En 49-åring skrev detta brev år 1353:
”
Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero! Att jag behållit den så länge beror på den fullständiga bristen på intelligenta avskrivare, vilken över huvud gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt. Ty är det en bok som på grund av sitt ämne ligger en smula över det lättbegripliga, blir den icke längre avskriven och går slutligen helt och hållet under. Så ha vi så småningom tappat bort de rikaste och skönaste frukter av härliga andars mödor, frukter som jag ej tvekar att räkna för det värdefullaste denna världen har att bjuda. Dessa förluster äro sannerligen mycket beklagansvärdare än att det delphiska oraklet tystnat, som Lucanus ansåg vara sin tidsålders största förlust. Det hade utan skada kunnat varit tyst från första stund, med guden och hans präster, ty alla hedningarnas gudar äro djävlar, säger Skriften, och själva ha de vittnat därom. Ty då en frågade guden vem som var hans upphov, svarade han (sådan är sanningens makt): djävulen. Men nog med klagan över den sjunkande bildningen; jag återgår till Cicero. Då jag icke kunde undvara din bok och jag ej kunde finna någon kunnig avskrivare, fanns där ingen annan råd för mig än att själv taga itu med saken och med mina egna trötta fingrar och med min egen slitna penna avskriva boken. Jag begagnade mig av följande metod, som kanske kan vara dig själv också till nytta om du vid tillfälle skulle komma i samma belägenhet. Jag aktade mig för att läsa innan jag skrivit.
(...)
Bilden är inte ur brevet som citeras men visar ett handskrivet medeltida dokument.
Som en kär gäst bor han nu också hos mig, och jag vill säga till hans ära att av alla skribenter som jag känner är han den ende som jag kunde vara i stånd till att bringa ett så dyrbart offer som den långa tid det kostar att avskriva en bok: detta under en levnad så uppfylld av över mäktiga svårigheter och vanskligheter som min och av studier så vitt utsträckta att även ett långt liv skulle synas mig kort för dem. I mina yngre år kunde jag väl vara i stånd till sådant, då jag ansåg mig ha livet och tiden för mig och ännu ej kommit underfund med vad för en oviss, hal och flyktig rikedom tiden är för en människa. Men nu kan det icke vara några tvivel om att det bär utför med mig på levnadsvägen, och någon tid till strövtåg och kringsvärmande är där icke. Nu gäller det att spara; och måtte jag bara icke ha börjat för sent! Men med Cicero var det en annan sak: honom offrar jag gärna min tid, om jag också har aldrig så lite kvar.
”
Ur Francesco Petrarcas Brev, sidorna 89-91. Utgiven i svensk översättning 1915.Brevet till Lapo da Castiglionchio skrevs år 1353 och Petrarca (1304-1374) var således 49 år. Boktryckarkonsten var inte uppfunnen ännu. Böcker skrevs av för hand om man absolut ville ha ett eget exemplar.
Det var på 1980-talet som jag lånade Ur Francesco Petrarcas Brev på Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen. Läste och greps av vissa brev som t ex brevet till da Castiglionchio, jag upplevde en önskan att ha samma tid till förfogande som hela brevet ger uttryck för med början: "Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!" Det blev för mej till att kopiera med kopieringsapparat för att behålla texten hemmavid. Med tiden hände sig det att kopiorna försvann trist nog. Som jag letat. Efter alla dessa år som gått kom jag till skott och såg till att låna boken på närmsta folkbibliotek. Men där fanns den inte, det måste bli fjärrlån. Ett mejl några dagar senare från bibliotekarien berättade att boken inte fanns till utlån men att den är skannad och jag fick en direktlänk.Så efter alla dessa år finns boken nu digitalt i min ägo :-) Det är fantastiskt att komma en bildad renässansmänniska så nära inpå livet.
