Visar inlägg med etikett klassresa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassresa. Visa alla inlägg

23 augusti 2023

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."
Genusförklaringen kommer härifrån.


Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

25 april 2023

Vad livet lär en

”Ibland fylls jag av en hejdlös lycka vid tanken på att det alltid kommer att finnas barn. Ung och dum får man vara, det har jag också varit. Åldrad och dum är lite tråkigare. Man bör undvika dumhet, således försöka erövra litet människokunskap och vett under resans gång. Nyfikenhet är bra, men det bör vara en inkluderande nyfikenhet, som ger plats för reflektion och självrannsakan.”

Ur Här brusar strömmen förbi, skådespelerskan Stina Ekblads självbiografi från 2020. Stina är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

23 mars 2023

Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!

27 februari 2023

En självklar begäran

Jag tar det här en gång till, det tål att påminnas om. Under flera år efter att ha blivit hemmansägare så fick jag ingen kallelse till byastämmorna. Jag och min man var självklart intresserade av att bli kallade, att få veta vad behandlades på stämmorna och vad som beslutades. Jag har anknytning till byn och är intresserad av att få veta vad som händer med byns gemensamma egendom där vi är delägare.

Är det måhända någon som läser detta blogginlägg som detta tycker att det är konstigt?

Så jag skrev till "ordföranden" i den "förening" som då var delägarförvaltad, dvs inte hade en regelrätt bildad styrelse utan alla beslut ska tas i konsensus med alla delägare närvarande. Delägarförvaltning hade man på den tiden då det utsågs en ålderman i byn som hade stor makt. I min hemby upphörde detta 1973 men ingen regelrätt samfällighetsförening bildades.

Den som svarade på min begäran var "sekreterare" Erik Johansson som nekade mig att få veta när årets stämma skulle gå av stapeln. Erik är min granne, en hel del år äldre men bevisligen innebär inte ålder detsamma som visdom. "Låtsasordförande" och "låtsassekreterare" är polis och pensionerad industriarbetare.

Annons infördes i lokaltidningen som jag inte hade tillgång till. Att underförstått begära att jag skulle prenumerera på den tidningen under året för att läsa en enda annons var ren dumhet och inkompetens från styrelsen. Att stämmorna alltid hålls i april, som Erik skriver, är även det en sanning med modifikation.

Vi motionerar till stämman 2006 om att alla delägare/medlemmar ska bli kallade till stämmor. Detta avslås (!!) inkompetent nog av stämman. Det var inte klokt. Det var minst sagt obildat.

2007 bildas så genom lantmäteriförrättning byns samfällighetsförening efter min påtryckning. Jag vet att det räcker om en enda delägare i en delägarförvaltning önskar bilda en samfällighetsförening så måste detta ske. Lagen är tvingande.

Efter bildandet av sff har det blivit något bättre, dvs alla blir kallade till stämmorna, men i övrigt finns oerhört mycket att önska.

Jag är så otroligt förvånad och skrämd över att så lite kunskap finns och att invånare i byn tillåter sig att köras över, toppridas, utan att protestera.

Okunskap är makt!!! 


I kallelsen ska alla ärenden som behandlas på stämman finnas med.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman får därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.

Något lite ur SAMFÄLLIGHETER. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik av Björn Lundén. En informativ bok värd att läsas av styrelser i sff .

15 september 2022

Folktro

 

Jag kommer aldrig att sluta förundras över att jag som barn på 50- och 60-talen levt med människor av en generation som haft sin folktro levande parallellt med att  kristendomen var den officiella tron. Minns tant Alma R som berättade med inlevelse om vittra, minns William R som berättade även han om hur han sett vittra och även hur de oroade korna, har hört Aina B berätta om hur hon sett baran rulla över tröskeln i en granngård och jag är uppväxt med berättelsen om när Israel mötte en vitklädd dam mitt på ljusa dagen som med sin handväska skrämde hästen så att den kom i sken ända hem till Olofsfors bruk. Även berättelsen om att morfarsmor ville att sönerna skulle gå ett eller tre varv motsols ladugården med korna innan de släpptes ut på skogsbete som skydd mot oknytt (antar jag) nämndes någon gång. Men det var i sluttampen av tiden för folktron, industrialismen och tron på vetenskapen gjorde att sönerna tyckte det var onödigt eller skämmigt. Allt det här intresserar mig mycket.

Det ligger så rätt i tiden att en antologi nu ges ut som tar sig an frågan om människans tendens till att besjäla sin omvärld från folktro och mytologi till religion. Ända fram till vår naturvetenskapliga syn på världen har människor trott på en "levande" natur: skogsnymfer, dryader, vättar, tomtar, najader, halvgudar, sirener - you name it! Ja till och med storsjöodjur och skotska Nessie. Självfallet är denna bok litteratur för mej eftersom jag ser på naturen som något som inte endast finns till för att exploateras av människan.

FOLKTRO, en besjälad värld. Författare är Andreas Winkler, Britt-Mari Näsström, Camilla Asplund Ingemark, David Thurfjell, Gabriella Beer, Jerker Blomqvist, Joel Halldorf, Karin Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Lars Lönnroth, Lena Kättström Höök, Per-Johan Norelius, Tommy Kuusela, Tora Wall. Redaktörer  Kurt Almqvist och Lotta Gröning.

11 juni 2022

Klassisk arkitektur

Det här är något som intresserar mig mycket - klassisk grekisk arkitektur in i detalj. Har du namn på saker och ting är det lättare att minnas och förstå dem. Det gäller klassiska arkitekturornament lika väl som geografiska små och nästan bortglömda platser i landskapet eller för den delen allmogeredskap för höbärgning. (Det klingar illa i öronen när en höräfsa - av trä - kallas kratta.

Dorisk ordning
 
De här två sidorna finns i en liten anteckningsbok som följt med då antikens byggnadskonst skulle beses på plats. Den lilla anteckningsboken var så mycket enklare att ta med än en stor och tung volym om antiken byggnadsteknik och arkitektur. Detta är mitt "smala" intresse. Andra med samma intresse brukar vara arkeologer med inriktning på antikens kultur och samhällsliv.

Attisk-jonisk ordning

En gång i tiden ingick det i allmänbildningen i vissa samhällsklasser att kunna skilja de fem kolonnordningarna åt - främst dorisk, jonisk och korintisk ordning. Det är kapitälen som gör att man lätt kan skilja dem åt. Korintisk ordning har bladverk av akantus i kapitälen och den finns inte medtagen här ovanför. Kompositaordning samt toskansk ordning säger vi är överkurs.

*

Vad kan det vara som ingår i dagens bildning? Något som vi alla, i samtliga socioekonomiska grupper, känner till tillsammans och som alla åldersgrupper kan referera till?

Vet vi alla vad demokrati innebär?

13 mars 2022

Vad kan man begära av människor?

Kan man begära mer av en tonåring än av ett litet barn? Det kan man.
 
Kan man begära mer av en välutbildad människa än av en grundskole- / folkskoleutbildad person?
Nej, det kan man inte när det gäller moraliska och etiska spörsmål. Där har varje vuxen individ inom samma kulturella bakgrund likartade insikter och förstånd om vad som är rätt och fel, vad som skadar en medmänniska eller inte. Där betyder utbildning inget. Etik- och moralregler känner alla friska människor till lika väl.

Kan jag begära att en vuxen människa ska inse, vilja undersöka, ha förmågan att analysera, välja att ta reda på vad som gäller i en specifik situation? Ska jag ta för givet att kunskapsnivån är lika för alla i samma åldersgrupp? Naturligtvis inte. 
 
Jag begär mer insikt av en vuxen människa än av ett barn. Jag har högre kunskapskrav på en vuxen. Om det gäller akademiska kunskaper begär jag generellt mer insikt i sakfrågor som den utbildade har kompetens i än av någon med mindre erfarenhet och lägre utbildning. Är mina krav för höga? Sitter jag på "höga hästar"? Det finns nog de som anser det. På flera håll är det förbjudet att påskina att klassamhället existerar.

Det hävdas att individer med högre utbildning har lättare att lösa problem, har god läsförståelse, har analysförmåga, kan ta itu med okända problem genom att ha kunskap om var svaren kan sökas. Kanske kan man säga: är mer vetgirig  - eller borde vara det.
 
Att ha drivkraft, att ha förmåga att analyserande sätta in sig själv i ett samhällsperspektiv, kan vara samhällsomstörtande, ja farligt för makten. Det är så långt från hustavlans idé man kan komma. Det gäller inom nationer likaväl som inom en liten social sammanslutning som en by är.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla är sig själva nog, och även anser sig veta och vara kompetenta. När kunskapen utarmas ökar efterfrågan på enkla lösningar och våldsamma åtgärder.

Att en välutbildad människa ska stå på de svagares sida är det ingen forskning eller realitet som bekräftar, lika ofta drar en välutbildad nytta och fördel av att utnyttja andra, inte berätta vad hen känner till, inte informera, och på så sätt föra andra bakom ljuset för egen vinnings skull. Personligen tycker jag att det är obehagligt att inse, men det är långt ifrån ovanligt. Inte heller i min lilla by.
 
 
Jag minns min uppväxt i en familj utan akademiska meriter, där analytiska diskussioner vid middagsbordet inte förekom, det var vardagliga och reella spörsmål som avhandlades, vi barn trimmades inte till att nå hög insiktsnivå i filosofiska frågor eller till att erhålla bildning, vi hade inte pressen på oss att se till att "få det bättre, nå högre i samhällshierarkin" än våra föräldrar. Kanske var det därför barndomen upplevdes som lycklig. Vi gick inte heller i lekskola, dagis eller fritids eftersom det inte fanns på den tiden och vi behövde därför inte konkurrera med jämnåriga i tidig ålder. Därför påstås 50-talisterna vara tillbakadragna, tystlåtna, vaga i konturerna. En blek och "snäll" generation. Det är verkligen inte alltid jag känner mig sådan. Med just de epiteten har bondbefolkningen karaktäriserats i industrialismens slutskede. 50-talisterna är den allra sista bondegenerationen.

Bildningsfrågan är viktig för mej då jag ser hur okunnighet utnyttjas i det lilla sammanhang jag vistas i emellanåt. Det är ytterst sorgligt och mest arg, förbannad och ledsen blir jag då människor med minst treårig eftergymnasial utbildning utnyttjar situationen till sin egen fördel och faktiskt underkuvar sina medmänniskor (utan att dessa inser det).

 
Tänk om en del av de "bygdemedel" som delas ut från vindkraftsindustin i byn användes till kompetenshöjning om hur föreningar ska skötas demokratiskt, om filosofiska tankegångar genom tiderna och annat intellektuellt tankearbete. Inte enbart till nya älgpass, utökade älgslakthus, jaktkojor, nya köksmaskiner, golv och el i bygdegårdar, nya trummor och grusning av vägar mm mm... Att använda ekonomiska medel för att höja kunskapsnivån inom områden som gynnar demokratin i byn. Det är att ta ansvar tillsammans och stärka grundläggande mänskliga värden.

11 mars 2021

Klassresenärens verklighet

Sedan jag köpte morfars hus har jag börjat läsa litteratur om och av klassresenärer. I mitt tidigare liv stötte jag inte på de stora skillnader som finns mellan människor i olika socioekonomiska grupper så tydligt som nu. Det beror säkert på att jag blivit äldre, att samhällsklimatet förändrats så att klassklyftorna ökat. Samt att jag under många år umgåtts i grupper med samma värdegrund som jag själv har men nu kommer i kontakt med fler olika grupper med helt andra värderingar.

Det liknar algoritmerna som skapar vår verklighetsuppfattning på internet, algoritmerna väljer ut vad de menar att du är intresserad av och vad du vill veta. Det gör att annan information hamnar under radarn och din verklighetsuppfattningen blir skev.Visst är det nyttigt att möta hela skalan av värderingar men att möta den okunskap som jag inte visste, och knappast heller trodde fanns, blev en skrämmande insikt. Och att denna okunskap är många människors verklighet.

"Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt."

"Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka." Läs mer HÄR.

Det här är något som man inte vet  att man måste förhålla sig till framöver, när man som ung påbörjar klassresan. Du kommer från en familj, en släkt, ett socialt sammanhang där de frågorna aldrig någonsin lyfts.

 

Att se på sig själv och sin gamla omgivning med helt andra ögon, med andra preferenser kan vara både en angenäm och tråkig insikt. Att våga stå för sina åsikter som grundar sig på kunskap och andra erfarenheter än de gängse. Att arbeta för gruppens bästa utan egen vinning i åtanke. Att tåla att bli kritiserad, ja negligerad, utan stöd från andra som inte är källkritiska. Att ändå inte ändra inställning till det man tror på, inte tystna/stryka medhårs/vända kappan efter vinden - det finns tillräckligt med detta i världen ändå. Men visst är det asjobbigt att tvingas se sin gamla omgivning med nya ögon, att omvärdera de människor man trodde man kände och kanske inse att en grav felbedömning skett. Allt det där kan ingen utom klassresenären själv förstå, den som inte har någon återvändo på livsresan.

26 januari 2021

En spegel av ditt inre liv?

Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är...

Det är alltid spännande när man för första gången är hemma hos nya människor och ser hur de har valt att inreda sina hem. Kanske precis som man själv vill ha det, kanske så som man önskade att man orkade ha det, eller varför inte en lagom dos sjösjuka av mixen som inte alls passar en själv. 

Och det man helst vill när man är hemma hos någon är att komma lite närmare, bakom den upputsade fasaden, och se vem personen i fråga egentligen är. Vi har alla olika sätt och prioriteringar när det gäller att snoka i våra nya bekantskapers liv. En del spanar in golvlisterna för att se om de torkade eller inte, andra är mer fräcka och öppnar kylskåp eller, ännu värre, badrumsskåp i sin jakt sprickorna i sin värds fasad. Själv är jag inte så intresserad av om listerna är torkade eller inte, och skulle aldrig får för mig att snoka i skåp av olika slag. För det finns nämligen mycket bättre sätt, mer diskret, att se vad som döljer sig i andra människors inre. Och det är inte ens oartigt att snoka där.

Jag talar självklart om bokhyllan, denna öppna härd av inre tankar och funderingar. Jag vill inte sträcka mig så långt att den avslöjar allt om en människa, men den berättar i alla fall en hel del. Inte bara om lässmak och författarfavoriter (vilket i sig kan vara oerhört intressant), utan även om vad personen i fråga väljer att ställa i en offentliga bokhyllan. Vilken bild ska besökaren få av värden? 

Läser hen klassiker, svår prosa eller enbart fackböcker? Samhällsintresserad, har några särskilda hobbies eller följer utvecklingen inom olika ämnen? Är det bara topplistepocketar som det rasslar sand ur, panikköpta på flygplatsen, eller tefläckade specialutgåvor som lästs om och om igen? Hänger böckerna i trådar och knappt ihop, eller ser de ut som om de aldrig har blivit lästa? Bor böckerna hemma hos någon som verkligen har läst och tyckt om dem, eller står de mest där för att visa på ägaren i alla fall vill visa att hen förstår att det är viktigt att ha böcker i sitt hem?

En snabb blick kan nästan säga mer än vad man får veta om en person under en medellång middagskonversation. Vad det betyder, däremot, det är en helt annan fråga ...

Brukar du i smyg kolla in bokhyllan när du är på besök hemma hos någon första gången? Många av dina gäster bildar sig en uppfattning om dig när de ser din bokhylla. Är bilden de får rättvisande hemma hos dig?

Krönika av Emma Kreü i LitteraturMagazinet


Jag kommer från en bondby där bokhyllor, om sådana fanns, mer frekvent innehöll prydnadsgrejer än (många) böcker. Några högutbildade steg ytterst sällan över tröskeln till mitt barndomshem eller hos andra i byn. Många med samma bakgrund som jag brukar hävda att det inte fanns några klasskillnader när de växte upp. Så upplevde jag det också som barn.

 Fotografiet från 1950-talet hämtat härifrån.

En miljö som den på bilden ovan hade jag nog inte sett när jag lämnade grundskolan. Intellektuella och filosofiska samtal hölls sällan i bekantskapskretsen men i vissa sällskap diskuterades de lokala politiska händelserna. Vad är det som ger en människa med en sådan uppväxtmiljö ett behov av utvecklas vidare? Sträva vidare utan att se ner på det som var, inte låta sig bedåras av helt nya och väsensskilda miljöer?

Visserligen fanns jämförelsevis många böcker hemma med en far som läste så mycket han kunde på lediga stunder, men heltidsarbete på sågverket och masonitefabriken och arbete på det lilla lantbruket gav inte långa lediga stunder. Självklart influerades jag av att se en vuxen läsa.

En annan släkting som ivrade för bokslukning var min mors moster som var bibliotekarie dära Vall´n. Visst hälsade vi på hos Astrid och Valdemar i kommuncentrat men jag minns Astrid främst med böcker på biblioteket. Hade hon inte fullt upp kom hon fram till mej när jag besökte biblioteket och föreslog böcker att låna eftersom hon visste vad jag tyckte om.

Men som sagt - lärda miljöer, som jag förknippar stora hemmabibliotek med, de fanns inte i byn. Det var jordbruk, odlingslycka eller motsatsen, väderlek och påtagliga, substantiella ting det pratades om. Självklara saker i en jordbruksbygd - immateriella frågeställningar var frånvarande. Förutom möjligen frågor som kristen tro kunde skapa.

Jag fascineras av boksamlingar, bibliotek och arkiv. Att färgkoordinera böckerna eller vända ryggen inåt, som man kan se i vissa inredningsmagasin och på nätet, tycker jag är en mycket förenklad syn på böcker. De böcker jag äger har gett eller ger mig kunskap, de är inte inredningsdetaljer. Att slänga bort mina böcker bara för att ljudböcker och digitala böcker kommer stort, kommer inte i fråga.

Har man har en trädgård och ett bibliotek saknar man inget lär Cicero ha sagt.


9 januari 2021

Bildning - a never ending story






"Utbildning ger färdigheter,
bildning ger människan värdighet."

 

Så uttryckte Gunnar Hirdman (1888-1963), verksam inom ABF, skillnaden mellan utbildning och bildning. man kan även använda begrepp som livsförståelse, insiktsfullhet och helhetssyn för att försöka fånga ordet (folk)bildning.


Du kan lära dig saker på en massa olika sätt. Läsa böcker, se på teve, gå på föreläsning… Ofta är detta envägskommunikation. Någon berättar och du lyssnar. Inget fel i det, men i studiecirkeln är det sällan så, åtminstone inte hela tiden.

Oscar Olsson startade 1902 den första ”moderna” studiecirkeln. Han betonade att folkbildning var ”för folket, genom folket”. Genom folket, alltså, vilket gör deltagarna till medskapare i lärandet. En revolutionerande tanke på den tiden, när prästen och folkskolläraren var auktoriteter att lyssna på och lära av, inte samtala med.

Att i samtal låta olika perspektiv brytas mot varandra, att ha respekt för varandras åsikter, att dela med sig av erfarenheter, är numera centrala delar i cirkelns pedagogik. Man kan tillägga att den kommunikativa delen av pedagogiken i sig innebär ett lärande. Ungefär en tredjedel av cirkeldeltagarna säger sig ha blivit bättre på att uttrycka sig genom att delta i cirkeln.

Ur aspekter av folkbildningens pedagogik


I en öppen gruppgemenskap, kanske en studiecirkel eller läsecirkel, möts man inte av påståendet "du analyserar för mycket" eller ett platt "du har fel" utan någon som helst eftertänksamhet och  argumentation. Bildning innebär att få möjlighet att lära sig och att kunna argumentera för sin sak.
 

11 november 2020

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

14 september 2020

Bildningsförakt

Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.

Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?

Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull. Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl. 

Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…  skrivs i Pedagogikmagasinet.


För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"-  var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj. Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder.     (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)

Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.

Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.


7 september 2020

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".


Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

30 augusti 2020

Vilka har tolkningsföreträde på landsbygden?

"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden. 
Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på landsbygden."
Från en podd jag lyssnat på.

 
Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.

Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med
följande:

"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant."
Läs mer HÄR.

Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.

11 februari 2020

Märta Måås-Fjetterströms formgivning

Utställningen med Märta Måås-Fjetterströms vävnader visar ofta fyrfota tamdjur, byggnader och växter. På utställningen i Stockholm 2019 visas 57 objekt. Jag minns när jag under en fin  kulturcykelsemester i Halland och Bjärehalvön på 80-talet besökte vävateljén MMF AB i Båstad.

En flossamatta med hästar i hage från 1915 heter Hästbete. Jämför med den medeltida Överhogdalstapeten från sent 1000-tal eller 1100-tal med mängder av djur med och utan horn.

Fåren. Denna roligt ulliga matta i ryateknik komponerades 1930.

En närbild av ett busigt får i ullgarn.


Perugia från 1927 är vävd i rölakan. Katalogtexten berättar att MMF gärna besökte Italien och då ofta Perugia. I vävnaden tolkar hon den lilla bergsstaden byggd av vulkansten.

Rommattan komponerades 1940, året innan MMF:s bortgång och har nonfiguartivt mönster. Den vävdes i reliefflossa för Svenska Institutet i Rom. Mattan är avsedd för biblioteket där den fortfarande är placerad. Den röda mattan ovanför i rölakan kallas Sala da pranzo och är även den en av de totalt 18 stycken mattor som komponerades till kulturinstitutet i Rom.

Bild från Digitalt museum.
Byggnaden ritades av Ivar Tengbom 1937 och att som jag ha haft möjlighet att bo där under ett års tid som storstipendiat omgiven av arkitektur, möbler, målningar, skulpturer, konst av de bästa formgivare Sverige kunnat frambringa, är minnesvärt på många sätt. En tillvaro fylld av humaniora.
.
.

29 augusti 2019

Om att studera vidare

Minns brottstycken av ett samtal för många långa år sedan mellan min mamma, min syster och jag. Det är fem års skillnad oss systrar emellan. Jag hade börjat på KTH, syster min gick i gymnasiet och min systers val för framtiden kom på tal.


Det jag minns var att jag var helt säker på att det bästa hon kunde göra var att studera vidare. Det var mitt råd, vad hon ville plugga var mindre viktigt, bara det var något hon trivdes med.

Rådet ifrågasattes av både mamma och syster. Min mamma såg gärna att yngsta dottern blev kvar hemma i närheten, alltså inte bo så långt bort. Och utbildningsmöjligheterna i kommunen ger inte alternativet att utbilda sig på hemorten. Mamma tyckte antagligen att det räckte att äldsta dottern valt att flytta långt bort. Hon tänkte en hel del på sig själv, sin egen situation. Våra föräldrar har sannerligen inte tryckt på att vi barn skulle utbilda oss för att få det "bättre än" vad de hade. Det är annars vanligt i lågutbildade hem. Nej, valet av yrke har helt och hållet varit mitt eget ensamma val och praktiska genomförande. Ett av de första uppgifterna var att ordna boende i Sthlm på egen hand utan hjälp av vuxen eftersom ingen av föräldrarna hade möjlighet att ge stöd då kontakter och pengar saknades.

Min syster satte sig även hon på tvären mot mitt råd. Hennes storasyster skulle inte bestämma över hennes göranden och låtanden, att ta råd från en storasyster som gått före och banat väg blev för mycket, hon ville gå sin egen väg. Det var mer en protest mot mig än mot utbildning i sig.

Hur orden föll minns jag förstås inte men väl känslan som kom ur samtalet. Ingen utom jag ansåg att utbildning var speciellt viktigt. För att förstå vad hon egentligen ville och klarade av sökte min syster så småningom in på en folkhögskola i Östergötland. Ur detta kom sedan beslutet att skaffa sig en högskoleutbildning.

Detta med att "klara av" är inte oviktigt för barn till lågutbildade föräldrar med folkskola/grundskola i bagaget. Att våga tro på sig själv och sin förmåga kan vara svårt nog när man helt saknar förebilder i sin omgivning. Det finns många berättelser om detta.


Läser nu denna bok av Vilhelm Moberg, utgiven 1968. Där beskriver han bland mycket annat sin barndoms folkskola. Här ett kort utdrag:
"Men skolan i skogen var avsedd för barnen till bönder, torpare och daglönare, för det kroppsarbetande folket. Barnen i andra samhällsklasser fick gå i andra skolor. Om man ser kunskaperna ur rent praktisk synvinkel, enbart ur nyttans synpunkt, så var de tillräckliga för oss. Man menade att vi inte behövde veta mer, om vi följde i fädernas fotspår och stannade kvar inom de kroppsarbetandes klass. En bonde kan plöja sin åker utmärkt utan kunskaper i svensk grammatik, en skogsarbetare kan fälla träd förträffligt utan att färmå stava ett enda ord i sitt modersmål, en bondhustru kan mjölka kor och kärna smör med största skicklighet utan att veta vad subjekt och predikat är för något.

Sanningen är att samhällets bildningsplikt ännu vid seklets början inte var i realiteten erkänd. Långt ifrån alla ansåg den obligatoriska folkskolan som något nödvändigt eller oumbärligt.  I en självbiografisk skiss berättar Fabian Månsson, att den i hans barndoms Blekinge "mest  betraktades som ett samhällsont, en inrättning, där man fick läsa gudlösa och löjligt onyttiga böcker". Fabians hembygd dominerades andligen av intoleranta väckelserörelser, för vilka alla andra böcker än de s.k. gudliga var skadliga eller onödiga. Men en del bönder i min hemsocken betraktade folkskolan som någonting ont ur en annan synpunkt: Den berövade jordbruket dess arbetskraft. Den tog de arbetsföra barnen från sysslorna på gårdarna och ökade därmed föräldrarnas arbetsbörda."

Jodå, ungefär hundra år senare hörde jag själv samma argument mot att läsa vidare som beskrivs av Fabian Månsson (1872-1938)! Studier kunde vara farliga. Farliga för själslivet och gudstron. Det var en hög tröskel att komma över.


Jag som är av nyfiken natur anser att studier är viktiga för den personliga utvecklingen. Om man kommer från en studieovan miljö är jag också övertygad om att eftergymnasiala studier bör ske långt från hemorten, från hemlänet, så att de normer man vuxit upp med och fostrats in i ska kunna och våga ifrågasätts. Närheten till hembygden ska brytas eftersom det då är lättare att bryta mot normerna som är så viktigt att göra för att bli en självständig person. Att vara normkritisk, att ifrågasätta och reflektera är en del av vad högre studier ska tillföra en individ. Det är på så sätt man lär känna sig själv, förstår sin egen situation i världen. Kanske vill och vågar man dessutom försöka förändra sig själv och/eller omvärlden. Med det menar jag inte att utbildning är ett måste för att nå ditåt men för min del skulle det inte ha varit tillräckligt med "livets hårda skola". Studier utomlands är utvecklande kan jag intyga! 

En av de fördomar som frodas är att det inte finns några klasskillnader. Den fördomen är stark i ett jämlikt land som vårt och kanske särskilt stark bland medelklassen. Här i byn ansågs alla vara jämställda, inga skillnader fanns, varken socialt eller ur genusperspektiv. Så är inte fallet.

Hur stimulerande vore det inte att föra ett intellektuellt, analyserande och reflekterande samtal med jämnåriga med samma bakgrund och erfarenheter. Men det fungerar inte i hembygden där den anses vara märkvärdig som på något sätt nämner utbildning. Att vara "tysk ôm bena" sa man för länge sedan (före 1 vkr) om människor som hade andra erfarenheter än de som byn gav.
.
.

20 juni 2019

Att se med nya ögon

Vad kan du lära dig av en gammal BH?

Vad har bevarande av kulturarv och föremålsforskning 
med underkläder att göra?

Jo ganska mycket faktiskt. Genom att vrida och vända - även titta med lupp - kan du lära dig att sätta historia och textil i ett sammanhang som breddar din förståelse för samtiden, ett föremål eller en företeelse.

Hos oss kan du utbilda dig inom kulturvård, konst- och textilvetenskap. Du lär dig se din omgivning med nya ögon i mötet med bilder, byggnader och föremål - gamla som nutida. (...)

*****
När jag slår upp en retrotidskrift möts jag av en annons som attraherar. Skulle denna marknadsföring ha funnits då jag valde väg i gymnasiet tror jag nog att den hade lockat mig. För mig har det blivit kunskap om äldre byggnader som breddat min förståelse för samtiden och som gjort att jag kunnat se min omgivning med nya ögon.

Hur kan du veta så mycket om byggnader?  fick jag som fråga av en kvinna som borde ha känt till min bakgrund. Vad svarar man utan att bli långrandig? Historieintresse, studier, studier, nyfikenhet, erfarenhet och mer studier. Att lära sig se på samtiden och samhällsförändringen med "andra glasögon"... Hur givande är inte det!
.
.