Burkarna och hinkarna var ofta vackrare än vackra. Här en hink Fladensill:
Gissa om det var kul för en liten flicka att sitta och titta på händelser som passerade revy på sillhinken. Detta var min allra första kontakt med Bohuslän.

Jo, jag har skrivit om sillhinken tidigare.
.
.

9 november 2015

Baggböleri

Av alla de markägare som ställde sin mark till förfogande och skrev kontrakt med vindkraftsbolaget 2002 blev inte innehavare av ett kraftverk på sin fastighet.

Vindkraftverken placerades ut så jämnt det gick över arealen för att kontraktsinnehavarna skulle tänka att de var tagna på allvar. Terrängen består av skogklädd hällmark med stor mängd myrmosaiker (före exploateringen med naturvärdesklass 1). På myrar grundlägger man inte kraftverk.
Bild från internet.
Min barndomsbekant som skulle få ett vindkraftverk på sin mark och berättade att hen var glad över att kunna hjälpa till att bryta klimatförändringarna och ge världen mer förnyelsebar energi vilket projektledaren framhållit som en viktig del i projektet. Gott så!

När jag väl studerat och pusslat ihop detaljplanen med mina fastighetskartor från Lantmäteriet och insett var alla 40 kraftverk skulle stå. Detaljplanen redovisade för övrigt medvetet väldigt otydlig var fastighetsgränserna gick och var området ligger i förhållande till bebyggelsen.

Då kom insikten att kraftverket på hens mark var placerat på en bergknalle där inget gravitations-fundament med vindkraftverk skulle rymmas utan att också delvis placeras på myrmark eller på grannfastigheten. Såg även till att ta mig dit rent fysiskt för att kolla förhållandena på plats vilket bekräftade vad jag insett. För hen nämnde jag att platsen inte var genomtänkt utan mer en symbol för att visa tillmötesgående från vindkraftsbolaget. Bolaget hade på papperet fördelat kraftverken mellan markupplåtarna för att hålla dem lugna och ge sken av rättvisa.
Gravitationsfundament tar stor plats.

När det nya samrådet inleddes 2005 efter att första ansökan avvisats, var kraftverket på hens mark borttaget på kartan och flyttat till grannfastigheten. Vi pratade om detta och jag rådde hen att ta kontakt med bolaget för att få veta vad som menades. Till saken hör att alla kontrakt hade löpt ut och nya kontrakt behövde skrivas innan projektet kunde få tillstånd. ”Se till att skriva på ett nytt kontrakt, annars blir du lurad och får ingen ersättning” var mitt råd. Hen tog kontakt, åkte till Tavelsjö där bolaget och konsultgruppen då höll till och skrev på ett nytt kontrakt. Ett kraftverk ritades in på hens fastighet igen.

Men när anläggningsbyggandet väl var igång fick hen inget verk på sin mark. ”Det blev som du sa, de ville inte ha min mark” fick jag veta. Förvånad? Nej knappast. Karta och fysisk verklighet sa att det inte gick. Vindkraftsbolag är inget att lita på.

Eftersom hen hade kontrakt med Svevind får hen ändå en årlig ersättning. Summan har jag inte frågat efter men jag gissar att det är 20.000 - 25.000 kronor per år. Det verkar vara vad bolaget ersätter hemmansägare för markintrång. Hen är nöjd vad jag förstår och tänker att det är fantastiskt att en liten by kan hjälpa till att stoppa klimatförändringarna. Hen ville vara närande och hjälpa upp Jordens klimatsituation, i slutändan blev hen tärande som jag ser det. Får ersättning utan att någon elproduktion sker på fastigheten.

Det där summorna som betalas ut är en bråkdel av vad vindkraftsbolaget tar in på subventioner och energiproduktion. För min del ser jag det som baggböleri. Vi "norrländska" skogsägare inser inte värdet av vårt markinnehav. Det är mycket sorgligt. Och det kommer att fortgå i generationer, jag ser inte att någon förändrad insikt är på gång i små byar långt utanför städerna. "Norrland" är en koloni att exploatera. Så sent som denna sommar, tre år efter utbyggnaden, fick jag höra att vindkraftparken kommer att placera byn på kartan. Ni anar min skepticism...
Bild från internet.

Det här kan man läsa på nätsidan Säkra miljön:

Vindkraftsparken på Gabrielsberget invigd

Skrivet av redaktionen den 22 Juni, 2011

Investeringen är på 630 miljoner kr som Enercon och Svevind gör i första etappen med 20 vindkraftverk. Markägaren får under en 25-årsperiod ca 625 tusen kronor, dvs. mindre än en promille av investeringen. Markägaren påstår att han känner sig nöjd.
Vindkraften är en samhällsekonomiskt urusel affär. Exploatörerna som Enercon och Svevind gör stora vinster.

Här berättar en markägare som har tagit emot en spottstyver, 20 tusen kronor för markintrång per år. Han kunde har begärt 10-falt mer utan att det hade märkts i Enercons och Svevinds kassakista som översvämmas av skattesubventioner från näringsminister Maud Olofsson.

(Uppdatering 2013-03-17: SVT har tagit bort detta klipp)

Kommentarer:



************
Benämningen baggböleri har kommit att användas när skogsbolag köpte in virke eller skogsfastigheter av bönderna till alltför låga priser eller på ett ohederligt sätt.
.
.

6 november 2015

Startmöte för 13 år sen

Det första mötet som vindkraftsbolaget höll med markupplåtarna på Gabrielsberget, arrendatorerna, gick av stapeln i september 2002. I november samma år var kontrakten mellan parterna undertecknade. I september 2003 fick jag kännedom om projektet. Vindkraftsbolaget Svevind hade planerat att markupplåtarna skulle samråda med oss andra hemmansägare och boende. Vilket markupplåtarna också åtog sig utan att inse att det var felaktigt tillvägagångssätt. Detta har jag skrivit om tidigare. Att jag på ett regelrätt sätt fick veta vad som planerades, berodde på att det på den tiden krävdes en detaljplan för vindkraftverk och att kommunen skickade ut detaljplaneförslaget till berörda markägare som gavs möjlighet att ge synpunkter. Mina synpunkter och dess effekter har jag bloggat om tidigare.

Kravet på detaljplan tog alliansregeringen med dåvarande miljöministern bort 2009. Man kan se detta beslut som inskränkning i demokratin även om regeringen menade att det var ett sätt att snabba på projektgenomföranden. Utan den dåvarande regeln om detaljplan hade jag inte fått samrådshandlingar och inte kunnat lämna synpunkter.

När en befolknings utbildningsnivå och kunskapsnivå ökar, då invånare kan hantera ärendegången i  exploateringsprojekt och kommer med skriftliga yttranden med substans, då "måste" regimen hantera detta genom att inskränka möjligheten för allmänheten och berörda att påverka. Här uppe kan vi ta Botniabaneprojektet och vindkraftsprojektet på Gabrielsberget som exempel. Verklighetens folk i närområdet tycker att det är "bedrövligt" att någon kan förhala ett projektgenomförande.  Sådana kommentarer och ofta illa formulerade insändare har varit vardag. Att projektet genomlyses och förbättras bryr man sig inte om för det känner man inte till. Här i bygden finns en stor tilltro till myndigheter. Hur tror ni det är i projektet om Ojanareskogen på Gotland? Även där skulle natur förstöras, där genom kalkbrytning. Hur många välutbildade (sommar)gotlänningar protesterade där tror ni? Hur goda kontakter med rikstäckande medier tror ni det fanns i gruppen?
https://lagring.files.wordpress.com/2015/11/markc3a4garmc3b6te-ang-vindkraft-pc3a5-gabrielsberget-sept-2002-web.jpg
Klicka på dokumentet om du vill ha större text.

På mötet 2002 befann sig bybor, mina grannar och barndomskamrater som ville mörka projektet för oss andra. Naturligtvis påverkar det förtroendet människor emellan i en liten by.

Vem som skrivit mötesprotokollet ovan står oklart. Att vederbörande inte varit så noga med stavning av namn framgår. Den som hälsade välkommen till mötet är markägare och utbo, boende i Göteborgstrakten, nu med 10 vindkraftverk på sin mark långt upp här i norr.
På grund av att vindkraftsbolaget överlät samrådet på privatpersoner avslog Miljödomstolen (som Mark- och miljödomstolen då hette) bolagets ansökan. Bolaget fick starta om med samråd 2005 och därefter lämna in en ny tillståndsansökan 2006 på grund av sin okunnighet. Att det förhåller sig så vet knappast alla i byn om, de inte känner till vad miljöbalken säger och har inte heller har läst domslutet. I små byar är det lätt så. Att många litar till något rykte utan att gå till källorna vet fler än jag.

Exploateringsprojektet har visat mig hur överkörda och baggbölade människor i en liten by kan bli då man inte känner till ärendegång och inte heller vet hur man ska ta reda på detta. Det kommer lätt att hända igen i framtiden med någon annan, idag okänd, exploatering. För mig är detta en tydlig skiljelinje mellan stad och min landsbygd. I staden, med större in- /omflyttning och därmed mindre släktskap mellan individer och mer  människor med utbildning, vågar människor protestera. Men samma demokratiska möjlighet och statsskick gäller på landsbygden. Ändå vågar och/eller kan människor inte säga sin mening. Alla håller tyst utom de som tjänar på exploateringen. Så fungerar det i min hemby, det är förhoppningsvis annorlunda på andra småorter.

I princip har alla människor samma möjligheter i en välutvecklad demokrati, i realiteten är det inte så på grund av socioekonomiska och kulturella skillnader. Klasskillnader.

Jag har tänkt mycket under senare år på om jag ska tycka synd om mina medmänniskor i norr (olika förutsättningar i olika delar av landet) eller om jag ska tycka att de får skylla sig själva (alla har samma möjlighet att göra sin röst hörd men gör det inte).
Fundera över det, ni...
.
.

1 november 2015

Dröm eller verklighet

Ett stopp längs vägen bort från morfars hus. Vackra vyer och solnedgångar tycker många om. Så även jag. Men "Norrland" är så mycket mer komplex än så. Jag söker nyanser för att få en komplett bild, inte endast de ljusa sidorna.

Facebookgruppen "Norrland. Ett eget land" visar just sådana vackerbilder. För mej blir mängden med så mycket skön natur lätt banal, overklig och ensidig.

Lyssna på Norrlandspodden som kontrast, nya avsnitt har släppts.
.
.