29 januari 2021

En viktig klimatforskare

Paul Crutzen, pionjär inom klimatforskningen gick bort igår, 87 år gammal. Utöver Nobelpris och viktiga forskningsföreträden etablerade han år 2000 begreppet antropocen, för att beskriva den geologiska epok vi lever under idag, där människans aktiviteter har en avgörande betydelse för förhållandena på jorden.

Miljöhistorikern Sverker Sörlin har i Antropocen - människans tidsålder (Weyler förlag 2017) beskrivit Crutzens och andra klimatforskares viktiga insatser. Det var när jag läste den boken jag lade Crutzens namn och gärning på minnet.

Om hans bortgång läste jag HÄR.

Bild ur filmen Koyaanisqatsi från 1983. En dokumentärfilm av Godfrey Reggio med filmmusik av Philip Glass. Jag såg filmen när den när den kom till Sverige och glömmer den gör jag aldrig. Då var ordet antropocen inte myntat men det är antropocen filmen handlar om.


Högtidsstund

När den här kulturtidskriften dyker upp i postlådan väntar intressant och stärkande läsning.

Frihet - jämlikhet - solidaritet

Balder fortsätter att utforska det som hjälper människan att behålla sinnet för proportioner.
Med en redaktion i Strömbacka, Bjuråker, Hälsingland vet man hur livet på landet kan levas.

28 januari 2021

Har man ord på en plats - då minns man den

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Och de gamla timmerhusen har i stor mängd redan rivits under 1900-talet.

"Spela roll" brukade vi säga på 70-talet då vi inte brydde oss. Spelar det någon roll att historien försvinner? Man lever väl lika välmående ändå i vårt välfärdssamhälle! Se framåt istället för att grotta ner dig i det som var, låt bli att stoppa "utvecklingen". Allt förändras alltid, samma vatten flyter inte två gånger under samma bro. Vad spelar det för roll att en gammal stig och gamla husgrunder eller spår efter tidigare generationers knog försvinner där skogsmaskinen drar fram? De var ju till ingen nytta! Vad spelar det för roll att ett gammalt hus rivs? Patina är fult och visar på fattigdom anser äldre välfärdsmänniskor. Om vi skakar av oss vår gemensamma historia kan vi starta om på nytt från scratch. Blir vi inte bättre människor om "det gamla" inte tynger ner oss? Låt allt det där falla i glömskans djup.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här i landet, här i bygden gör vi det av oss själva utan att reflektera! På andra platser finns hembygdsföreningar eller kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här i bygden??? I många fall brukar det vara det bildade kulturbärande skiktet i samhället som står på kulturarvets sida.
 
Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819 och stavningen är ibland av äldre typ, före senare stavningsreformer:

Knösen
Räfveln
Storgärdan - åker
Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern
Nysvedjan - åker
Halla - åker
Hjulholmen - åker
Stubbrödningen - åker
Qvarnhusfällan - åker
Wipperfällan - åker
Gammrödningen
Ladusvedjan - åker
Åkersvedjan
Norråkern
Bredlandet - åker
Halldaln - åker
Norråkern
Nyåkern
Stomtegarne
Sundssvedjan - åker
Mjurntegarne? - åker
Lill Aspängsrödningen
Strandrödningen eller Långfällan
Årödningen
Ladu rödningen
Kråkbo

Platserna finns utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.
 
Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden. Eller betydde något för människorna som bodde i bygden. Att ge barn en kunskap om äldre benämningar är enda sättet att behålla namnen. Det är svårt i glesbygd där få barn växer upp och långt ifrån alla stannar kvar när de blir vuxna.


ETSNING
Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia. Har man benämning på en plats då minns man också var den finns, kanske till och med de människor som levde med de där orden...

26 januari 2021

En spegel av ditt inre liv?

Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är...

Det är alltid spännande när man för första gången är hemma hos nya människor och ser hur de har valt att inreda sina hem. Kanske precis som man själv vill ha det, kanske så som man önskade att man orkade ha det, eller varför inte en lagom dos sjösjuka av mixen som inte alls passar en själv. 

Och det man helst vill när man är hemma hos någon är att komma lite närmare, bakom den upputsade fasaden, och se vem personen i fråga egentligen är. Vi har alla olika sätt och prioriteringar när det gäller att snoka i våra nya bekantskapers liv. En del spanar in golvlisterna för att se om de torkade eller inte, andra är mer fräcka och öppnar kylskåp eller, ännu värre, badrumsskåp i sin jakt sprickorna i sin värds fasad. Själv är jag inte så intresserad av om listerna är torkade eller inte, och skulle aldrig får för mig att snoka i skåp av olika slag. För det finns nämligen mycket bättre sätt, mer diskret, att se vad som döljer sig i andra människors inre. Och det är inte ens oartigt att snoka där.

Jag talar självklart om bokhyllan, denna öppna härd av inre tankar och funderingar. Jag vill inte sträcka mig så långt att den avslöjar allt om en människa, men den berättar i alla fall en hel del. Inte bara om lässmak och författarfavoriter (vilket i sig kan vara oerhört intressant), utan även om vad personen i fråga väljer att ställa i en offentliga bokhyllan. Vilken bild ska besökaren få av värden? 

Läser hen klassiker, svår prosa eller enbart fackböcker? Samhällsintresserad, har några särskilda hobbies eller följer utvecklingen inom olika ämnen? Är det bara topplistepocketar som det rasslar sand ur, panikköpta på flygplatsen, eller tefläckade specialutgåvor som lästs om och om igen? Hänger böckerna i trådar och knappt ihop, eller ser de ut som om de aldrig har blivit lästa? Bor böckerna hemma hos någon som verkligen har läst och tyckt om dem, eller står de mest där för att visa på ägaren i alla fall vill visa att hen förstår att det är viktigt att ha böcker i sitt hem?

En snabb blick kan nästan säga mer än vad man får veta om en person under en medellång middagskonversation. Vad det betyder, däremot, det är en helt annan fråga ...

Brukar du i smyg kolla in bokhyllan när du är på besök hemma hos någon första gången? Många av dina gäster bildar sig en uppfattning om dig när de ser din bokhylla. Är bilden de får rättvisande hemma hos dig?

Krönika av Emma Kreü i LitteraturMagazinet


Jag kommer från en bondby där bokhyllor, om sådana fanns, mer frekvent innehöll prydnadsgrejer än (många) böcker. Några högutbildade steg ytterst sällan över tröskeln till mitt barndomshem eller hos andra i byn. Många med samma bakgrund som jag brukar hävda att det inte fanns några klasskillnader när de växte upp. Så upplevde jag det också som barn.

 Fotografiet från 1950-talet hämtat härifrån.

En miljö som den på bilden ovan hade jag nog inte sett när jag lämnade grundskolan. Intellektuella och filosofiska samtal hölls sällan i bekantskapskretsen men i vissa sällskap diskuterades de lokala politiska händelserna. Vad är det som ger en människa med en sådan uppväxtmiljö ett behov av utvecklas vidare? Sträva vidare utan att se ner på det som var, inte låta sig bedåras av helt nya och väsensskilda miljöer?

Visserligen fanns jämförelsevis många böcker hemma med en far som läste så mycket han kunde på lediga stunder, men heltidsarbete på sågverket och masonitefabriken och arbete på det lilla lantbruket gav inte långa lediga stunder. Självklart influerades jag av att se en vuxen läsa.

En annan släkting som ivrade för bokslukning var min mors moster som var bibliotekarie dära Vall´n. Visst hälsade vi på hos Astrid och Valdemar i kommuncentrat men jag minns Astrid främst med böcker på biblioteket. Hade hon inte fullt upp kom hon fram till mej när jag besökte biblioteket och föreslog böcker att låna eftersom hon visste vad jag tyckte om.

Men som sagt - lärda miljöer, som jag förknippar stora hemmabibliotek med, de fanns inte i byn. Det var jordbruk, odlingslycka eller motsatsen, väderlek och påtagliga, substantiella ting det pratades om. Självklara saker i en jordbruksbygd - immateriella frågeställningar var frånvarande. Förutom möjligen frågor som kristen tro kunde skapa.

Jag fascineras av boksamlingar, bibliotek och arkiv. Att färgkoordinera böckerna eller vända ryggen inåt, som man kan se i vissa inredningsmagasin och på nätet, tycker jag är en mycket förenklad syn på böcker. De böcker jag äger har gett eller ger mig kunskap, de är inte inredningsdetaljer. Att slänga bort mina böcker bara för att ljudböcker och digitala böcker kommer stort, kommer inte i fråga.

Har man har en trädgård och ett bibliotek saknar man inget lär Cicero ha sagt.


24 januari 2021

Massor av snö

Vintern 1953 var bevisligen väldigt snörik. Förevigat på några fotografier.


 

21 januari 2021

Dressed for success


Exclusive fashions by Mattel. Book 3.

 
Så mycket det finns att köpa till de där dockorna. Små nuttifnutt-prylar til exempel.


Där är dress-up hattar.

Och där är den i verkligheten - hatten i reklambroschyren för eftermiddagspartyt. Tillhörande ärmlös knälång klänning för eftermiddagsbjudningen finns också. Den här klädseln ingick i köpet när jag köpte Barbiedockan från en klasskamrats lillasyster som ville ha en docka med långt ljust hår och inte en korthårig och ettrigt rödhårig typ.
 
Och här är en salig blandning av köpt konfektion och egna hemmatillverkade kreationer, sydda eller virkade. Två av de välgjorda hemmakreationerna har min kompismamman sytt.

Så roligt det var att göra kläder och leka med den här välsvarvade skapelsen. Så succéartat välanvänd att sminket suddades ut med tiden och huvudet trillade av :-)

19 januari 2021

Gör förståndiga möbelköp!

 Annons från 1940-talet:

Möbler och heminredning

Leverans sker per järnväg. Efterkr. el. förskottsbetalning. Alla möbelsändningar transportförsäkras. Priserna äro netto fabrikspriser exkl. oms.-skatt, varå vi lämnar 3 % utgörande kassa- och fraktgottgörelse. Vår katalog över manufaktur, kortvaror och möbler sändes eder kostnadsfritt vid begäran.

Beställ genast! Köp med förtroende från oss! Vi garanterar full belåtenhet eller pengarna åter!

Dubbelottoman med 2 bäddar.

Storlek 80x190x44 cm. hopfälld. Reservbädden ligger nedfälld i den utdragbara lådan för sängkläder. Konstruerad så att båda bäddarna komma i samma bäddläge. Levereras med pölstöd. Tillverkad av furu och bonas i ljus eller mörk färg. Försedd med prima kedjebottnar av galvaniserad ståltråd. Ny konstruktion med största hållbarhet.

Pris Kr 55:-

A. -B.  G u n n a r s   F a b r i k s l a g e r,   B o x  7,   A l v e s t a.  Tel.  340


Jag har en stark känsla för den här typen av möbler för trångbodda som var så vanliga under förra seklets första hälft och mitt - som våningssängar, bäddsoffor, dubbelottomaner... Många möbler hade också en dubbelfunktion t ex stort matbord av trä med möjlighet att fälla upp en mangel som förvarades på undersidan.

I sommarstugan som stod klar 1956, finns en dubbelsäng av den här typen men helt i metall. Extrabädden fälls ner dagtid och där förvaras sängkläderna. På dagen blir sängen en schäslong, dyschatell (dyscha), ottoman. Minns ni hur det är att ligga på en kedjebotten, en konstruktion som med tiden blir som en hängmatta? Då lägger man dit en masoniteskiva och genast blir komforten liiite bättre. 

I denna sommarstuga byggdes även väggfasta sängplatser in i två nivåer med spiralfjäderbottnar. Det är reminiscenser av de gamla skåpsängarna som fanns i bondgårdarna föritin men i detta fall även rumsavskiljare. Ett sätt att hålla kvar värmen när bondstugan kyldes ut på natten, den tid då den öppna härdens brasa var den värme som gavs. Till sängarna från 1956 hade mamma sytt flera långörngott med knytband på ena kortsidan - även det en gammal tradition som i de allra flesta hushåll försvunnit på 50-talet. I denna sommarstuga lever gamla traditioner kvar har jag insett och det kan man ju inte ha något emot.

18 januari 2021

Möbeltyget

  

Det här möbeltyget har hängt med sedan 1950. I hela 70 år. Men här hjälper inte snötvätt som jag skrev om i förra inlägget. 

 Stolarnas klädsel har jag lossat och försiktigt tvättat i tvållösning och sen nubbat tillbaka. Soffans tyg kan jag ju inte ta loss och tvätta så istället lägger jag över ett skyddstyg. Men hur som helst har möbeltyget hållit otroligt bra under de 70 åren. Stolarna har varit i användning hela tiden, soffan från Lammhults AB har varit utrangerad en period men förvarats väl enligt mitt önskemål så att den almfanerade ytan inte har förstörts och tyget inte bli gnagt av möss. Möblemanget har intagit högsätet igen i finrummet.

16 januari 2021

Doften av snö - snötvätt

 

Det här är en matta som bör snötvättas framöver eftersom den inte får tvättas i vatten. Den är stor och ganska otymplig. Men än så länge behöver den inte tvättas eftersom den är ny. 

Ett gammalt husmorsknep för mattor är snötvätt och det brukar jag använda mig av. Kall, ny snö gör skillnad och kan rekommenderas - ytlig smuts och damm försvinner i snön och mattorna får en fräsch doft av vinter och snö som är underbar. Men minns att snön ska vara ren och KALL.

Detta är ett fenomenalt sätt att fräscha upp trasmattor lika väl som "äkta" handknutna mattor. Tipset återfinns ganska frekvent, första gången jag läste det på nätet var 2009. Men husmorstipset är så mycket äldre än så! Det går lika bra att tvätta fårskinn, yllerockar mm på det här sättet.



13 januari 2021

Utvilad är ordet

Den skönaste av jular jag kan påminna mig sedan mycket länge är över. Ingen skilsmässa i närmaste släkten, inget byte av boplats mitt i helgerna. Bara lugn och ro. Men nu är julen slut för det är Tjugondag Knut.

.

.

.



12 januari 2021

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

9 januari 2021

Bildning - a never ending story






"Utbildning ger färdigheter,
bildning ger människan värdighet."

 

Så uttryckte Gunnar Hirdman (1888-1963), verksam inom ABF, skillnaden mellan utbildning och bildning. man kan även använda begrepp som livsförståelse, insiktsfullhet och helhetssyn för att försöka fånga ordet (folk)bildning.


Du kan lära dig saker på en massa olika sätt. Läsa böcker, se på teve, gå på föreläsning… Ofta är detta envägskommunikation. Någon berättar och du lyssnar. Inget fel i det, men i studiecirkeln är det sällan så, åtminstone inte hela tiden.

Oscar Olsson startade 1902 den första ”moderna” studiecirkeln. Han betonade att folkbildning var ”för folket, genom folket”. Genom folket, alltså, vilket gör deltagarna till medskapare i lärandet. En revolutionerande tanke på den tiden, när prästen och folkskolläraren var auktoriteter att lyssna på och lära av, inte samtala med.

Att i samtal låta olika perspektiv brytas mot varandra, att ha respekt för varandras åsikter, att dela med sig av erfarenheter, är numera centrala delar i cirkelns pedagogik. Man kan tillägga att den kommunikativa delen av pedagogiken i sig innebär ett lärande. Ungefär en tredjedel av cirkeldeltagarna säger sig ha blivit bättre på att uttrycka sig genom att delta i cirkeln.

Ur aspekter av folkbildningens pedagogik


I en öppen gruppgemenskap, kanske en studiecirkel eller läsecirkel, möts man inte av påståendet "du analyserar för mycket" eller ett platt "du har fel" utan någon som helst eftertänksamhet och  argumentation. Bildning innebär att få möjlighet att lära sig och att kunna argumentera för sin sak.
 

6 januari 2021

Något att minnas eller förtränga

 

Mor och son lagar mat vid den vedeldade järnspisen. Ovanför spisen, under spiskåpan hänger trasor på tork på uppspända snören. köksinredningen är gissningsvis 30- eller 40-tal. Hallings foto, Jämtland.

Måltid på 1950-talet hos jordbrukar- eller arbetarfamilj i ett funktionalistiskt kök. Gardinuppsättning med ljust rutigt tyg i  två raka våder och slät gardinkappa, slät och ljusmålad vägg med endast en almanacka uppsatt, hemvävd trasmatta på golvet. Kvinnan har förkläde, mannen arbetskläder och har just strukit av sig huvudbonaden, kanske en keps. Foto Karl Heinz Hernried, Nordiska museet.

Mjölkflaskor, mjölkkrukor vid mjölkbordet, mjölkståndet. man tog en sparkstötting eller drög för att lämna av dem innan mjölkbilen kom för att hämta dem. Likaså tog man sitt fordon för att hämta dem på eftermiddagen. Just hämtningen kunde barn sköta då krukorna/flaskorna var tomma och därmed lättare. Jag mins att det var ett ganska roligt jobb när man blev ombedd att göra det vintertid. Då skulle mjölkkrukorna diskas för att användas igen till kvällsmjölkningen. I byn fanns ett mjölkstånd av denna täckta typ. Där kunde bussen lämna gods som skyddades för ev. nederbörd. Foto från internet men glömt varifrån och vem som var fotograf.

Här ska det bli bröllopsfest i bygden, men först fotografering. Vardagen fick naturliga och behövliga avbrott vid storhelger och vid dop, bröllop och begravning. Av de människor som syns på fotot lever idag endast en. Undrar om grannarna koxade ut bruden under bröllopsfesten (kôxe ut brura), vilket var en vanlig sed på landsbygden när det här bröllopet gick av stapeln?

Att vilja komma ihåg eller vilja förtränga det som en gång var. Där är vi människor olika. Jag väljer att minnas och vara glad över det jag upplevt, andra förtränger en uppväxttid som upplevdes intetsägande, knaper och värd att glömma.

4 januari 2021

Grejat 2020

I år var ingen större åtgärd planerad. Det innebar ändå inte att ingenting gjordes. Det viktiga är att slå gräset och låta det torka till hö. Vid sommarstugan slås det fortfarande med lie, rörs om med räfsa för att torka och räfsas sedan ihop - sen skjuts in i höladan. Regnandet gjorde att det tog sin tid att få det torrt.

Fönsterbåge från husets byggtid 1913 mättes upp i detalj.

Vi öppnade upp på insida vägg in till timmerstommen för att få veta ursprunglig fönsterstorlek. Ett problem tillstötte vilket gjorde att jag kom av mig en aning. Det absolut roligaste med att leka husdetektiv var att finna gamla tapetlager. Färger och mönster som jag aldrig sett förut och mer ska naturligtvis tas fram framöver. Den första tapeten i det dåvarande köket och ett par andra lager kom fram.

Eldragning och kablar sågs över i ladugården.

Vindflöjeln i form av ett flygplan som pappa tillverkat 1953 kom på rätt köl igen

Annars var allt som vanligt.

En kompis från Stockholm kom förbi och vi bjöd på en enkel middag med abborrfiléer i citronsås, som fångats och byxats av min kusin L. Gott! Vi åt i favoritköket förstås. Himla kul med långväga besök detta regniga och stillsamma år. Och så trevligt att kusinen fortsätter med nätfiske som tidigare generationer också trivdes med till nytta och nöje vid den tid då sommarstugor började byggas vid havet. Sportfisket i Sverige minskar snabbt numera hör jag om och någon yrkesfiskare finns inte längre i kommunen vad jag känner till.

Okej då, lite mer målande av köksfönstrens innerbågar på övervåningen gjordes också. Skrapades och grundades i maj, färdigströks under sommaren och sattes på plats under hösten.

3 januari 2021

Nyårskonserten

Jag tittade på nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna. Ett verkligt vackert och stillsamt nöje som tradition på nyårsdagen. 

Tänkte på då ett gäng arkitektstudenter där jag ingick, tog tåget till Budapest för att förkovra oss. Från Budapest åkte vi till Wien för att titta på wienerklassiscism och wienerjugend. Vi hann se väldigt mycket vackert och intressant de där dagarna. En eftermiddag köpte några av oss biljetter till en konsert i Musikverein - arkitektur och musik i skön förening!




2 januari 2021

Tidlös trygghet...


Tänk så nostalgiskt 1950-talet var. Till exempel i tidskriften Västerbotten. Jag hittade denna bild då jag sökte efter storhässjor för torkning av kornkärvar. Under hösten fick jag mejlfrågor från en akademiker angående storhässjor eftersom jag skrivit om den företeelsen, som intresserar mig, flera gånger på denna blogg.

Tidlös trygghet.är innerst inne mycket otrygg. Hur många traditionella timmerhus har inte rivits, står övergivna och förfaller och kommer att rivas eller har renoverats sönder i Västerbotten. Bildtexten är inte helt sann:

Tidlös trygghet vilar över gården, som förfäderna byggde...?