1 november 2012

Kyrkogården

Det  har hänt något på Vallens nya kyrkogård som ligger vid Prästbäcken mot Levar till. Församlingen har en ny kyrkogårdschef. Sedan i somras. Jag har nog lagt märke till förändring.
Titta, titta: grusgångarna har börjat kantskäras. Äntligen! Snyggt!!! Det är åratal sedan sist. Det bådar gott. Den relativt nyligen utbytta häcken lyser höstgrann.
Det har blivit några bilder tagna här de senaste 10-15 åren som visar att kyrkogården har blivit en "öken" sedan träden togs bort. Nu finns endast en trädkrans runt om, i utkanten. Stiliga björkar ledde tidigare in besökaren från nordligaste grinden men de togs väck. Stubbfräsning utfördes och nya björkar planterades, men glesare. Som efter ett år även de togs bort. Hur kan länsstyrelsen som tillståndsmyndighet tillåta en sådan utarmning? Blicken har inget att stanna till vid på hela stora ytan. Det här är en verkligt funktionalistisk kyrkogård med standardstorlek på de långa raderna av gravstenarna. Alla är vi lika inför döden vill den säga på ett folkhemssätt. Ingen får sticka ut, varken levande eller död. Den stora gravstenen på andra sidan häcken från morfars grav sett, togs bort på tidigt 2000-tal. Den var annorlunda men jag menar att den borde kanske ha betraktats som kulturarv och fått stå kvar som man gör på andra kyrkogårdar med gamla gravstenar trots att gravrättsinnehavare saknas.

När jag besökte kyrkogården nu i oktober höll några kyrkogårdsarbetare att plantera björkar men de grävdes ner på långsidan längs vägen, Riks 13, där stora och många träd redan finns. Hoppas på fler rumsbildande träd inne på själva kyrkogårdsytan för det behövs. Blicken behöver stanna vid något för att slutförvaringen inte ska upplevas som de dödas öken.

I den lilla staden Scentendre i Ungern minns jag en litenliten kyrkogård på en kulle med vacker utsikt och träd med bänkar att sitta på inunder. Jag var hänförd och insåg för första gången i mitt liv att kyrkogårdar kan vara parker där man upplever fridfullhet, stillhet och där fantasin får flyga fritt. Jag var på studieresa med andra men just här ville jag gå ensam för att sedan ta tåget tillbaka till Budapest. Jag tog även mod till mig och åt middag på en liten restaurang med personlighet. Känslan den gången i kyrkogårdsparken var lika den då man kör bil ensam för första gången med eget körkort. Total frihet och totalt eget ansvar för sitt liv. Lite gladpirrigt med andra ord.

En annan kyrkogård jag har fina minnen av är Katarina kyrkogård i Sthlm. Varje arbetsdag i några år tid vandrade jag över den på väg till arbetet vid Hornsgatspuckeln. Det var den enda bit natur jag passerade och den fläck på jordens yta som då visade mig på årstidsväxlingar som annars kan vara väldigt rudimentära i en stad - särskilt om man är född och uppvuxen på landsbygden och van vid rika naturupplevelser.

På grund av mitt kulturhistoriskt intresse brukar jag uppsöka kyrkor och kyrkogårdar på platser där jag befinner mej, vare sig det är Paris med spektakulära Cimetere du Père Lachaise, Hamburgsund, Istanbul, Ytterlännäs eller Sodankylä. Församlingar med kyrkor och kyrkgårdar ingår även bland mina uppdragsgivare. Det innebär att jag har jämförelsematerial och vågar säga att Vallens kyrkogård inte ligger på topplistan och den besöker jag regelbundet på grund av att flera anfäder finns begravda här. Jag tvingas se förändringarna som inträffat efter att kyrka och stat skildes åt år 2000. Träd kostar pengar, räfsa löv kostar pengar och det är inte företagsekonomiskt lönsamt. Break-even går tydligen där någonstans.
Vila för de döda. Ingen vila för den levandes blick.
 Vila för de döda. Ingen bänk att vila på för den levande. Hur gör de gamla som kommer hit för att titta till en grav? Orkar de gå? Kör de bil fram till graven? Enda platsen för kontemplation är minneslunden långt bort.
Läget den 16 maj 2012. Då såg grusgångarnas kanter ut så här.

Men jag såg en bra sak då jag var där nu i oktober, JA! Något är på gång och det tackar vi för.
.
.
Har ni läst och sett det här?
Association of Significant Cemeteries in Europe
Minnets stigar, Per Wästberg, Anita Theorell, 2001
Cemeteries of Europe, edit. Mauro Felicori & Annalisa Zanotti
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Många tycker inte om att besöka kyrkogårdar. Det har jag aldrig förstått. För mig är det bara fint, det ger mig en känsla av fullkomlig frid. Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att vandra runt på gångarna och läsa gravstenarnas namn och årtal.
    Och ännu mer så om kyrkogården är vacker och välvårdad.

    Min morföräldrar och andra släktingar på mammas sida är begravda på Vindelns kyrkogård i Västerbotten. Senast jag besökte den var tillsammans med släktingar från USA och de var alldeles överväldigade av hur vacker och välskött den var med sina krattade grusgångar, gamla träd och prunkande rabatter. Den ljusa, fina kyrkan ligger högt ovanför Vindelälven omgiven av denna pärla till kyrkogård. En fantastisk plats.

    Det är så viktigt att våra griftegårdar, som de kallas på vissa platser numera, bl.a. där jag bor, vårdas och planeras med omsorg och en klar tanke. Jag vill känna stillhet och ro när jag besöker mina nära och kära som inte finns längre. Jag vill inte förarga mig på hur de huggit ner träd och buskar och slarvat med underhållet.

    Det här blev en lång kommentar, men ämnet tog tag i mig, speciellt så här inför Allhelgonahelgen, då våra kyrkogårdar är extra mycket i våra tankar och handlingar.

    Avslutar med att önska dig en skön och fin helg.

    SvaraRadera
  2. Så har du än än gång öppnat mina ögon för sånt jag inte "sett" tidigare. Jag passerar Vallens kyrkogård nästan dagligen, men har aldrig tittat (eller på någon annan kyrkogård för den delen) med dina ögon. "I was blind, but now I can see".

    SvaraRadera
  3. Ska jag ligga på en kyrkogård vill jag givetsvis ligga under ett träd inte på ett "naket fält"...

    SvaraRadera
  4. Anta S - det är fint och rofyllt att promenera på kyrkogårdar och läsa på gravstenar, vare sig man känner till traktens människor eller inte. Har man anledning att återvända till en vacker favoritkyrkogård, som du har, är det mycket att vara glad över.

    Pentamom - :-)

    Anna - träd med skötsel kostar pengar. Men det finns förstås skogskyrkogårdar!

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...