31 oktober 2012

Lagårdsritual

Trots att varken Manfred eller Adrian trodde på vittra, gick de på sin mors inrådan ett eller tre varv motsols runt lagårn första gången korna släpptes ut varje år, allt enligt min mammas berättelse som ju måste ha hört det av morfar Manne. Detta gående anschönch (motsols) var deras mor Klara noga med för att kräka inte skulle hamna i nagen vitterkärrings våld. Det bör ha varit runt sekelskiftet 1900. Här i bygden, och annorstädes på landsbygden i vårt avlånga land, blandades skrock och kristendom ända in på 1960-talet på ett härligt fantasieggande sätt. Minns berättelser som de gamla berättade om kvällarna innan televisionen gjorde inträde här i byn på 60-talet. Jag saknar det litegranna.

Har ni hört om vitterstigen som gick genom Thurdins lagård? Det har jag. Man hade byggt en lagård utan att först undersöka exakt hur det förhöll sig om saker och ting på den platsen. Lagården råkade hamna tvärs över en vitterstig vilket självklart förbittrade vittra. Deras hämnd fick till följd att korna alltid var oroliga då de var inne i ladugården (och det var ju större delen av året). Oron yttrade sig på så sätt att de råmade nu och då, dygnet runt, och rörde sig rastlöst i sina bås. Man kom fram till att det var en vitterstig som passerade över platsen och vitterfalke var irriterade över hindret som dykt upp i form av en lagård så de fortsatte att använda stigen och skrämde på så sätt korna.
Den gamla stenfoten döljs bakom träd och buskar
En ny lagård uppfördes senare (ni ser gaveln på bilden ovan) och den placerades en bit ifrån läget för den gamla för att få slut på det som oroade kräka. Närmast vägen, där björkar och buskar nu växer, ser man stenfoten på den gamla ladugården om man passerar sakta och tittar noga in i bladverket. Mina fotografier på nära håll blev inte bra pga alltför mycket grönska.

Här ser ni platsen.
William Rönnberg, som bodde ett par hundra meter längre bort vid denna vägs ände, berättade för mej omkring sekelskiftet 2000 att han sett småfolket som liten. Jag sökte upp honom för att få berättelsen direkt serverad för sådant här intresserar mig mycket. Han hade i yngre ålder, stått inne i huset och sett ett slädparti  med gäster komma körande en vinterkväll. Exakt hur det var kom jag dessvärre inte ihåg men hur som helst det var fler som åkte på släden än de som sedan kom in i huset vilket var mycket obegripligt, skuggpersoner liksom. William dog 2004.

Tant Alma Rönngren (född Höglund) berättade även hon om vitterkäringen ôppa skojjen som hon träffat då hon var ung jänt och vallade korna på skogen tillsammans med sin syster, jag tror det var Hanny. Systern (senare gift Löfgren) blev inbjuden och gick in i huset där vittra bodde. Hon höll på bli bergtagen, men Alma som stod utanför ropade åt henne att komma ut innan hon åt av det som bjöds. Bergtagen. På riktigt. Alltså. Då de unga flickorna senare återkom till platsen fanns inte huset kvar. Den här spännings- och skräckfyllda historien fick pulsen att stiga på en liten flicka på 1960-talet. Var det sant? Nej. Jo. Tant Alma hade ju sett.

En vitklädd dam med handskar och en vit handväska stod i vägskälet från Olofsfors till Sunnansjö en gång. Mitt på dagen. Vad som hände då tar jag en annan gång. Den storyn hade pappa hört direkt från källan. Och Aina, född Lindgren, hon hade sett baran. På riktigt.

Allvarligt talat är jag glad över att ha hunnit uppleva de här gammeltiderna. Berättelser och tro från den tid då skogen befolkades, var levande. Då skogsbruk inte innebar skövling. Jag kan garantera att ingen av mina kurskamrater vid arkitektutbildningen i Stockholm hade hört något liknande berättat av en person som verkligen upplevt det berättade. Gissa om jag är STOLT!!!

För mej är detta mycket mer intressant än halloween-spökena som ju ska föreställa döda människors andar och hemska gastar. Nä, det jag talar om är småfolk och andra som bebor skogsbygden. Eller vilken verkan det får om man säljer sin själ till djävulen. Berättelserna och folktron krävs för att stilla och förklara vårt behov av det okända. Verkligheten är kanske inte "verklig", verkligheten är kanske inte möjlig att fastställa helt och hållet på naturvetenskaplig väg. Varför skulle annars sagor, fantasy och otäckheter sälja så bra idag bland oss människor som anser oss så upplysta? Jag minns ett föredrag av Ying Toijer-Nilsson på ABF-huset på Sveavägen i Sthlm som behandlade vårt behov av sagoberättande. Jag fick en kick där och då, för så där trettio år sen.

Länge leve de berättelser som finns kvar från livet förr. Ta vara på dem. Idag tror jag för det första att många unga i min hembygd inte känner till berättelserna och för det andra att de äldre som hört dem, skäms över historierna därför att man anser sig tillhöra nutiden, vill inte betraktas som crazy, utan tillhöra det svala, rationella, vetenskapligt korrekta synsättet där vittror, småfolk och kulturhistoria inte ryms. Så fel man har i så fall.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Jag tycker också att det är intressant med gamla vitterhistorier. Både min mormor och morfar kunde berätta om personliga vittermöten och som barn ville jag med skräckblandad förtjusning höra om det gång på gång. Jag har även fått lära mig att hästar ogärna korsar vitterstigar. Det finns vissa vägar som mina hästar ogärna går efter och då brukar jag halvt på allvar säga att där går det nog en vitterstig.

    SvaraRadera
  2. Min mormors särbo var bra på att berätta historier om vittra. Mormor däremot blev alltid på dåligt humör när det berättades om vittra. Mormor tyckte inte att det var riktigt "rumsrent" och jag skulle tro att det bottnade i hennes starka kristna tro. I vår närhet har det varit de som var födda fram till 1920-talet som berättade om vittra. De senaste 25-30 åren har jag inte hört någon berätta om vittra. Tycker det är synd eftersom det är en stor del av vårt kulturarv och väl värt att bevara!

    SvaraRadera
  3. Ja hörni, jag fascineras också av de här berättelserna. Men som Christina säger berättas det inte numera. Och även jag förstod då jag var liten att dessa historier inte gick ihop med kristna tron. Så ytterligt spännande då att de levde parallellt. Och att jag har haft lyckan att få höra berättelserna från dem som själva upplevt det de berättade om. Sant eller inbillat sant spelar ingen roll ;-) Vår ytterligt sekulariserade värld behöver sagor, myter och berättelser,d essutom förstår jag så mycket mer av hur folk tänkte förr när jag har de här historierna i kroppen. Låt oss föra dem vidare till yngre generationer :-)

    När jag läste Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" tar hon på ett underbart otäckt svårbestämt stämningsfullt sätt upp en egen barndomshändelse hos sina farföräldrar. Jag önskar jag kunde skriva så :-)

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...