29 december 2009

Små organismer

Mossor & lavar. Obetydligheter i skogen som jag alltid tyckt om. Att plocka i egen skog är en alldeles speciell känsla. Kan man äga detta? Ända sen jag var liten och gjorde ett mossarrangemang på en sprucken taktegelpanna till morsdag har jag varti förtjust i dessa märkliga liv. Till denna jul har små konstgjorda papier-maché-svampar fått bli färgklickar i miniatyrlandskapet. Att den gamla typen av juldekorationer fortfarande går att köpa tycker jag är ganska härligt!





I ett lågt, runt kopparfat med rätt stor omkrets får det här ge julstämning just nu. Egentligen behöver man förstoringsglas för att njuta fullt ut. Det blir lite Tomtebobarnen över det hela...



28 december 2009

Strass på djupblå sammet

Att kunna uppleva en stjärnhimmel så här är underbart och ganska svårt i min trakt om man inte traskar in i storskogen. På den mörka himlen gnistrar stjärnorna.

Det är så mörkt och så lite spill-ljus från elektrisk belysning (gatubelysning, gårdsbelysning och tätortsbelysning) att till och med Vintergatan kan ses. Granskogens silhuett syns mot himlen och den vita snön gör att man ser var man sätter ner foten. Kanske är det lite månsken som också ger tillskottsljus och ger snön lite blå skuggor. Norrsken kan vara magiskt en så´n kväll!

24 december 2009

Tomten

Det är jul nå´n gång omkring 1960. Jultomten kommer inklampande med klappar. Pappa står med kameran i högsta hugg och får nedanstående på bild. En tomte med ylletröja, vadmalsbyxor, skinnmössa, sälskinnshandskar, luddor och rävboa...



Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Vilka som firade jul hos oss det året minns jag inte men åtminstone både farmor och morföräldrarna brukade fira jul med oss på den tiden. När tomten efter ett tag kommer in genom dörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller jag. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen!

Ni ser väl linoleummattan Jaspé och de blockrandiga gardinerna (i blått och vitt) som jag skrivit om förut. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

23 december 2009

Jul då

Det här är bilder från en jul för lite drygt ett halvt sekel sen. Va, ett halvt sekel - är jag så gammal???


Lilla jag förstod inte innebörden av julen ännu eftersom det inte hunnit bli en vana med julfirande och klappar men glade kusin Gunnar med fler år på nacken, hade mer erfarenhet av jular och visste vad som väntar. Granen har elektrisk belysning, snövadd, glaskulor och flaggor.

Och titta - pappersstjärnan från inlägget den 11 december sitter på fönstret. Den modell som fortfarande hänger med i julfirandet!

Några år senare satt jag i fåtöljen framför radion, koncentrerad och intensivt lyssnande på Nicke Lilltroll under julaftonen. Han återkom med jämna mellanrum och fick dagen fram till julklapps-öppningen att gå fortare med sitt "Mossa, mossa på er alla små männskobarn!"

Det går att lyssna på Nicke Lilltroll åter igen: klicka HÄR. Till alla er som läser här önskar jag en jul med frid & fröjd som med Nicke Lilltrolls ord blir:
"Må så grankott allihop!"

22 december 2009

SNÖ - vinterns vita vackerhet

I hushållets loggbok skrev min mamma så här den 9 april då jag var 1,5 år gammal:

”Kl. 6 e.m. Höll just på att bädda min lilla dotters (sjuk just nu) säng. Hon står innanför hagen på kökssoffan och blev så tyst och när jag tittar efter vilken vacker syn jag då ser. Det har börjat snöa stora vita vackra flingor och det har hon fått syn på och så sjunger E. Ekberg ”Blott en afton bor jag här”. Hon är så betagen av synen och jag likaså. Flingorna som sakta faller ner på den aprilvåta marken och hennes blick som följer dem ner till jorden och så radiorösten, ”Blott en afton bor jag här”. – Jag tyckte det var som att blicka in i en mycket ren och oskuldsfull värld."

Den här kudden har "alltid" funnits hemma men varit undanstoppad i många år. Förmodligen det är mamma broderat snöstjärnorna på svart filt. Me like.

Jag har alltid gillat SNÖ och lider mycket när vintrarna blir varmare och vi har haft ett par mörka jular med barmark. Den första minns jag någon gång på 1980-talet. Snön lyser upp, även då det är mörkt ute. Kanske har jag den här inställningen på grund av min mammas känsla för snö. Dotra, den lilla flickan som var jag, fascinerades av lapphandskar och välbehagskänslan stärktes säkert av att en vuxen som betydde mycket kände något liknande.

Jag minns också hur lätt det var att vakna för att gå till skolan de mornar sopkvasten tjongade i järnräckena på bron - då visste jag att det hade snöat eftersom pappa sopade bort den. Det gav mej extra svung i bena.

(Sången heter Jag är främling har jag nu kollat upp. Den finns på YouTube men inte med någon stämningsfull inspelning med Einar Ekberg.)

20 december 2009

Snöstjärnor

En blek vintersol lyser.

Grannen Mattias vackra lagård skymtar genom fönstret på andra sidan gammvägen. I fönstret dinglar små virkade rondeller i form av stjärnor. De är loppmarknadsfynd för en spottstyver. Jag har stärkt dem med stark sockerlösning och hängt dem i sytråd.



Snökristaller inomhus.


Vill jag använda de virkade kristallerna till något annat är det bara att tvätta ur sockerlagen.

Just som jag skriver det här kommer jag ihåg ett roligt tillfälle från pappas barndom som han berättat om. Haha...

Det var julrusch och många saker på gång i köket i hans hem. Mamma Liva (Olivia), min farmor, höll på med matlagning, bakning och karamellkok. Pappas bror skulle tvätta håret. På den tiden värmdes vattnet på järnspisen och håret tvättades i en balja som stod på zinkbänken. Valter tog fel och tvättade i hastigheten håret i sockerlagen vilket gjorde att hårtestarna stod åt alla håll och kanter då det torkade. Han var nog den förste punkaren i Sveriges avlånga land - nå´n gång på 1920-talet.

18 december 2009

När vi snöade inne

Det här var en favoritbok som jag lånade på skolans bibliotek i mellanstadiet: När vi snöade inne av Hans Peterson. Första upplagan kom ut 1960. Den handlar om äventyret då snön föll i mängder i Småland och de ovanliga händelserna som en barnfamilj råkar ut för hemmavid. Naturligtvis sett ur barnens synvinkel.



Ett mycket starkt minne för min del var en december månad på 60-talet, ett par veckor före julafton. Ett snöoväder gjorde att elektriciteten i byarna försvann under flera dagar. Vi gick till skolan men fick ledigt eftersom undervisningen inte fungerade utan el. Snön låg i höga, vita drivor men vägen hade plogats.

Hemma gav stearinljus och vedpannan i morfars och mormors kök, modell Husqvarna, ljus och värme. Jag trivdes oerhört och önskade att elektriciteten skulle hålla sig borta över julafton. Min inställning till mörker som något positivt finns kvar. Min familj hade ingen tv på den tiden och saknade inte Kalle Anka på julafton klockan tre. Det visar sig att jag var en glad elvaåring då det hände. I vuxen ålder läser jag pappas skriverier i hushållets loggbok om samma händelse:

1966
”17 dec. lördagskväll började en snöstorm som jag inte minns maken till, storm och våtsnö, kl. 8.15 på söndagsmorron slocknade lyset, jag hade just fått kaffe på säng och sade ”nu blir det länge till vi får igen det”, men inte trodde jag att det skulle dröja så länge. Det är nu onsdagskväll d. 21 och vi har nyss firat återseendet med kaffe och dopp.

Det har varit en farlig röra med el och teletrådar och stolpar efter vägarna, bara på åkern mellan Asp. och L. var fem telestolpar brutna tvärt av.

En fartygskatastrof orsakade stormen också då grekiska 1000-tonnaren Cinner Gacia eller Sinnergasia som man också skrev, fick motorhaveri och drev upp på Lövö Nygrund samt slogs i två delar, besättningen 13 man omkom. 1 man tog sig iland på Petlandsskär och orkade ta sig över skäret till läsidan cirka 450 meter men frös ihjäl. Där fanns en fiskarstuga men den var igenbommad.”

16 december 2009

Snabba klimatförändringar

Läser i hushållets loggbok 1953.
Pappa skriver den 16 dec:
(...)
December månad 1953 har varit så mild att jag inte minns något liknande, vi har sett skymten av snön men den har försvunnit fort, det är mest plusgrader, men vi har ju bara den sextonde än förstås.

25 dec samma år:
Ingrid och Bertil har firat jul här. Vi har så gott som ingen snö, varmt.

Så var det alltså vintern 1953/54.
Året innan, alltså vintern 1952/53 hade det varit så mycket snö att pappa fotograferat mängderna.

Här nedan syns lagår´n från gårdsplanen och på baksidan. På övre bilden ser jag en sak som förvånar mej: Rökröret till den vedeldade vattevärmarn som kläderna tvättades i under barmarkstid, sticker upp ur snöndrivan. I mitt minne togs den alltid in i lagårdsporten på vintern! Det bildas alltid en driva på det här stället men e hänn åre hadd he dreva särdelles högt. Det var till att skotta för hand. Inte plogades det med traktor som nu, eller användes snöslunga.

På det här fotot syns lagårn som går i vinkel samt det som troligen ska bli bränsle, stockar att kapa och klyva till ved framåt vårkanten. En drög står uppställd mot traven, på veabacken. Bakom den traven skymtar rökbastun som fick nya syllstockar i somras. Lite häftiga är bilderna allt!

Plötsligt inser jag att jag inte vet om det är en drög som står där, kanske är det en timmerkälke - eller kan drög och timmerkälke vara samma sak? Den drög jag tänker på har en plan yta av bräder att frakta saker på, t ex mjölkkrukor. Finns det nån annan benämning på timmerkälke, slea?- hjälp, jag har glömt bort det i så fall...

13 december 2009

Lucia

Som barn var jag stjärngossa istället för Lucia. Varför det blev så vet jag inte. Det här var före daghemmens tid, jag hade inga lekkamrater att jämföra med. Det var hemmafruarnas tid i min by, så det måste ha varit påverkan av den äldre generationen som gjorde att jag verkligen gillade att vara stjärgossa. Med pappersstrut beströdd med röda stjärnor, vitt linne och rött sidenband runt midjan. Jag har aldrig försökt vara docksöt, det ligger inte för mej. Kanske började det här...


Här stödjer jag mig på morfars axel. Året är gissningsvis 1958 för strax därefter byttes kökssoffan som jag står på, ut mot "puffen". De blockrandiga gardinerna i blått och vitt sitter uppe. Kolla även in pappersstjärnan på fönstret som jag nämnt i tidigare inlägg.

Lucia var något speciellt i min familj. Efter middagen brukade mamma duka upp kaffe med dopp. På en heltäckande vit duk la hon en liten stjärnformad röd duk med sju uddar. På varje udd placerade hon en ljusblå ljusstake av metall avsedd för ett julgransljus. Så kaffekoppar, saftglas och gräddsnipa. Sen ströddes lussekatter, pepparkakor, sockerbitar och russin ut oorganiserat över bordet. Kanhända var det fler kaksorter, jag minns inte. Sen satt vi och fikade en lång stund, ibland med besökande. I bakgrunden spelades Luciasånger på grammofonen. Det var stämningsfullt!

11 december 2009

Pappersstjärnan på fönsterrutan

Jag tycker mycket om den pappersstjärna som under många år klipptes ut till adventstider hemmavid. Den klipptes ut av smörpapper och klistrades med lätt hand på fönsterrutan. Mot mörkret avtecknar den sig ljus på insidan om rummets lampa är tänd - från utsidan syns den lika bra. På dagtid skimrar den inne mot den ljusa snön. Den har följt mig genom livet efter en mall som mamma gjorde till mej nån gång på 80-talet.


Härom året tittade jag igenom några tidningar, Husmodern, från 1950-talet. De var insatta i en pärm av mamma och därmed bedömda som bevaransvärda. I en fanns adventsstjärnan beskriven, på tidningsbilden syns den längst upp till höger. Den är formgiven av Lisa Bauer, då välkänd illustratör. Stjärnan kommer att synas på ett par foton i kommande inlägg, det första till Lucia. Adventsstjärnan av papper är en del av min adventstradition - så genialiskt enkel helt utan behov av elektricitet.

9 december 2009

Ångermanländskt småbruk

Svenska Allmogehem heter en bok som kom ut första gången 1909. Redaktör var Gustaf  Carlsson. Den kom ut i den nationalistiska egnahemsrörelsen som ville få stopp på utvandringen till Amerikat. Om en ung familj hade eget hus och en markplätt kunde de försörja sig hjälpligt och hade ingen anledning att utvandra. Sverige behövde växa sig starkt som nation.


I boken, som jag fått av pappa som i sin tur fått den av svågern Bertil, finns i slutet många fina ritningar och perspektiv på gårdsförslag till olika delar av landet. Det är Sveriges då mest namnkunniga arkitekter som ritat förslagen. Ångermanlandsgården, som visas här, har skapats av Torben Grut, mest känd för att ha ritat Stockholms Stadion till Olympiaden 1912. Jag som älskar snöbilder tycker oerhört bra om Ångermanlands-planschen.

Svenska allmogehem är indelad i kapitlen:

Sverige
Upplysningar för egnahemsbyggare
Småbruket
Småträdgårdar och fruktodling
Hur allmogehem skola byggas
Planscher och ritningar


Morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof delade sina hemman mellan de fem barnen som därmed stannade kvar i byn - och i landet. Det var ganska många som flyttade av de jämnåriga. Morfars kamrat Devis Sundström flyttade och gifte sig "over there".  Hans besök i hembyn många år senare får bli ett senare inlägg.

Förslag 12. För Ångermanland. Byggnader för handtverkaresmåbruk på omkr. 3 hektar.

Morfars hus, mitt hus, är alltså en byggnad tillkommen i den tid då Svenska Allmogehem kom ut. Men det är inte ett hantverkare-småbruk och har inte planlösningen enkelstuga med farstu och framkammare utan är en halvkôrsbônning.

Jag tycker bra om förslagen till nyttoodlingar. När jag var liten fanns få växter till prydnad så här ute på landet. Köksväxterna var desto vanligare. Det försöker jag behålla, både för enkelhet i skötsel och för känslan av ett småbruk, litet jordbruk. Prydnadsbuskar har jag svårt för, de känns 70-tal. Vid huset finns ingen villaträdgård eftersom jag inte tycker det passar här. Min dröm är att ha ett "riktigt" gårdstun med tramptåliga växter och utan klippt gräsmatta. Dream on...

7 december 2009

Mjölkstånne, mjölkbordet

Det vilar av någon anledning ett romantiskt skimmer över mjölkborden trots att deras historia inte alls är så lång.

Mjölkleveranser till mejeriet i Levar började 1936 enligt uppgift från mina föräldrar. Morfar var den förste i byn som levererade mjölk och då fanns inga mjölkbord. Mjölkkrukorna hämtades och lämnades vid affären en kilometer bort.

Mjölkleveranser i krukor pågick hela 1970-talet tror jag, men då hade jag flyttat bort från byn. Sen tog slutna tankbilar över mjölktransporterna till mejeriet med varannandagshämtning om jag minns rätt. Då var det för länge sen ett större mejeri mycket längre bort som tog emot mjölken.

Då jag flyttat bort för studier fotade jag saker att minnas hemifrån byn. Ett av byns tre mjölkstånn, som vi sa, fångades på ett foto som absolut inte blev bra. Men det är dock dokumenterat. Det här stod mitt emot mammas kusin Alfreds undantagsstuga vid Riks13.

Våra mjölkflaskor, mjölkkrukor, hade numret 8509. Jag minns det utan att behöva titta efter. Ibland på vintern tog jag sparken eller den gamla drögen för att hjälpa till med hämtningen av mjölkflaskorna. Det var ungefär 200 meter till närmaste mjölkstånn som var av täckt modell. Där lämnade även Linjebuss beställda paket som då var regnskyddade.

Själv minns jag byns tredje mjölkstånn som ungdomarnas träffpunkt. Där samlades byns äldre moppekillar och och tjejer för att prata och röka. Gatlyktor fanns inte då och cigaretterna glödde i mörkret på avstånd - det här var för de stora ungdomarna.

Sen åtta år tillbaka finns ett mjölkstånn i byn igen på nästan samma plats som på mitt gamla foto. På en byastämma kom det förslaget upp. Jag hade ju ett gammalt foto och åtog mej att komma med en byggbeskrivning. "Hjälp, det här blir lätt en pekoral!" tänkte jag efteråt för det finns en hel del romantiserade mjölkbord med "nuttigheter", sån´t som jag inte gillar. För att undvika detta måste mjölkbordet få minst en nutida funktion, ett nytt användningssätt. Alltså integrerades mjölkbord med postlådor och vägskylthållare. Tja, romantiken går inte helt att komma ifrån, den finns ju där bara genom att där står ett mjölkbord.

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Jag införskaffade den genast. Den tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och social historia och mjölkbord i andra länder. Läsvärd!

Och gissa om jag gillar Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 som handlar just om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Mycket!

Här finns ett annan blogginslag om mjölkbord.

4 december 2009

"Badargrubba"

Det här är en vinterbild av badargrôbba - ett foto jag tog på 70-talet. Jag tyckte nog att det var vackert där. Numera är det kalhugget på vänstra sidan. Det här var badplats för oss barn i den lilla bäcken med kallkallt vatten. Men temperaturen hejdade oss inte. Och ännu flitigare utnyttjad var nog badargrôbba en generation tidigare. Detta har jag förstått av mammas berättelser.
Badargrôbba är en fördämning som har gjorts av människohand på en byallmänning. Antagligen har här stått en skvaltkvarn men detta har i så fall försvunnit ur det kollektiva minnet. Enligt laga skiftesprotokollet ska det ha funnits 5 kvarnplatser i två av bäckarna i byn.

Det jag vet är att Erik Ors´ spånhyvel har stått här, det minns generationen före mej. För att kunna hyvla med jämn vattentillförsel var det lämpligt med en regleringsbar fördämning. En enkel lada där den hyvlade takspånen förvarades har brakat ihop sen länge och där kan man se de mossiga och ruttnande spånbuntarna ligga. Självklart har jag tagit rätt på några spån. Platsen för spånhyveln ligger inte långt från resterna av byns sista sommarlagård.

Takspån gick det åt i mängder i slutet av 1800-talet till 1900-talets mitt på den traditionella arkitektur som finns i byn. Längst höll sin spåntaken kvar på uthusen. På morfars hus ligger 45 cm/ 18" långa spån kvar under lerteglet i trelagstäckning. Det fungerar på samma sätt som takpapp - ett skyddstak. Självklart får det finnas kvar framöver - det fyller sin funktion mycket bra.

Spånläggningsredskapen som användes finns också kvar - kanske får jag lust att visa upp dem på bild senare. I många fall har nog sådana träattiraljer åkt på tippen. Även Harald Lindgren hade en spånhyvel. Harald minns jag som barn. Den hyveln finns kvar i byn och är möjlig att hyvla takspån på.

2 december 2009

Om byggnadsvård

Att känna till sitt hus historia är till fördel för god byggnadsvård. Att ha tillgång till ritningar, räkningar osv är till nytta. Man kan få reda på vilka material som användes, när reparationen utfördes och varför. Själv har jag mycket material att ösa ur och jag tycker det är roligt trots att mitt hus inte ens är 100 år gammalt. Men det byggdes och beboddes i brytningen till ett äldre levnadssätt. Där finns inte bara uppgifter om huset i sig utan även uppgifter om jordbruket. Ur hushållets loggbok visar jag en sida från 1955, sommaren innan jag föddes. (Klicka på bilden för förstoring.) Här står hur många linhässjor som de små lägdorna gav: bara 30 stycken. "Överallt mycket lite hö" skriver pappa. Åren innan var skörden 40 och 36 linhässjor samt några stånghässjor och båda åren efteråt 42 stycken. Jag inser att 1954 var sista året som delar av höskörden stånghässjades. Kanhända införde pappa linhässjor då han och mamma tog över hemmanet 1950. Javisst, jag har ingen erfarenhet av stånghässjor men desto mer av linhässjning. Man kan även se att man i byn hjälpte varandra med säsongsgöromål.

HÄR finns "Enkla råd om byggnadsvård för landsbygden". Råden finns som pdf-fil upptill på sidans högra marginal.

Hålla hus är en sida med bra råd.

Om korsbyggnader i Ångermanland

Det är inte många bevarade gårdar som gått i arv i generationer! Det pågår nu en inventering av släktgårdar som funnits i samma släkt i 200 år eller mer.

Byggnadsvårdsbloggen har ständigt nya uppdateringar om vad som händer inom byggnadsvårdssektorn.

29 november 2009

Advent

Detta är årtiondets loppisfynd - en stringljusstake i bågform avsedd för en slinga med 16 julgransljus. För en spottsyver fick jag den med fungerande elljus. Då inlindad med glittergirlander i mängd för att dölja sladdarna. Själv tycker jag de hör till string/funkisstilen. Och de är mörkgröna - som granbarr.




Den passar i lillrumme på övervåningen med bokhyllan av stringmodell.

25 november 2009

n´ Tjyv-Ant

Orkar ni slå
så nog orkar jag stå.
Växer det vide
nog växer det skinn


sa n´Tjyv-Ant då han blev pryglad vid skampålen har jag fått höra. Om det var vid skampålen vid kyrkan på Vall´n eller skampålen i Lögdeå vet jag inte, men att det fanns en plats med skampåle även på den senare platsen har jag fått mej berättat. Jag ska nog skriva mer om det en annan gång.

Sen barnsben har jag hört sägnen om n´Tjyv-Ant men först i vuxen ålder läst om honom som verklig person. Grottan som är uppkallad efter honom i Storrisberget har jag besökt flera gånger.

N´Tjyv-Ant föddes som Anders Andersson år 1823, äldst i en barnaskara på tolv. Blev som 19-åring dömd till hemlig kyrkoplikt enligt kyrkboken. Som 21-åring blev han fast för något brott och skulle föras till tinget på Vall´n med fångskjuts. Han rymde från fångskjutsen i Ängersjö, lyckades såga av blacken om foten. Några inbrott i trakten sattes i samband med Tjyv-Ant.

Året därpå dömdes han på nytt för stöld och skulle föras till Landskrona fästning för tre års straffarbete. Lyckades rymma vid en geschevargål, gästgivargård i Särbrå. Han slog sig ihop med förre fästningsfången Nils Petter Jerf som även han var med på skjutsen. N´Tjyv-Ant & Järven rörde sig norrut igen. Sen vet man inget mer om Tjyv-Anders men Jerf fördes 1846 "kostymerad i järnklädning till Landskrona fästning för att där tillbringa återstoden av sitt liv." Uppgifter ur "Av ris och rot", Tyko Lundqvist.

En släktberättelse säger att Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter som levde 1808-1880, var rädd för n´Tjyv-Ant & Järven. Ulrika var moster till min morfarsmor. Hon bad att få låna hattar och huvudbonader från manliga släktingar och placerade dem på ett mössbord vid ett fönster.

Då hon tyckte sig höra ljud utifrån ropade hon "Ôpp nu kara, tjyva ä här" och skrämde på så sätt bort den/de som hon trodde försökte bryta sig in för att stjäla i hennes hus.

Jag gillar historien men vet inte om någon verkligen hade försökt sig på att stjäla hos henne. Tjuv-Ant var verksam i bygden medan Ulrikas föräldrar n´Jacob Isacs´n och a´Ulrika Christiansdotter levd ( n´Jacob levv längst å dem å han dödd 1862) och föräldrar och dotter delade hushåll. Att de var stadda vid god kassa kände förstås många till i det lilla lokalsamhället där den sociala kontrollen var stor. Det är också lätt att förstå hur rädd en kvinna kunde vara. Men det är alltså först nu när jag bloggar som jag sätter in n´Tjuv-Ant och a´Smör-Ulla i gemensam historisk tid. Det är nyttigt att klargöra händelser för sig själv!

23 november 2009

Pastillen i taket

En Böhlmark-lampa ger allmänljus i lillrumme på övervåningen. Under några år fram till gymnasiet var det mitt flickrum. Det är bara 2,13 meter i tak där så en pendelarmatur från taket får inte plats. Den här modellen är typisk för den sparsmakade funktionalismen och mycket vanlig.



Arvid Böhlmarks Lampfabrik startade 1872 med fotogenlampor och fortsatte efter elektrifieringen att producera elektrisk belysning. Jag har inte få fram när fabriken slutade tillverka lampor. Jag har köpt fler lampor av den här modellen, både på secondhandbutik och på auktion i grannbyn. Me like! Den senare lampan hade ett slags etsat stjärnmönster.

Då det gäller ljus och belysning är Anden i lampan av Jan Garnert det bästa jag läst.

Taket är målat med en vit färg som har struktur som av en rullad trasa. Det syns inte så bra på fotot. Ja kanske är det målat med roller för den kom på 50-talet. En diskret strukturfärg var ordet.

Det var målare Mattson som målat taket ursprungligen och det har endast målats om en gång sen dess, vad jag vet. Flera lager färg skulle lätt kunna förstöra strukturen och det vill jag inte.

Teodor Mattsson tog körkort för automobil 1926 gick att läsa på på utställningen som jag nämnt tidigare. Här syns han på motorcykel, en Husqvarna 118 cc. Så har jag aldrig sett honom men kanske var det hans fortskaffningsmedel då han kom farande för att måla i mitt föräldrahem...

20 november 2009

Omisskännligt 50-tal

Det här är en av de få köpta textilier som finns kvar här från 50-talet. Det är ett draperi och det har blivit lite skört med åren. Det satt i skjutdörren in till lillrumme på övervåningen och ska väl så småningom få sitta där ibland framöver också. Men innan dess måste jag laga den lilla revan i ena sidan. Men visst är det typiskt för sin tid – och vackert!



Jag vet inte vem som är formgivare till det här mönstret, inte heller vet jag var det är tryckt. Trycket är utfallande, alltså tryckt över stadkanten, jag tycker mig förstå att det var vanligt då.

19 november 2009

Tänkt

Sånt här höll jag på med då jag flyttat hemifrån. Det var ett sätt att få ett blickfång på väggen vid skrivbordet där jag satt och pluggade. Och kan ni tänka – jag har kvar lapparna än!!!?



Rum i studentkorridor i Stockholm. Varje rum i området var likadant som det andra med ett par variationer i storlek. Samma möbler, samma tapet, samma målade väggar. Så klart att man måste se till att få personlighet in i rummet genom att sätta upp saker på väggarna och genom att byta ut gardiner och matta till alldeles egna. Åsså hade man några fler möjligheter. Jag satte foton ur Femina (som då hade ”rödstrumporna” på) på sidor och baksida på samtliga hyllplan. Med hjälp av den grå formbara häftmassan som kom på 70-talet. Några av er minns säkert! Jag tyckte det blev ganska okej. Måla gick ju inte an. Man fick skapa sig en hemkänsla med enkla medel.

Ett annat sant ord som satt på väggen var: ”Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak: allt går att förändra - bara inte människan!”

18 november 2009

Idag


Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.



Ur DIKTER av Alf Henriksson, 1982

16 november 2009

Farfarsfarmor

I Torsåkers församling i Ångermanland föddes min farfarsfarmor vintern år 1824, i ett båtsmanstorp. Anna Stina var nummer fyra i barnaskaran som aldrig blev större. Pappan dog tre dagar efter Anna Stinas födelse i lunginflammation som han ådragit sig då han gick till kvarnen i Lo för att få korn malet. Jag försöker leva mig in i familjens situation men det går nog inte att riktigt att förstå. Pappan var alltså rotebåtsman och då han dog var mor och barn tvugna att flytta från båtsmanstorpet. Livet började inte alls bra.

Sen dog mamma Anna då flickan var 6 år. De fyra syskonen splittrades och delades ut till bönderna i socknen som fick pengar för att ta hand om dem. Den som tog minst betalt fick barnet. Auktion fast i omvänd ordning. Det här är vad jag fått ut av släktforskningen, tolkningar och pusselbitar ur kyrkböcker och husförhörslängder. Till sist blir det någon slags helhet.



Jag åkte hit med pappa på 90-talets slut. Han visade bland annat var en av hennes dopfaddrar i Hjärtnäs hade bott.

Han besökte gården och knackade på under 1960-talet då han och svågern var ute på en bilresa några dagar efter att slåttannan var överstökad. Han hade framfört vem han var släkt med och mannen som han träffade bör ha varit sonsonen till dopfaddern med namnet som fanns i födelseboken. Denne man sa sig ha träffat den åldrade Anna Stina. Pappa tyckte det lät märkligt på grund av tidsspannet som gått, den gamle mannen måste ha misstagit sig. Efteråt förstod han att de mycket väl kunde ha träffats. Han har berättat för mej att det var en av hans största missar någonsin att inte fråga vidare om sin farfarsmor. Vad mannen mindes om henne, var hon bodde, hur hon var som person, hur hon såg ut... Av detta lärde jag mig att aldrig säga nej till en berättelse om människor förr i tiden. Aldrig!

Genom att forska hittade jag 2003 uppgiften att min farfarsfarmor dog 1918. En gumma på 94 år. Hon levde således ett år parallellt på jordens yta med min pappa som föddes 1917. Och detta fick han veta av mej precis efter att han drabbats av stroke och inte hade lika skarpt minne som tidigare.

Senare har jag kört omkring lite mera i bygden som mina anfäder vandrat i. Det är riktig jordbruksbygd, det är vackert, traktorerna står parkerade utanför det vackra och gammeldags kyrkstaketet av diagonalställda träspjälor. Namnen på byarna är vackra. Hör bara: Sånga, Undrom, Fanom, Styrnäs, Björkå, Boteå, Hola, Hjärtnäs, Hämra, Tomte, Överlännäs, Kalknäs, Västeraspby... Alla ligger i Ångermanälvens närhet, älven präglar landskapet som böljar fram.

Under 1600-talet startade häxjakten i den här församlingen, i Torsåker. Undrar just om någon kvinnlig ana dog just pga. häxförföljelserna? Jag har bara kommit till 1700-talets mitt i forskningen av den här släktgrenen.

14 november 2009

Av bottnisk typ

Den fristående klockstapeln på Vallen är av bottnisk typ. Den uppfördes av byggmästaren Per Zachrisson i Backe åren 1767 - 1768. En snygg sak och vackert underhållen.



Kyrkan är en senmedeltida stenkyrka med jättevackra stjärnvalv av trä från 1730-talet. Valven byggdes efter ryssarnas vandalisering av kyrkan 1721. Här har många av mina anfäder konfirmerats. Åsså jag.

11 november 2009

Sommarminne

Några stolar "samtalar" kring ett bord på en bild från i somras.

Stolarna är A2 och stol 1 från Grythyttans stålmöbler. Av oljad ek och grönmålade ståldelar. På ett konditori i Vansbro 2003, med uteservering under knotiga äppelträd där gamla Grythyttemöbler användes, insåg jag att sån´a stolar skulle jag införskaffa.



Trädgårdsbordet är gammalt grått och obehandlat. I min barndom hade vi en fast bänk utan ryggstöd i vinkel stående i trädgården. Bordet användes även då. I det bordet har pappa ristat in några namn, bland annat mitt. Jag brukar även använda bordet då jag tvättar trasmattor. Ytan är mycket len.



Den här bilden är från en sommar för länge sen i trädgården. Pappa sitter med mej på den fasta bänken av fernissad furu (som syns i bakgrunden). Jag äter på en hallonrem helt obekymrad om framtid och dåtid. Där levde jag i nuet.

9 november 2009

Farsan och morsan, min fader och moder...

Då jag började blogga ställdes jag snart inför ett val. Hur ska jag benämna mina föräldrar? De kommer att figurera här emellanåt. Jag är en medelålders kvinna och det känns lite löjligt att använda de ord jag använde då jag var liten: mamma och pappa. Det måste väl visa på att jag betraktar mej som barn fortfarande... eller???

Vad ska jag då använda för ord? Clas, Karin, farsan, morsan, far, mor, fader, moder... ma & pa??? Krångligt att bestämma tyckte jag. Antingen är det för krystat, för genant eller så är det benämningar jag aldrig använt själv. Det är så mycket lättare med generationerna därefter: morfar, farmor - där finns inte så många alternativ.

Ja, ni märker själv vad det blev till slut - mamma och pappa.

I samband med bloggandet har jag märkt att jag oftare refererar till pappa av de båda föräldrarna. Är det för att han levde längst och minnena är tydligast eller är det så att jag är "pappas flicka"? Jag börjar tro det senare och har då upptäckt något nytt hos mej! Jag kan ju allt eftersom jag skriver, se hur han inspirerat mej då jag fått/har flera av de intressen han hade. Jag valde ett mansdominerat yrke utan någon som helst förebild och han stödde mej. Humör och rättvisepatos har jag helt klart ärvt efter mamma, så det så.

Jag minns också den mångbottnade känslan då min sista förälder, pappa, var död. Någon slags känsla av att navelsträngen bakåt var avklippt uppenbarades i mitt sinne: jag var plötsligt den äldsta generationen i familjen. Ensamt. Någon att fråga om tiden innan jag föddes finns inte på samma sätt som förr. Märkligt med den där känslan egentligen eftersom denna fullkomligt naturliga övergång är något som man förbereds för hela livet. Ändå står man där oberedd...

8 november 2009

Att städa

Då jag hittade den här bilden tänkte jag genast på 50-talet och den tidsperiod jag ibland bloggar om. Här i huset användes en annan typ av dammsugare. En Hugin i väldigt vackra färger och fin formgivning. Den är vinröd och gråmetallic och har formen av en slimmad cylinder. Den finns kvar (vad annars???) men används inte för den är ju inte alls så effektiv som moderna dammsugare. Städskåpet i övervåningens 50-tals kök är väldigt praktiskt och fiffigt. Det är indelat i specialfack där ett är avpassat just för denna apparat.

Själv kan jag avslöja att jag ibland tycker att det är kul att städa, ja särskilt roligt är det förstås då man är klar och får ta sig en kaffetår eller ett glas vin och njuta av det nystädade. Gärna med ett fång snittblommor på bordet.

Städning är en konst i sig och kan utföras på mångahanda sätt. Klassiska husmorstipset för rengöring av målade väggar känner kvinnor över en viss ålder till: man fyller en hink med vatten och rengöringsmedel och börjar svabba nertill på väggen med en genomdränkt trasa. Därefter arbetar man sig brett uppåt mot taket. Gör man tvärtom, ja då blir det rinnmärken som inte vill gå bort. Haha, kanske kan det vara bra att känna till nån gång.

5 november 2009

50-tals hörnet

Det finns mycket man kan göra här i huset. Rätt stora saker. Men i bottenvåningens vardagsrum, tidigare morfars och mormors kök, har jag försökt ordna en 50-talshörna så länge. Soffa och bord har fått komma in från kylan igen.

Där står alltså soffan i alm med sitt möbeltyg i rött. Jag älskar den för att den saknar armstöd. Rummet upplevs större och mindre instängt. Soffan är även utdragbar gästsäng som var vanligt på 50-talet då man bodde på liten yta. Almbordet, här lågt som soffbord, finns där och vägglampan med sin tygskärm i grönt och gult. Tänk att den fanns undanstoppad och är återfunnen!

Till det hela hör 4 stolar i alm med klädd sits och en buffé. Möblemanget kommer från Lammhults möbler.

Ivar Åhlenius-Björks ljusstakar Liljan för Ystad Metallfabrik har jag köpt in, likaså den lilla duken, men keramikvasen är från föräldrarnas bosättning.

Min favorit Länsstolen från Norrgavel sitter jag gärna i. Tord Bontjees taklampa Midsummer Light är mest spektakulär och vacker tycker jag. Ljuset från den är väldigt utslätat. Under detta ikeamattan i ull. Tavlorna sitter än så länge där föräldrarna hängde dem. För övrigt är ytskikten från 1970-talet.






Oftast ligger en stickad pläd som skydd över soffans möbeltyg.

Det här tycker jag är kul! Det här intresserar mej! Har övertagit ett hem som jag inte vill förvandla fullständigt, vill ha kvar anknytningen bakåt i tiden samtidigt som det ska bli mitt. Jag kan se ett slutresultat långt där framme på tidsaxeln... (för jag bor ju inte här för jämnan). Å då finns 50-talsmöblerna åter på övervåningen - ihop med öppenspisen.

2 november 2009

Fiskargubben

Den här fiskaren med sydväst och snugga är en gengremålning som reproducerats i massor. Själva motivet har varit vanligt längs kusterna i norra Europa där fisket varit en viktig näring. Kitsch, hötorgskonst. Och jag gillar honom skarpt. Jag har blivit präglad av den här avbildningen av en trygg man som kan hantera väderlekar.

En tysk konstnär med namnet Harry Haerendel har ursprungligen gjort målningen. När den kom till har jag inte kunnat luska ut. Det som förvånar mej när jag googlar hans namn är att han levde ända fram till 1991. Harry föddes 1896.



Då jag var liten tittade den här coole mannen ner på matbordet från rullgardinen av papper som drogs ner ibland på kvällarna i köket på övervåningen. Mamma hade klistrat fast en reproduktion, antagligen ur en tidning, direkt på rullgardinen som är borta sedan länge. Jag har förstås planer på att göra ett liknande arrangemang framöver. På loppis hittade jag en pappersreproduktionen. Nu är det rullgardinspapper som hägrar.

Minnet kan svika en, läs HÄR.

31 oktober 2009

Att minnas...

Allhelgonahelgen är en helg då många skänker en tanke till sina föregångare. Helgen var i fornkristna kyrkan vikt åt helgonen, som hörs på namnet, men sen länge har det varit en helgdag för vanliga dödliga. För min del betyder det inte att jag ser de tidigare släktleden som gengångare, spöken, alltså inget halloween.

Nä, mina förfäder är vanliga människor men döda, och livet förde dem dit - till graven. Som släktforskare ser jag även en fördel med att namnen på de döda finns att läsa på gravsten eller minnesplatta. Att vandra på en kyrkogård och läsa och minnas kan bli som en historiebok. Det kan till och med vara fridfullt som i en park.

”Alla är vi spikar i historiens virke” skaldar Per Helge i Grönskans rådslag 1994.

Efter de nationella trauman det här landet genomgått med Estonia och tsunami-katastroferna blev det tydligt hur viktigt det är att ha en plats att gå till för att sörja och hedra döda släktingar. Hur en civilisation ser på sina döda anfäder visar hur man ser på de levande - kan man säga så?

29 oktober 2009

Sista generationen

Av morfars barnbarn tillhör jag och syrran den sista generationen som har vuxit upp med ett fungerande jordbruk. Morfars barnbarnsbarn vet inte mycket om hur livet på gården en gång levdes eftersom ingen har haft möjlighet till praktisk erfarenhet. Jordbruket las ner 1971 och då var ingen av dem födda. Faktiskt så känns det aningens sorgligt! Detta med hur ett småjordbruk fungerade, hur djuren sköttes, hur slåttannan gick till... kommer snart att bli akademisk kunskap, ja är det redan. Det känns som om jag blir fråntagen min uppväxt då det liv som då levdes blir torrt vetenskapligt. Orden, benämningarna, dialekten, har jag redan glömt till en del men inte helt. Jag hör till den generation som snart finns beskriven på muséerna. Det känns faktiskt mycket märkligt. Jag minns när en då liten flicka i byn sa bäkker i ett sammanhang för kanske 8 år sen. Det var bara min syster som genast fattade galoppen - hon säger getabock... Det hade vi andra glömt och nu är flickan stor och har flyttat till stan. Där kommer dialektorden antagligen att falla i glömska, tråkigt nog. K-märk människor som talar dialekt! Genast!

Jag är ju en "modern" människa med bra utbildning som lever på 2000-talet men som har en underbar lantlig bakgrund, en bra barndom tycker jag nog. Jag finns i två världar. Både geografiskt och mentalt. Det är konstigt. En känsla som många människor som gjort en "klassresa" säkert har. Ta avstånd från någon av världarna vill jag inte. Erik Axel Karlfeldt skrev om att "tala med bönder på bönders vis, med lärde män på latin."


På fotot av Sune Jonsson syns 7-åriga Helen Jonsson då korna tas på skogsbete år 1960. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag även om vi hade färre kor. Kolla Lovikka-toppluvan! Cool! Fotot är taget bara ett par mil från min by.

Då skolan slutat för dagen på hösten och jag kom hemtravande, brukade mamma stå vid lagårn och ropande fråga om jag kunde hjälpa till att släppa korna som stod tjudrade för att beta på lägdornas återväxt. Självklart ville jag det. De gick oftast utan krumbukter direkt mot lagårn för de ville bli mjölkade. Det gällde bara att se upp så ingen bil kom körande om de skulle passera Riks13. Min lillasyster var ganska rädd för kossorna vill jag minnas. Jag älskar svensk kullig boskap. Det finns knappast något mer lugnande än en idisslande ko!

(Herreje, så introvert inlägg. Här står "jag" hur många gånger som helst. Men JAG skickar ut det i cyberrymden ändå.)

27 oktober 2009

Öppen spis

Mera om vardagsrummet på övervåningen: 1948 påbörjades ombyggnaden av bottenvåningen i morfars och mormors hus. 1949 var skorstensstocken klar och ommurad med bränt lertegel. Murare var Albin Öberg, bekant med pappa. Öppenspis´n på övervåningen murades av rött tegel med hårdbränt gult Höganästegel på insidan.

I hushållets loggbok står
20 augusti 1949 ”Lördag, Albin gjorde muren färdig ovan taket i ...”
22 aug. ”Måndag, kom han och började med den öppna spiseln…”




”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”
Ur Skymningsbrasan, av Ellen Key 1870 publicerad i Skönhet för alla 1897. (Jo, nog är det så nog.)



Idag ser den ut så här. Istället för den fastbandhage i miniatyr som står som prydnad på spiselkransen på den svartvita bilden, har jag loppishandlat en ljusstake med gärsgårdstemat och placerat på samma ställe. En hommage!

På bilden syns också en spricka mot golvets gnistskydd som uppstod då murstocken slutade att värmas upp regelbundet med eldning i pannan på bottenvåningen. Den ska åtgärdas framöver är det tänkt. Den är dock inte farlig, bara ful.



Så här ritade jag av vardagsrummet med öppna spisen i förskoleåldern. Öppenspis´n är grejen i mitten. Den gjorde intryck på mig eftersom jag ritade av den. Och faktiskt – familjen har haft många trevliga stunder framför den öppna brasan. Théstunder med berättelser om förr, stöpning av bly för titt in i framtiden på nyårsaftnar...

Albin Öberg, som murade den öppna spisen, var kamrat till pappa. Jag tror inte att de gjorde rekryten tillsammans men här står Albin i alla fall i sin uniform. Kanske har han permis under rekryten (som pappa sa) eller under andra världskriget? I bakgrunden bebyggelse nära pappas föräldrahem.

25 oktober 2009

"Gammvägen"

Gammvägen sôm ve säg, eller Kustlandsvägen, är en grusväg som går precis förbi mitt hus. Där har den gått sen 1600-talet, långt innan morfar timrade huset.


Gammvägen från övervåningen i mitt hus en oktobermorgon med blek sol.

Under drottning Kristinas tid beslöts att postväsendet skulle byggas ut ända upp i norra Swerige. För att ridande kurirer skulle ta sig fram med lätthet behövdes en väg hela sträckan. Längs vägen skulle det finnas gästgivargårdar på lagom avstånd, ett skjutshåll. Där skulle postkuriren kunna byta häst till en utvilad och kanske övernatta själv. I grannbyn fanns ett gästgiveri som efter att gästgiveritiden upphört, var STF:s vandrarhem ända till 1980-talet. Statens krav på att gästgiverier alternativt skjutsstationer skulle finnas, upphörde först så sent som 1933. Läs mer här och här.

Mannen på bilden är geschevvar P A Bäcklund. Han var gästgivare 1850-1893 och hans son tog över efter honom. Fotot är hämtat ur hembygdsboken. Nära kyrkvallen finns ett hotell med samma gamla anor. I den byn föddes min mormor år 1890.

Plogbacken finns fortfarande kvar som namn söderut i byn - där övergick den ena byns ploglikt på den andras och där förvarades snöplogen. Idag syns Plogbacken knappt, bortsprängd som den är då Riks13 drogs just där i Kustlandsvägens gamla sträckning.

Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.

Den går inte rakt som vägarna byggdes under depressionen på 1930-talet, så kallade AK-vägar (utförda av Arbetslöshetskomissionen). Och inte byggdes den gamla vägen som människan med sina maskiner kan bygga idag: total omstuvning av sin omgivning till oigenkännelighet, "landscaping", där berg och dalar jämnas ut till platt väg.

Kustlandsvägen var den viktigaste kommunikationen genom byn i 300 år. De berättelser jag hört från 1900-talet första hälft då bilismen inte var lika utbredd, visar på ett folkliv rikt på kontakter. Med lätthet stannade man och pratade med varandra om man råkades som fotgängare eller på cykel. Och man slängde några ord då man möttes på cykel eftersom hastigheten var låg och inget plåthölje omgav trafikanterna. Och cyklade gjorde man - långväga! På fotot från 40-talet står de två som kom att bli mina föräldrar, framför morfars hus, beredda att cykla iväg. Och på samma väg hoppade vi hage, spelade kula på våren och lekte "jag begär krig".

Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.

I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.

Sveriges vackraste landsväg brukade pappa kalla gammvägen på 60-talet. Det kunde äga sin riktighet då...

24 oktober 2009

Handskrift

En del nutida skrivstilar kan vara svåra att läsa. Läkarkåren är känd för svårtydda handstilar. Men inom släktforskningen kommer jag mest i kontakt med prästers handstilar åsså juridiska dokument. Att läsa skrivstil från 1800-talet är inte alltid lätt. Att läsa en 1700-talsmänniskas vackra skrift kan vara svårt, särskilt vissa speciella ord. Meningsbyggnaden skiljer sig från vår så man har inte alltid hjälp av dagens ordbruk. Men det är så otroligt tillfredsställande då man knäckt ett ord, en text.

Det gäller att inte bli förskräckt och ge upp då man först ser kråksparkarna. För det finns faktiskt en ordning i det hela.



För några år sedan gick jag en kurs i handskriftsläsning som ett studieförbund ordnade. Jag har användning av detta. Ovan syns en bouppteckning från 1818 som jag tidigare lånat från nättidningen Rötters hemsida.

Jag har nyss skrivit av ett födorådskontrakt mellan min mfmmf (morfarsmormorsfar) Jacob Isacsson samt hans hustru Ulrica Christiansdotter och deras dotterson Jacob Ersson från oktober 1857. Det är inte svårläst, värre var ett köpekontrakt från 1841 med vackra snirkliga bokstäver. Skönskrift verkligen! Svårtytt verkligen! Det är sån´t som inredningar med shabby chic anspråk skulle ha inom glas och ram som en vacker tingest på väggen.

Kartorna över byn har jag ägnat tid åt. Helkul! Den äldsta är lantmäterikartan från 1646 och den har jag kvar en del att jobba med.

Kursen i handskriftsläsning har jag haft god nytta av - dessutom hade vi verkligen jättekul. Den gick på förmiddagar så där var många äldre som börjat forska sedan de blivit folkpensionärer. Vi hade verkligen skrattande kul tillsammans.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...