Betänk!

”Betänk! Livets korthet/ Dödens visshet/ Evighetens längd”. De där orden broderade till mementon där förkunnarens vibrato ekar ljudlöst.

Memento mori.

Ett vackert stilleben. 

.

.

Regnbågsvecka i Nordmaling

Den första regnbågsveckan någonsin genomförs just nu (v.7/19) i Nordmalings kommun. Kommunen vill bryta normer vilket är bra. Det skulle behövas inom flera områden.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag minns Bertil L. som kallades Bertilda i folkmun. En homosexuell man som blev otroligt mobbad, förföljd och begabbad på samhället då jag var skolungdom. Jag minns en människa med speciell gångstil och ett stort burrigt hårsvall. Tänk om han levat nu, vilken revansch det hade kunnat bli.

Det kan inte ha varit lätt att leva på på den lilla orten med alla människor som retades, var elaka,  kastade stenar och såg ner på hen. I ett patriarkalt samhälle med machoinslag där jakt och motorfordon är ett stort intresse för många av männen. Ändå valde han det livet. Varför? undrar jag då som nu.

På ålderns höst besökte han ibland tillsammans med några udda vänner EFS lilla sommarkapell. Där blev han åtminstone inte utkastad, inte offentligt chikanerad eller nonchalerad men heller inte personligen hjärtinnerligen välkomnad. Men på något sätt valde dessa samhällets socialt mest utsatta att närvara vid sommarmöten med efterföljande kyrkkaffe då och då.

Jag minns även familjen som kallades Tattar-Erikssons och som några år bodde i min by. De hade det knappast heller lätt. Normer behöver brytas inom många områden!
.
.

Håll er borta härifrån

Ännu ett staket. Ett av de vackraste jag känner till.

De höga, smala spjälorna är obehandlat grånade. De är samtliga jämnbreda, har två olika höjder och är spetsade upptill, rejält "farliga". Den som försöket ta sig över kan bli spetsad :-) Även stolparna är av trä.

Så här kan jag livligt föreställa mig att inhägnader kunde se ut på 1700-talet. Ingen färg alls, spjälorna är vackert patinerade av väder och vind. Färg var dyrt så den skulle inte slösas på staket? Grånat virke skulle på många platser fungera lika bra idag som på 1700- och 1800-talet.

Var det finns att beskåda? Jo, på Linnés Hammarby utanför Uppsala, en underbar plats som jag besökt åtskilliga gånger. Vem som introducerade mig? Pappa förstås :-) och jag var mycket ung.

Där finns så mycket mer vackert och intressant att se men detta får räcka för nu.
.
.

Köksträdgårdar som förr

Apropå inhägnade köksträdgårdar som var vanliga här föritin har jag letat fram foton av några. Sammanställningen är på inga sätt komplett men så mycket vet jag att de där platserna är få. De jag funnit finns vid hembygdsgårdar.

 

Här är en köksträdgård vid gaveln vid ångermanländska Grundsunda hembygdsgård. Är den inte fin?

 

Samma hembygdsförening har även en inhägnad köksträdgård vid Mor Klaras stuga. Där är spjälorna rödfärgades lika huset och det är minst lika fint. (Hinken med sommarblommor är dock inte autentisk :-)  utan ett sentida tillägg.)

I Skeppsmaln finns Högbergsstugan som renoverades och flyttades upp från hamnen till det lilla fiskekapellet 1945. I stugan finns ett foto från förr. Kan det vara från förra sekelskiftet tro? Det var svårfotograferat med dagsljusblänk som synes.  Stugan var då rödfärgad och till vänster skymtar den inhägnade köksträdgården som kan ha grå spjälor.

Idag ser den ut så här. Den har blivit grå för att se äldre ut igen - aendnu gamblare. Den inhägnade köksträdgården finns kvar. Jag fick inte med det på något foto i somras och mina tidigare foton hittar jag inte i hastigheten. Så kan det vara.

Men inifrån stugan kan man se inhägnaden på gaveln. Där växer bara gräs men ytan och höjden på det grånande staketet känns rätt. När jag läser att även denna stuga förvaltas av Grundsunda hembygdsförening genom en donation 1945 blir jag ytterligare imponerad av de ideella insatser denna hembygdsförening gör. Så´nt som sådana som jag har glädje av. Komministerbostället i Råshult i Småland har förstås också en köksträdgård, den store botanisten Linnés födelseplats.

Även i städerna, som under självhushållningens tid var agrara med kreaturhållning, fanns kålgårdar och köksland. En kringbyggd borgargård från 1700-talet, som på fotot, kunde ha en stor inhägnad täppa på andra sidan gatan. Skillnaden mellan stad och land var inte lika stor som idag då det gällde odling och djurhållning.

Ni kanske förstår varför jag våndas över den borttagna köksträdgårdsinhägnaden som visades i den förra bloggposten. Så vackert utformad. De är försvinnande, finns bara vid hembygdsgårdar om ens där.
Tilläggas bör att de här  köksträdgårdarna hör naturligtvis ihop med byggnader av en äldre tradition.

(Jodå, eftersom jag älskar traditionsrik kultur har jag en egen inhägnad täppa i mitt permanentboende. Innanför de spjälorna växer perenner och kryddväxter.)
.
.

Spjälstaket

Att omgärda sin tomt med olika inhägnader är inte ovanligt- Det handlar om murar, staket, häckar och i städerna plank. Idag kan man även se trägärdesgårdar/gärsgårdar (fastbandhagar på min dialekt) men förr var de avsedda för utmarker och hörde inte intill mangårdsbyggnaden.

Där jag bor i mellansverige är det inte alls ovanligt med staket på landsbygden. Typen är spjälstaket, ofta av äldre modell målade med faluröd slamfärg, ibland med vita målade toppar överst på spjälorna.

Här är en typ av äldre spjälstaket. Det är ganska glest mellan de höga spjälorna med två olika dimensioner. Varannan spjäla med spetsig topp. Senare villastaket har korta, breda brädor med smala mellanrum och är ofta målade ljusa lika villafasaden.

En gång i tiden var det även vanligt med de här gamla staketen med smala spjälor i min hembygd men det finns få kvar.

Spjälstaket där morfars syster Karin dära Halla poserar med brorsdotter. Fotot har jag fått av en släkting vilket jag tackar för!

Av de där staketen med diagonalställda spjälor som var vanliga kring gårdstunen vid förra sekelskiftet finns inget kvar idag. Ur familjealbum.

Det här fotot är ett utsnitt av en diabild jag tog 1997 i Lögdeå. Det vita, böljande spjälstaketet är utformat med finess och med stolpar av granit. Detta omsorgsfulla omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare och ersattes av intet.

Ännu en skannad diabild, denna från 1990. I centrala Lögdeå fanns fortfarande ett gårdstun med en avdelad köksträdgård vid husgaveln. Staketet runt hela tomten och hade slamfärgade vertikala spjälor men mellan husknuten och tomtgränsen med detta staket löpte en inhägnad med rutor av rödfärgade ribbor som bildade kvadrater. En vitmålad grind utgjorde ingång till köksträdgården. En smakfull tradition.

Köksträdgården användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd fanns där, här bodde då en "gammpojk" som kanske inte ansåg att köksväxter var det viktigaste. Hästen som gick fritt och betade på gårdstunet var viktigare så klart. Men längre tillbaka i tiden odlades som traditionen angav, ätbara växter även här. Som på många håll i landet. Nu finns ingen staketinhägnad köksträdgård kvar i bygden vad jag känner till.

Flygfoto från 1957. Förändring pågår. Staketet löper nu något annorlunda.

En av mina mellansvenska favoritstugor som jag passerar emellanåt.

Kring morfars hus har det aldrig funnits staket. Däremot har en rad av björkar stått på två sidor av tomten sedan 1921 - sträckan mot Kustlandsvägen och mot norr. De bildar i dagsläget allé med grannarnas björkrader.
.
.

Tabata

Jag säger bara en sak: efter första gången med tabata = träningsvärk i hela kroppen som kommer 1-2 dagar efteråt. Härligt att känna att man lever!
.
.

Sparkföre

Det är vinter och några unga människor på sparkfärd blir fotograferade. Titta på den moderna sparkmodellen, på glasverandan som skymtar på huset i bakgrunden och på staketet (två olika höjder på de glest spikade spjälorna). Och på den tunna, smäckra takfoten - takskägget - taksprånget. Så elegant! Bortanför bostadshuset en lång, låg uthusbyggnad och en brunn med hinkflöjel. På gårdsplanen står en annan spark parkerad. Allt är borta idag, jag tror fotot kan vara taget på Rundvik som omdanades på 1970-talet. Vem använder spark idag för utfärder då bil finnes?
.
.

Byggmästarsvenska

Lyssnar på ett program om dialekter och minns en del tidiga språkupplevelser.

Tänk att jag aldrig hört uttrycket "byggmästarsvenska" förut. Man kan säga att de som inte kunde eller ville tala de lokala dialekterna istället "talade som en bok". Det ledde till att läsuttalet blev norm. Inflyttade kunde inte tala som lokalbefolkningen och de som ansåg sig förmer ville inte tala som sina grannar utan valde rikssvenska dvs. "skollärarsvenska" eller "byggmästarsvenska".

En vanlig föreställning är att förr i världen så talade man fint och bokstavstroget, inte sådär slarvigt som man gör i dag. Kanske inte slöddret på gatan, men överklassen i alla fall. Problemet är bara att sanningen tycks vara den rakt motsatta. Folket på ”öfre Östermalm” skulle själva aldrig ens ha reflekterat över att uttala f:et i ordet övre som f, trots den dåtida stavningen. Att uttala efter bokstaven ansågs nämligen obildat. Den synnerligen bildade författaren Hjalmar Söderberg, själv östermalmare, ansåg det ytterligt vulgärt med människor som sa till exempel statsmininstern med långt a i stället för det sedvanliga stassministern.

Att inte behärska det lediga talspråket ansågs som ett tecken på att man var uppkomling; det kallades för att prata ”byggmästarsvenska” eller, kanske ännu vanligare, ”skollärarsvenska”. Att byggmästare kunde höra till de nyrika kan man förstå, men lärarna? Tja, de ställdes ofta inför ett socialt besvärande faktum när de kom på uppdrag ute i bygderna: de behärskade inte den lokala dialekten. Hur kunde man dölja ett sådant problem och ändå behålla flaggan i topp? Jo, man kunde förstås ta blint parti för bokstavsuttal, och låtsas att det var det enda anständiga. De blev härmade och förlöjligade, och framstod som sinnebilden av en människa som försökte vara lite fin i kanten.

Läs hela artikeln i Språktidningen.
Eller läs om svenskan som talas i Finland liknar stockholmska från 1500-talet.

Jag tycker verkligen man ska sätta värde på sina dialektala ord och uttryck. 

De är försvinnande lätt att mista.

Minne av Tyra

På baksidan av denna enkla träbild står mammas namn samt "fått av Tyra Deger. Ett glatt minne. Vallen, Lövånger."

En liten snidad träbild, efteråt bearbetad med bets (fast man kan tro att det är utfört med en lödkolv). Ett motiv som finns på så många föremål och tavlor på 30-talet och 40-talet. Romantiska landskap med små stugor, skog, kanske en sjö...

Insåg invånarna i norra delarna av landet hur snabbt förändringen skulle koma att gå? Övergången från jordbrukarlivet till det moderna folkhemmet gick med hast. Avbildningar av det som då fanns kvar av det förgångna gjorde kanske övergången lättare. Enkla byggnader och natur som var ett faktum på 30- och 40-talen är nu helt borta. Hur många fiskebodar, lador och små timmerstugor har jag inte själv sett försvinna, jag som inte levde på 30- och 40-talen. Kan den individ sakna dem, den som inte ens vet att de funnits? Kan man ens bry sig då? Svaret måste bli nej.

Här är ett träföremål med glödritat naturromantiskt motiv. En annan typ är målade björktavlor som blivit samlarföremål.
.
.