Tidsstudieman

Det var inte särskilt ofta mamma berättade om de arbeten hon haft innan hon tog över mormors och morfars jordbruk 1948. Men det hände.

Min mamma gick ut det som kallades fortsättningsskolan 1937, en ettårig fortsättning på folkskolan. Efter det lärde hon sig till sömmerska hos Jenny Hörnsten hemma i byn och sen hos fru Sjöberg dära Vall´n. Exakt hur länge lärlingstiden varade vet jag inte men efter den körde hon egen sömnadsverksamhet. Att som ung kvinna ta tillräckligt betalt för sitt arbete av äldre kvinnliga kunder i bygden, som hon dessutom kände, gick inte så bra. Det gick inte ihop sig ekonomiskt.

Så hon började arbeta på sjukstugan på Levaråkern, i köket, 1940. Då hade andra världskriget brutit ut. Där trivdes hon förträffligt med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Men en dag trodde man att hon kanske hade fått gulsot (hepatit A) och då fick hon för smittoriskens skull inte arbeta kvar på sjukstugan. Hon var tvungen att sluta efter tre år. Efter "karantän" visade det sig vara falskalarm om gulsot.

Så - hon sökte nytt arbete i slutet av krigsåret 1943. Det blev inom textilindustrin. Hon tog tåget söderut, till syfabriken i Örbyhus i Uppland.

På denna syfabrik syddes kavajer. Ackordslön var ordet. Det gick bra och fort för henne, ja det gick fortare än för någon av alla de andra flickorna att sy i ärmar. Hon hade ju vana sedan tidigare. Så fort gick det, att det uppmärksammades. En tidsstudieman kom för att ta tid på hennes insats under de olika arbetsmomenten. Hon såg honom förstås och sydde långsammare än annars. Allt för att rädda de andra "flickornas" ackord, så att lönerna skulle hållas på någorlunda samma nivå för alla och inte rusa iväg för henne och sänka de andras.

Hon var 22 år.

Hon otrivdes väldigt i Örbyhus och slutade inom ett år för att flytta till Värmland. På Upplandsmuseet kan man i en permanentutställning beskåda en tidsstudieman och läsa att: Det är slutet av 1940-talet. Arbetsstudier blev allt vanligare inom industrin under 1940-talet. Systemet var effektivt, men mycket kontroversiellt och gav upphov till konflikter med fackföreningarna.

Det här är i samma veva som Hemmens Forskningsinstituts (HFI)  köksstudier är som intensivast, allt för att förenkla husmödrarnas hushållsarbete i folkhemssverige. Just den typen av kök jag vuxit upp med. Industrin behövde kvinnlig arbetskraft och eftersom det var kvinnorna som oftast skötte hemmet också, behövdes rationaliseringar för att få fler kvinnor ut i lönearbete. Kriget krävde ju männens insats.

Taylorismen bygger på att utföra tidsstudier på industriellt och manuellt arbete för att effektivisera varje moment vid löpande-band principen. Faktiskt så förekom tankarna fortfarande i någon mån vid KTH under mina arkitektstudier. Det är knappt jag tror att det är sant när jag tänker efter. Men så var det året när industriprojektering stod på schemat.

Till exempel var en industri/arbetsmiljö som vi fick som förebild en rationell modernistisk skapelse där fönstren var högt placerade för att arbetarna inte skulle fastna med blicken på händelser utanför industrigolvet och drömma sig bort. Vi var fyra tjejer som vägrade projektera något så infantilt. Vi ritade ett vänligt men rationellt planerat ullspinneri där gotländsk ull togs till vara istället för att brännas eller slängas. Vi gjorde flera studieresor, våra förebilder var Wåhlstedts i Dala-Floda och Sotenäs ullspinneri i Hunnebostrand med Alan Waller som drivkraft.

Den enda jag minns en av de manliga lärarna sade vid genomgången var "Detta är inte ekonomiskt lönsamt." Då var det 1979. Gissa om jag blir glad då jag läser om ett nystartat ullspinneri 2013. Heja på!

Allt detta poppar upp då jag ser en museiutställning och där finner en tidsstudieman...
.
.