Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, kalla kriget, barn, flykt, rädsla, storskog, Vietnamkriget, bilder, dagspress, en bild säger mer än tusen ord

.

.