Detta är min farmorsmor som ligger på lit-de-parade 1931 innan hon jordfästes i graven på fotot ovanför. Ni ser de tidstypiska limfärgstapeterna. Ni ser granen vid huvudgärden, piedestalen av en björk med ett stearinljus, likkistan som är utsvängd i armhöjd, kistans vita klädsel och lite annat vackert samt Anna som ligger med knäppta händer, död vid 70 års ålder.
Det händer att jag själv stannar till vid Lögdö bruks lilla kyrkogård med den lilla vita brukskyrkan av trä och de röda magasinsbyggnaderna i Medelpad. Första gången var det tillsammans med föräldrarna då jag nyss tagit körkort och familjen blev stadd på rull. Pappa guidade förstås :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om släktgrav, kyrkogård, kulturhistoria
På gott och ont har vi i vårt moderna samhälle kommit långt ifrån döden.
SvaraRaderaFörr var det helt naturligt att själv ta hand om sina nära och kära efter döden och ha dom liggandes på lit-de-parade i kammar´n. I dag skulle nog dom flesta tycka att det vore makabert.
Även djurslakt har börjat ses som något "äckligt". Det är okej att köpa en anonym köttbit i charken(gärna från Argentina), men otänkbart att slakta och äta upp ett djur med namn från egen uppfödning. Jag tycker tvärtom.
Jag håller HELT OCH HÅLLET och alldeles fullständigt med det du skriver Pentamom! Absolutissimo. Det är absurt så det har blivit.
SvaraRaderaJag antar att dina barn skolas in i ditt tankesätt. Det är så mycket enklare då man har djur och jordbruk. Lyckans ost :-)
Jag fick vara med vid kalkvslakten, utom ögonblicket då slaktmasken kom till användning. Och morfar han sjöng vi ut då han låg i kistan i kammarn.