Kompetens i vävning

De här böckerna fanns i min mammas ägo. Hon vävde en hel del som ung och om nygift, både handdukar, dukar, draperier, kuddar, vepor och naturligtvis trasmattor.

 

I vävstolen del I, 1952. Handbok i vävning utarbetad av Anna Skeri-Mattsson och Ingrid Osvald-Jacobsson.Trettonde upplagan, hundrafemtionde tusendet.
Första utgåvan kom 1937.

I vävstolen del II, 1950. Åttonde upplagan, 61:a - 75:e tusendet.

I den ena boken finner jag lösa anteckningar från de sista 3 gångerna hon (och jag) satte upp vävar. Själv vävde jag två av tillfällena: 1982 då jag ensam vävde mattor och 1993 då vi delade på varpen. Många andra vävar sattes upp tidigare. Jag minns när mormor, mamma och jag satt och klippte och rev mattrasor. Vid ett tillfälle på 60-talet färgades nötta  vita lakan i röd och grön kulör i en mycket stor kastrull på spisen. Färgen fällde vid tvätt och jag minns besvikelsen.

*

25 m 220 tr = 2 kg T-varp á 52:- = 104:-
Varpning 8:-
Totalt 112:-

Satte upp denna väven 20 juni 1977.

Hade det finare garnet i denna väv, de grövre i den förra. - Tycker nog så bra om det grövre. Likaså kan man ta 230 trådar, som jag hade i den förra väven med den grövre varpen.

*

15 m 232 tråd. T-varp.
1,2 kg T-varp á 80 :- = 96:-
Varpning 5:-
Totalt 101:-

Stina satte upp väven den 4 augusti 1982. Färdig 14 augusti.

15 m. lång
70 bred sked 35/10
För fint revgarn tycker jag/ Karin

*

Kvitto 1993.06.07 från Garn & Hemslöjd, Nordmaling

20 m varp
272 trådar
2 kg á 130:-/kg = 260 kr
Varpning 100:-
Totalt 360:-

*

Säg inte att kvinnor inte klarar av matematik. Ska du väva måste du klara av avancerad matematik. Så säger en av mina kollegor som på senare år börjat väva, något som hon lärt sig från scratch. Hon har intresse för matematik, formgivning och färgsättning. Hon använder inga förlagor utan väver på egen inspiration och kunskap. Nu är hon inne på sin andra vävstol som är avancerad.

Tycker mycket om de bevarade textilierna från förr (mammas, mormors, farmors) men har inte satsat på vävning i den omfattningen själv. Men kanske kommer den urgamla vävstolen upp igen. Mattrasor i mängd har jag och har fått löfte om hjälp att sätta upp en väv för det klarar jag inte själv. Framtiden får utvisa om det blir av.

Kornischers konstruktion

 

Kornisch sedd underifrån med spår för gardinkappa och gardinlängder. Här i huset använder jag endast gardinlängder.

Kornisch-glid i form av träkula med metallclips. Gliden clipsas fast på gardinlängden och träs in i spår  på kornischens undersida.

De här kornischerna har slät almfanér på framsidan. Kornischerna vid de mindre och lägre placerade fönstren har även fanerad ovansida.

Länk till kornischgliden, de små pryttlarna, detaljerna som gör det.

 

På den högre sittande och längre kornischen är en öppning, något större än glidkulan, upptagen i ena änden av spåren. Den ser ut att vara hemmagjord. Då slipper man hänga av kornischen varje gång gardinbyte sker. Andra kornischer har en uppfällbar sida för lättare gardinbyte, så icke de här.

 

Märker att kornischer är på tapeten igen bland de som vill inreda sitt hem i retrostil 30-40-tal. Det här finrummet inreddes 1950 med de här kornischerna. Gardinerna är andra men tyget från 50-talet som jag sytt har en härlig kvalité.

Reda glasskäppor

 

Detta är en kartong med Reda glasskäppor direkt från leverantören någon gång på 30-talet. Vissa glasbehållare är inte ens uppackade ur skyddspapperet. Skäpporna är en gåva för många år sedan från en släkting till en byggmästare som var med och byggde upp folkhemmet i Stockholm med funktionalismens bostäder. I en av funkislägenheterna bodde jag.

De här skäpporna, eller några av dem, tänker jag ska komma till pass här i köket framöver. Jag sitter på en liten skatt.

Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.

Solskensrutor i oktober

 

Oktobersol i masonitköket.

Hylla med hatthängare

 

I sommarstugan finns en hylla intill sovalkoven. Hyllplanet är kraftigt, har fanerad kant och belagt med KLB-laminat på ovansidan. KLB står för Karlstedt-Larsson-Berglund  (KaLaBerg AB) som hade sin produktion i Nordmaling. Lokaltillverkade produkter finns i mängd i sommarstugan från 1956.

Under hyllan är klädkrokar fastskruvade och två hatthängare är fastklämda på hyllkanten. De där hatthängarna har alltid fascinerat mig. Enkla, smarta, utrymmesbesparande. Och färgglada. Även klarblå finns. En bockad tunn plattstång nertill  håller fast hela grejen i hyllkanten och en rund tråd förenar de två röda trärundlarna, båda av samma storlek. Älskvärd enkelhet.

 

Den soliga tapeten är inte ursprunglig utan från tidigt 1970-tal. Vald av mej. Bodde där ett par somrar och trivdes utmärkt. Gjorde t ex gymnasiets specialarbete där, som handlade om reklamens makt.

Och fler hatthängare finns det. Ett par stycken är fastklämda på kapphyllan i övre farstun i bostadshuset. Kan inte annat än tycka väldigt mycket om de här gladröda hatthängarna från 50-talet då såväl dam- som herrhattar ännu var på modet.  Männen lyfte på hatten när de hälsade på passerande bekanta och då de gick in i en kyrka. Kvinnorna behöll hatten på i dessa sammanhang. 

Sådan var seden.

Två bord i ett

Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.

 

Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.

Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.

Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.

Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl  "bo i ett (funkis)museum" 😉

Rullgardin

Autentiskt ska det vara i möjligaste mån här i husets övervåning för att här upplevas som trovärdigt 50-tal.

Lyckan stod mej bi och en liten rullgardin av kraftpapper hittades i gömmorna. Även kökets långa rullgardin med treluftsfönstret finns kvar men i lite sämre skick.

ARTUS var fabrikatet, bredden 120 cm, en vanlig fönsterbredd. Nu är den uppsatt i ett av fönstren. Ljuset blir speciellt på kvällen då den är nerdragen.

En fin bomullssnodd med tofs ingår. Rullgardinssnöret har kortats av genom öglebindning, så vanligt då det gäller de här bomullssnoddarna. Snoddens infästning i träribban som sitter nertill på "rullisen" görs medelst en liten metallgrunka. Papperet har vikts runt ribban och sytts fast med symaskin på ARTUS rullgardinsfabrik.

Sådana här rullgardiner av papper är inget jag hittar second hand, knappt ens rullgardiner över huvud taget. De slängs väl som avfall. Å jag som behöver flera till mitt 50-talshem för autenticitetens skull...

(Det är fullt möjligt att spara trästav, rullmekanism, ribba och snodd med metallhylsa för fastsättning och använda nytt tyg till rullgardinen. Så har jag gjort med några av "rullisarna" i det sydligare belägna hemmet.)

Masonite-inredning

 Den här lilla fina stugan har jag skrivit om tidigare. Det var här Olga och Frans bodde.

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Ur lst byggnadsinventering

Nu blir det berättat om övervåningen. Trappan dit upp är en ordinär u-svängd trappa av furu som fernissats.

Till övervåningen släpptes inte besökarna. Därför var det inte helt iordningsställt där.

Jag blev fascinerad över att finna det här omålade räcket vid övre farstun. Det syns hur enkla grepp som använts vid snickrandet och spikandet av räcket/balustraden.

En korkmatta från 30-talet ligger på golvet. Balustradens överliggare är brutalt enkel: cirkelsågad och ohyvlad och omålad. Inget för känsliga fingertoppar att ta tag i.

 

Tapetseringen med en typisk "gröttapet" avslutas mot masonitebalustraden. Ingen obehörig skulle ju bjudas dit upp och husets övriga rum räckte gott till Frans och Olga.

Jag fick möjlighet att komma in här 2007 och dokumentera efter det gamla parets bortgång. Jag är glad över möjligheten att dokumentera bostadshuset och uthusen. Planlösningen var speciell. Allt var välbevarat. Riktigt roligt var det att se övervåningen som verkligen hör ihop med Rundvik och Masonite-fabriken som lades ner 2011. 

Numera torde övervåningen se annorlunda ut.

Vi skola alla den vägen vandra.

Gardinstänger av metall

 

Hur glad och nöjd blev jag inte då jag fann tre äldre Kirsch-stänger på secondhandmarknaden. Väggfästen följde inte med men kan köpas nya och är då iögonenfallande blanka men den ytan får då döljas bakom gardinerna. Längden kan varieras mellan 90 - 160 cm och priset var 39 kr/styck.

En ny Kirschstång av den här typen är vit och stämmer inte med en äldre färgrik inredning. (Ifall man väljer gardiner med kappa blir situationen annorlunda, då syns inte stången.) Därför är jag så glad över de här fynden som kommer väl till pass när de blir dags för inredning av bottenvåningen. Här i huset finns på övervåningen några i original av gulmetall (förutom kornischerna i finrummet) men på bottenvåningen inte.

Gardinstänger av brunbetsat trå med svarvade ändknoppar och ringar av trä ska också användas tänker jag mig. Sakletandet efter detta är något att se fram emot.

Nya gardiner för vintern

Har köpt ett par gardinlängder från 1950-talet. Äkta begagnat återbruk, vintage.Härliga vintergardiner som är rätt kraftiga, inte tunn viskos som mina andra femtitalare i finrummet.

 

Textilen har en fin struktur, är tryckt ända ut över stadkanten (som textilindustrin gjorde på 50-talet) och är i fint oblekt skick. De är fållade upptill och nertill. Varje längd är 229 x 115 cm. Jag vann auktionen och betalade 550 kr + frakt.

Har inrättat en syateljé i arbetsrummet där symaskinen ska få stå framme för jämnan (nästan). Det ska bli en fröjd att modifiera dem till de tre fönstren i finrummet och sätta upp dem i juletid.

På bordet

 

 

På det fanerade almbordet i finrummet ligger en tryckt mindre duk med blåbär. Duken är ett vintageköp. Namnet på formgivaren saknas men ack så trevligt litet stycke textil.

På duken står en bukett jättekåpor i en vit klyftvas från Upsala-Ekeby som formgavs av Anna-Lisa Thomson. Keramikvasen köptes in av mamma en gång i tiden. Detta är min lilla oas.

Tunna volanggardiner à la 50-talet

Tunna volanggardiner är inte min grej. Titta på gardinerna här nedanför - man skulle kunna tro att jag blivit en hemmafru på 50-talet.

Känner inte igen mej själv riktigt men det är lite kul att testa nytt. Hittade i gömmorna hemma i söder ett par sparade tunna volanggardiner med svagt blommönster som härrör från min svärmor om jag förstått det hela rätt. I sådant där konstmaterial som jag aldrig använder. Ska de lämnas bort för att återbrukas, slängas eller vad...?

Så mindes jag ett foto ur föräldrarnas fotoalbum där mamma pysslar med en krukväxt i lillrumme. Där hängde ju samma typ av gardiner (men med en gardinkappa upptill). Jag tar med svärmors återfunna hem till norr och testar hur de ser ut. Och nu är jag fast - de får hänga där i sommar.

Det jag gör är alltså att återskapa en interiör, ett utseende men framför allt en känsla av 50-tal på övervåningen. Den restaureringsideologin kan man tycka vad man vill om men för mig är det rätt. Möjligheten finns eftersom jag har två hem och kan och vill experimentera eftersom det i min värld, med mitt yrke är roligt och intressant. Det är lättare att ta ut svängarna med återskapande här där jag i mångt och mycket vet hur det sett ut.

Tittskåpstapet med lantlig idyll

En tapet för den som gillar kossor. Kanske något för mig.

Tapeten finns i ett säteri från 1600-talet, tapeten är dock av betydligt yngre snitt.

Tapeten har två vyer som växlas sinsemellan. Den ena med kor som dricker vatten med en kyrka på avstånd i bakgrunden, den andra vyn är en roddbåt med två människor som anländer till ett enkelt hus.

En tittskåpstapet kallas en tapet som har inramade fält med scener som kan visa natur eller människor och som skapar en känsla av djup. Redan runt 1840 kunde väggarna prydas med tittskåpstapeter som med sin djupverkan nästan slog hål på väggarna.

Hit kom vi för att lyssna på ett föredrag om första halvan av 1700-talet utifrån forskning i domböcker och protokoll från rådhusrätt och magistrat. I dessa "torra" handlingar kan man utläsa detaljer om livet, tidsandan och samhället - ett sätt att komma för länge sedan döda människor nära och ett av mina intresseområden.

TjugondagKnut

 

 

Fredag den 13 januari blev på intet sätt en otursdag. Det var julgransplundring i 50-talsanda. Mat med sprakande brasa i öppna spisen, sällskapsspel, hemgjort godis men även Paradispraliner (har funnits sen 1957), nötknäppning och mycket prat. Min diskretion tillåter dock inte att bilder från pågående samling tas så ovanstående bilder knäpptes innan gästerna anlände och maten hamnade på bordet.

Bordsdukning

Planerar för nyårsfirande.

Kanske ska jag använda tallrikarna Vinranka i flytande blått från Gefle Porslinsfabruk, formgiven av Arthur Percy med matbesticken Gammal fransk.

Det är till årets storhelger som porslin och glas får komma ut och dammas av. Fantastiskt trevligt problem att välja hur allt ska kombineras. Väljer bland Vinranka, Atlanta, Venus, Victor, Bengali, Colorado LA eller kanske den vita mjuka formernas servis, WB, av Wilhelm Kåge.

Silverbesticken Svensk är ett under av avskalad renhet, besticken med grepp av gulvit bakelit alternativt horn med gafflar med tre klor är vackra och för med sig minnen, Thebe-besticken av rostfritt stål är vardagsbestick men är så fina att de mycket väl kan platsa på festbordet.

Utöver detta kommer servettfärg och brytning som hör till. Och glasen i olika storlekar som samlats i skåpen, med eller utan fot, med eller utan slipningar, med eller utan färg.

Till julgröten används Vinranka i rött. Vardagsporslinet får vila under jul- och nyårshelgerna.

Stjärna på latin

 

Adventsstjärnan Osram STELLA från 1960-talet ger fint ljus i decembermörkret.

Träd, glas och holkar

 

I branschtidningen GLAS som jag läser, hittade jag i senaste numret om ett nytt tillskott i Treehotel i Harads, satsningen på god arkitektur och konst i den norrbottniska skogen som slagit igenom internationellt.

Arkitekten Bjarke Ingels  berättar att han, efter att ha tillbringat ett antal dagar och nätter i några av Treehotels rum, kände sig som pånyttfödd efter tiden helt omgiven av naturen. En idé att bjuda in inte bara mänskliga besökare utan även den lokala fågel- och fladdermuspopulationen kom till.

Biosphere har skapats av danska BIG arkitekter i samarbete med ornitolog Ulf Öhman. 350 fågelholkar i olika dimensioner och med olika diameter på inflygningshålen. Inventeringar i Norrbotten av både ornitologer och länsstyrelsen visar att flera fågelbestånd minskar. Skogsbruket har lett till färre antal naturliga hålträd att häcka i. Att sätta upp holkar är en stödåtgärd. Hotellrummet blev en sfärisk svärm av bon för fåglar, fladdermöss och människor.

Taburetten

 

Ett blommigt tryckt linnetyg inhandlades på en liten hemslöjdsbutik i Dalarna på vägen norrut. Det var en ren tillfällighet.

Väl här i vårt hus kom jag på att det skulle kunna passa på taburetten, pallen med sybehör. Den kläddes om någon gång på 70-talet (?) med brun galon som är slitstarkt, avtorkbart men inte så vackert. Innan dess minns jag ett blommigt tyg. När jag tog bort galonen fanns dock inget kvar av detta kvar under, enbart stoppningen som fortfarande gör sitt jobb.

Taburetten ser ut så här efter mitt tapetserararbete.

Jag valde att sätta tillbaka kantbandet från galonklädseln för att få en förankring till det tidigare. Detta syns ju enbart när locket öppnas.

Under locket finns en teckning av huset där taburetten har förvarats under åren. Med den inskription som också finns under locket inser jag att sybehörstaburetten är pappas julklapp till mamma julen 1947. Kanske ska man tolka taburetten som en dåtida fästmansgåva.

 

Här finns lite av varje: dekorband, röda sidenband, broderigarn, snedremsor, bomullsband, nålbrev, knapphålssax...

Där står den nu!
 

Här är taburetten med brun galon före juli 2022. Oskadd men lite tråkig. Jag tror den blev omklädd i samband med att den flyttades ner vid renoveringen på 70-talet. Nu är den återställd till mer ursprungligt utseende, typ 40-talskretong. Resten av kretongen kan bli ett par kuddar.