Kompetens i vävning

De här böckerna fanns i min mammas ägo. Hon vävde en hel del som ung och om nygift, både handdukar, dukar, draperier, kuddar, vepor och naturligtvis trasmattor.

 

I vävstolen del I, 1952. Handbok i vävning utarbetad av Anna Skeri-Mattsson och Ingrid Osvald-Jacobsson.Trettonde upplagan, hundrafemtionde tusendet.
Första utgåvan kom 1937.

I vävstolen del II, 1950. Åttonde upplagan, 61:a - 75:e tusendet.

I den ena boken finner jag lösa anteckningar från de sista 3 gångerna hon (och jag) satte upp vävar. Själv vävde jag två av tillfällena: 1982 då jag ensam vävde mattor och 1993 då vi delade på varpen. Många andra vävar sattes upp tidigare. Jag minns när mormor, mamma och jag satt och klippte och rev mattrasor. Vid ett tillfälle på 60-talet färgades nötta  vita lakan i röd och grön kulör i en mycket stor kastrull på spisen. Färgen fällde vid tvätt och jag minns besvikelsen.

*

25 m 220 tr = 2 kg T-varp á 52:- = 104:-
Varpning 8:-
Totalt 112:-

Satte upp denna väven 20 juni 1977.

Hade det finare garnet i denna väv, de grövre i den förra. - Tycker nog så bra om det grövre. Likaså kan man ta 230 trådar, som jag hade i den förra väven med den grövre varpen.

*

15 m 232 tråd. T-varp.
1,2 kg T-varp á 80 :- = 96:-
Varpning 5:-
Totalt 101:-

Stina satte upp väven den 4 augusti 1982. Färdig 14 augusti.

15 m. lång
70 bred sked 35/10
För fint revgarn tycker jag/ Karin

*

Kvitto 1993.06.07 från Garn & Hemslöjd, Nordmaling

20 m varp
272 trådar
2 kg á 130:-/kg = 260 kr
Varpning 100:-
Totalt 360:-

*

Säg inte att kvinnor inte klarar av matematik. Ska du väva måste du klara av avancerad matematik. Så säger en av mina kollegor som på senare år börjat väva, något som hon lärt sig från scratch. Hon har intresse för matematik, formgivning och färgsättning. Hon använder inga förlagor utan väver på egen inspiration och kunskap. Nu är hon inne på sin andra vävstol som är avancerad.

Tycker mycket om de bevarade textilierna från förr (mammas, mormors, farmors) men har inte satsat på vävning i den omfattningen själv. Men kanske kommer den urgamla vävstolen upp igen. Mattrasor i mängd har jag och har fått löfte om hjälp att sätta upp en väv för det klarar jag inte själv. Framtiden får utvisa om det blir av.

Konfektion kontra skräddarsytt

”Igen har arbetstempot ökat. Sömmerskorna på Vasa Bomull arbetar då som nu med tidsstudiemän flåsande i nacken. Sömmerskorna skyndar sig, de har få pauser. Men ledningen påstår ändå att det tar för lång tid. Snart vill ingen arbeta i sömnaden.

För att sy en promenaddräkt behövs kunskap och erfarenhet. Det kräver handlag. På bomullen syr vi söm på söm på söm. Vi byter tråd, syr nya sömmar. Därför får fabrikssömmerskan mindre ersättning än finsömmerskan.

Vad hände med skräddaren? Med sömmerskan? Betänk stoltheten att sy en hel dräkt. Ryggsömmar, axelsömmar, sprund, ärmar, fåll, fickor, stickningar, krage, knapphål. Men det stolta yrkets stolthet, att på riktigt kunna sy, har av industriernas tänkande herrar delats upp i minimala moment. En syr ärmarna. En sprundet, en annan fickorna. En ansvarar för kragen, en annan för knapphål. Vi arbetar i samma sal men vi samarbetar inte. Vi sitter i långa rader, vi ansvarar för varsin söm. Vi kallas sömmerskor, men vi är det inte.

Det är begripligt att direktionen talar om ekonomi. Direktörer ansvarar för stora belopp och stora värden i maskiner, byggnader, beställningar och transporter. Men det sönderdelade arbetet delar sönder även sömmerskornas löner. För oss arbetare är ekonomi det samma som att sälja våra händer och fötter, att utföra arbetet, låta någon annan sälja det vi tillverkat och inte har råd att köpa det själv.

Finlands kvinnor fick rösträtt före många andra länders kvinnor. Men vi har fortfarande samma låga lön som kvinnorna i länderna utan rösträtt. Kvinnor tjänar sextio procent av männens lön, för samma syssla. Fackföreningen får numera finnas, men bara om den inte ställer några krav.

Sömmerskorna på Vasa Bomull kräver att jagandet av varje minut och sekund upphör. Sömmerskorna kräver en lägre rimlig arbetstakt och rimlig framtida prissättning av arbetet, likställd med de manliga arbetarnas.”

Ur Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Sid. 411 f

 Mamma hade lärt sig till sömmerska och efter att ha arbetat i egen regi en tid tog hon anställning på en syfabrik i Uppland. Där stod hon ut ett knappt år. Sömmerskor satt på rad efter rad och sydde, var och en ett enahanda moment att genomföra. Löpande band kallas det.

 

 Mönster till barnkläder från Hemmens Forskningsinstitut.

Nej andra arbeten passade bättre men att sy till sig själv var roligt och när barnen kom var det oss hon sydde till. Jag minns älskade hemsydda plagg ända upp i tonåren. Och till våra dockor syddes det också förstås. Handsydd konfektion som efter kriget hade låg status, det var "finare" med fabriksgjort förstod man sen även om haute couture alltid varit eftersträvansvärt på grund av gott hantverk och bra kvalitet till en hög kostnad. Och nu har det svängt igen och snabbt hemklickade klädesplagg som används en eller få gånger hoppas vi ska vara passé snart. Materialen är dessutom ofta undermåliga. Shein och Temu är ett par av företagen på världsmarknaden som lockar med billiga konfektionskläder men även t ex H&M.

Sommarklänning med gansband och rosett

Snacka om samhällsservice

Kornischers konstruktion

 

Kornisch sedd underifrån med spår för gardinkappa och gardinlängder. Här i huset använder jag endast gardinlängder.

Kornisch-glid i form av träkula med metallclips. Gliden clipsas fast på gardinlängden och träs in i spår  på kornischens undersida.

De här kornischerna har slät almfanér på framsidan. Kornischerna vid de mindre och lägre placerade fönstren har även fanerad ovansida.

Länk till kornischgliden, de små pryttlarna, detaljerna som gör det.

 

På den högre sittande och längre kornischen är en öppning, något större än glidkulan, upptagen i ena änden av spåren. Den ser ut att vara hemmagjord. Då slipper man hänga av kornischen varje gång gardinbyte sker. Andra kornischer har en uppfällbar sida för lättare gardinbyte, så icke de här.

 

Märker att kornischer är på tapeten igen bland de som vill inreda sitt hem i retrostil 30-40-tal. Det här finrummet inreddes 1950 med de här kornischerna. Gardinerna är andra men tyget från 50-talet som jag sytt har en härlig kvalité.

Ko-fta

Eftersom jag tycker mycket om kor och deras lugna, eftertänksamma väsen blev jag fascinerad då jag långt tillbaka läste om en stickad ko-kofta En sådan måste jag väl ändå ha? Jovisst.

Det visade sig att den inte fanns färdigstickad som jag trodde, utan garnkit och beskrivning fanns att köpa hos Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög. Alltså åkte jag dit och fick en fin Sverigeupplevelse på köpet. Sen var det var det bara att sätta igång att sticka trots att jag trodde stickning var passé för min del. Så många tröjor som jag tidigare hade åstadkommit. Koftan stickas i rätstickning så krångligt var det inte

Koftan är formgiven av Britt-Marie Christoffersson, en av grundarna till 10-gruppen (1970-2015), formgivare som hör till mina favoriter. Det bådade för god design. Hur många gånger har jag inte handlat i 10-gruppens butik först på Gamla Brogatan sedan på Götgatan.

Bild från ullspinneriets hemsida

Ko-koftan ska säkerligen förställa rasen SLB - Svensk Låglands Boskap, de svarta fläckarna är för stora för att förställa SKB - Svensk Kullig Boskap eller fjällkor som kanske ändå är min favorit. Vi hade bägge dessa mjölkkoraser när jordbruket var levande här på gården. En fin tid som jag är glad att ha haft turen att få vara med om.
 

Vävstolen

 När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804...  Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.

Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.

Mangelboden

Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.

Och där fanns den timrade mangelboden som en gång hade taket täckt av spån. Det var sju år sedan den senast visades. Det var bara flax att maken fann information om visningen och om samtidig spännande plantförsäljning. (På fotot är allt över och boden stängd.)

Där fanns kistmangeln med stora stenar som tyngd. Mangeln är byggd av trä men med vevfunktion av gjutjärn. När vi anlände var boden fylld av besökare men leden glesnade med tiden och då var det lättare att fotografera mangeln.

Mangeln vevas medurs och med en spak som fördes vänster eller höger vände den rörliga mangeldelen automatiskt vid mangelbordets ände. En finurlighet som jag aldrig sett tidigare. Att veva runt var delvis ett tungt arbete. Textilierna som ska manglas placeras på en trärulle som har mangelbordets bredd. Linnet, gardinerna, dukarna rullas in i en mangelduk innan rullen placeras under den rörliga kistan med stentyngderna.

 

Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.

På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden  dokumenterade med rödkrita i sirlig text.

Den 23 April 1884

Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.

*

Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.

Gardinstänger av metall

 

Hur glad och nöjd blev jag inte då jag fann tre äldre Kirsch-stänger på secondhandmarknaden. Väggfästen följde inte med men kan köpas nya och är då iögonenfallande blanka men den ytan får då döljas bakom gardinerna. Längden kan varieras mellan 90 - 160 cm och priset var 39 kr/styck.

En ny Kirschstång av den här typen är vit och stämmer inte med en äldre färgrik inredning. (Ifall man väljer gardiner med kappa blir situationen annorlunda, då syns inte stången.) Därför är jag så glad över de här fynden som kommer väl till pass när de blir dags för inredning av bottenvåningen. Här i huset finns på övervåningen några i original av gulmetall (förutom kornischerna i finrummet) men på bottenvåningen inte.

Gardinstänger av brunbetsat trå med svarvade ändknoppar och ringar av trä ska också användas tänker jag mig. Sakletandet efter detta är något att se fram emot.

Förnyelse av finrummet

De två gardinlängderna från 50-talet som jag köpte på Tradera har sytts om till gardinlängder till finrummets stora fönster samt de två mindre. Tyget räckte precis som var uträknat. Kvalitén är lite kräppad, skrynklar väldigt lite och ger en ombonad känsla med sina kulörer.

Gardinerna fästes i kornischerna av fanerad alm medelst glidkulor av trä som fördes in i ett spår dolt av almfanerad plyfa. Kornischerna inköptes till föräldrarnas hem till dess färdigställande 1950.

Det känns bra att förnya hemmet med begagnat om det över huvud taget behöver förnyas. Läs här ett förnuftigt blogginlägg från Äkta Hem. Ett litet klipp ur inlägget:

"De flesta av oss vet vid det här laget hur otroligt skadlig textilindustrin är för klimatet. Nettoinflödet av hemtextilier per person ökade mellan åren 2000 och 2022 med 117%! (Källa Naturvårdsverket) Samtidigt flödar secondhandbutikerna över av hemtextilier och vi fortsätter rensa hemmen för glatta livet för att försäkra oss om att prick allt vi har perfekt speglar vilka vi är just nu och att varenda pinal sparks joy. Tyvärr tycks joyspark-preferenserna skifta i takt med trenderna för hips vips är det påfyllt och behöver rensas igen.

Enligt en undersökning av Brittiska moderådet finns det tillräckligt med kläder på jorden för att klä människosläktet sex generationer framåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om siffran för hemtextilier är något liknande. Det FINNS prylar och kuddar och gardiner så det räcker. Det är bara inte försvarbart att regelbundet slänga ut det man har och konsumera nytt i ett försök att boosta säsongskänslan. Oavsett om det dinglar en lapp med ordet conscious från bordsduken eller sängkläderna sägs vara etiskt producerade. "

Detta är småpryttlarna som är glid till kornischernas spår. Kul grejer att äga för den som, liksom jag, vill ha kvar eller återskapa en tidsepok.

Nya gardiner för vintern

Har köpt ett par gardinlängder från 1950-talet. Äkta begagnat återbruk, vintage.Härliga vintergardiner som är rätt kraftiga, inte tunn viskos som mina andra femtitalare i finrummet.

 

Textilen har en fin struktur, är tryckt ända ut över stadkanten (som textilindustrin gjorde på 50-talet) och är i fint oblekt skick. De är fållade upptill och nertill. Varje längd är 229 x 115 cm. Jag vann auktionen och betalade 550 kr + frakt.

Har inrättat en syateljé i arbetsrummet där symaskinen ska få stå framme för jämnan (nästan). Det ska bli en fröjd att modifiera dem till de tre fönstren i finrummet och sätta upp dem i juletid.

Tunna volanggardiner à la 50-talet

Tunna volanggardiner är inte min grej. Titta på gardinerna här nedanför - man skulle kunna tro att jag blivit en hemmafru på 50-talet.

Känner inte igen mej själv riktigt men det är lite kul att testa nytt. Hittade i gömmorna hemma i söder ett par sparade tunna volanggardiner med svagt blommönster som härrör från min svärmor om jag förstått det hela rätt. I sådant där konstmaterial som jag aldrig använder. Ska de lämnas bort för att återbrukas, slängas eller vad...?

Så mindes jag ett foto ur föräldrarnas fotoalbum där mamma pysslar med en krukväxt i lillrumme. Där hängde ju samma typ av gardiner (men med en gardinkappa upptill). Jag tar med svärmors återfunna hem till norr och testar hur de ser ut. Och nu är jag fast - de får hänga där i sommar.

Det jag gör är alltså att återskapa en interiör, ett utseende men framför allt en känsla av 50-tal på övervåningen. Den restaureringsideologin kan man tycka vad man vill om men för mig är det rätt. Möjligheten finns eftersom jag har två hem och kan och vill experimentera eftersom det i min värld, med mitt yrke är roligt och intressant. Det är lättare att ta ut svängarna med återskapande här där jag i mångt och mycket vet hur det sett ut.

Märkning med monogram

På ett bord ligger en mindre duk i vitt med ett diskret broderat monogram i vitt, i ena hörnet. Jag tror att duken är hemvävd.

Jag har sett detta broderade monogram på åtskilliga textilier. Det känns lättsamt och i funktionalistisk stil men något "utbroderat". Nu har jag funnit märkboken varifrån det är hämtat som stil Nr 5.

Det finns fyra märkböcker i mammas samling. Den här ser ut att vara den "modernaste" och har många vackra stilar uti sitt utbud.

 

Att märka textilier med broderade monogram var kvinnors sysselsättning en gång i tiden. Mamma började långt innan hon gifte sig och då med flicknamnets initialer men då ska man veta att hon gifte sig sent för den tiden, som 29-åring. 

Det är oerhört värdefullt att detta finns kvar i huset där det hör hemma redan från början. Det finns minst tre olika monogramstilar som min mor har använt. Men glad är jag att märkning av textilier med broderade monogram hade försvunnit då jag själv var ung. Det vi fick prova på i syslöjden (textilslöjden) blev inget vidare för min del.

Hemmens forskningsinstitut

Jag tittar i sju bruna kuvert som ligger i en lådhurts, de är från 1950-talet och adresserade till mor. Där finner jag en mängd mönster till kläder, mest för barn och några för vuxna.

Kuverten är på framsidan tryckta med:

• Hemmens forskningsinstitut, Rålambsvägen 8-10, Stockholm K
• Statens institut för konsumentfrågor, Rålambsvägen 8, Stockholm K
• Statens priskontrollnämnd, Stockholm

Tre kuvert saknar tryckt avsändare. På vissa kuvert står tygåtgång skrivna med blyerts med en för mej känd handstil.

Detta är mönster nr 10, "Amerikansk blus för barn". Till detta medföljer en kopia av en maskinskriven sömnadsbeskrivning, ibland med handritade skisser. Mamma var utbildad sömmerska och sydde mina barnkläder, konfektion var inte lika vanlig som idag.

När jag hittat och tittat på de här mönstren jämförde jag med fotoalbumen och ser den amerikanska blusen som jag minns gick i grönt:

Ett folkhemsbarn

Har gjort en sammanställning av de mönster som finns och som beställdes hem mot en låg summa:

• Tofflor för småbarn nr 24, 28,32. (Mönster nr. 25)
• Solhätta (mönster nr. 41)
• Nattlinne (Mönster nr. 12)
• Lasse liten. (Mönster nr. 4) Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås och en enkel pådragsjacka.
• Herrpyjamas med krage (Mönster nr. 43)
• Amerikansk blus (Mönster nr. 36)
• Klänning med ok (barn) (Mönster nr 6)
• Snickarbyxa (Mönster nr 3)
• Vitt serveringsförkläde (Mönster nr. 19)
• Serveringsförkläde i rutigt bomullstyg med snibb (Mönster nr. 20)
• Regnkrage (Mönster nr. 14)
• Pyjamasbyxa knäppt på axeln (Mönster nr. 44)
• Krypbyxa (Mönster nr. 1)
• Förkläde för småflickor (Mönster nr. 23)
• Ärmlös arbetsrock (Mönster nr. 35)
• Amerikansk blus för barn (Mönster nr. 10)

Här en barnpyjamas och ett randigt förkläde, till höger ytterligare en variant av randigt förkläde.

Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås (och en enkel pådragsjacka) kallad Lasse liten. (Mönster nr. 4)

*

Letar på nätet när de olika myndigheterna existerade och hittar följande:

"Statens priskontrollnämnd var mellan 1940 och 1956 en statlig myndighet i Sverige. På grund av en risken för prisstegringar tillsattes 1939 en nämnd, de s.k. prissakkunniga, som skulle övervaka prisbildningen i Sverige."

"Hemmens forskningsinstitut bildades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer.  Staten finansierade verksamheten och målet var att rationalisera hushållsarbetet med hjälp av forskning och konsumentupplysning."

"1957 ombildades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, nuvarande Konsumentverket."

Tvättbyk

Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.

Vittvätten kokas i vedeldad pannmur. Här rör man om med träkäppar för att inte bränna sig.

På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.

Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.

Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening

Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.

Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.

I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).

Själv samlar jag också något lite på klädnypor.

 

Tvätt förr i tiden är intressant att fördjupa sig i, särskilt som jag varit med om mycket av proceduren som barn. Innan den elektriska tvättmaskinen slog igenom här. På fotot mamma framför en stor vittvätt som kokats utomhus i "vattenvärmaren" som vi sa. Det är kulturhistoria nu.

 

Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.

*

I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.

När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning.  Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.

Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.

Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.

Edit:

Fick en kommentar från tvätteriets föreståndare som meddelar att:
nästa gång museet har öppet är torsdag 18/5 med Kvällsbyk och Försommarbyk söndag 21/5. Mer info på www.tvatterimuseet.se.
/Olle Magnusson föreståndare för Hagalunds Tvätterimuseum 

Det är väl värt ett besök om man har möjlighet"

Kläder från 1800-talets mitt

Det är sådant här man blir glad i om kulturhistoria finns på agendan. Gamla lappade och lagade kläder från 1800-talet där man känner till ägare och hemort. De återfanns av en hembygdsförening som insåg värdet och nu har kläderna deponerats till Örebro läns museum.

Jag blev uppmärksammad om de här kläderna från Erik Janssons garderob på bloggen Textila inslag. Så intressant.

 

 

Det jag mest av allt skulle önska vara bevarat av min släkt är morfarsmors brudkrona av metalltråd klädd med pappersblommor och kanske tyll från bröllopet 1870. Så sköra föremål måste man vara otroligt försiktig med för att den ska hålla, vara mån om och insiktsfull om kommande värde för att den ska bli kvar. Brudklänningen vore inte heller så dumt att ha bevarad.