25 februari 2024

En fattig by

För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.

Barbarer i byn

Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte  om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.

De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades.  Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.

Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.

Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?

 "Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.

Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.

Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.


På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.

Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om  kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.

Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen. 

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning  från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.

Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.

Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.

Men vem bryr sig?


Skogsstyrelsen informerar:
Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog? 🌲🌲🌲
Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.

20 februari 2024

Farstukvistar och tempelgavlar

Längs mellersta infarten till kommuncentrat radar villor upp sig på södra sidan av Kunsvägen. Det här fina huset bjuds vi på.

Färgsättningen är mild , de gamla spröjsade fönstren sitter i väggliv och en farstukvisten har ett klassisistiskt utformat tak i form av en TEMPELGAVEL.

De enkla men fint bevarade klassiska detaljerna är lättare att se när löven fallit av. Allt är uppbyggt av olika förskjutna brädor (en med hålkäl) samt ett "doriskt kapitäl", den platta där pelare (kvadratiskt tvärsnitt) möter den horisontellt bärande arkitraven. Kapitälet har rundade kanter undertill, en liten finess. Rätt enkelt att bygga och bevara och mycket effektfullt för den som ser. Här möts man både som boende och gäst av en omtänksam gest.

Några hus längre bort på Kungsvägen har man missförstått eller struntat i de klassiska intentionerna: istället för en farstukvist med ett triangulär tempelgavel har man ett sadeltak och en inklädnad av triangelfältet med panel lika väggpanelen. Det finns ingen tydlig horisontell avslutning nedåt, i triangeln sitter bara en väggsnutt. Pelarna har bytts ut till omålade stolpar och allt trä i trappa och räcke gissar jag är tryckimpregnerat och därför omålat. Det finns intet som estetiskt håller samman entrén, det första man möter. Ombyggnaden är gjord efter dagens rutin.

*

Det finns mängder med den här typen av aningslösa ombyggnader i landet. Så även i hembyn förstås.

Detta är Oskar Rönnbergs bostadshus uppfört så sent som 1945. Två runda doriska kolonner (runt tvärsnitt) bär upp en TEMPELGAVEL med tympanonfält. Hustaket är valmat (och klätt med masonite), fönstren är utåtgående av tvåluftstyp och fönsterbågarna är målade i en kulör som avviker från fasad och fönsterfoder. Bron/trappan är bred och farstukvisten har inga räcken vilket är traditionellt sedan gammalt. Farstukvisten är verkligen ett grekiskt tempel där kolonnerna är helt fristående. En trasmatta är utlagd mitt på trappan.

 A. 1200 kvm. T.v. 4.000. Fastigheten är uppfört 1945 av ägaren efter ritn, av byggm. Oskarsson. Trä, resvirke samt masonitetak. 1 våning med 1 lägenhet om 3 rum och 1 kök. Vindsutrymme. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w,c. Nuvarande ägare inköpte tomt 1945 av fadern. 

Ägare Fabriksarbetaren F. Oskar Rönnberg, född 5/4 1908 i Norrbyskär, son till Joh. Georg Rönnberg och hans hustru Alexandra Söderström. Gift med Karin G. L. Persson, född 15/2 1911 i Ljungbyholm, dotter till Robert Persson och hans hustru Olga Söderlund.


Det är inte så länge som samma hus sett ut som ovan. Farstukvisten har fördjupats och då rök de runda svarvade kolonnerna, tempelgaveln med tympanonfält är borta och har ersatts av en väggsnutt med ordinära vindskivor. Ett omålat räcke och bro av tryckimpat trä har tillkommit, valmning av taket är borta någon gång då man troligen ville ha mer bostadsyta på övervåningen. Fönstren är bytta. Entrén är förgrovad.

Kunskaper om estetik och byggande med finess lärs inte ut i grundskolor. Därför saknas ofta insikt i varför saker ser ut som de gör och det faktum att god byggnadsvård och bevarande av originaldetaljer höjer både det ekonomiska och kulturhistoriska värdet och skönhetsvärdet behålls. 1940-talet kunde något som man glömt, inte ser och förstår eller högaktligen struntar i idag.

15 februari 2024

Anpassat eller förvanskat

 

Under 30- och 40-talen uppfördes många bostadshus av denna typ här i byn. En del ersatte gamla fina timmerhus som revs, andra byggdes nya på ny tomt. Ett av husen ses här på ett kolorerade foto. Här bodde Otto och Signe med familj. En modern ladugård uppfördes i samma veva, kreatursdelen är murad som sig bör vid denna tid. 
 
Bostadshuset har fyrdelad plan (murstock i mitten) med en öppen farstukvist med täckt balkong ovanpå. Frontdelen utsmyckades med en hel del snickeriglädje. Räckena är av målat trä. Fönstren är spröjsade med två lufter (bågar), säkerligen kopplade. Fasaderna är målade ljusa och fönsterfoder samt bågar i färg, ljust blå skulle jag tro.
 
En vacker inhägnad av faluröda träribbor med vita stolpar (trä gissar jag) avgränsar tomt mot framförvarande  lägda (åkermark). Till höger utanför bild löper gamla Kustlandsvägen, en sträcka som sedan integrerades i Riks 13.

Idag ser huset ur så här. Fönstren bytta, farstukvist och balkong inbyggda, entrén flyttad med trappräcke av stålrör. Fasaderna är utvändigt tilläggsisolerade vilket ses på de djupa fönsternischerna. Längs hela baksidan har en inglasad tillbyggnad kommit till.

Ladugården är riven och ersatt med ett trippelgarage sammanbyggt med bostadshuset. Utöver detta dessutom en fristående låg uthusbyggnad med flackt takfall - en volym som traditionellt inte är bruklig här.

Det är inte ovanligt att vackra bostadshus förändras på detta vis endast med tanke på praktiska hänsyn.

10 februari 2024

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

4 februari 2024

Öppen spis

 

Här har eldats flera brasor i januari. Levande eld är fridfull och stämningsskapande när den är under kontroll.

Extra tryggt är det sedan ett gnistgaller införskaffades. Ren form, strikt och inget smideskrimskrams. Det placeras framför brasan om ingen person finns i rummet.
*
Öppen spisen är från 1950 och har inte någon direkt verkshöjd, en rakt-på-sak-spis. Men den är original och den har inneboende minnen. Därför ska den inte vitputsas eller på annat sätt förändras. Den är bra som den är bara därför att den är ursprunglig från den tid då övervåningen inreddes. Ett tidsdokument.