14 mars 2018

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .
.

2 kommentarer:

  1. Tänk att man ofta kan säga exakt vilken tidpunkt man fastnar för sitt framtida yrkesval. På senare tid har jag hört flera berätta om just det ögonblickt. Där! Då! Själv har jag nog alltid vetat åt vilket håll jag ville gå, men tvivlar fortfarande ibland på om vägen jag tog var den bästa och kortaste. Fast å andra sidan har jag lärt en hel del på min kringelkrokväg också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kortaste, hm... är kanske inte alls den bästa Mira. Visst är det intressant att tänka på sig själv som ung. Vem var egentligen den där människan som jag var då? Minns jag rätt?
      Visst valde jag rätt men något räkmackssurfande har det inte varit. Och jag vill fortfarande utvecklas, annat vore värre än döden, värre än villa, volvo, vovve ;-)

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)