30 juni 2019

Regnbågar

Passerade en vitkalkad medeltida kyrka i midsommartid. En kyrka jag passerat tidigare men nu var det något med dagsljuset som fick mej att bromsa in. Det var solregn och kvällssolen lyste upp den vanligtvis skuggade fasaden mot norr. I bakgrunden svagt skimrade dubbla regnbågar. Det var väldigt vackert och enkelt.

Är inte detta vår sinnebild av en kyrka...

Den här kyrkan verkar vara signerad av sin byggmästare. Den ursprungliga sydportalen har runskriften: "Ödulf gjorde kyrkan". Ödulf var en stolt man.
.
.

27 juni 2019

Pehr Hörberg, kyrkomålare




Stannade till här med arkitektkollegor efter ett studiebesök i Linköpings nya stadsdel Vallastaden. Här på kyrkogården vid Risinge gamla kyrka ligger kyrkomålaren Pehr Hörberg (1746-1816) begravd.

Pehr Hörberg skrev ner sin livshistoria i en läsvärd liten bok - Min Lefwernes Beskrivning som gavs ut 1791. Den tunna boken går att läsa på nätet HÄR.

 
Foto av David Castor hämtat från wikipedia.

Veckan efter besöket i Risinge kom jag och en tidigare arbetskompis till Tjällmo kyrka för att bese en av Erik Lundbergs många kyrkorestaureringar. Där återfinns en av Pehr Hörberg målad altartavla från 1806, nu på norra väggen.


Här är ett utdrag ur Min Lefwernes Beskrivning som jag tycker mycket om. En liten pojke på 10-12 år, född in i ett fattigt hem, jobbar som vallhjon och försöker samtidigt lära sig att måla och skulptera på egen hand genom att använda material ur naturen. Han kom med tiden att göra en klassresa. Pehr Hörberg invaldes 1796 i Konstakademien och utsågs till kunglig hovmålare. Läs och begrunda en viljestark pojkes påhittighet för att få uttrycka sin förmåga och jämför med dagens möjligheter!




25 juni 2019

Riksgränsen

 
Gränsen mellan Götarnas och Svearnas riken gick här där Hästskostenen finns. Någonstans i de djupa skogarna mellan Östergötlands och Södermanlands län. Svår att hitta, inte alldeles lätt att känna till. Jag fick möjligheten att introducera två arkitektkollegor i denna vår nations historia när vi passerade efter ett studiebesök i Linköping.

24 juni 2019

Besök hos EKEN

 
Under vår roadtrip i kulturens och naturens förtecken kom jag och min väninna till en stig i Småland kantad med gärdsgårdar. Stigen förde oss fram till...

... detta uråldriga träd: EKEN med stora bokstäver. Äntligen har jag besökt detta ärevördiga träd som 2019 enbart har en grönskande gren. Eken är ihålig med en omkrets på cirka 13 meter!

Naturreservatet runt ikring är välhållet och landskapstypen underskön. Hagmark, gärsgårdar, grönska, grusvägar. Vi har bara superlativer att säga om allt detta.
.
.

23 juni 2019

Midsommardagar

En sommarbukett med ängsblommor - stor blåklocka, johannesört, brudbröd, rödklöver, vitmåra, prästkragar, liten blåklocka.
Midsommar har kommit och snart gått. Än finns en dag att njuta. Det är rätt underbart faktiskt :-)
.
.

20 juni 2019

Att se med nya ögon

Vad kan du lära dig av en gammal BH?

Vad har bevarande av kulturarv och föremålsforskning 
med underkläder att göra?

Jo ganska mycket faktiskt. Genom att vrida och vända - även titta med lupp - kan du lära dig att sätta historia och textil i ett sammanhang som breddar din förståelse för samtiden, ett föremål eller en företeelse.

Hos oss kan du utbilda dig inom kulturvård, konst- och textilvetenskap. Du lär dig se din omgivning med nya ögon i mötet med bilder, byggnader och föremål - gamla som nutida. (...)

*****
När jag slår upp en retrotidskrift möts jag av en annons som attraherar. Skulle denna marknadsföring ha funnits då jag valde väg i gymnasiet tror jag nog att den hade lockat mig. För mig har det blivit kunskap om äldre byggnader som breddat min förståelse för samtiden och som gjort att jag kunnat se min omgivning med nya ögon.

Hur kan du veta så mycket om byggnader?  fick jag som fråga av en kvinna som borde ha känt till min bakgrund. Vad svarar man utan att bli långrandig? Historieintresse, studier, studier, nyfikenhet, erfarenhet och mer studier. Att lära sig se på samtiden och samhällsförändringen med "andra glasögon"... Hur givande är inte det!
.
.

19 juni 2019

Gårdfarihandlare

Gårdfarihandlare har jag minne av och det har jag skrivit om tidigare. En äldre man som kom cyklande med en resväska på pakethållaren, en resväska i papp med läderförstärkta hörn. Som knackade på och blev inbjuden att slå sig ner på en pinnstol. Han drog stolen bort från bordet mot fönstret, satte sig och öppnade väskan med locket mot sig och innehållet vänt mot de presumtiva köparna till allmän beskådan.

Små ting som säkerhetsnålar, nålbrev, sytråd, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Borstar, disktvagor kanske. Nylonstrumpor? Så praktiskt det var att få de där varorna hemburna ända in i köket! Det var ju inte förrän 1956 som post började delas ut i postlådorna här i bygden. I hushållets loggbok står "2 juli 1956. Idag har vi för första gången fått posten hemburen till boxen vid vägen." Postorderpaketen fick man hämta i grannbyn även efter detta så man förstår finessen med direktförsäljning i köket.

På Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag. insåg jag att även kvinnliga försäljare fanns - de sålde kvinnounderkläder som till exempel beställda korsetter och korseletter men endast till "bättre fattiga" (!) i byn. Hemförsäljning var inte enbart förbehållen manliga försäljare.

Den rätta formen

"Men de flesta av oss har små avvikelser från den sköna mall som adlats som ideal. Det är då man behöver begrunda och planera inte bara plaggets användbarhet, vad det får kosta, vilken färg det skall ha osv. utan därtill också: vad skall det förvilla, vad skall det trolla fram? Och med vilka medel är detta möjligt?"

Ur Färg och figur, Björkman-Berglund, Inga. 1953.

Måttbeställda underkläder såldes via ombud, även på landsbygden. "Hon kom cyklandes med underkläder från Spirella i en låda på pakethållaren, för att prova ut det som beställts hos de "bättre fattiga" i byn, som lärarinnan och prästfrun."

Gun Waldetoft, född 1927, Limedsforsen, Dalarna.

https://lh3.googleusercontent.com/8RBhyvqjCs32joQ5Og99RGSt2yJcpuhob53I6J_2P0aoZmfOQrnLJf_dAk1piumCKUlJZLs2UJPvD5_nAp4y6NcC1om9huST8B2g-xJeFld9YiDbJS0e5rhk6C7LEPoWstQGN3q4mDC-7nf4R6u1abaRTpMC9fslxISIcjXZbmKnzQHUE6_7Vogl0Zu4u0G3MNFT37ZhULVxJ128wdPkUPrD103Uqk8tCGZ5mnlsrnp1SgEPdIn1S3lBeaO_S_VbszHnZld4lsrjnLfnLnWZULKVR-ptWAXEqwWWpHkHF_Zm-_Pzq1A6MCQimVMRczOfCc420A_1h6YHUuZYOnQk11DN-CLP7ZGWoZXbvsVTW7en5aop1q8gNzblXBMRjqJA2uRcJyhQWtEfezZU0kXZPlookj2lsTD32EsoWglmad1PB0MJx2rEkaKusqAwrTDrVSxn1Vdz1nr0wYAMEiIQDb6Itnjs2IDeXxF59i0fO4voJdMdl_cWHFz5tOCI7nhgaCK3X2jTXGjgH0MR-gVM2JyicvmnMe65V1vTwBpM7sUgPDT1un7OINXvo6zj4zEv1OuN4aytgqdqBazpM3YaP30jDZ7SR5ojDwACmqY7AuP48zBe5bDGKHutKddARhKn-nrjBhVqEWQViiTbIROvdGwNhhEoBcBc=w606-h916-no
Klicka för större bild.
Från Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag.
.
.

17 juni 2019

Grånade och stolta

Intill smala ringlande grusvägar kan man finna hus som dessa. Grå och stolta.

Jag läser i lokaltidningen att Sörmlands hembygdsförbund i dagsläget har 19 000 medlemmar. De är fördelade på 69 hembygdsföreningar. Känner mej nyfiken på andra läns hembygdsförbund och letar fram uppgifter.

I Västerbottens läns hembygdsförbund ingår ett 60-tal föreningar med närmare 6 000 medlemmar.

Norrbottens hembygdsförbund har 89 hembygdsföreningar med 8 500 medlemmar.
Ångermanlands Hembygdsförbund har 41 hembygdsföreningar med nära 10 000 medlemmar.

Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbund har 92 medlemsföreningar med ca 21 000 enskilda medlemmar.

Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund har 71 hembygdsföreningar med sammantaget 18 000 medlemmar.

Hembygdsföreningarna är en stor folkrörelse. Hembygdsförbundet stöder de lokala hembygdsföreningarna i deras arbete och är hembygdsrörelsens kontaktyta mot riksförbund, länsmyndigheter, länsmuseum och andra kulturinstitutioner.

Hembygdsrörelsen:




  • ska värna kulturarvet över tid
  • ska vara en välkomnande rörelse som möter människors kulturarvsintresse
  • ska verka i lands- och stadsbygd
  • ska spela en aktiv roll för en hållbar samhällsutveckling

  • I min by finns ingen hembygdsförening och ingen hembygdsgård, här finns en bygdegård. Den är till för att hålla en allmän samlingssal och mötesplats tillgänglig för alla. Den bör ge sammanhållning till bygden men det gör den på annat sätt än att få medlemmar att visa respekt för äldre tider eller ge hembygdskunskap och därmed stolthet till de boende. Bygdegårdarnas Riksförbund organiserar föreningsdrivna, allmänna samlingslokaler vilket är behjärtansvärt men något helt annat än att värna det gemensamma kulturarvet. Detta saknar jag mycket. Jämförelsevis har Västerbotten ett lågt antal människor som är medlemmar i en hembygdsförening som synes i sammanställningen ovan.
    .
    .

    15 juni 2019

    Ett gammalt träd

    I min närhet i Mellansverige finns två gamla ekar. Stammens omkrets i brösthöjd är mer än 6,60 meter. De är långt ifrån länets största men länsstyrelsen har kontroll på stora träd så de finns med i dess förteckning.

    Delar av eken är död och ihålig. Där samlas mulm som är till glädje och nytta för allehanda djur, till nytta för den biologiska mångfalden.

    Dessa två stora ekar i kommunen är naturminnen. De ska vårdas och får naturligtvis inte avverkas.
    Sveriges i omkrets största ek är Kvilleken/Rumskullaeken i Småland som är nästan 13 meter runt stammen i brösthöjd. Kanske får den ett besök i år.

    Om man får tro olika inventeringar verkar de flesta stora träd finnas i Götaland och Svealand. Och det äldsta kända i trädet, granen Old Tjikko, i Dalarnas län. Hur många naturminnen i form av träd finns i Ångermanland och Västerbotten? Det borde väl finnas stora gamla tallar och granar.
    .
    .

    12 juni 2019

    Nyss


    Glädjen över att pionen nyss slog ut har övergått i vemodet att den nu är vissnad.
    Allt gick i en blink.
    Med flera sorter i olika lägen kommer detta att upprepas  några gånger under säsongen.
    Pioner är en favorit trots vemodet.
    .
    .

    11 juni 2019

    Vi som använder vedspis

    Boverket har backat när det gäller regler för gamla vedspisar. I slutet av maj kom beskedet att köksspisar som eldas med ved inte längre omfattas av utsläppskraven.
    Alltså, det kommer att vara fortsatt tillåtet att installera äldre vedspisar. Det gläds jag och många andra åt. Det underlättar vården av äldre hus.

    Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

    9 juni 2019

    Nåldyna

    Tänk den tid då funktionen nåldyna var ett bearbetat föremål. Undrar vem som knåpat ihop den här?
    .
    .

    6 juni 2019

    6 juni 2019

    Vilken eftermiddag att gå i traditionernas tecken. Folkdans och folkmusik på friluftsmuseet. Sen fanborg på ortens högsta topp, manskör och brass och högtidstal. Kaffe med dopp på hembygdsgården bjöds på fritt och för intet om man så ville.

    Temperaturen höll sig runt 30 grader så skuggan var begärlig.

    Den varma sommarvinden blåste i farmors bomullsflagga från klockan 8 på morgonen till 21 ikväll.

    4 juni 2019

    Personligheter

    DÖTTÄ MAJ

    Ett gammalt original från Bjurholm.

    "Varje socken och bygd har haft och har sina original och särpräglade figurer. Särlingar som skilde sig från oss vanliga slätstrukna människor.
       Men hur är det, är det inte dessa människor man minns. Dem som inte lät sig påverkas av vad som tänks eller tycks eller så kallade allmänna meningen och som inte heller brydde sig om den gängse etiketten. Bjurholms sockens original nr. 1 var väl Maria Göransson från Runnbäck, ”Döttä Maj” som hon kallades.
       Som ung vallade hon korna åt bönderna om somrarna och hjälpte till vid linbråkning och dylikt. Alltid fick hon det grövsta och tyngsta arbetet.
       Men hon hade vandrarblod i ådrorna och under större delen av sitt liv blev hon en vägarnas och viddernas vandrerska.
       Ständigt var hon på vandring och var väl ända i hela södra länsdelen. Ja hon gjorde långfärder ända ner till Ådalen.
       Vi minns hennes grova av väder och vind fårade ansikte. Hon var i regel klädd i en lång vid kjol av något grovt tyg i obestämbar färg. En kort jacka av åldrigt snitt och på huvudet ett huckle även det i obestämbar färg. På fötterna obottnade kängskor och skosnytorna pekande i 90 graders vinkel.
       Hon led av talfel. Hon hade så kallad hålgom och kunde därför inte tala rent. Därav hennes namn Döttä Maj.
       Trots detta hade hon en väldig svada och berättade gärna underliga upplevelser från sina irrfärder.
    Det värsta var den förfärliga odör som hon spred ikring sig och som följde henne som en molnstod. Den satt kvar i huset i flera timmar efter det man haft hennes besök.
       Hon var yrkestiggerska och hade specialiserat sig på ull och lin. Å somrarna bar hon sitt knyte på en käpp på axeln men på vintrarna hade hon som regel sin ullsäck placerad på en liten kälke.
       Otaliga äro de historier och komiska förvecklingar som berättas om henne. De flesta som är något till åren och minns henne, kan väl också någon historia om henne.
     


    Hon gick som en budbärare från by till by och berättade de mest underliga historier, som hade litet eller intet med verkligheten att skaffa. Som regel var de av ofarlig art. Hon kom alltid med vara hälsningar från den eller den kända personen. Men som regel var hälsningarna helt uppdiktade. Dem kom hon med för att få en favör då det verkliga ärenet skulle avhandlas. ”Ja unner um ja kunnä få än ullsödd.”
       En gång då hon kom från Nordmaling kom hon med det glada budskapet ”Å Nordmalinga hälsä åt je, ja åt var enda en, ja åt var evigsta eviga en.” Ja så vandrade hon år ut och år in. I regn och solsken, i höstrusk och snöstorm och åren siktades långsamt över hennes liv.
       När krafterna började tryta intogs hon på ålderdomshemmet i Bjurholm men hon trivdes inte. Hon måste ut på små turnéer emellanåt även då. För ett femtontal år sedan dog hon, mätt på år och vandringar och fick frid i sin oroliga själ."
    B.L.
    En tidningsnotis, måhända från 40-talet
    Funnen i en pärm med tidningsurklipp hos en 90plussare.



    Udda personligheter har funnits många även i hembyn om man ska tro berättelserna. Jag tror bestämt att människor var mindre slätstrukna förr?! Kan det vara så att mindre bemedlade människor inte brydde sig lika mycket om vad andra tyckte om dem, de hade så lite att förlora socialt. Högre upp i tätorternas samhällshierarki var människor lika medelsvenssonska, likriktade på samma sätt som idag.

    Här syns foton på Lill-Emma Jonsson samt systrarna Klara och Erika Lindblom, eller Lindbloms jänten som de kallades ända upp i åren.

    Att det är känsligt med minnet av de här människorna visade sig på byastämman för två år sedan då en av de patriarkala medlemmarna nästan gått i taket när han läst bloggen (för det gör dom, hemmansägarna). Att våga skriva något sådant offentligt... Byn med dess människor ska endast ha tillrättalagda omdömen. Att skriva om en personlighet som Lill-Emma är att dra ner byn i dyn. - Yes, den inställningen finns bland människorna i en liten okänd by i norra Sverige, den vackra byn. Jag tycker annorlunda. De här udda människorna fascinerar mej. Ja, även den nutida patriarkens åsikter på sitt sätt.

    3 juni 2019

    Minneslagring 😊

    Än en gång tar jag fram en gammal kaffeburk. Isakssons kaffe. Vad var det nu den innehöll, det är flera år sedan jag kollade. Där finns garanterat inte malet kokkaffe som den var avsedd för, så mycket förstår jag.

    Jag öppnar och mot mig bligar ett mycket känt ansikte.
    Det är som att släppa loss anden ur flaskan.
    När reservdelen,  dockansiktet i kaffeburken syns, släpps många gamla minnen ut.
    Kalla det minneslagring.
    Kalla det Madeleinekaka.
    Plötsligt befinner jag mig igen på spaning efter den tid som flytt.
    Den tid som var och de samhällsyttringar som format mitt sammanhang känns väsentligt att förstå och ta till sig. Att inte glömma för det som allas nutid och som alltid finns här.
    .
    .

    1 juni 2019

    GrönGrönareGrönast

    Finns det något försomrigare än rabarber? Frodigt gröna rabarberblad på ett kromoxidgrönt trädgårdsbord. Rabarberpajen är uppäten...
    .
    .