En kvinnlig förkämpe

Bild från Fredrika Bremer-sällskapets instagramkonto

Idag är det den 8 mars och den Internationella kvinnodagen.

Den 19 september har Fredrika namnsdag. Förra året söndagen därefter, den 21 september 2025, hade Fredrika Bremer-sällskapet öppet hus på Årsta slott i Haninge kommun. Jag åkte dit eftersom jag ville se denna kvinnas barndomshem och den miljö hon trivdes i och där hon dog den 31 december 1865. Inte mycket av interiörerna från hennes tid fanns kvar men själva slottet med sin volym på höjden var givande att se. Dessutom var där ett samtal mellan journalisten Barbro Hedwall författaren Fatima Bremmer om den senares bok Ligan: Klarakvarterens blodsystrar eller “en märklig explosion av kvinnlig intelligens” som jag ville lyssna till.

 

Kryssvalven i trapphuset torde ha sett likadana ut under Bremers tid.

Carina Burmans gedigna biografi över den radikala societetsdamen Fredrika Bremer (1801-1865) läste jag under förra årsslutet.

Amerika var det stora föregångslandet på 1800-talet och dit reste Bremer ensam 1849-1854 varifrån hon tecknade ner sina upplevelser i brev hem till sin syster, brev som hon sedan gav ut i bokform - Hemmen i den Nya Världen.

I reseskildringen Livet i Gamla Världen (1862) beskrev Bremer sin långa resa till Schweiz, Belgien, Frankrike, Italien, Palestina och Grekland. Hon var då i 60-årsåldern.

Hennes gravvård finns på Österhaninge kyrkogård som också fick ett besök.

Med romanen Hertha (1856) bildade Bremer opinion för den lag som 1858 som gav ogifta kvinnor rätt att ansöka om att myndighetsförklaras vid 25 år ålder.

Detta påverkade en av mina ogifta kvinnliga släktingar boende här i byn som efter ansökan blev myndigförklarad år 1862 och hade då ensam rådighet över sin egendom utan manlig förmyndare. Ulrika var då 54 år fyllda.

Hennes moster Ewa hade råkat illa ut då hon blev änka utan bröstarvingar (den vuxne sonen dog strax före modern) och med ett hemman i sin ägo. Ulrikas föräldrar ville skydda dottern från att utsättas för samma grymhet när de gått bort och den hemmavarande ogifta dottern ensam skulle bli stor hemmansägare.

* 

Gifta kvinnor i Sverige blev myndiga först genom 1921 års lag, samma år som kvinnorna fick rösta för första gången i historien.

Listan ovan hämtad här: https://www.europeana.eu/sv/stories/votes-for-women

Nedanstående framsynta kvinnor i denna socknen (kommun) lämnade sin underskrifter 1914 med begäran om kvinnlig rösträtt. De flesta är yrkesarbetande och boende i municipalsamhället, i det progressiva sågverkssamhället eller likaledes progressiva järnvägssamhället. Bondbyarnas outbildade kvinnor fick insamlarna inte att underteckna uppropet.

Så här ser en av sidorna som jag gått igenom ut i original:

 https://morfarshus.blogspot.com/2023/10/kv-medb.html

Tankar om kvinnokönet på 1700-talet

Jag fann ett urklipp i min gamla tankebok:

Jag har alltid avskytt hyckleri på det skarpaste och jag är fortfarande så öppenhjärtig att man förebrår mig det. Det finns till och med de som menar att jag i mina skrifter smickrar det andra könet. Men om de undersökte vad jag skrivit till könets fördel, skulle det stå klart att jag icke har uppträtt som smickrare, utan som rättfärdig domare och försvarare.

Jag har slagit fast att de flesta fel som anses utmärkande för detta kön icke kommer av naturen, utan av inlärning, och att natur ofta blandas samman med uppfostran. Jag har slagit fast att vi skulle se manliga dygder stråla hos de flesta kvinnor om de från barnsben hade uppfostrats som män. Jag har slagit fast att de flesta rättigheter som män tillägger sig mera bygger på skick och bruk än på naturlig rätt. Jag har påpekat att man snarare bör ta hänsyn till anlag än till namn, och att kvinnorna icke allenast på grund av sin födsel bör uteslutas från alla de värv som kräver huvud, då vi av exempel lär att deras begåvning är så smidig att de icke saknar förmåga att omhänderta såväl sina egna som det offentligas angelägenheter.

Jag smickrar alltså inte kvinnokönet, men mäter bägge kön med samma aln utan hänsyn till namn eller födsel .(---) När man opartisk ger envar sitt, smickrar man inte någon.

 

Ludvig Holberg

Ur ”Tredje Levnedsbrev”, 1743.

 

Norsk-dansk författare och historiker född 3 december 1684 i Bergen, död 28 januari 1754 i Köpenhamn. En tidig feminist. Inte ens idag, år 2026, verkar alla tänka som han.

Broderi av annat slag

 

Kvinnostaden från 1405

Kvinnostaden är en medeltida bok skriven av fransyskan Christine de Pizan. Boken gavs ut år 1405 och är en väldigt tidig feministiskt inriktad skapelse.

de Pizan går till angrepp mot det samtida och historiska manliga kvinnoföraktet. Hon menar att män och kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor, hon ifrågasätter påståendet att kvinnor saknar förnuft eller att de aldrig uträttat något stort. Alltså - betänk att det skrevs under tidigt 1400-tal.

Det här är en kvinnlig författare som gått under radarn för min del, men luckan i min bildning fylldes i under förra veckan då jag av en tillfällighet kom att läsa om Kvinnostadens författare. Ganska så lagom till den internationella kvinnodagen den 8 mars.

En illustration ur boken. Till vänster visas Christine de Pizan i sin studiekammare, till höger när hon bygger staden. Till sin hjälp har hon Fru Rättrådighet, Fru Rättvisa och Fru Förnuft. Från wikipewdia.

Kulturellt kapital

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här. Ett av paren som deltar bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort där några få ur dåtidens kulturelit avporträtterats, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

• Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
• Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
• kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig själv, sin egen vinning?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av  kunskap och bildning.)
.

8 mars - Internationella kvinnodagen och Hertha

År 1856 kom roman Hertha av Fredrika Bremer (1801-1865) ut. Visst har jag läst och hört om den många gånger som en roman som hade en nyckelroll i kvinnors emancipation - men det är först 168 år senare som jag läser den. Jag föreslog att vi skulle läsa den i det informella litteraturgäng där jag ingår. Det ska bli spännande att diskutera den här feministiska klassikern vid nästa träff. Hertha och Yngve Frej är tvillingsjälar och Hertha berättar att hon vill starta en bildningsanstalt, en högre skola,  för unga flickor, inte i franska eller tyska eller musik eller rita, eftersom det finns många andra ställen där detta lärs ut. Nej, flickorna ska lära sig tala, argumentera och besvara frågor som: vad är jag, vad kan jag och bör jag? Yngve ställer upp på Herthas idé och arbetar för den på villkor att även ynglingar får komma med. Och så bestäms.

Hertha, eller en själs historia är i sanning ingen feelgoodroman, en genre som är populär bland många idag - Bremer skrev en idéroman. Intrigen är ganska häftig.

Boken påverkade den tidens samhälle starkt. Bremer skriver ut sin mening rakt på sak utan omskrivningar. Fredrika Bremer förde en kamp för att ogifta kvinnor skulle räknas som myndiga.

• 1858 röstade riksdagen för en lag som innebar att ogifta kvinnor som fyllt 25 år fick rätt att efter anmälan hos domstol bli myndig. Det var två år efter att Hertha kom ut.
• Först genom en ny lagparagraf 1863 blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder utan ansökningsförfarande, och 1884 vid 21 års ålder (som var männens myndighetsålder), men gifta kvinnor förblev omyndiga ända fram till 1921.
  
• Fredrika Bremer själv, som fått en ansenlig inkomst av sin litterära verksamhet, hade redan 1840 gått till kungs med en anhållan om att bli myndigförklarad. Den 14 december 1840 beviljade konseljen och kung Karl XIV Johan hennes anhållan.

Ulrika Jacobsdotter, moster till min morfarsmor, blev myndigförklarad 1862 genom att fadern skrev till kungs i ärendet. Hon var då 54 år gammal och kom att bli stadd vid god kassa genom fadersarvet och  ville ha egen rådighet över sina egendomar och slippa en manlig förmyndare som utsågs av samhället. Och det slapp hon på detta vis fyra år efter lagändringen. Som helhet har kvinnornas situation förändrats mindre på landsbygden än i städerna.

Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862
Internationella kvinnodagen 8 mars
Fredrika Bremer, författare och kvinnorättskämpe

Salongsinteriör från Fredrika Bremers tid. Kvinnorna broderar och mannen läser tidningen. Kvinnor var omyndiga och underställda en manlig släktings förmyndarskap. Teckning av Fritz von Dardel 1852.

Från Wikipedia

Kvinnors medborgarrätt 1914

1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.

Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.

Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:

Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet.
Vi undertecknade, svenska kvinnor, ansluta oss till kravet på full politisk medborgarrätt för Sveriges kvinnor.

 

         Namn                                    Titel                                                Yrke                        Adress

Så här ser en sida med namnteckningar från Nordmaling ut.

På detta kända foto syns Elin Wägner, en av förkämparna för kvinnors rösträtt, med hela bibban inbundna namnunderskrifter som lämnades in till riksdagen 1914. Det var drygt 350 000 kvinnor som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter, för att vara mer exakt var det 351 454 underskrifter som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta. 1919 röstade riksdagen igenom rösträtt för kvinnorna, 1921 var det första valet där kvinnorna fick delta.

    "I september 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där både kvinnor och män fick rösta och var valbara. Beslutet om kvinnors rösträtt hade föregåtts av en lång politisk kamp där den ledande organisationen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som samlade lokala rösträttsföreningar i hela landet.

    LKPR tog 1913 initiativ till att samla in svenska kvinnors namn för att kräva rösträtt. Genom ett omfattande arbete kunde man 1914 överlämna drygt 350 000 namnunderskrifter till Riksdagen. Namnen utgör cirka 18 procent av Sveriges kvinnor över 18 år vid den tiden."

 

*

 

Det blev ett rejält knas med det här inlägget (html-kod för word-tabell spökade), hoppas det ordnar sig när jag nu skrev om det. Under tiden inlägget låg ute kom en kommentar som jag lagt in här nere. Först nu har jag haft tid att fixa till detta då ett uppdrag jag haft lämnades in idag och tid fanns för blogginlägget.
 

Karin  kommenterade den 26 oktober 2023 kl. 12:35

"Spännande lista över rösträttskämpande kvinnor! Och en intressant lista över de kvinnoyrken. Var det så att det inte fanns fabriksarbeterskor i de trakterna, eller skrev de på andra listor? Hembiträden? Pigor? Telegrafister fanns det ju gott om när telefonnätet byggdes ut och allt kopplades manuellt. Intressant också att en biträdande postmästare får behålla jobbet trots att hon är gift!"

Min kommentar till kommentaren:

Jag tror att de kvinnor som var mest framåt då det gäller önskan och insikten om behovet av kvinnors rösträtt i en liten socknen rätt tydligt avspeglas i de som skrev under. Kvinnor med
utbildning och/eller boende i municipalsamhället, de som bodde i sågverkssamhället Rundvik samt i järnvägssamhället Nyåker.

Bondmoror och bonddöttrar var mer konservativa och inte förändringsbenägna. Många av bonddöttrarna var pigor. Varför inte hembiträdena skev på listan eller inte skrev ut sin titél vet jag inte, de fanns ju hos de prominenta frurna/företagarna som skrrev under. Jag ser Carin Nordins namn - hon ägde anrika Levar hotell och borde ha många anställda kvinnor i sin tjänst, kanske finns de på listan men utan titel.

Överlag var det kvinnor i städerna som stödde uppropet kan jag tro. Där fanns/finns större
vilja till förändring. Jag hade blivit mycket nöjd om jag sett min mormors namnteckning - men nej. Hon var 23 år vid tiden för uppropet, var bonddotter och bodde i Levar.

Angående kvinnors giftermål var det lärarinnor som inte ansågs lämpliga som gifta, de skulle
satsa helhjärtat på att ge kunskap till andras barn. Så sent som 1939 skrev en lärarinna i ett brev till Alva Myrdahl om sin oro för att mista arbetet efter giftermål. 

( https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28324 )

Fullt ös

 

Hinner knappt skriva något här just nu. Flyger och far, ordnar med annat än att skriva. Har drygt 50 stycken påbörjade blogginlägg men hinner inte fullfölja dem.

Den 8-10 september är det Kulturarvsdagen. Ska iväg på evenemang som intresserar mig. Här i Mellansverige pågår ett stort antal arrangemang, i Västerbotten två. Jag är så glad över att bo i en del av landet som vill bevara och vill sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv.

Tjenixen...

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)