Hyvlad spån

 

Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.

Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.

Utredning om Svenska kyrkans skog

Utredningen om Kyrkans skogsinnehav var klar hösten 2024. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/svenska-kyrkans-skogsutredning-ar-klar. Remisstiden går ut den 25 februari 205.

För några dagar sedan  åkte vi för att lyssna till utredaren Göran Enander. Det finns mycket att säga om skogsbruket av idag ur så många synvinklar. Utredaren hade fått fyra aspekter att ta hänsyn till: säkerställa en så ekologisk, ekonomisk, social samt andlig och existentiell hållbar skogsförvaltning som möjligt.

Det finns oerhört mycket att skriva om Svenska kyrkans förvaltning av sina skogsegendomar. på 460 000 hektar. 20 procent av arealen föreslås avsätts helt för förbättrad biologisk mångfald och ökad kollagring, 30 procent till naturnära skogsbruk utan traditionell kalhyggesteknik. För resterande skog föreslås ”anpassat” trakthyggesbruk. Frågan är inte enkel men om något organ bör föregå med gott exempel i det här fallet så är det väl Svenska kyrkan.

Utredningen har mött motstånd hos stiftsjägmästarna samt kyrkopolitiker som tillsatt en utredning som ska utreda Enanders utredning! De avfärdar förslaget på mer hållbart skogsbruk.

En liten del av det som sades var att generellt inte ta ut allt virke utan främst timmer (till hus, möbler och sådant som har lång hållbarhet), inte sådant som går till massaindustrin (papper och förbrukningsartiklar). Att vara måttfull och ha mod till det. Det skulle kunna gälla även för oss privata skogsägare.

En video om Svenska Kyrkans skog producerad av föreningen Skydda Skogen.

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.

En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.

En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.

Ballad om stigarna i Västmanland

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

 

Ballad om stigarna i Västmanland

 

Under den synliga skriften av småvägar,

grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam

av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,

dold under kalhyggenas bråtar av ris,

ännu tydlig i den söndertorkade mossan,

går en annan skrift: de gamla stigarna.

De går från sjö till sjö, från dalgång

till dalgång. De djupnar ibland,

blir mycket tydliga och stora broar

av medeltida sten bär dem över svarta bäckar

ibland förskingras de över kalla hällar,

man tappar dem lätt i träskmarker, så

omärkliga att ena ögonblicket finns de där,

det andra inte. Det finns en fortsättning,

det finns alltid en fortsättning, bara

man letar, dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som har varit med förut. Den vet var myren finns,

den vet var berget blir alltför brant, den vet

vad som händer den som går norr i stället för söder

om sjön. Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,

kvinnor med magra armar som samlade ved?

De fredlösa, skygga och grå som mossan,

ännu i drömmen med brodermordets blod

på händerna. Höstliga jägare i spåren

på trofasta stövare med frostklara skall?

Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,

också du gör den en blåsig dag, när

det ät tidigt på jorden:

vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,

och stigarna är klokare än vi,

de vet allt det vi ville veta.

 

Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.

Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.

En skogsgädda

I tidningen Västerbottningen (C) kunde man härom dagen läsa om att Nordmaling ska anlägga en skogsgädda. Jag fick reporterns text muntligt återgiven men senare fann jag tidningstexten på nätet innan den låstes.

Kommunen planerat att avverka några tätortsnära skogsområden. De havsnära områdena har länsstyrelsen sagt nej till innan dess att en utredning visar om rödlistade arter finns  området.

Det andra skogsområdet som inrymmer ett motionsspår vill kommunen göra "en rolig grej" av. Kommunen ska anlägga en skogsgädda på kalhygget. Idérikt måste man väl tillstå.

En gädda i skogen synlig från ovan ska placera kommunen på kartan.

Kommunalrådet talar för avverkningarna som man låtit en expert hjälpa dem med. Experten torde vara en av skogsbolagens virkesköpare vars råd och omdöme man troligen litar helt och fullt på.

– Det rör sig bara om ett mindre område som ändå ska avverkas och återplanteras. Nu har man varit lite kreativ och tänkt till för att göra det i en rolig form, men mönstret kommer inte att synas från marken.

Tror du gäddan kan locka flygresenärer till Nordmaling?

– Det återstår väl att se. Om den syns från luften kan det i alla fall bli en rolig grej.

 Jakob Norstedt, kommunikatör i Nordmalings kommun, berättar:

– Gäddan är en symbol i Nordmalings kommunvapen och idén ska ha uppkommit spontant på något möte inom förvaltningen.

Inspirationen kommer från världens kanske största trädsmiley som finns anlagd i Oregon på USA:s västkust. Där har skogsbolaget Hampton Lumber planterat en cirka 80 meter bred smiley av lärk i douglasgranskogen på en bergssluttning utanför Willamina, fem mil väster om Salem. Trädsmileyn syns från Highway 18 – och på Googel Earth.

Smiley Face på Oregon Hillside har blivit en skogsnyhet – global snackis – och designikon.

– Planteringen av gäddan på Skjutbaneberget ska inte kosta något extra utan mera ses som en kul sak.

*

När det gäller avverkningarna som helhet finns engagemang och opinion mot kalhuggningarna. 20 personer har skrivit under en insändare: Skona skogen i Nordmaling. Bland annat frågar man hur intressant och vilken naturupplevelse det är det att åka skidor eller springa en runda på ett kalhygge? Att en inventering av de havsnära skogarnas arter ska göras har de som ifrågasätter avverkningarna fått till efter att länsstyrelsen tillskrivits. Bland annat vet man att vitryggig hackspett finns här längs kusten.

Det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk och vid rekreationsområdet Nydalasjön har Umeå kommun testat schackrutehuggning.

Naturkunskap

I morse på radions "Naturmorgon" där bland annat fladdermöss i Västerbotten avhandlades berättades även om en digital utbildning för den som vill lära dig mer om Sveriges natur. 

Du kanske tycker om att vara i naturen och vill få mer kunskap om hur allting hänger ihop? Eller vill du veta mer om vad du kan göra för att bevara vår fantastiska natur?

www.naturkunnig.se

Vill du lära dig mer om den svenska naturen? Eller kanske bara testa din kunskaper? Den digitala utbildningen Naturkunnig läser du hemifrån och helt i din egen takt. Självklart helt kostnadsfritt.

Jag har kört några moment och tycker om upplägget. Så har jag en man som brukar rapportera in fåglarobservationer till Artportalen. Jag har tänkt börja rapportera in växter, örter, men så har inte blivit. Vem vet, kommer jag igång detta år.

Den nya digitala satsningen har länsstyrelsen i Östergötland som idégivare och ansvarig för sidan, en försöksverksamhet har pågått i ett år. I år, 2024, släppas www.naturkunnig.se till hela Sveriges befolkning. Huvudfinansiär är Naturvårdsverket. 

En fattig by

För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.

Barbarer i byn

Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte  om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.

De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades.  Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.

Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.

Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?

 "Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.

Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.

Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.

På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.

Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om  kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.

Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen. 

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning  från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.

Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.

Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.

Men vem bryr sig?

Skogsstyrelsen informerar:

Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog?

Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.

Granruskor - en tradition

 

Granruskor som påkörningsskydd är praktiskt. Och ganska vackert. Och traditionsenligt.
Så här skrevs på Nordiska Museets facebooksida den 14 december 2020:

Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

 SHF efterlyser bättre belysning av kulturvärden i skogen

"Sveriges Hembygdsförbund, SHF, välkomnar att Skogsstyrelsens strategi Natur- och kulturvårdande skötsel av skog tar ett helhetsgrepp som omfattar både natur- och kulturvärden i skogen. Vi anser dock att kulturmiljövärdena är otillräckligt och även ojämnt beskrivna. SHF menar att det kan finnas ett behov av regionala planer med prioriteringar av skötselåtgärder, som är anpassade efter de regionala landskapens särart. SHF menar också att förslaget att alla sumpskogar bör återställas ändras till att man istället pekar ut viktiga biologiska värden som kulturmiljöerna utgjort i de regionala handlingsplanerna."

Nyhetsbrev maj 2023

 

Detta är ingenting för hemmansägarna i min hemby. Markberedning måste till med dagens skogsskötsel, om kultur och naturvärden då försvinner kan väl inte vi hemmansägare råda över. Att se till att gamla kommunikationsleder blir kvar (om vi över huvud taget känner till var de finns via historiskt kartmaterial) behövs väl inte för framtiden. Hur många tror ni har letat upp och tittat på laga skiftskartan från 1865 som fortfarande är juridiskt gällande såvida ingen ny delförrättning gjorts? Själv har jag suttit i timmar i Folkrörelsearkivet i Umeå för att studera den i original.

Att låta kulturminnen i form av t ex torpgrunder (fast då måste man veta var de är belägna!!!) fortsätta att finnas kvar betyder väl inget för framtiden. Natur och kultur är väl inte alls betydelsefullt och identitetsskapande. Så tolkar jag besluten på senaste byastämman. 

Ordförande är sedan två år en kvinnlig förstagenerationsakademiker. Det är inte ovanligt att välutbildade kvinnor i större omfattning än män brukar inse vikten av bevarade natur- och kulturmiljöer. Men det gäller kanske bara i städerna!!! I byn finns några få förstagenerationens personer (läs kvinnor) med eftergymnasial utbildning 3 år eller längre. Här bor ingen med föräldrar som med högre utbildning. Över huvud taget saknas vilja, och kanske ovana och rädsla, att diskutera olika frågor. Man vill ju tycka som alla andra och inte räknas som bråkig för att man inte delar åsikt med alla andra. Det är en mycket patriarkal miljö trots en kvinnlig ordförande. Någon ändring finns inte i sikte.

Jag tänker på alla kvinnor som stridit för kvinnors rättigheter och hur vanärade de blir med byns förhållningssätt.

Här har någon velat informera om ett enkelt torp och de som bodde där. Obs - infotavlan finns i södra delen av landet.

I min hemby finns ingen hembygdsförening.

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.

Avverkning enligt skogsbruksplan?

Nu ska jag berätta något sorglustigt.

På bysamfällighetens stämma i maj fanns en punkt där styrelsen föreslog avverkning av tre mindre områden (a, b och c) för att byn ska ha råd med röjning av en yta som kalhöggs (utan att ha ett stämmobeslut från medlemmarna i ryggen) och markbereddes året efter (tvärt emot medlemmarnas beslut på årsmötet det året). Inför den gången hade jag motionerat om att vi tillsammans skulle plantera plantor på ytan och slippa markberedning. Majoriteten av medlemmarna röstade för det förslaget. Hade det blivit som stämman beslutade hade ingen röjning behövts nu, ingen mer skog hade behövt avverkas (det handlar om kalhuggning) för att ha råd till gallringen då byn är fattig I förvaltningsberättelsen skrivs dock att "föreningen har god ekonomi och att (...) marker och vatten sköts efter bästa förmåga."

De tre områdena som behandlades vid den senaste stämman ligger vid gamla Riks13 genom byn. Två av dem är inte utredda så vilka som egentligen äger områdena är inte klarlagt, inte heller vad de har nyttjats till. Jag var den enda som höjde rösten och frågade varför styrelsen inte skickat med en karta med områdena markerade (eller höll kartan tillgänglig fram till årsmötet på plats som ska framgå av kallelsen). Områdena var oprecist beskrivna. Särskilt den sydligaste med beskrivningen "vid vägskylten".

"Var ligger det område vid vägskylten som vi äger gemensamt?" var min fråga. "Jag hittar det inte på den ekonomiska kartan".  Före stämman hade jag studerat ekonomiska kartan noggrant samt även besökt Lantmäteriet. Jag hade ett utdrag av min egen ekonomiska karta med mig. Två omgångar av den ekonomiska kartan har köpts in till bysamfälligheten (men ingen säger sig veta var de finns).

Styrelsen svamlade om att området jag undrade över låg en bit från vägen, ett smalt område mm. Ingen kunde dock ge klart besked, varken styrelsen eller någon av de närvarande medlemmarna. Årsmötet beslöt därför att avverka ett annat område istället som klart och tydligt är en byallmänning. Att i det läget ta upp frågan av kalhygge och markberedning kändes mycket otryggt, så det gjorde jag inte. Jag hade ställt till med oordning bara genom enkla frågor (som ingen kunde svara på.) Varit "bråkig" som många skulle uttrycka det. Man kan bli "halshuggen" för mindre här i byn där allt går ut på att hålla tyst, vara till lags och aldrig ställa frågor.

Efter två veckor kom ett justerat protokoll, per mejl. Det var ju bra. Jag läste och förundrades, hade jag varit med och beslutat om detta? Hade de två kvinnorna som valts till justeringspersoner verkligen undersökt vad de skrev under, visste de var området "vid vägskylten" låg?

"Det förslaget /styrelsens/ bordlades delvis till nästa år då det råder osäkerhet om ägarförhållanden. Dessa ska om möjligt utredas annars tas majoritetsbeslut." Jaha, om majoritetsbeslut hörde jag inget om på stämman. ".. ta in anbud (...) på avverkning av S10 plus avverkning ovan nämnda område nedanför (...) vägskylten."

Jag skrev ett mejl till sekreteraren med ett kartutsnitt där jag markerat de två områdena a) och b) på ekonomiska kartan, det tredje hittade jag fortfarande inte:

Hej C! 

Tack för protokoll från årsmötet. 

 

När jag läser protokollet undrar jag över §5 Styrelsens förslag: 

1: hugga rent på 3 små samfällda områden vid a) E:s backe, b) området nedanför A:s gård samt c) det samfällda området vid ån nedanför vägskylten. (…) 

 

Var finns det lilla området beläget nedanför vägskylten? Varken jag eller min man hittar det på den ekonomiska kartan som bifogas. 

 

För övrigt ser jag i protokollet att jag har röstat för något som jag inte förstod att jag gjorde - jag uppfattade att beslut togs om att avverka endast s:10 - samt ungskogsröjning på fäbodallmänningen. Maken trodde detsamma. Jag förstår att justeringspersonerna G och A-S hade allt solklart för sig. 

 

Min fråga är – vilket litet område nedanför vägskylten är beslutat att kalhuggas?

Vänliga hälsningar

S

 

Jag väntade en vecka men inget svarsmejl kom. Ett sms från mej gick iväg:

Hej C!
Jag skickade ett mejl till dej för några dagar sedan. /S

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från vederbörande. Det visade sig att den yta c) som man ville avverka fanns på den skogsbruksplan som upprättades i december 2017. Området var en liten del av en stor byallmänning som kom till vid utdikning av fjärden. MEN det visade sig att styrelsen läst skogsbruksplanen fel och planerade att avverka det område som avsatts för NATURVÅRD. 

RIDÅ!!!

I och med att misstaget meddelades per telefon finns det inte på pränt. Ingen utanför styrelsen samt jag och min man känner till feltolkningen/felläsningen av skogsbruksplanen kan jag tro.

Vi får väl se vad som avverkas, vårt förtroende för styrelsen är lågt. 

* *

Mitt enskilt viktigaste råd är alltid: fråga, när du inte förstår. Det är ingen skam att inte veta allt - och genom att ställa de smarta, dumma frågorna kan du ofta avslöja att det som föreslås i själva verket inte är så genomtänkt. Jag har många gånger förbluffats av hur ofta det som en chef eller en kollega föreslår i själva verket vore helt fel att göra, eftersom de inte har koll på de mest fundamentala sakerna. Jag brukar alltid fråga "Är det lagligt? Är det tillåtet? Vilka resurser finns för att genomföra det? Hur vet vi att det här är rätt? Den sortens frågor.

 Fråga, fråga fråga... enligt Carmen Medina (med 32 år inom CIA)

 

Om ingenting
ifrågasätts
kan allting
bli en sanning 

(och vilken följd får det?)

 

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin
sid 206

Hyggesfritt

 

 Klicka på bilden för att komma till mer info.

Skogsstyrelsen har kanske ändrat sin inställning till skogsbruk och skogsvård något. Det går min/vår väg nu när kalhyggen börjar ifrågasättas. Nu pratas och skrivs det om t ex plockhuggning, blädning, luckhuggning, överhållen skärm även bland dem som inte är miljömuppar eller skogsmullar.

Vecka 48, den 28 november - 2 december 2022, erbjuder myndigheten digitala seminarier och föreläsningar. Bara det! Något för oss hemmansägare apropå det skogsinnehav vi tillsammans äger i byn...

För flera år sedan hade jag telefonkontakt med Mats Hagner, professor emeritus i skogsgenetik, skogsskötsel och skogsekonomi vid SLU i Umeå. Han har sedan 2000-talets början förespråkat hyggesfri avverkning enligt en metod som han kallar Naturkultur. Hela skogssverige (stat, skogsbolag och skogsproduktionens intresseorganisationer) har starkt arbetat emot hans tankar. Han har blivit hårt ansatt, inte minst i norra Sverige. För mig var hans tankar om skog och skogsproduktion inte alls verklighetsfrämmande.

Och kan ni tänka er: nu bjuder staten genom Skogsstyrelsen in till digitala seminarier om hyggesfritt skogsbruk.

TRÄD, MÄNNISKOR

Där vi står länge tillsammans
med slutna ögon
lutade mot varandra, medan något
strömmar mellan hjärta och hjärta, och blodet
susar i våra inre åderträd
ut i musklers årsringar,

sluter jag ögonen, lägger
min hand mot trädstammen,
stryker över barken, känner och
framkallar en värld,
de skrovliga ytorna, de släta, alla fårorna,
låter handen betrakta varje utväxt.

Trädet hämtar sol och regn,
saven stiger, når ut i
samtliga celler, jag lyssnar till löv
som smeker varandra i vinden,

lägger min kind mot trädstammen,
minsta känsla av hemlöshet i kroppen
försvinner genom trädets lugn, eller är det trädet
som tar emot min beröring, önskar sig den?

Är vi annat än träd
som har släppt rötterna
och börjat vandra?

Pia Tafdrup
Ur Berøringen av hud, 2022
Tolkning från danskan av Jan Henrik Swahn

Dikten återfinns i kulturtidskriften Balder nr 2/2022  med temat "Träd".

Contortatall

I början av 80-talet planterade pappa, jag och min syster med benäget bistånd av pappas kusin, tall på två hektar avverkad skogsmark. Utan markberedning. På den tiden gick man med hacka och grävde en grop som tallplantan sattes ner i och som trycktes till runt om med foten. Det hela gick bra, det var inga problem. Men innan nästa sommar hade en stor del av tallplantorna älgbetats och var därmed förstörda. Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) krävde stödplantering. Den gjordes då av skolungdomar. Och det blev contortatall (P. contorta var. latifolia) som hamnade i marken, ett val som staten genom Skogsvårdsstyrelsen då rekommenderade. Det sades att de är snabbväxande, är mindre benägna att älgbetas och i vårt klimat fröar de inte av sig, förmerar sig inte vilket visar sig inte vara sant.

Nu är träden ungefär 40 år gamla. Ett stort problem är nu snöbrott i toppen av contortatallarna. Och det är inte kul. Klimatförändringar kan vara en orsak. När snö-tö-kyla-snö-tö-kyla varvas sker toppbrotten. Contortatallarna kvistrensar sig inte heller själva i samma omfattning som den svenska tallen (Pinus sylvestris) utan planteringen kan bli rätt snårig och trist (nästan som en granplantage ser ut).

Contortatall kommer aldrig mer att planteras på skiftet så länge jag bestämmer. Statens och skogsbolagens rekommendationer ifrågasätter och analyserar jag innan jag tar dem till mig. Under några seminariedagar i Norge om äldre nordiska trästäder var vi deltagare på visning i en skog hos en privat skogsägare och jag kom i kontakt med frågan om vikten av att fröna och därmed plantorna ska ha ortens proveniens. Norrmannen hade väldigt fin skog som plockhöggs och många av träden användes i restaureringssammanhang. Skogsägaren kunde ta fram virkeslängder större än 5,5 meter som är skogsbolagens standard. Han fick bra betalt för de träd han sålde. Han producerade inte massaved. FSC-märkning var han inte heller så imponerad av, en slags greenwashing vill jag minnas att han menade det var.

Detta seminarium gick av stapeln innan jag blivit skogsägare - frågeställningen om frön och plantors proveniens var nytt för mig.

Numera är kontinuitetsskogbruk inte längre ett okänt begrepp i min värld. Och nu börjar det så smått talas om hyggesfritt skogsbruk i Sverige! Även från statligt håll! Ta i trä.

Pinus sylvestris

Träd, glas och holkar

 

I branschtidningen GLAS som jag läser, hittade jag i senaste numret om ett nytt tillskott i Treehotel i Harads, satsningen på god arkitektur och konst i den norrbottniska skogen som slagit igenom internationellt.

Arkitekten Bjarke Ingels  berättar att han, efter att ha tillbringat ett antal dagar och nätter i några av Treehotels rum, kände sig som pånyttfödd efter tiden helt omgiven av naturen. En idé att bjuda in inte bara mänskliga besökare utan även den lokala fågel- och fladdermuspopulationen kom till.

Biosphere har skapats av danska BIG arkitekter i samarbete med ornitolog Ulf Öhman. 350 fågelholkar i olika dimensioner och med olika diameter på inflygningshålen. Inventeringar i Norrbotten av både ornitologer och länsstyrelsen visar att flera fågelbestånd minskar. Skogsbruket har lett till färre antal naturliga hålträd att häcka i. Att sätta upp holkar är en stödåtgärd. Hotellrummet blev en sfärisk svärm av bon för fåglar, fladdermöss och människor.