30 mars 2018

Glas påsk!

Vi köpte en back med julmust i glasflaskor före jul. GLASFLASKOR - inte plastiga engångs-PET-flaskor. De där glasflaskorna på 33 cl är inte lätt att hitta kan jag berätta. Men med envishet och öppna ögon går det. Åtminstone i Mellansverige. Bryggeriernas hållbarhetstankar går på tvärs mot samhällets strävan i stort.

De där flaskorna julmust gick inte åt helt och hållet. Så nu tar vi julmust när och om mustlängtan slår till. HÄR kan man läsa om varför jul- och påskmust är så populära i Sverige. Att gå över från must till coca-cola vore en hädelse för min del.

Så här såg en annons för Apotekarnes påskmust ut i mars 1947. HÄR finns påskmustens historia varifrån även bilden kommer.
GLAD PÅSK!
.
.

27 mars 2018

Kallkällornas situation i landet

Nämen vilket sammanträffande - några dagar efter att jag skrivit om kallkällor hittar jag ett pressmeddelande från Havs och vattenmyndigheten angående situationen för Sveriges kallkällor. LÄS HÄR.

Och idag, tisdag den 27 mars 2018, sändes ett program i radions P1, Vetandets värld med rubriken  Källan - skogens gröna öga. Programmet är bara 19 minuter långt. LYSSNA HÄR.

För ett år sedan fanns den här skämtteckningen i DN. S:t Eskils källa har jag förstås besökt, historiskt intresserad som jag är. Teckningen om att förhålla sig källkritisk är riktigt rolig :-)
.
.

Naturresurserna och vi

Jag brukar tänka på två bra filmer/tv-serier som så tydligt visar på skillnad mellan södra delen av landet och den landsbygd som jag känner till som min i norr.
Vi har Äppelkriget, Hasse & Tages komedi från 1971 som utspelar sig på Österlen där befolkningen tillsammans stoppar de tyska exploateringsplanerna.


Så har vi Tre kärlekar. En tv-serie från 1989 av Lars Molin som visar på hur olika syn människor har på exploateringsprojekt och hur staten (i detta fall statliga energibolaget) därför avgår med segern och gårdar läggs under vatten i en kraftverksdamm. Exakt var det utspelar sig är inte uttalat men någonstans på den "norrländska" landsbygden.

Humorfilmen Äppelkriget handlar om privat exploatör och Tre kärlekar om statlig exploatering av naturresurser.

Visst är det lätt att tro att det alltid kommer att vara som i Tre kärlekar i "Norrland", den svenska "kolonin" som har mängder med råvaror och naturresurser. Samma frågeställningar, samma livsviktiga beslut, samma drömmar och förhoppningar som infrias eller grusas. Jag tror det kommer att fortsätta så eftersom folk är svåra att samla i norr. Alltid kan exploatören använda sig av argument som "projektet skapar jobbtillfällen" och många tror på bygdens frälsning. Alternativt gör sig någon/några privatpersoner ekonomisk vinning på projektet och ivrar för genomförandet. Precis som i filmen. "Norrland" kommer alltid att vara delat.

Tre kärlekar är fortfarande aktuell och avsnitten finns på svt Play.

Några av skådespelarna är Mona Malm, Lena T Hanson, Ingvar Hirdvall, Samuel Fröler, Gustav Levin.
.
.

25 mars 2018

Kulturbärare

Vilka klasser/socioekonomiska grupper är det som är samhällets kulturbärande skikt? Medelklassen sägs det, humanister framför allt säger några, kulturtanter i Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår säger andra. Är det så? Är kulturbärare och kulturkonsumenter sak samma? Var finns en kulturell elit?

Finns kulturbärare i en liten by?
Finns kulturbärare i den här byn?
Kan kulturbärandet vara kollektivt?
Finns kultur att bevara i denna by?
Vad kännetecknar en kulturbärare?
Vem eller vilka möter upp till de premisserna i sådant fall?
För vi något vidare av vår kultur?
Gör vi det medvetet?
Är kultur något att vara stolt över?
Vad fasiken är kultur?
Behövs kultur?
Över huvud taget?

Är kulturbärandet beroende av social bakgrund?
Vad är kulturellt kapital?
.
.

24 mars 2018

Earth Hour 2018

Nämän jättekul...  Nordmalings kommun är med på tåget och informerar:
Temat för 2018 års Earth hour är "One planet life - Lev och ät inom ramen för en planet", och tar upp vår matkonsumtion. Förra året deltog människor från över 187 länder och över 7000 städer vilket är globalt rekord.

Maten vi äter står för cirka en tredjedel av de svenska hushållens klimatfotavtryck och vår överkonsumtion påverkar djur och natur. WWF har satt som mål att vi i Sverige ska ha halverat vår köttkonsumtion och våra inköp till och med 2025. Nordmalings kommun deltar i år genom att informera om Earth hour på skolor och web.
Lördag 24 mars 2018 klockan 20.30-21.30 lokal tid tar världen ställning för planeten under WWF Earth Hour – världens största miljömanifestation.

2009 var första gången Sverige officiellt deltog i Earth Hour. Det året deltog 4000 städer i 88 olika länder. Enligt mätningar från Svenska Kraftnät släckte en halv miljon svenska hushåll sina lampor under timmen. Numera har vi två kända "västerbottningar" i inlandet som vill få oss att minska fossilutsläppen till 2025.

Hemma hos oss släcker vi ner en timme, upplysta med levande ljus eller fotogenlampa. En timme går så väldigt fort om man äter gott, läser dikter, går ut och kollar in utemörkret då flera grannar också släckt och tittar samtidigt på stjärnorna... Skulle jag ha gott om snö där jag bor permanent skulle jag göra snölyktor att tända. Det är en fin timme för mig som gillar naturligt mörker! Den skulle gärna få vara så mycket längre :-)

Första gången jag skrev om Earth Hour här på bloggen var 2009. HÄR är de samlade skriverierna.
.

22 mars 2018

Kallkällor och brunnar

I höstas var jag med Källakademin på vandring i Gamla stan, Sthlm för att bese brunnar och brunnsöverbyggnader på torg och privata innergårdar för att få mer kunskap om vattenförsörjningen i Stockholm före 1861. Det var detta år staden fick sin vattendistribution medelst vattenledningar. Innan dessa hinkades eller pumpades alltså vattnet upp ur brunnar.

Brunnarna på fotona har överbyggnader i nyklassisk arkitekturstil. Överst brunnen på Järntorget från 1829 med okänd formgivare och därefter brunnen på Tyska Brunnsplan av arkitekten Erik Palmstedt, ritad 1785. Ett mästerstycke inkorporerad i den konkava bakomliggande fasaden av samme arkitekt.

Här i byn tar åtta hushåll vatten från en kallkälla via plastledning sedan 1960-talet. Det fungerar med självtryck. Någon förening bildades inte, ingen ansvarar för skötsel, vattenanalyser görs inte - åtminstone inte gemensamt som jag känner till. (Har dock sett i hushållets loggbok en inbetald summa för vattenanalys för mycket länge sedan.) Det är inte alla som tar vatten från kallkällan som ens vet vilka övriga "delägare" är, fastigheter byter ju ägare. För några år sedan frågade jag den som förvaltar dokumenten från projektet, vad som egentligen gällde, vem som ser till brunnens funktion osv. T ex har brunnslocket ett luftningsrör som hänger på trekvart sedan långt tillbaka. Men ingen uttalad ordning finns. Tänk så fint om samarbete "fanns på tapeten".

Och jag tänker på hur man i staden Rom klarade av att bygga ett enormt vattenledningssystem redan under antiken. I Stockholm hade man färdigställt sitt system 1861 med nödvändig fungerande administration.

När jag tidigare skrivit om vårt dricksvatten här på bloggen fick jag ett mejl från en äldre kollega som i sitt fritidshus har liknande situation. Men gården finns i Dalarna, en helt annan region med annan mentalitet. Här ett utdrag:
Hej S!
Tack för svar. Kände tveksamhet att “lägga mig i” men kom till slutsatsen att du säkert tål en välment synpunkt från en kollega. Det ena ger sedan det andra. Det skulle väl varit bra för er dels att ha en organiserad föreningsform för ekonomisk och teknisk administration av den lokala vattendistributionen, dels ha ett överordnat juridiskt “skyddsnät” för själva källan. I Västanå finns av Lst fastställda skyddsrestriktioner för ett inre och ett yttre skyddsområde. För några år sedan hjälpte jag en äldre släkting i Västanå att anpassa sin avloppsinfiltration till källans yttre skyddsområde och att “författa” ledningsplaner + servitutshandlingar i samverkan med grannar och bystyre. Känns bra att ha sådant formellt utklarat, särskilt som en äldre, mig tillhörig gårdsplats berördes. Varningsskyltar har uppsatts vid närliggande vägsträckning. Hör av dig om ni vill ta del av det formella från Västanå.
(...)
Generellt sett behöver svensk landsbygd en genomtänkt och hållbar ny lokal infrastruktur. Det kostar! Men nödvändigt om yngre generationer ska vilja bo på landet.  Som inte enbart bör befolkas av pensionärer.
Ha det bra!
I.
***
Hej I!
Du har rätt i precis alla dina välmenta synpunkter!!!
Men det är enbart jag som tycker att samordning behövs och jag betraktas som den där stockholmsstuderade besserwissern som vill formalisera det som fungerat så utmärkt i decennier. Jantelagen är stark här bland byborna. Har talat med svärsonen till mannen som tog initiativ till vattendistributionen ( fd företagsledare och tillhörande "övre skiktet" i byn) men det var som att tala med en vägg. Du skulle se hur det såg ut då man dikade om runt omkring kallkällan för tre år sen. Förskräckligt med tanke på närheten till källan!
(...)
Allvarligt talat vill jag inte röra mera i den här saken, negativiteten (...) avskräcker :-)
Allt gott.
/S
***
Jag fotograferade under semestern dikesgrävningen vid kallkällan men vill inte lägga ut bilderna då jag skäms för hur det såg ut där.

Däremot får ni se denna handgrävda brunn som finns i sakristian i en kyrka i Härnösands stift. En  intressant kulturhistorisk företeelse här i byn är att ett par av bostadshusen, uppförda på 30-talet, har grävda brunnar i sina källare. De används dock inte numera, lika lite som kyrkans brunn.

http://www.vattendag.org/


Idag, den 22 mars, är det FN:s Världsvattendag har jag uppmärksammat. Vi ska inte ens i "Norrland" ta rent vatten för självklart på något sätt.

Den bok som fick mej att förstå vattnets kretslopp och samband med "världsalltet" var Vattnet i vår värld, av Malin Falkenberg som kom ut 1974. Jag läste den några år senare då den ingick som kurslitteratur på KTH. Nyttigt värre!
.
.

17 mars 2018

Mitt första möte med klassisk arkitektur

De första klassiska arkitekturelementen jag såg finns i grannbyns bönhus, invigt i oktober 1930. Det är mitt livs tidigaste möte med antikens formspråk eftersom jag såg det redan som 5-åring då jag började söndagsskolan. Närmaste granne är den välbyggda skolan av gult murtegel från 50-talet där jag gick de 6 första årskurserna med skolavslutningar i bönhuset.

De två pilastrarna, som försetts med tre med kannelyrer vardera, avslutas upptill med joniska kapitäl. Kanelbullarna, voluterna, är kännetecknet för den joniska kolonnordningen. Här är det enkelt, raffinerat och elegant utfört. Vem är den okände arkitekten?

De spetsar som syns mellan voluterna bör vara symbolen för en ytterst stiliserad dekor - joniskt kymation eller äggstav, men helt utan den rundning ett sån´t ornament ursprungligen hade. Jag gillar verkligen lekfullheten och stiliseringen. Pilastrarna bärs upp av höga plintar som i sin tur står stadigt på golvet.

Det här rummet förändrades 1973 då taket sänktes, ny belysning och nålfiltsmatta på podiet kom till. Även de fina, målade träbänkarna är utbytta. Men den klassisistiska omfattningen till altarabsiden med texten O LAND, HÖR HERRENS ORD! förändrades inte vid ombyggnaden, inte heller altartavla med den gode Herden och altare.

De stora vita glasgloberna som hängde i taket byttes ut. I något sammanhang följande decennium fick jag veta att de skulle sändas iväg till auktion och köpte då loss en av de där enorma hängande funkisgloberna som då förvarades i ett uthus. Ett kärt minne av detta missionshus.

Att detta rum på många sätt format min tankevärld står helt klart.
.
.

16 mars 2018

Trätemplet

 
 Ett tempel av trä står där i skogen.
Ett klassisistiskt lusthus.
Tillhörande en ångermanländsk herrgård.
Trappan leder ner mot älven.
Det är enkelt.
Det är lite framtungt. 
Det är vackert.
.
.

15 mars 2018

Ett tempelliknande lantboställe

Ni ser här en egensinnig blandning mellan grekiskt tempel och ryggåsstuga som täckts med en kupol med lanternin. Ni ser Skärva, en "sommarstuga" från 1785-86 dit ägaren kunde dra sig undan från stadens skrän och larm.

 Foto härifrån.

af Chapmans sommarställe utanför Karlskrona ritades av varvsamiralen Fredric Henric af Chapman själv tillsammans med Carl August Ehrensvärd, en av mina favoritarkitekter på 1700-talet. Mitt besök där skedde på cykel före den digitala tidsåldern och därför har jag endast diabilder. Skärva är väl värt ett besök, ja naturligtvis hela världsarvet örlogsstaden Karlskrona där Skärva ingår. Lusthuset i parken är ett superbt litet nyklassiskt smycke även det.
.
.

14 mars 2018

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .
.

13 mars 2018

Antikt intresse

Det är så fascinerande att detaljstudera antika huggna utsmyckningar på byggnader. Det här är jag intresserad av och har en hel del litteratur i ämnet. Det är i allmänhet lättare att diskutera antikens arkitektur och byggteknik med arkeologer än med arkitekter, arkeologer inom medelhavsarkeologi har ofta mer kunskaper inom området.

Här kan man se akantus, konsoler, ovolo, tandsnitt, astragal, palmetter, bukranier, kassetter, blomma, amfora, fascis, hjälm och andra föremål som användes vid rituella offer. Entablementet (mötet mellan tak och vägg) tillhör det det romerska Vespasianustemplet på Forum Romanum i Rom och höggs omkring år 80 e. Kr. Det finns att se i Tabularium på Kapitoliekullen. Några av de klassiska formerna återfinns i ångermanländska trähus.

Minns när vi på en tidigare arbetsplats, en statlig kulturmiljövårdande myndighet, skulle ha en förmiddag för utveckling. Det innebar att vi, ca 10 personer, satt uppradade vid ett långt bord och skulle var och en analysera en bild som slumpvis matades fram i projektorn. Det var i mitten av 90-talet. En professor i bebyggelsevård, som rest upp från Göteborg för detta ärende, ledde samtalet.

Den bild som visades när min tur kom var passande nog ett foto med ett grekiskt tempel, ett doriskt sådant i södra Italien. "Jag ser ett peripteralt tempel, distylt in antis, på ett..."  började jag. Det där är välkända klassiska arkitekturbegrepp. "Stopp" sa göteborgar´n. "Prata så vi förstår." Jaja, jag får väl ta det poetiskt och känslomässigt då då tänkte jag med viss förvåning. Då kanske även han förstår. Minns att jag började "Jag ser en ljusomspunnen byggnad av sten..."
Den beskrivningen godtogs utan protest. Och jag lärde mig något om kunskapers lägstanivåer.

För mig är det givande att fundera över antika tempels hörnkontraktion, hörnlösningar har i nästan alla tider varit arkitektoniska problem. Skulle det vara onödig kunskap?! (Vet ni hur renässansarkitekten Bramante ritade innerhörn i Santa Maria della Paces innergård/cortile?)
"Det syns om en arkitekt är god.
Huruledes kommer han om den hjørne?"
Påstående av den danske arkitekten Jørn Utzon 1918-2008.
I min dagliga bekantskap finns ingen att diskutera de här klassiska arkitekturbegreppen med. Men att det är lättare att finna likasinnade i en storstad än på landsbygden när man har smala specialintressen inom humaniora är nog ingen överdrift. När tanken på var jag ville bo efter utbildningen blev aktuell, sa jag till mig själv att ett universitet eller högskola måste finnas nära till. Tänkte att det behövs för den personliga vidareutvecklingens skull.
.
.

10 mars 2018

Undertak

Den här fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten kan det vara masonite från Rundvik som en målare utfört utsmyckningen på. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp.

Taket finns i den tillbyggda glasverandan i nuvarande Levar hotell. Ovanpå detta tak finns en altan och därför är undertaket vattenskadat på något ställe (utanför foto). Här en bild med undertak av glas från en annan restaurangmiljö som jag en gång i tiden gärna besökte.

1604 anlades gästgiveri i anslutning till kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden är dock inte så gammal. 1827 timrades en envåningsbyggnad med vind upp. På 1850-talet byggdes det till med bredare och högre mittparti, det man ser idag. Balkongen är dock borta.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom en glasveranda med ovanförliggande altan mot kustlandsvägen. Det var då undertaket på översta bilden kom till.

Inte heller den här sista bilden (ett vykort från 1980-talet) visar dagsläget exakt. Sedan ett par år tillbaka finns numera en utgång från verandans mittaxel ut till marken nedanför. Kustlandsvägen flyttades längre bort från fastigheten på 1990-talet vill jag minnas. Bilarna skulle absolut fram trots att riksvägen sedan 1960-talet är ersatt med Europaväg 4 som passerar utanför byn och samhället.Kustlandsvägen/Riks 13 flyttades.
.
.

8 mars 2018

Sammanslutning är makt. Då som nu.

 
 
Sammanslutning är makt!
Den 8 mars infaller allt sedan 1978 den internationella kvinnodagen
genom en resolution i FN.
Det finns behov av den.
Fortfarande.
Det finns en styrka i kollektivitet.
#metoo
.
.

6 mars 2018

Grumset farvann

Originalet finns på Göteborgs konstmuseum. 

Denna målning är ett starkt barndomsminne. En reproduktion av den satt uppklistrad på kökets rullgardin av brun papp. När gardinen rullades ner efter mörkrets inträdde såg jag den gamle sjöbusen blicka ner på sitt sjökort. Han befanns sig i en liten kajuta, precis som jag befann mej i ett rum utan utblick då rullgardinen dragits ner för det stora treluftsfönstret och nattmörkret tryckte mot det lilla fönstret. (Ni vet, på övervåningen i traditionella en och en halvvånings timmerhus i norra delen av landet sitter låga fönster under takfoten/takskägget.) Gatlyktor fanns inte på den tiden, nu är det svårt att "se mörkret" här, det fridfulla.

Målningen heter Grumset farvann (Foul waters) och är målad av norrmannen Christian Krohg år 1891. Si så där 60 år senare klistrade mamma upp reproduktionen på rullgardinen. Varför det blev just denna målning kom jag aldrig på tanken att fråga henne om. När jag återfann den 2010 blev det ett kärt återseende och då fanns ingen kvar att fråga.

Så här beskrivs den konsthistoriskt:
"Svåra farvatten (1891) är den första i raden av målningar på samma motiv under 1890-talet: en äldre sjöman i gul oljerock studerar allvarsamt sjökortet i hytten på en båt som lutar kraftigt av hård sjögång. Kartrullens undersida är klarblå, och samma blåa färg har Krohg på ett djärvt sätt tagit upp både i den gamle mannens skägg och i hans gula oljerock – där resultatet partivis blir grönaktigt – liksom i bordsskivans speglingar. Målningen för tankarna till motiv av andra Skagenkonstnärer som ofta skildrade fiskarnas hårda liv. På Skagen målade Krohg dock övervägande interiörmotiv hos fiskarfamiljerna, medan detta sjömotiv kan vara inspirerat av sommarvistelser i norska Grimstad eller Åsgårdstrand.

Philippa Nanfeldt ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014"
.
.

4 mars 2018

Två decennier

Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.

Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.

Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg "de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.

Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.

Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.

Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.

Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.

Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.

Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.

Det där levnadssättet...
.
.

3 mars 2018

Gladburk


Den här plåtburken är välkänd för många äldre och medelålders: 1 kg Isakssons Lyxmocca kokmalet. Så himla glad man blir av en färgstark burk. Isakssons kafferosteri i Östersund lades ner på 70-talet.

”Kaffetåren den bästa är, av alla jordiska drycker. Den styrker kroppen, den styrker själen – ända ned i hälen.”

1 mars 2018

Besöksmål - lanthandelsmuseum



"Asplunda lanthandel i Tallsjö, Åsele, öppnades år 1895 av familjen Edman. Fram till 1950-talet kunde traktens bönder, skogsarbetare, pigor och drängar köpa allt från amerikanskt fläsk och kaffe till vin och sidendukar i handelsboden. Ruljansen var stor då det på 1930-talet bodde 300 personer i Tallsjö.

Handelsboden låg i husets bottenvåning och på övervåningen bodde handlarparet med sina barn. När verksamheten upphörde lämnades både handelsboden och bostadsvåningen i befintligt skick. Idag har ättlingar till det första handlarparet varsamt renoverat huset och åter öppnat för allmänheten men nu som ett lanthandelsmuseum."

Jag vill gärna visa sörlänningen vid min sida ytterligare kulturarv här i norr. Vi skulle kunna ta en sommartur till Asplunda lanthandel som inte heller jag har besökt. Sen kan jag visa Torvsjö kvarnar. Och Åsele som han heller aldrig besökt.

Bilderna är från Asplunda lanthandels hemsida.