25 juni 2017

Vikingaliv

Får jag presentera Kata, den vikingatida storgårdens härskarinna, rekonstruerad efter ett skelett funnet i en grav i Varnhem. Kata dog omkring 1040 då hon var 30-35 år gammal, inget ovanligt vid den tiden. Det var så mycket ovanligare att uppnå dagens pensionsålder.

En roadtrip förde mig till Västergötland. Till bland annat Varnhem där det lilla museet "Kata Gård" invigdes i maj. Museibyggnaden är ett skydd över den framgrävda kyrkoruinen. Inga åthävor, inte speciellt intagande men med en stark form. Inuti inget spektakulärt, kyrkoruinen talar. Ruinen förklaras via en skärmutställning med text i två förklaringsnivåer. Den tilltalade mig som gillar att läsa och som hade god tid på mig, men är man där med barn finns det inte mycket som fångar barnens intresse. Rekonstruktionen av vikingakvinnan, samt artefakter från utgrävningen, fanns att se i Västergötlands museum i Skara.

Det är populärt med vikingar nu. Och silikonrekonstruktioner byggda på skelettfynd och DNA-tester. Jag är inte specialintresserad av vikingatiden men kommer jag i dess väg är jag öppen för nya forskningsresultat. Sen tonåren finns Jan Fridegårds "Trägudars land" och de två andra böckerna i trilogin om Holme i minnet. Det måtte ha varit en stark läsupplevelse.

This is Eymund the fisherman, our first Viking to be recreated from an actual skeleton of a Viking found in Fishergate, York.

Omkring 1993 mötte jag den första rekonstruerade silikonmannen. Det var fiskaren "Eymund" i York under en studieresa med förvaltare av statliga kulturmiljöer. I Jorvik Vikingcentre i York, England, satte man sig i en vagn och blev transporterad runt en slinga och fick info via högtalare. För min del lite väl  mycket hallabaloo och marknadsanpassat, typ spöktåget, men säkert intresseväckande för många. Museet fanns under ett stort köpcenter/shoppingcenter och byggde på de arkeologiska utgrävningar som gjordes där inför grundläggningen av gallerian.
*
I april i år invigdes det privata museet Vikingaliv i Stockholm.Även där ska en rekonstruerad vikingmänniska finnas enligt uppgift.
*
Annars är väl Björkö/Birka i Mälaren en riktigt kända och intressanta vikingaplatsen in situ med arkeologiska utgrävningar som gett oss en bild av vikingatida liv. Där är det platsen som är det viktiga. En båtutflykt dit ger dessutom fina naturupplevelser. Svenska staten tar tillfället i akt med stort vikingaintresse och nyöppnar restaurangen Särimner på Birka.
.
.

23 juni 2017

Kan man förstå...

... en människa från en annan tid. Kan man mötas över ålders- och tidsgränser? Kan man göra det?

Jag mötte den här kvinnan förra veckan. Vad är bättre än en semestertripp för att upptäcka Sverige och träffa okända människor och få höra om deras levnadsförhållanden? 
.
.

19 juni 2017

Mansplaining

Mansplaining betyder att nedlåtande förklara något för en person som redan känner till det, eftersom personen förutsätts vara mindre vetande. Omedveten eller medveten härskarteknik?

Tänk, denna benämning kände jag inte till sedan tidigare - men fenomenet mycket väl. 

Karlkunskap?

Fråga:
Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.
Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar:
Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?
Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”
Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.
Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing
Skrivet av Magdalena Ribbing den 9 juni 2017
*
.
.

17 juni 2017

En nyfiken människa

Tro på byggnadens egenvärde.
Förstärk upplevelsevärdet.

Varsamt underhåll är ett måste
för att rädda maximal materia till
efterkommande.
Upprätta vård- samt ekonomiplan.

Använd material som åldras
i samklang med sin omgivning.
Låt reparationen förstöras -
inte originalet.

Få medkonsulter att förstå dina
tankegångar dvs. konstruktörer,
el- och vvs-ingenjörer. Och hantverkare.

Acceptera det naturliga åldrandet som
en ofrånkomlig del av livet. Det starka och
perfekta är inte bäst.

*
Hittade ett kollegieblock som är inköpt i Rom för länge sedan.
Där står några punkter som är egen översättning kan jag se. Det här är viktiga förhållningssätt för den som arbetar med restaurering av det byggda kulturarvet.

Min nyfikenhet förde mig till Rom som storstipendiat i arkitektur. Den förde mig också till en internationell restaureringsutbildning, Conservation of Built Heritage.

ICCROM (International Centre for the Study of Preservation and Restoration of Cultural Property) är en NGO, non-governmental organization - en internationell, icke-statlig, ideell organisation. Kalla det gärna en fredsorganisation :-) Lokaliteterna finns i den livliga stadsdelen Trastevere, Rom.

Det var stimulerande att träffa andra arkitekter och antikvarier från alla världens hörn, med samma intresse för det byggda kulturarvet... Att under ett års tid vistas i stan och åka runt i landet för att studera kulturskatter ensam eller tillsammans med andra humanister. Ett självständigt år ägnat åt förkovran. Och det var 1990-tal. Jag var trots min ålder precis lika receptiv som en 6-åring. Idag är det ibland kämpigt att komma till sin hembygd på 2010-talet och se hur illa kulturarvet tillvaratas, det lilla som finns kvar.

För mig är egen förkovran viktig, att utvecklas som individ. Det må gälla historia, naturvetenskap, föreningskunskap, egyptologi, pomologi, materialteknik, skogsbruk... you name it. Det borde finnas lika många intresseområden som det finns människor, nya insikter kan inte ta slut.
Foton: Bernard Feilden, director-general of ICCROM 1977-1981. 

16 juni 2017

08:or

Varför är 08:or så illa sedda?
- En mycket bra fråga, säger xx och blir tyst för ett par sekunder innan han svarar:
- Det är nog för att vi har lärt oss att man ska ta för sig och stå på sig. Annars gör någon annan det.

Så svarar en vit, heterosexuell, äldre man, med hög akademisk utbildning, född och boende i Stockholm i en intervju. Det sammanfattar läget väl.

Skrik högre och ta för er landsortsbor och norrlänningar. Väck vreden till liv - det ska vara möjligt att leva bra på landsbygden och inte bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.
.
.

14 juni 2017

Städtips

Inte för inte är jag min mors dotter - jag är rätt bra på att städa. Kvinnor i lågutbildade miljöer sägs städa mer än kvinnor i medelklasshem. Jag menar att det generellt stämmer och gissar att det kan vara Lubbe Nordströms Lort-Sverige från 1938 som ligger bakom. Man ville inte längre betraktas som smutsiga och vanvårdande i det enkla miljöerna. I medelklasshem kan det nog idag anses bohemiskt att allt inte är så prudentligt.

En sak som mamma lärt mej är att om man handdiskar och ska torka disken med handduk på direkten, är det bra att skölja i varmvatten. Det går lättare då. Torkas disken i diskställ sköljer man i kallt. Det senare har med synliga droppmärken att göra, de syns mindre om sköljvattnet är kallt. Och självfallet ska man diska glasföremål först av allt, innan diskvattnet grumlats av fettrester. Självklara saker för många kvinnor antagligen - åtminstone i min åldersgrupp och äldre.

Hur man lämpligen hänger lakan på tvättlinan är en annan sak som underlättar och spar tid. Samt hur man bäst sträcker och viker lakan. Sen är det det där med tillvägagångssättet då man rengör en målad vägg, t ex i ett kök. Hur man manglar dukar är en annan sak som är bra att ha lärt sig. Jojomensan...

Bild lånad från internet.
Numera kan man köpa de här tjänsterna igen av privata städföretag och få RUT-avdrag men där fanns ett intermedium på några decennier under efterkrigstiden då hembiträdena försvann. Det slog främst mot (städernas) medelklass och övre medelklassinvånare då samhället förändrades och privatekonomin inte tillät att ett hembiträde anställdes.

Min mamma arbetade med konfektionssömnad, arbetade i storkök och avslutade sina anställningar med jobb som hembiträde på en större gård i Hässelby i Stor-Stockholm från den 15/2 1946 till 7/6 1947. Hon har berättat att hon trivdes, hade tillgång till en stor köksträdgård med många rotfrukter, grönsaker, fruktträd och bärbuskar. Hon hade bra fritid och tog emellanåt pendeltåget in till stan. Och jag minns att hon påpekade att hon åt tillsammans med familjen, var lite som en del av den. Efter det dryga året åkte hon hem för att ta över hemmanet eftersom morfar blev hjärtsjuk och inte orkade med jordbrukssysslorna längre. Därmed blev hon sin egen chef efter att ha arbetat  i hemkommunen, i Uppland, Värmland och Stockholm.

Än idag hör jag kommuninvånare som menar att norrländskor anses ärliga, pålitliga, rekorderliga, ansvarstagande, arbetsvilliga. Så kan det nog ha varit om man var lågutbildad. Det kan tolkas som att norrländskor inte gormar, säger inte emot, finner sig i de flesta situationer utan att protestera. Tar inte för sig. Perfekt arbetskraft!

***
Det här är boken och socialreportaget som påverkat vår syn på oss själva och vårt land, en bok som ville visa vikten av ett socialdemokratiskt folkhem. Detta innebar rivning och bortstädande av vårt byggda kulturarv, ofta enklare människoboningar. Jag är inte alls helt ense med Lubbe, jag menar att det inte alls var så lortigt och erbarmligt i landet som han vill visa. Det handlar till stor del om politisk propaganda.

http://runeberg.org/lortsvrg/
 Klicka på bokomslaget eller HÄR så kommer du till boken Lort-Sverige.
En nutida recension kan läsas HÄR.
.
.

13 juni 2017

Fördärvlig grannlåt

Läser än en gång i pressen om lupinernas framfart. Denna gång i min branschtidskrift:

Forskning
Det krävs krafttag för att hindra spridningen av invasiva arter som nu sprids ohämmat bland annat längs vägarna. Det konstaterar forskare vid SLU som efterlyser nya bestämmelser i frågan. En av arterna som orsakar störst skada och som sprids snabbast är blomsterlupin, som tränger ut inhemska arter och till och med kan förändra näringsförhållandena i marken.
I en rapport från Trafikverket svartlistas även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide.


Jag gladdes åt det min nya granne E-n sa om lupinerna i byn, som numera syns i stor mängd intill bygdegården längs gammvägen, gamla Kustlandsvägen: Vi måste se till att de inte når över bron och vår sida av bäcken!

Där de nu växer fanns förr bland annat kattfot och blåklocka. Kattfoten är helt borta från vägrenarna i byn numera. De är mycket sköra växter som lätt blir bortmotade om livsbetingelserna förändras som de gjort. Nu gäller det bara att alla i byn är av samma åsikt - och det är långt ifrån självklart att arbeta mot samma mål - för att i tid mota bort lupinerna. De hör inte hemma här, de är skadlig blomsterprakt. Det vore något för vägföreningen att diskutera och ta tag i. Det är viktigt att ta bort fröställningarna och inte lämna dem kvar då/om vägrenarna slås. Eller varför inte plocka bort knoppar eller utslagna blommor. De blir vackra men kortlivade buketter.

Det hävdas att det är Trafikverket som infört blomsterlupin i sina större infrastrukturprojekt och de där växterna har spridit sig ohämmat. Även hit till byn. Numera svartlistar TRV lupinerna.
.
.

12 juni 2017

Om att byta miljö

"Om Anita när hon kom hit ner blev blyg och bara höll sig på rummet. Inte alls deltog i diskussioner, fester, poetiska sällskap eller musikaliska aftnar. Undvek demonstrationerna för Sydafrikas folk. Slog ner blicken inför studentskorna från intellektuella hem, de som visste att föra sig, klä sig, vara kvickt radikala – de som aldrig skulle tillstå en privilegierad ställning, att de skulle ha fått något till skänks – böckerna, bildningen, att i mötet med andra vila i övertygelsen att man är en överlägsen sort. Sedan tar man plats på tidningsredaktionerna, kultursidorna, i politiken, i statliga verk. Ja, i handelsbolag, på ansedda sjukhus. Ännu en tid kan de obildade hållas borta.

Ja har Anita blivit skräckslagen av de här ungdomarna som kommer från akademikerhem, konstnärs-, musiker- eller skådespelarhem? Stockholms-, Uppsala-, Linköpings- och Lundahem. Maj och Tomas vet inte. De kommer inte att fråga. De är i tystnaden och viskningarna, är livet verkligen värt att leva?"

Ur "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg, 2014, sista delen i trilogin om en av folkhemmets många husmödrar.

Så märkligt införstådd med dotterns nya livsmiljö var husmodersmamman Maj som var ingift i en företagarfamilj i Ö-vik. Hela det sociala livet och en kvinnas ansträngningar för att räcka till i den nya sociala miljön är väl beskrivet i Sandbergs böcker om Maj. I citatet ovan funderar hon över dotterns roll som påbörjad "klassresenär" på 60-talet, långt bort i anrika universitets-Lund.


Dottern Anita avbryter studierna och beskrivningen då Maj för första gången hälsar på hos blivande svärsonens föräldrar på en liten bondgård som fortfarande brukas utanför Hörnefors söder om Umeå, är mycket bra. Maj, som genom åren som företagarhustru har "förfinat" sina enkla manér från uppväxten och lever för sitt yttre, möter en livsglad jordbrukarkvinna som har ett helt annat förhållningssätt till sig själv och omgivningen. Jag tycker den beskrivningen är träffande, de totala personmotsatserna och dottern Anitas känsla av frihet och otvungenhet hos sin blivande svärmor, med en annan socioekonomisk tillhörighet än den i föräldrahemmet.
.
.

8 juni 2017

Bytt är bytt och kommer inte åter

Det gamla kommunalhuset i N-ling var av trä och revs för att ge plats för en ny, modern tegelbyggnad med slammad fasadyta. Ni ser det ljusa huset med vittrad gavel som vänder sig hitåt. Jag vet inte exakt årtal men det bör ha varit i slutet av 50- eller början av 60-talet som det nya kom till. Här inrymdes då även folkbibliotek och polisstation. Ingången till de institutionerna syns på bild och jag besökte ofta folkbiblioteket för att låna, mammas moster var bibliotekarie och bemötte alla välkomnande och gav gärna tips till läshungriga barn och vuxna. Kommunhusets entré vänder sig mot kyrkan och ligger om hörnet. Bibliotek och polis flyttade ut för många år sedan. Kommunens administration har ökat.

När jag körde förbi och tog de här bilderna den sista mars i år höll något på att hända. I maj hade det kommit ännu längre men var inte färdigt och ingen önskan fanns hos mig att dokumentera förstörelsen - eller förändringen - som kanske någon tycker att jag bör skriva för att förhålla mig neutral.

Här förbereds som jag ser det isolering och omputsning av fasaden. Den slammade ytan anses inte längre bra nog kan jag tro. Ändå är det mest bara överst på ena gavelfasaden som putsen till största delen vittrat. Det hade varit lättreparerat att ta sig an detta.

Undrar just vad som händer med skiffertaket, det otroligt vackra, dyrbara tak som föregångarna såg till att kosta på bygget. Kanhända ryker också det snart och förpassas till soptippen!!! Jag bävar! Vad händer med hängrännor och stuprör av koppar? Fast egentligen spelar det ingen roll, materialen är redan förvanskade, gjort "folkligare". Så här såg huvudfasaden innan fönsterbyte och inbrädning inför omputsning.

För några år sedan höggs de fina, lagom stora och välformade lönnarna som stod framför fasaden rätt och slätt ner. Vi var några som aldrig förstod varför. De har ersatts av ett par nya "saker", det ena syns på fotot.

 
Här har vi tidstypiska träfönster av oljad ek. Ek är ett hårt och hållbart träslag. Nertill sitter vackert utformade fönsterbleck av koppar. Koppar! Bara det visar på insikt och förstånd i materialkunskap. Och att ett politiskt och administrativt centrum ville ha en viss upphöjd nivå på den byggnad man såg till att bygga sig.

Så fint 60-tal med slammad (kvastad) putsfasad där teglet syns igenom.

Alla bilder ovan är från 31 mars. På gårdssidan har ekfönstren för länge sen målats vita.

När jag åkte förbi i maj orkade jag inte fotografera det som inträffat. Då var samtliga fönster utbytta till aluminiumfönster, kopparblecken var borta och gul mineralull stack ut som drevning runt de nya fönstren. Fasaderna var då inte åtgärdade annat än fullständigt inbrädade inför omputsning.

👎

Det finns en uppmärksam allmänhet som ifrågasätter ombyggnader och fönsterbyten på en del håll i landet. Jag ser fram emot att kunna rapportera om ett liknande engagemang i hemkommunen.

https://lh3.googleusercontent.com/7N72mz4-ac1vlBB-b74Z2anxgVJOePFJywW6qD8e-TKXcb8Ff2xLSRSIwwwtCyTHCyKxyooB1Ku3qBxxJ4J9_ARts4yP-4VAIgLSSUyXW5ZRE1KiyACpkDP44wOaWilZKx7K4dn9lPTPhcGBTSCv3C1M-VJaY9lhKLwyBBRT6broLAkCl-zo1AsBvzec4tQZfu3JAtyCszvbMQDFaE0iz_7I8mg_vLs2hZXhHCfPJot-EOx1FMwjLGfRLAxPJrJlqpAPmq-A7tcByzzaoNEfu-y0-gOwgoJHCBIJ1QerhB8u2eLkE4sNmh_XHQzQLHnR8l0RKIO4D5mh_1mcHG4RNjO3depKIQawnKJW8O5W5yGKqwwTC_G-Pel9cWKUOUhG-rDvY30ncLXwJG3-uwmSY3l9Hd_qYJswYMiDILdKMpX5Z-V4_abUZqV9N_fsm3NESL7PreMiqAMAeWtANTr5lXW-UdxiorKJA7iYYC9YCeErW3ar00oRCye4oNN-MGejI0u08_16Ch7exSc9bblFBdbTBmpPJQFx_ap95695p6zeiETzewQ9EcCWMwdyreD_eYirHQ2wuzTCcnHlBWUUAmuYZ_Q9r5AfmC8NLZSJkPcAqUtFFHHE7w=w852-h916-no
I den fina trästaden Nora, Örebro län, gick det nyss till så här. Klicka för större text. På facebook spreds uppgiften att fönsterbyte var på gång. Det gav positivt resultat genom att bytet stoppades.

På annat håll framhävs en byggnad som föredömligt renoverad. Det är Länsmuseet i Gävle som visar upp en varsam kommunal renovering av en skola i Edsbyn. Länsmuseet vill visa på goda exempel även ute i bygderna, inte enbart i länscentra och i residensstaden. När får medierna möjlighet att skriva om något liknande i Nlings kommun? Än en gång frågar jag mig - är det skillnad mellan stad och landsbygd även i de här frågorna? Eller handlar det om något annat?
.#Nordmalingsproblem
.

6 juni 2017

Fin, lågmäld formgivning



Erik Bryggman (1891 -1955).
Balkonger på Kårhuset i Åbo från 1936. Kolla undersidan av balkongplattorna, kolla balkongplattornas form, kolla räcket, kolla räckets infästning, kolla fönstren, fönsterdörren, kolla putsen och färgsättningen! Byggnaden är under försiktig upprustning och jag tror nog att man har förstånd att behålla detta vackra.

Stiligt, eller hur...?
👍👍👍👍👍
.
.

3 juni 2017

Befriande




Precis vad jag behövde i Kristi Himmelsfärdshegen. Funktionalistiska impulser, de här från Alvar Aalto. Är man som jag så blir man befriande pigg av att insupa denna verklighet. Ren funktionalism från 1930. Det enkla är det vackra påstås det! Yes.

1 juni 2017

Liljekonvaljer

Som barn och ung var ett besök i Hyngelsböle en stående försommar-utflykt. Där plockade jag och många med mig liljekonvaljer som växte hejvilt där i backarna bland skogsträdsförädlingens barrträd. Lärkträd såg jag för första gången där vad jag kan minnas. Där var vackert, väldoftande och självklart hörde en spännande klättring på Lögdeälvens branta nipor till.

Aldrig tänkte jag mig att jag skulle ha liljekonvaljer växande på den egna tomten i framtiden. Så är det nu och de bara ökar i mängd. Igår plockade jag den första buketten av de där älskliga blommorna.
.
.

31 maj 2017

Klass är den hemort vi aldrig förlorar

”Klassresenärer som vuxit upp i byar, mindre kommuner och brukssamhällen, där alla barn går i samma skolor, säger ofta att de inte funderade på sociala skillnader som barn. Det var först på högskolorna eller universiteten som klasskrocken smällde till”, skriver Annelie Jordahl i sin text om kvinnors klassresor.

Detta citat använder Elin Grelsson Almestad i en text om att vara klassresenär - Klasskamp och skrivkramp. Den intressanta artikeln fortsätter med följande:

”Att på allvar byta social klass i Sverige tar trehundra år för en familj, hävdar den amerikanske ekonomiprofessorn Gregory Clark. Tio generationer”, skriver David Nyman i texten Att demaskera en klassresenär och hänvisar till allt det immateriella som ryms i en klassresa. ”De materiella klassresor som präglat svenskt nittonhundratal har gjort oss rika men vilsna, stupsäkra men mer förvirrade än någonsin.”

Jag tror absolut att det är så. Kanske är det är sorgligt. Eller inte.

Har alldeles precis läst klart en bok som stått delvis orörd i hyllan sedan länge. Den heter Tala om klass och, redaktörer är Susanna Alakoski och Karin Nielsen. I boken möts kvinnor som ursprungligen kommer från arbetarklass och underklass, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd. Alla författarna är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken. Det är intressanta essäer. För min del har jag just nu stort behov av att identifiera mig med och läsa om andra i samma situation i brist på jämnåriga kvinnor med samma bakgrund och nuvarande situation som jag har. En jämnårig med borgerlig uppväxt i Bromma kan inte förstå att ett samtida liv på landsbygden i "Norrland" såg ut som i Sune Jonssons bildskatt.

https://morfarshus.blogspot.se/2009/10/sista-generationen.html 


 https://morfarshus.blogspot.se/2014/07/jordbrukets-dod.html
https://morfarshus.blogspot.se/2014/10/minne-av-sommarcafe-i-Sunnansjo-bygdegard.html 

https://morfarshus.blogspot.se/2010/07/huvudbonad.html 


https://morfarshus.blogspot.se/2009/09/begravningstag.html
Samtliga bilder tagna av Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson (1930-2009).
Klicka på en bild och ett inlägg där jag tidigare använt den öppnas.

¶ ¶ ¶

Man kan välja att tackla sin tvehågsenhet, sin känsla av att inte höra hemma någonstans, på olika sätt: välja att vara lojal mot sin ursprungsklass eller att inte vara det.
.
.

29 maj 2017

Visitkort

Från tiden då fotokonsten var relativt ung och då det därmed var ganska nymodigt och märkvärdigt att bli avporträtterad, finns en serie foton av morfar Manfred, född 1884. Visitkort, de här små fotona på styv kartong, var väldigt vanliga och gavs bort till släkt, vänner och bekanta. De var vanliga från 1870-talet och fram till slutet av 1910-talet. Av deras utformning kan man avläsa i vilken period de är tagna, man har även hjälp av fotoateljéns namn. Fast under den allra tidigaste perioden förekom inga tryckta ateljénamn.

Vet man när fotograferna var verksamma kan man ringa in årtal för fotot med hjälp av detta samt klädsel och ev. ateljérekvisita.

De här bilderna finns i systern Karins/Katarinas samlaralbum som hon fick på födelsedagen i oktober 1901. Jag fick äran att låna och scanna av albumet vilket var oerhört värdefullt. Tusen tack för det!

Data om fotoateljéerna:
  • Hilda Amanda Carlberg f. Andersson 30/5 1870, d. 20/8 1907. Inflyttad till N-ling 1895. Gift 22/2 1899.
  • Garfvés Fotografiateljé etablerades 1895, etabl. i Umeå 1904, innehavare var Richard Garfvé. Filialer på ett flertal orter.
  • Gottfrid & Hanna Bäckman. Hanna Bäckman föddes i Kalix 1875, död 1963. Kom till N-ling 1907.
Läs här om kvinnliga fotografer i Västerbotten
Med uppgifter om fotografen bör fotot vara taget mellan 1899 och 1907.

 
Porträttet bör vara taget efter 1904 och troligen före 1907.

 
De tre porträtten från Bäckmans ateljé är tagna efter 1907.


Man ser hur bondsonen experimenterar med frisyren och lägger sig så småningom till med mustasch eller "muntasch" som jag vill minnas att han sa. Han testar olika kravatter, övergår med åren från fluga till slips men stärkkragen finns där hela tiden. Att han har en "rova" i västfickan fäst med kedja i ett knapphål ser jag på andra fotografier. Modet var hårt styrt då som nu.

Det här var från en annan tid, ett annat liv, före selfiernas tidevarv... Emellanåt söker jag att förstå hur livet försiggick då. Ibland tycker jag mig förstå, ibland känns det väldigt väsensskilt.
.
.

27 maj 2017

Många små - om hemmansklyvningar

Bröllop i byn den 6 oktober 1870 mellan Johan Olof, 23 och Klara, 22.

Jag tror att Klara och Johan Olof, min morfarsmor och morfarsfar, valde att dela de två hemmanen de ägde mellan sina söner för att få ha dem kvar nära sig. De hade mist fyra av sina minderåriga barn i difteri under kort tid 1879:
  • Gustav Robert dog den 11 sept (1,5 år). Begravd 21 september.
  • Kristina Sofia dog den 11 sept (2 dagar gammal). Begravd 21 september. Dog och begravdes samma dag som brorsan.
  • Johanna Catarina dog den 15 oktober (8 år). Begravd 26 oktober.
  • Klara Mathilda dog den 27 oktober (4 år). Begravd 2 november.

He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon när de dött och låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade nog hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död i difteri. Och dagen efter hennes begravning dog även Klara Mathilda, 4 år.

Det har traderats för mig att Klara blev mycket nedstämd, hon tog självfallet sina barns död mycket hårt. De här dödsfallen kan ha gjort att föräldrarna visste att värdera närheten till den ende sonen som överlevde farsoten samt de fyra nya barn som föddes 1880-1886. Det här gällde med säkerhet många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna.

Totalt födde morfarsmor Klara 10 barn varav 5 nådde vuxen ålder (*). Barnen var:
Johanna Catarina 1871- 15 oktober 1879. Dog 8 år gammal.
* "Janne" 1872-1918
Jonas Herman 1874-1874, dog 6 dagar gammal.
Klara Mathilda 1875- 27 oktober 1879, 4 år
Gustav Robert 1878- 11 september 1879, 1,5 år
Kristina Sofia 1879- 11 september 1879, 2 dagar gammal.
* Karin 1880-1953
* Gustav 1881-1927
* Manfred 1884-1963
* Adrian 1886-1973

I ett par sekel bestod byn av sex hemman. År 1880 hade antalet bönder i byn ökat. Under 1800-talets andra hälft började marken tryta allt mer för att kunna ge föda till det ökande invånarantalet. De barn som inte hade försörjningsmöjlighet utvandrade till Amerka om föräldrarna inte överlät gården på  barnen genom delning av hemmanet. Det hade blivit vanligt med arronderingar och hemmansklyvningar vid förra sekelskiftet. Barnen var ju också en säkerhet inför ålderdomen då ingen äldreomsorg ännu fanns. Morfarsfar och morfarsmor omhuldade de barn som nådde vuxen ålder och sönerna fick dela på de två hemman familjen ägde.

*****

Några korta utdrag ur Fäbodväsendet 1550 - 1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, J. Larsson, 2009. Avhandlingen berör inte Västerbotten men är väl värd att läsas.
Omfattningen på hemmansklyvningen ger en skillnad i jordbrukandet söder och norr om fäbodgränsen. I norr gick den längre och man fortsatte att klyva gårdarna långt in på 1800-talet. På många ställen i södra Sverige kom hemmansklyvningen att upphöra och på många platser kan man till och med se att man köpte upp gårdar och slog ihop dem till större brukningsenheter från slutet av1700-talet.

Den omfattande hemmansklyvningen var inte bara en fråga för Dalarna, även om hemmansklyvningen i övre Dalarna fick störst konsekvenser, utan var ett utmärkande drag för hela fäbodområdet. I Hälsingland och Jämtland påbörjades dock processen senare än i Dalarna.

Den stora ökningen av antalet gårdar berodde inte främst på hemmansklyvningar utan på att många torp friköptes från 1870-talet. Torpen låg nu inte längre under gårdarna i socknen utan blev egna skattlagda fastigheter. (Mitt tillägg: detta gäller inte min hemby.)

Utvecklingen i Dalarna och Hälsingland skiljer sig från den i södra Sverige (Östergötland, Västergötland och Närke) där hemmansklyvningen inte alls var lika stor och där några områden också uppvisar en minskning av antalet brukningsenheter från 1780-talet fram till 1800-talets mitt. I Hälsingland och Ångermanland fanns en utvecklad textilproduktion där linhanteringen är mest känd.
.
.

23 maj 2017

Betydande?

Finns det ett för mig oförståeligt budskap på arabiska eller så i mormors brosch...
.
.

22 maj 2017

Blankt

En skylt i skogen av vit plast fastsatt med två skruvar på trästolpe. Den kan tyckas omotiverad. Det saknas information. Vill den visa något, tala till oss? Har texten försvunnit? Var skriften inte ljusbeständig? Inte väderbeständig? Står det något med osynligt bläck?

De som satte upp skylten är borta precis som texten. Skylten (det finns flera utan text) är ett resultat av en kurs i skogens kulturminnen som dåvarande Skogsvårdsstyrelsen initierade och som ett litet antal äldre hemmansägare i byn samlades kring. (Skylten kom till före 2006 då Skogsstyrelsen bildades.)

Jag hann prata med den gamle kursledaren från byn för några år sedan, om vilka kulturminnen man informerat om. Han berättade det, men sa även att det saknas nerskrivet material från mötena. Tycker någon att kunskapen är viktig att föra vidare t ex med hjälp av vattenfast och ljusäkta skrift?
.
.

20 maj 2017

Flickan och fågeln

Hon är inte så gammal, kanske 6-7 år, och rör sig ganska långt hemifrån på egen hand. Passerar bron över bäcken och leker med några jämngamla pojkar i byn. De hittar en fågel på dikesrenen. Den är antagligen död. Pojkarna sparkar och trampar på den, hanterar den trist och ovarsamt i flickans ögon. Hon mår illa av det och springer hem till mamma med gråten i halsen. Mamman, som är jordbrukarhustru, befinner därmed hemmavid. Flickan gråter och berättar om den stackars fågeln som behandlades så brutalt.

Då gör mamma något som den lilla flickan i vuxen ålder verkligen högaktar henne för. Hon förstår direkt den där flickan, som var jag, tar cykeln med mig på pakethållar´n och cyklar dit jag visar henne. Där ligger fågeln, pojkarna har hunnit en bit bort. Vi stannar, hon tar försiktigt upp fågeln i handen, tittar varsamt på den (hade vi en kartong med oss?) och så cyklar vi tillbaks hem igen. Där begraver vi den lilla lätta fågeln i en kartong, mjukt vadderad inuti, under häggen på gården. Flickan som var jag fick lugn i hjärtat, i kroppen.

Tänk att ta cykeln och hämta en död fågel för att ge den en sista fin behandling bara för att den lilla dottern var ledsen och grät över dess trista öde. Istället för att vifta bort det och säga att det går över. Att den var ju död, den kände inget. Att pojkarna var dumma. Nej, handling var effektivaste sättet att försonas med tragiken i livet förstod hon. Livet och döden hör ihop.



Åsså kommer här en länk till  en vacker berättelse om trofasta fåglar där man även får lite "fjärilar i magen", läsvärt på Birdlife Sveriges hemsida. Det var Anita som tipsade om den vackra historien.
.
.

17 maj 2017

Brokvist

 
Detta var en fin plats att stanna och inmundiga medhavd matsäck på.
Solen föll på den enhörning som är snidad på ytterdörren under det maffiga entrétaket. Bron (entrétrappan) av natursten är gott hantverk och den grånade panelen och den vittrade vita linoljefärgen får mig att drömma mig bort. Södra Norrland is the shit!
.
.

16 maj 2017

Konstruktivt stöd

Något rejält att stödja sig på...
.
.

15 maj 2017

Den där kreativiteten

Yes! Jomen! Den känns igen. Den kreativa problemlösningensprocessen.
.
.

13 maj 2017

Hej Tomas!

Jag uppskattar att du läser bloggen och gör reklam för den!!! I dagsläget har den cirka 10.000 träffar per månad, inte mig emot om det blir fler ;-)

Apropå vår senaste kontakt tycker jag att man ska nämna saker vid dess rätta namn, det finns tillräckligt mycket förljugenhet i tillvaron ändå.

Till något annat - visst är det bra att en bysamfällighetsförening med stadgar har bildas genom Lantmäteriets försorg för några år sedan? Innan dess gick allt på lösa boliner vilket innebar att beslutsprocessen var undermålig och orättvis.

Vi får hoppas, liksom jag förmodar att du gör,  att den nye ordföranden håller en hög profil och ser till att följa stadgar och lagar. Naturligtvis ihop med övriga styrelsen. Det gläder mig att han verkar veta skillnaden på bysamfällighetens och bygdegårdsföreningens ansvarsområden, något som man inte visste tidigare. Att det inte är helt lätt märks, på senaste byastämman kom frågan om vilka bysamfällighetens respektive bygdegårdsföreningens verksamhetsområden är, av en medlem som inte inte visste. Till det kommer att känna till vad skogsbilsvägens förening ansvarar för.  Det är inte lätt att skilja de där föreningarna åt då samma personer i många fall sitter på valda poster i samtliga föreningar, inklusive bygdemedelsföreningen. (I många sammanhang kallas det för jäv eller att "sitta på flera stolar samtidigt".) För allas bästa är det viktigt att känna till gränserna mellan de olika verksamhetsområdena samt även känna till skillnaden på en samfällighetsförening och en ideell förening.

Jag tar ett exempel som du känner till - när föreningen tidigare fick en motion om att få utrett vilka markområden och vattendrag bysamfälligheten har att förvalta, fick vi svaret att det ville man inte veta. Det var min tremänning som yttrade detta och ingen annan tyckte något annat - det kan bara tolkas som att alla närvarande, styrelse och medlemmar, tyckte att det var onödigt att veta. Det var bara att inse att ribban för föreningskunskap var låg. Inget mer med det, det är bara ledsamt att konstatera. Det innebär att styrelsen sitter och beslutar över något man inte vet omfattningen av! Visst är väl det lite lurt? Men som tur är kan man lära sig föreningskunskap genom litteratur och kurser.Om man vill.

Visst skulle man önska sig mindre auktoritetsbundenhet. En bygd där inte alla vågar framföra sin åsikt kan inte utvecklas, den stagnerar, utveckling sker i samarbete där åsikter stöts och blöts. Jag minns när du berättade för mig att i den här byn säger ingen något annat än hemma vid matbordet. Det är inte bra. Enighet och tystnad kan innebära att det finns rädsla för repressalier att framföra sin åsikt. Då börjar det likna Nordkorea. Och vem vill det? I alla fall inte jag.

Dynamik
”Att folk är oense, det är ofta en tillgång.
Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”

För övrigt har majvädret varit eljest. Lätt snöfall varje dag i veckan. Hoppas storspovarna klarar tillvaron eftersom deras vårdrillar är något som har visat på att våren trots allt är här.
,
,

10 maj 2017

Kostnad för nedmontering av vindkraftverk



Västerbottens-Kuriren januari 2009:



Vi läste i lokaltidningen att vindkraftsbolaget Svevind med tysk ägare och dess dotterbolag Gabrielsbergets Vind önskade förändra tillståndsgivningens villkor. Bolaget ville börja fondera för avveckling/nedmontering/skrotning av kraftverken med början först 11 (elva) år efter driftsättning och inte som villkoret stipulerade med början direkt efter driftsättning. Man ville även sänka avsättningen per år och kraftverk.

Vindkraftsbolaget ville få till bättre villkor för avsättning av medel till kostnaden för nedmontering/skrotning. Man begärde tillstånd för att först 10 år efter igångsättandet av vindkraftsparken påbörja avsättning av kapital för kommande nedmontering av de 40 vindkraftverken. Istället för att påbörja fonderingen genast vid igångsättandet som MD hade villkorat.

Det här är något som markägare som arrenderar ut sin mark inte känner till eller tar i beaktande: enskilda individer kan bli ålagda att bekosta nedmontering av vindkraftverk som inte längre är i drift på den egna marken om, låt säga, vindkraftbolaget gått i konkurs. Det finns inte någon klausul i kontraktet med markägarna på Gabrielsberget som säger att de inte kan bli skyldiga att ta hand om vindkrafts-vraken en gång framöver. Vindkraftverkens livstid beräknas till 20-25 år.

Jag och maken reagerade direkt på tidningsnotisen och skred till verket. Naturligtvis skulle vi låta myndigheterna förstå att det finns människor som hade åsikter om vindkraftsbolagets önskemål. Vi skrev tre sidor där den viktigaste innebörden var att kapitalavsättning för demontering skulle ske från år 1, från driftsättning. Vi var de enda privatpersonerna som reagerade på begäran om villkorsändring och engagerade oss för det som vi menar är för bygdens bästa - vem vill riskera ruiner av vindkraftverk som står kvar och förfaller?

Alla andra godtog bolagets förslag, även markägarna med kontrakt. Frågan är om de förstod vad som var i görningen? Frågan är om de över huvud taget brydde sig även om de förstod? Jag har lärt känna en bygd med start tilltro till bolag och myndigheter. Vi antog att länsstyrelsen, den myndighet som begäran om villkorsändring var ställd till, skulle säga ja till begäran då staten och dess förlängda arm varit oerhört intresserad i att få igång byggandet av vindkraftsparken och tidigare i processen bortsett från att lagar inte följts. Vi ville att de skulle veta att deras beslut följdes av några som inte tyckte som bolaget. Vi var förvånade att alla andra i berörda byar verkade mena att etablissemangets beslut var bäst och därför inte ifrågasatte bolagets begäran. Det kan tolkas som att tilltron till myndigheter är stor här.


Under tre dagars förhandling i Miljödomstolen i oktober 2006 redovisade vindkraftsbolagets advokat, på domstolens begäran, att kostnaden för nermontering av ett vindkraftverk ligger på 1,3 miljoner svenska kronor. Det gäller kraftverk med betongtorn som används på Gabrielsberget med Enercon som tillverkare. För vindkraftverk med ståltorn blir kostnaden lägre då stål går att återanvända i motsats till betong.

Länsstyrelsens beslut kom i juni 2010:
Bolaget måste börja fondera redan första året som vindkraftsparken stod färdig. Dock medgav man bolaget att teckna en försäkring istället för att fondera medel i bank. Hade bolaget fått igenom sin önskan om villkorsändring skulle fonderingen påbörjas först år 2022.
*******



I  arrendeavtalet med markägarna finns en punkt som heter Återställande:
Arrendatorn förbinder sig att vid detta avtals upphörande montera ned och forsla bort vindkraftanläggningen inklusive fundament samt att i görligaste mån återställa marken i ursprungligt skick. Arrendatorn åtar sig att avlägsna elektriska ledningar om inte fastighetsägaren lämnar skriftligt medgivande till att de lämnas kvar. Till säkerställande av dessa åtgärder utfärdas för varje vindkraftverk en bankgaranti i ...... om 200 000 kr.

I kontraktet som markägarna undertecknat förbehåller bolaget sig att med en bankgaranti på 200 000 kronor "säkerställa" avveckling/nedmontering/skrotning. Det är i alla fall vad som står i det kontrakt bolagets advokat lämnade ut på begäran under förhandling i Miljödomstolen (numera Mark- och miljödomstolen). Med den summan kommer man inte långt i avveckling och återställning. Vilka eventuella krav som markägarna ställde gentemot bolaget är inte känt.
.
.

Majsnö

På kvällen den 9 maj 2017 faller snön tyst och stilla.




Det är som en vårhaiku.
.
.

7 maj 2017

Fattigdom

Fick en fråga från min nya granne, född i kommunen. Vad menas med "fatte aspara"?
Om hela ramsan var känd för hen vet jag inte men det som syftas på är den här:
vacker avabon, stôgg rönnholmara, fatte aspara, löjdtuppa
När kom ramsan till? I förra inlägget menar jag att det mycket väl bör vara från någon gång omkring förra sekelskiftet. Ramsan lever tydligen kvar i bygden förstår jag på frågan (eller delar av den). Här kommer några tankar om hur fattigdom kunde komma till uttryck förr i tiden.

Fäbodar
Byn hade fäbodar på skogen eftersom betesmarkerna inte var tillräckliga nere i byn, fäbodar hade inte grannbyarna. Det var en hemfäbod, vandringen dit var inte alltför lång och där fanns även uppodlad mark, jalen. Marken som fanns i byn räckte inte till bete för så många kreatur som krävdes för att mätta munnarna i de 6 hemman som ursprungligen utgjorde byn. Därmed kunde byborna betraktas som fattiga jämfört med andra byar som inte behövde valla kreaturen till en fäbod för sommarbete. Fram till laga skiftet bodde även åtminstone en familj permanent året om inom fäbodområdet. har jag läst mig till i äldre dokument.

Sjösänkning
För att få mer mark till bete och odling utdikades sjön som fanns i byn i två omgångar, den sista på 1920-talet. Då jag var ung brukade de flesta familjerna sina lägdor där ute Aspänge och ute Fjär´n. Nu är övervägande delen av den forna sjön skoggådd. Sjön har jag förstås aldrig sett i verkligheten, inte ens på foto, men har hört berättas om att den var dägelig (dejlig).

Nyodling av skogsmark
Under storsvagåret 1867 då missväxt härjade i hela landet odlades Degermyran upp och varje hemman tilldelades ny odlingsbar mark, om än i liten omfattning med smala markremsor. Numera växer där skog igen men då jag var barn minns jag att några familjer hässjade hö där.

Bild härifrån. Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet, 1867. 
En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.

Hemmansklyvningar blev vanliga i byn under 1800-talets sista del och under 1900-talets början. Hemmanen klövs, delades upp, och vart och ett av barnen fick sin del. Det var ett sätt för hemmansägarna att ge sina barn möjlighet att bo kvar i byn. Det fanns få utvandrare bland byns bondsöner och bonddöttrar i byn. Den familj som behöll hemmanet odelat fick istället se barnen emigrera till Amerka. Det var alltså den bonde som överlät gården till ett enda av barnen, samt torparna och deras barn, som fick utvandrare i sin släkt. Att torparna, som inte ägde den mark de brukade utan hade arrendekontrakt, utvandrade var kanske inte så märkligt. Hur omfattande hemmansklyvningar var i grannbyarna har jag inte forskat i. Att utvandringen var omfattande står dock klart. Det ser man t ex i husförhörslängderna.

Hybert, Ruben och Verner Öberg hos fotografen i USA. De föddes  1888, 1896 och 1897.
Deras näst äldsta syster (f. 1882) ärvde föräldrahemmanet och bröderna emigrerade till Amerika 1918 respektive 1922. Hybert och Verner återvände till hembyn medan Ruben blev borta "over there". Hybert byggde sig en stuga på sin äldsta systers mark. Verner planerade att starta en affär i byn men dog 36 år gammal.

Hemmansklyvningar innebar att alla barn (alla söner rättare sagt) fick dela på hemmanet varvid de olika brukarenheterna blev små. För att klara försörjningsbördan behövde hemmansägarna arbeta extra. På 1900-talets första del var påhopp som stuveriarbetare vid sågverket i Rundvik vanligt. Traditionen med att flagga på Flaggberget kommer sig av att flaggan i topp signalerade att lastfartyg kommit in och stuvare behövdes vid Rundvikskajen där man kunde hoppa på ett extraknäck. Flaggsignalen räckte även till grannbyarna.

Så visst var det knappt om mark och det kunde nog vara svårt med försörjningen. I bondbyar konkurrerar samtliga hemmansägare om tillgänglig mark. Kanske blir kampen hårdare och samarbetet mer infekterat i fattiga byar? Eller ställer man upp och hjälper varandra?

Antalet hemman har genom klyvningar gått från 6 stycken år 1646, 11 stycken 1819, 17 år 1867 till drygt 30 stycken idag. Det innebär också att bostadshusen inte är så gamla, de nya hemmansägarna byggde sig nya hus på sina avstyckade fastigheter. De äldre traditionella timmerhusen (Västerbottensgårdar och ångermanländska korsbyggnader) som fanns, revs så småningom i stor omfattning just här i byarna, antagligen för att de ansågs omoderna i jämförelse med de nybyggda regelhusen med sågspånsisolering som man dessutom kunde få statliga egnahems-lån till att uppföra. Kanske ville man tvätta bort det man uppfattade som fattigdomsstämpel - de gamla bostadshusen.

Både fäbodarna och flaggan på Flaggberget, som kan tyda på fattigdom, har idag blivit något som lokalt betraktas som positiva kännetecken för byn. Så kan tiden förändra ett synsätt. Och i många andra delar av landet är traditionella byggnader högt värderade idag. En förändring i synsätt är tydlig även där men har inte fått stor genomslagskraft här i kommunen.

Ser man i en vidare bemärkelse kan andefattig, idéfattig eller kanske fattig i anden (Matteus kapitel 5, vers 3 i Bibeln) vara andra försök till förklaring av egenskapen "fattig". Tolkningen är upp till var och en då inget givet svar lär finnas.
.
.

4 maj 2017

Öknamn vs smeknamn


Att ge andra smeknamn är vanligt på landsorten. På Rundviks sågverk och Masonitefabrik hade i princip varenda arbetare ett annat namn än dopnamnet. Det var namn som visade på en egenskap eller utseende och var rätt kärvänligt ment.

Och de där smeknamnen var kända av dem de tilldelades. Inget konstigt med det. Det är något av Göteborgsanda (underfundiga benämningar och ordvitsar) på bruksorter. Göteborg är ju även det en arbetarstad.

Jag letar öknamn på internet och hittar en hemsida att klicka runt på där det visar sig till och med finnas en databas med öknamn på ortens befolkning genom tiderna, något som den där hembygdsföreningen sammanställt. Här har man förstått att detta är hembygdshistoria. Vilken fin grej!
Vingmuttern
Knäck-Elsa - eller Elsa vid havet
Lill-Emma
Kluringen
är några av de namn jag hört på bygden. Av kvinnorna levde den ena när jag var barn, båda var prostituerade och sågs på med visst förakt men benämningarna var "snälla".
 
Lill-Emma på sin ålderdom någon gång på 40-talet.

Öknamn på personer här i bondbyn fanns också även om jag först under de allra senaste åren fått kännedom om dem. De här öknamnen har använts på 1900-talet och in på 2000-talet. De visar eventuellt på egenskaper men framför allt visar de på hur illa omtyckta de där personerna var/är. Och förmodligen har personerna själva levt i ovisshet om sina tillmälen.
Kackerlackan
Korpralen
Gråsatan
Tattarkärringa
Lill-räven
Stor-räven
Nog är det är otrivsamt att bo på en plats där man istället för att snacka ut talar i lönndom om varandra, man baktalar varandra så till den milda grad. När jag på en årsstämma i bysamfälligheten hör att det nämns att man väntar ut en medlems död - med omskrivning - för att kunna genomföra en åtgärd, då grips jag av stor olust. Vilken plats att leva sitt liv på! Önska någons död istället för att samarbeta.
😬
Det fanns en gång i tiden benämningar på invånare i hela socknar som är mycket gamla, hur gamla vet jag inte. Förmodar dock att de här benämningarna är 1800-talfenomen med tanke på att hänvisning till tjärframställning nämns, en binäring som var mycket vanlig i Västerbotten under det seklet.
Gidelôrva
Grônnsônskôrva
Nordmalings tjeretratta
När jag skrev om detta tidigare fick jag i en kommentar veta att Grundsunda hembygdsförening i Västernorrland har en medlemstidning som heter just Skôrven :-)
👍
Nedan några egenskaper som gavs boende i byar, förmodligen härstammar de från 1900-talets första hälft. Egenskaperna bör vara påhittade av andra än invånarna själva, av någon med lite distans till orterna men tillräckligt nära för att känna många i de här byarna.
vacker avabon
stôgg rönnholmara
fatte aspara
löjdtuppa

I SUNDSVALLS TIDNING N:r 98 (B)
Lördagen den 22 December 1888 kan man läsa:
Byskämt och bynamn från Nordmaling.

I Afva att slafva,
i Aspe att raspa,
i Lögde att bli nöjd,
i Mo att få nog,
Lefvar herrar
och Bruk (Olofsfors) knarrar,
Järnäs lappar,
Bredviks trattar,
utrikes till Jausmark,
hej lätta på Rundvik,
hå, hå, ja ja, på Bruke.

Skulle detta vara roligt undrar nog vi som lever idag...
.
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...