Jag minns när vi fick besök av en gå:lförehannlar då jag var barn. Måste ha varit i förskoleåldern för minnena är inte alltför klara.Kanske hann jag vara med om två-tre-fyra sådana besök och jag tyckte om besöken. Om jag minns rätt kom han cyklande, alltså det måste ha varit barmarkstid och det var nog ljust ute. Så minns jag det. Han knackade på ytterdörren, öppnade och ombads stiga in i köket. Gårdfarihandlaren, en korpulent äldre farbror med kraftig kavaj med väst innanför, satte sig på en pinnstol, lade ner resväskan framför fötterna och öppnade den med locket mot sig. Kunderna, främst mamma och mormor, skulle se varorna ordentligt exponerade, systematiskt ordnade i flera lager. Inget huller om buller.
Att jag minns rätt kan jag inte garantera, men att stämningen var vänlig vet jag. Jag tror att han sålde strumpor men det är osäkert. Säkerhetsnålar, nålbrev, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Kanske också borstar. Små ting.
Den bästa nålen (rostfri) köpte mamma av en gårdfarihandlare innan jag föddes. Hon berättade det för mej på gamla da´r och jag håller den nålen "helig". Hon kände även till namnet på honom. Den är verkligen bra - stor, lätt att trä på tråden men samtidigt smidig och mycket spetsig vilket gör att den lätt går igenom en tät textil utan att göra stort hål. Eftersom den är av rostfritt stål håller den spetsiga udden utan att gå av.
Snart nog upphörde gå:lförihannlaras besök, den nya tiden kom och det gick inte att leva på så små förtjänster och dessutom upphörde det att finnas hemmafruar som var hemma på dagtid. Och ingen bild får jag fram på en gårdförihandlare från 1960-talet som visar upp sina varor i den uppslagna resväskan av kartong med läderskodda hörn.
Luffare har jag aldrig stött på någonsin. Åtminstone inte i den gamla bemärkelsen med män som vandrade kring på vägarna. Däremot berättade mamma att då hon var liten fanns luffare och hon var rädd för dem.
Jag hittar inte mycket skrivet om gårdfarihandlare på nätet. Men HÄR finns en artikel från Skåne. Klicka på länken som heter Min barndoms gårdfarihandlare. Minnen från början av 1900-talet. Det var långt före min tid, det... Jag är faktiskt väldigt glad att jag fått uppleva en gårdfarihandlare innan samtliga försvann.
Att jag minns rätt kan jag inte garantera, men att stämningen var vänlig vet jag. Jag tror att han sålde strumpor men det är osäkert. Säkerhetsnålar, nålbrev, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Kanske också borstar. Små ting.
Den bästa nålen (rostfri) köpte mamma av en gårdfarihandlare innan jag föddes. Hon berättade det för mej på gamla da´r och jag håller den nålen "helig". Hon kände även till namnet på honom. Den är verkligen bra - stor, lätt att trä på tråden men samtidigt smidig och mycket spetsig vilket gör att den lätt går igenom en tät textil utan att göra stort hål. Eftersom den är av rostfritt stål håller den spetsiga udden utan att gå av.
Snart nog upphörde gå:lförihannlaras besök, den nya tiden kom och det gick inte att leva på så små förtjänster och dessutom upphörde det att finnas hemmafruar som var hemma på dagtid. Och ingen bild får jag fram på en gårdförihandlare från 1960-talet som visar upp sina varor i den uppslagna resväskan av kartong med läderskodda hörn.
Luffare har jag aldrig stött på någonsin. Åtminstone inte i den gamla bemärkelsen med män som vandrade kring på vägarna. Däremot berättade mamma att då hon var liten fanns luffare och hon var rädd för dem.
Jag hittar inte mycket skrivet om gårdfarihandlare på nätet. Men HÄR finns en artikel från Skåne. Klicka på länken som heter Min barndoms gårdfarihandlare. Minnen från början av 1900-talet. Det var långt före min tid, det... Jag är faktiskt väldigt glad att jag fått uppleva en gårdfarihandlare innan samtliga försvann.
Viola, betr gårdfarihandlareså stämmer Din beskrivning på honom perfekt. Eftersom jag är äldre än Du har jag minnen av många års besök hemma i Håknäs som bara ligger drygt 2 mil från Mo/Lögdeå. Hans väst var av ljusbrunt skinn och pjäxorna som han alltid bar oavsett temperatur hade enormt tjocka sulor. Minns att han oftast var svettig, undra på det med hans klädsel....
SvaraRaderaHan kom när (grus)vägarna var snö/isfria men fortfarande mjuka av tinad tjäle. Fantastiskt att bli påmind om denne man som tyvärr upphöde komma runt tidiga delen av 50-talet.
Bästa hälsningar
Rune Ö
rune.ostrom@telia.com
Åh, jag mins också min barndoms gårdfarihandlare! De satt i köket med väsklocket uppsatt och det var så spännande att se vad som bjöds ut. Jag fick köpa en liten broderikudde en gång, jag var kanske i 6-7 årsåldern, som jag väntade intensivt på innan den äntligen kom. Mitt första broderi! Det kuddöverdraget har jag kvar än idag!
SvaraRaderaJa hör ni, gårdfarihandlare var "fria" män och minnet av dem sitter kvar länge än. De hade funnit sin livsmelodi... På ett sätt en avundsvärd livsstil.
SvaraRadera