29 augusti 2019

Om att studera vidare

Minns brottstycken av ett samtal för många långa år sedan mellan min mamma, min syster och jag. Det är fem års skillnad oss systrar emellan. Jag hade börjat på KTH, syster min gick i gymnasiet och min systers val för framtiden kom på tal.


Det jag minns var att jag var helt säker på att det bästa hon kunde göra var att studera vidare. Det var mitt råd, vad hon ville plugga var mindre viktigt, bara det var något hon trivdes med.

Rådet ifrågasattes av både mamma och syster. Min mamma såg gärna att yngsta dottern blev kvar hemma i närheten, alltså inte bo så långt bort. Och utbildningsmöjligheterna i kommunen ger inte alternativet att utbilda sig på hemorten. Mamma tyckte antagligen att det räckte att äldsta dottern valt att flytta långt bort. Hon tänkte en hel del på sig själv, sin egen situation. Våra föräldrar har sannerligen inte tryckt på att vi barn skulle utbilda oss för att få det "bättre än" vad de hade. Det är annars vanligt i lågutbildade hem. Nej, valet av yrke har helt och hållet varit mitt eget ensamma val och praktiska genomförande. Ett av de första uppgifterna var att ordna boende i Sthlm på egen hand utan hjälp av vuxen eftersom ingen av föräldrarna hade möjlighet att ge stöd då kontakter och pengar saknades.

Min syster satte sig även hon på tvären mot mitt råd. Hennes storasyster skulle inte bestämma över hennes göranden och låtanden, att ta råd från en storasyster som gått före och banat väg blev för mycket, hon ville gå sin egen väg. Det var mer en protest mot mig än mot utbildning i sig.

Hur orden föll minns jag förstås inte men väl känslan som kom ur samtalet. Ingen utom jag ansåg att utbildning var speciellt viktigt. För att förstå vad hon egentligen ville och klarade av sökte min syster så småningom in på en folkhögskola i Östergötland. Ur detta kom sedan beslutet att skaffa sig en högskoleutbildning.

Detta med att "klara av" är inte oviktigt för barn till lågutbildade föräldrar med folkskola/grundskola i bagaget. Att våga tro på sig själv och sin förmåga kan vara svårt nog när man helt saknar förebilder i sin omgivning. Det finns många berättelser om detta.


Läser nu denna bok av Vilhelm Moberg, utgiven 1968. Där beskriver han bland mycket annat sin barndoms folkskola. Här ett kort utdrag:
"Men skolan i skogen var avsedd för barnen till bönder, torpare och daglönare, för det kroppsarbetande folket. Barnen i andra samhällsklasser fick gå i andra skolor. Om man ser kunskaperna ur rent praktisk synvinkel, enbart ur nyttans synpunkt, så var de tillräckliga för oss. Man menade att vi inte behövde veta mer, om vi följde i fädernas fotspår och stannade kvar inom de kroppsarbetandes klass. En bonde kan plöja sin åker utmärkt utan kunskaper i svensk grammatik, en skogsarbetare kan fälla träd förträffligt utan att färmå stava ett enda ord i sitt modersmål, en bondhustru kan mjölka kor och kärna smör med största skicklighet utan att veta vad subjekt och predikat är för något.

Sanningen är att samhällets bildningsplikt ännu vid seklets början inte var i realiteten erkänd. Långt ifrån alla ansåg den obligatoriska folkskolan som något nödvändigt eller oumbärligt.  I en självbiografisk skiss berättar Fabian Månsson, att den i hans barndoms Blekinge "mest  betraktades som ett samhällsont, en inrättning, där man fick läsa gudlösa och löjligt onyttiga böcker". Fabians hembygd dominerades andligen av intoleranta väckelserörelser, för vilka alla andra böcker än de s.k. gudliga var skadliga eller onödiga. Men en del bönder i min hemsocken betraktade folkskolan som någonting ont ur en annan synpunkt: Den berövade jordbruket dess arbetskraft. Den tog de arbetsföra barnen från sysslorna på gårdarna och ökade därmed föräldrarnas arbetsbörda."

Jodå, ungefär hundra år senare hörde jag själv samma argument mot att läsa vidare som beskrivs av Fabian Månsson (1872-1938)! Studier kunde vara farliga. Farliga för själslivet och gudstron. Det var en hög tröskel att komma över.


Jag som är av nyfiken natur anser att studier är viktiga för den personliga utvecklingen. Om man kommer från en studieovan miljö är jag också övertygad om att eftergymnasiala studier bör ske långt från hemorten, från hemlänet, så att de normer man vuxit upp med och fostrats in i ska kunna och våga ifrågasätts. Närheten till hembygden ska brytas eftersom det då är lättare att bryta mot normerna som är så viktigt att göra för att bli en självständig person. Att vara normkritisk, att ifrågasätta och reflektera är en del av vad högre studier ska tillföra en individ. Det är på så sätt man lär känna sig själv, förstår sin egen situation i världen. Kanske vill och vågar man dessutom försöka förändra sig själv och/eller omvärlden. Med det menar jag inte att utbildning är ett måste för att nå ditåt men för min del skulle det inte ha varit tillräckligt med "livets hårda skola". Studier utomlands är utvecklande kan jag intyga! 

En av de fördomar som frodas är att det inte finns några klasskillnader. Den fördomen är stark i ett jämlikt land som vårt och kanske särskilt stark bland medelklassen. Här i byn ansågs alla vara jämställda, inga skillnader fanns, varken socialt eller ur genusperspektiv. Så är inte fallet.

Hur stimulerande vore det inte att föra ett intellektuellt, analyserande och reflekterande samtal med jämnåriga med samma bakgrund och erfarenheter. Men det fungerar inte i hembygden där den anses vara märkvärdig som på något sätt nämner utbildning. Att vara "tysk ôm bena" sa man för länge sedan (före 1 vkr) om människor som hade andra erfarenheter än de som byn gav.
.
.

27 augusti 2019

Manufaktur- & syfabrik

Vykort

Dokumentationsfoto: Agnetha Pettersson, Upplandsmuseet.

Det första arbete min mamma hade utanför hemkommunens gräns var vid syfabriken i Örbyhus, Uppland. Det var krigsåret 1943 och hon var 22 och sydde kavajer. Hon trivdes varken med arbete eller fritid där och slutade inom något år. Hon styrde kosan till Varpnäs lantbruksskola i Värmland.

Men ändå finns en tavla här i morfars hus som har syfabriken som motiv. Köpte hon den som minne eller fick hon den när hon slutade? Eller hur kom den in i hennes liv... Målningen föreställer inte syfabriken utan den gård där hon hade sin sista tjänst innan hon flyttade hem och övertog jordbruket, nämligen Riddersviks gård i Hässelby.

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för vilken byggnad som avporträtterats, jag insåg aldrig att jag borde ha frågat när någon fanns som kunde svara. Tavlan bara fanns där som en självklarhet från barnsben. Långt efter att Internet uppfanns hittade jag bilderna ovan och förstod sammanhanget. Jag fortsätter självklart att vårda "hötorgstavlan". Jag har inget foto av den, vilket tyder på att jag inte tyckt det varit värt att ens satsa ett digitalt foto på den, men det ska bli ändring. Framöver ska den in på denna blogg tänker jag.

Flera dokumentationsfoton av syfabriken hittar jag på Digitalt Museum. Tre visas nedan. Wow så kul. Beskrivningen låter så här:
Interiör från Örbyhus syfabrik. Oktober 1944. År 1931 byggdes SABÖ Syfabriks Aktie Bolaget Örbyhus syfabrik. Syfabriker i Örbyhus och Tierp båda i Uppsala län. Tillverkar herr-och gosskläder, damkappor och dräkter samt skiddräkter. Varumärken: SABÖ och ÖRSY.

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB
Jamen, är det inte Karin som sitter där borta... Skulle det inte kunna vara... Hon började på Varpnäs den 1 november 1944 och fotona är tagna i oktober 1944. Nä, det är nog en synvilla, hon tog väl en paus mellan anställningarna?  Men det är otroligt intressant att finna dokumentationsfoton från den här tiden och se hur arbetsmiljön då såg ut. Funkisen har slagit igenom, blanka, släta ytor, ljusglober i långa rader som takarmaturer, stora öppna rum skapas med hjälp av gjutna betongpelare. De två nedersta rutorna i fönstren har "mjölkglas" för att livet utanför inte ska distrahera sömmerskorna. Och är det inte tidsstudiemannen som står där borta till vänster?

Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

https://lh3.googleusercontent.com/E7TNh9MsC740PSGBY0PTOlLHVZLSKYXVKhUKlfylW6-9pPVULluaGwD2URGvouzVKPuuGoXAvYj5cdKS-fbE3Mp_Ln35GxaK5SJy-BryKdCj_BEtB9bBQToNrjrSIFwWd_Nv836217HxurZVbBHhuUwnYZtj72JMYco3_HVPuzPTzpwT2n724np7w5aSzcgO72VaeBeMPzgLoWyIvMBBel9GpsQmdMW1PGkF2gNbY4E7RdUvN8Qd-WbZh4Rg1zinoLOxtp5YxQ6FIF60TD9WSlZCz-y4uPBerN-O_8B8VEPEfy8jKroV83Av1LI_3Xgn04eR4qQ4AqH9PcE56hOJ15d71KFppuR-rmBuDcXWJ9JOquMVX3SUCSHCWGZ2cVgJ7k8t9Zu_CF2HNW8AETcEfXxFz4NaxTCGZlDMzHDUstwWhezLJgS0l2N7WGaGvf3HFXrsFITHMxjynKc1Z3PGEgwy7SNyhaCUUF_HJXgb9TJyYIPjvBLn1DBaYA1Cj8Q10S6UKbotnbDAn92T9T2cofRVp4Dk_V1jamL4Z-hXykqvZPjMaALUHCor5Utxk60Wr5lsAxo88N9qKQwBitaGqM19SG8-NlAN3o7laYr5mb65dUoqphddSKGPy8oVEinfirlbssYj3BYoxHhwbo5X-dCv3Oj4Dyis=w687-h916-no 
 Klicka för större bild.
Kanhända fanns annonsen där Karin hittade den lediga tjänsten som syfabrikssömmerska i en dagstidning eller en liknande tidskrift som denna Hemmets Journal (årgång 1947). Arbeten fanns det gott om. Norrländskor ansågs pålitliga och arbetsvilliga, de var följsamma och sa aldrig emot. Eller...
 .

25 augusti 2019

Sömmerskelära

Enligt texten till detta foto syns fru Klara Strömberg som hade manufakturaffär i Nordmaling. Sonen Valentin och dottern Elin hjälpte till i affären. Klara Strömberg sägs ha varit berömd för sina stora kafferep på Klaradagen. Foto H Bäckman, VBM.

Det fanns tre manufakturaffärer/skrädderier i Nordmaling på 30-40-talen. När de startade har jag inte forskat i. De tre var Sjöbergs, Strömbergs och Mattsons.

* Strömbergs hade textil o sybehörsaffär dära Vall´n och bostad i Levar där drängar och pigor hjälpte till med jordbruket. ”Men himmelta lilla - je ät ju se je kôn gômm je bakke pärskalhögana” var något som fru Strömberg påpekade för tjänstefolket :-) Klara Strömberg var syster till Nils Johan Sandman i min hemby.

* Ett uttryck som fru Mattsson ofta använde var ”Svatt som är så vackert". Svatt gick an till det mesta. Det kan man hålla med om än idag.

* Min mor började sin sömmerskebana hos Fridolf Hörnstens fru Jenny. De var närapå grannar. Där lades grunderna men Karin ville lära ytterligare, hon ville till fru Sjöberg dära Vall´n som var en skickligare sömmerska med andra kunder. Karin mindes rörelserna när fru Sjöberg hanterade en packe med svart siden. När en tygpacke levererats kunde de två sitta och undra om de skulle sy sig kläder av den. Tänk om jag hade haft ett foto av dem sittande där bland tygbalarna. Denna fru Sjöberg klippte till utan mönster och hon var inte så petnoga men absolut allt, allt hon gjorde blev bra. Hon kunde verkligen sy och därutöver var hon trevlig enligt mamma. En egenhet som den unga dottern Florens hade var att bryta av pappskivorna som fanns i tygpackena och äta av dem, men icke när mamma Sjöberg såg det. Husa hos Sjöbergs var Greta R. som nämnde för Karin att hon var omtyckt och menade att hon skulle säga upp sig eftersom hennes lön då säkert skulle höjas då man ville behålla henne. Så skedde, hon sa upp sig men blev kvar med höjd lön. Unga flickor informerade varandra och hade sina knep under 30-talets senare halva. Visst är det en fin story...

Tillägg: Bör kanske förklara att jag använt de "titlar" min mamma använde på dessa yrkesarbetande kvinnor. Hon minns dem från sin ungdom, sitt 30-tal med förstagångs-upplevelser av arbetslivet och då benämndes kvinnan som fru till en man, hans efternamn. Så sa man i den socioekonomiska grupp hon och de tillhörde. Du-reformen slog igenom först på sent 60-tal, tidigt 70-tal. Själv har jag aldrig behövt använda dessa titlar, som barn var äldre kvinnor för mig "tant". För övrigt är 30-talet något av ett vacuum för min del, ett decennium jag inte riktigt behärskar. Hur var klädmodet? Frisyrerna? Litteraturen? Filosofin? Depressionen/lågkonjunkturen i världen pågick länge nog och politiken förstår jag någorlunda men 20-talet och 40-talet är mer begripliga i alla avseenden. Detta försöker jag ändra på under hand.
.
.

20 augusti 2019

Tre kärlekar

Angående förra blogginlägget om ("Norrlands") naturresurser som exploateras är dramaserien Tre kärlekar av Lars Molin ett utmärkt exempel. Jag fångades av serien då den visades på tv första 1989. Det handlar om tre syskon med olika inställning till sitt föräldrahem och till sin hembygd. Det är mycket vemod och många krossade förhoppningar som visas upp. I slutscenen, som utspelas något decennium efter huvudhandlingen, ligger föräldrahemmanet under vatten, i en kraftverksdamm. Tre kärlekar är en starkt dramaserie vars tema i verkligheten aldrig tar slut.

Skådespelarna i tvdramat: Samuel Fröler, Gustav Levin,
Ingvar Hirdwall, Lena T Hansson, Mona Malm.
"Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv.
Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet.
Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."
Lars Molin om sin dramaserie "Tre kärlekar".


Tre kärlekar kan ses på SVT Öppet arkiv.
.
.

18 augusti 2019

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.
"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.
Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.
Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."
*****


Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.
"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."
Från Wikipedia

*****
Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.
  • Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
  • Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.

15 augusti 2019

Sensommarlycka

Staketdruvans rankor ger skugga åt träbänken därunder.


I min trädgård en kväll i den tidiga hösten

Än med sin hetta sensommarsolen brinner.
Skyarnas vita flockar vandrar och går.
Här under träden vila och svalka jag finner.
Icke förgäves ett vinkrus framför mig står.
Månen skall stiga snart med sitt daggiga glitter.
Suset av bambu blandas med springvattnets låt.
Kvällsvinden fläktar sval i min ärm där jag sitter.
Vem kan jag säga min lycka och glädje åt?


Li I
700-talet e. Kr.

Ur ”Kineser” 1962.
Kinesiska dikter i översättning av Hwang Tsu-Yü och Alf Henriksson



12 augusti 2019

Hård träfiberskiva

Hård träfiberskiva kan användas till så oändligt mycket. Här på gården har hitintills enbart board av fabrikatet Masonite använts. Vad gör jag om träfiberskivor ska användas i större omfattning framöver?
.
.

11 augusti 2019

Tvåhjuling med grötmotor :-)

Oj så välanvänt detta cykelkärr är genom åren (jo, vi sa och säger ett cykelkärr/det cykelkärret hos oss). Det är utmärkt att frakta tunga saker på eller voluminösa, lätta grejer.

Extra kul var det förr i världen när kärret kopplades bakom mammas cykel med den finurliga kopplingen och vi barn fick åka med. Vi tyckte det var livat värre när det inträffade ;-)
.
.

10 augusti 2019

Ett lieorv

Någon som minns denna mjölkförpackning för Norrmejeriers lättmjölk? Jag tyckte så mycket om utseendet att jag sparade ett paket! Teckningen av en lie gjordes av Slas (Stig Claesson). Wow... Och ett utsnitt ur hans roman "Vem älskar Yngve Frej" går att läsa på ena sidan. Mjölkpaketet är datumstämplat den 23 dec 1985.

Tja, lättmjölk brukar jag inte köpa men här gjordes ett undantag på grund av den estetiska förpackningen. Detta var när mejerierna använde förpackningen för information, rebusar kluriga frågor eller något fint som relaterade till produktionen (som Norrmejeriers mjölkförpackning ovan). Det var innan de insåg att mjölkpaketen kunde användas för reklam, då såldes reklamplatserna men snart nog gjorde konkurrensen att endast reklam för mejeriets egna produkterna blev följden.
.
.

8 augusti 2019

Blomsterprakt eller inte

Detta är den s.k. Kungsstenen i centrum dära Vall´n. Kommunen brukar plantera sommarblommor där. I år är så inte fallet. Varför frågar jag mig... Inte för att jag är rojalist men nog vore det väl fint för alla som passerar monumentet att få se och upplyftas av ett vackert blomsterarrangemang där jorden nu lyser tom på en central plats i samhället.
Kungsstenen invigdes 1921. Här syns den i en rondell på Kungsvägen. Inskriptionen är vänd mot kyrkan norr om vägen och lyder som följer:

Gustaf
Victoria
9/7 1921

Carl Gustaf
1/6 1976

Rest av Nordmalings sockenmän.

På fotot ovan syns till vänster handlare Mattssons gård, Mattssons hade herrekipering. Till höger ev Thundals. Båda gårdarna är rivna sedan länge och ersatt med Centrumhuset i brunt tegel uppfört omkring 1970 och Konsumbutiken som är något äldre. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Här ett foto från kungabesöket 1921 med fanor, lövgirlanger och utlagd matta inför en lunch i det numera rivna kommunalhuset. Många människor har samlats, kyrka och begravningskapell skymtar i bakgrunden. Man ser i uppvaktningen samhällets dåtida elit med bl.a Elenor Ernberg född Taube (hustru till disponenten vid Olofsfors bruk), kyrkoherde Nygren, apotekare Konradsson m.fl. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Kungsstenen med rondell och centralt belägen bensinstation på sent 60-tal. Trähusen är rivna sedan länge, Konsum, som skymtar till vänster bakom macken, är uppfört (med platt tak och taksarg av tidstypiskt brunlaserade brädor). Idag är Kungsstenen flyttad åt sidan, bensinstationen och även den gråputsade 60-talsbyggnaden med gavel i fonden riven - Wäringstams dam- och herrekipering revs 2017 endast för att skapa några ynka ytterligare parkeringsplatser till Coop/Konsum.

Asfalterade parkeringsplatser, funktionellt och fult. Någon ansvarig kompetens för samhällsbyggnadsfrågor kan inte finnas. Om jag räknat rätt har det tillkommit ca 10 nya p-platser. Till vänster strax utanför bild finns Kungsstenen.
Här finns mer att läsa om "monumentet" från 1921.

När jag återvänder till Mellansverige är det första jag ser en blomsterplantering i urna utanför Coop/Konsum. Till allmänhetens, till lokalbefolkningens glädje. Alldeles intill finns en större markplantering. Offentlig skönhet för alla. Jag återvänder dagen efter för att ta bilder i dagsljus.

Temat för kommunens offentliga sommarplanteringar detta är är "Guld & silver". Riktigt snyggt eller hur?
Jag tror inte det handlar om en kommuns storlek om man väljer att bekosta en blomsterplantering eller inte. Det kan inte heller handla om att en ekonomiskt tyngd kommun måste spara pengar, en enda plantering är ingen stor utgift. Det handlar om något annat. Men vad?
.

7 augusti 2019

Stenugnsbageri

Vi svängde förbi och stannade till på Skogs-Hildas stenugnsbageri i Ullånger. Beställde kaffe med dopp och köpte en Skule-Knalle med hem. Gott alltihopa. Men lång tid tog det att få kaffebeställningen. En jämn ström med människor ställde sig i kö.


Men där vid bordet i väntan hittade jag urgamla nummer av Husmodern, tidningar från 40-talet med heminredningstips, juridisk rådgivning, reportage, annonser med "hemhjälp sökes" mm.  Tiden försvann, väntan på beställningen likaså. Jag läste t ex "Veckans uppriktiga bekännelse" med Harry Martinson och kände en slags samhörighet.

Vad skulle ni inte kunna leva utan? 
1) Gensvar. En skog som på ett tillfredsställande sätt återger vad man ropar i den.
2) Umgänget med naturen: att varje sommar på nytt få möta grönskande jätteeken och det levande lilla ädla smycket Marie Nyckelpiga. Skogen. Vinden. Havet.
3) Kvinnan med hennes förmåga att praktiskt reda upp mycket som annars skulle te sig omöjligt.

Vad skulle ni inte kunna leva med i längden?
1) En tillvaro där tvånget att jäkta och jaga sällan eller aldrig vek från ens sida.
2) Med mänskor som aldrig vågar vara sig själva. Och med mänskor som bara är sig själva nog. Med fanatiker. Med haltlösa slöfockar. Med begåvningar som uppenbart försumpa sin begåvning. Med begåvningar som pressar sin begåvning på allt - som när de skrivit ett bra brev till en vän, tänker: så synd! det här hade jag kunnat sälja till en tidning!
3) Med mänskor som har bländvitt kvartsgrus till trädgårdsgången. Med mänskor som tuktar sina träd så hårt att det verkar amputation, stympning. Folk som kuperar sina hundar. Folk som skryter över att de badar och som ropar o så härligt! o så härligt! i timtal sedan de tagit en liten dusch.

Husmodern från 1946/47 piggade upp mej och inte blev det sämre med gott kaffe med dopp därtill, bakade med hjärtat!
.
.

6 augusti 2019

Konsthallen i Järnäsklubb

Djuphavsgrissla.
1700-talsbiologen Jonas Falck fann aldrig gillande hos Uppsalaprofessorn Carl von Linné. Falck upptäckte att ett meteoritnedslag hade gjort att mutationer uppstått på djur och växter men Linné var inte intresserad. Dessa märkliga djur har konstnären Ida Rödén dokumenterat och samlat in fragment av. Tro´t om du vill.

Bandad havsgris.
Det är dessa artefakter som fram till 1 september ställs ut på konsthall Norra Kvarken. Det är alldeles sant.
.
.

4 augusti 2019

Visa upp bygden

Att visa upp några av kommunens besöksmål för utländska gäster känns fint. Här är foton från två av de platser vi besökte. Utfärderna sträckte sig även utanför kommungränsen. Man ser sevärdheterna med andra ögon när man själv ska vara guide. Hur det kom sig att vi bestämde att en återträff här hos mej berodde på en oförutsägbar tillfällighet. Så där som livet är.

 
Men den första skylten man möts av vid Tallbergsbroarna är tom på upplysningar. Ansvaret för att hålla informationen i skick är det Nordmalings kommun eller Västerbottens länsstyrelse eller...

Vid Lidbergsgrottornas naturreservat finns många tydliga skyltar men endast den vid parkeringen (en knapp kilometer från reservatets början) har översatts till engelska.

Fina lilla Brattsbacka bygdemuseum klarar sig utan främmande språk. Välkomnande bemötande och gott fika räcker hela vägen.

Naturreservatet i Långron är en naturfavorit. Där finns också bra informationstavlor som även engelsktalande kan tillgodogöra sig. En god picknick ute på hällarna är ganska oslagbar.

Vad som förskräckte var spår efter motorfordon tvärs över klapperstensfältet intill tomtningar, labyrint och kompassros. Vem tar sig friheten att köra där? Den frågan ställde sig mina gäster, samtliga arbetar med inriktning på kulturmiljövård i sina länder.
.
.

1 augusti 2019

Dagsljus och hus

Ljus från tre riktningar i ett och samma rum. Hur mycket kan man inte tycka om rum med fönster i flera väderstreck. De traditionella byggnaderna som enkelstugor och parstugor är mycket fina att bebo. Morfars hus lever delvis kvar i detta traditionella byggsätt.

 Klockan 05.00
Klockan 09.11
 Klockan 19.10
.
.