Brudpar anno 1921

Mormors syster Ester gifte sig 1921 med Helmer. Då bar hon vit brudklänning. Det var inte förrän på 1920-talet som vita brudklänningar blev tillgängliga för alla samhällsklasser.

Ester har en vit brudkänning, lång slöja, myrtenkrans med diadem toppat med något som ser ut som pärlor (ska kanske påminna om myrtenblommor). Klänningstyget är kraftigt och modellen är avskuren i midjan. Kreativa veck gör klänningsmodellen intressant. Midjan är avskuren och från den hänger ett skirt vitt band med små blombuketter fastsatta med rejält avstånd sinsemellan. Brudbuketten består av stora vita rosor. Buketten vilar på den sittande brudgummens vänstra axel. Bruden själv är stående. Brudgummens ser ut att bära smoking och på hans vänstra ringfinger blänker vigselringen. 

Undrar om något av utstyrseln finns kvar? 

 

Smedjans Dag

Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.

 

Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten

 

Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.

Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.

Koncentration hos smeder, flicka och pojke. 

Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.

En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som  illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.

 

Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.

 

Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.

* 

Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades. 

!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.

* 

Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i  hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!

Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.

Slåttanna

Det är hållbart för ängsväxterna att slå med skärande egg och när det avslagna gräset torkat föra bort det från ängen för att inte göda marken. En tradition som pågått vid sommarstugan sedan den byggdes 1956. Själv har jag varit inblandad sedan någon gång på 1970-80-talet då pappa slog och jag räfsade. Så småningom övertog jag och min man sysslan. Kanske betraktas vi i omgivningen som väldigt otidsenliga och att ha halkat efter i utvecklingen men i mina flöden ser jag glädjande nog fler och fler som beskriver hur man försöker skapa eller rädda ängsmarkernas växter. De flesta finns i södra eller mellersta delen av landet. I Norrbotten finns dock ett företag som hjälper kommuner, myndigheter och privatpersoner landskapsvårda i den mån man söker sakkunnig kunskap. https://hagensnaturvard.se/ 

* 

Denna sommar fick man inte vara lat när höet hanterades. I juli var särdeles svettigt med temperaturer i skuggan mellan 25-33 grader i tre hela veckor. Var det möjligt lade vi arbetspassen vid solnedgång och/eller skugga då det var lite svalare. Även det var svettigt men kallt källvatten att dricka fanns det gott om.

Stugtomten slogs alltid med lie och höet räfsades ihop, torkades och togs om hand. Att hjälpa pappa med den här slåttern ingick i min semester hemmavid och var trivsamt.

Torkningen i år gick på ett par dagar bara höet vändes minst en gång, gärna två. Höladan på fotot är flyttad till den plats där sommarladugården tidigare stod. Sommarlagår´n var en enkel, grå brädklädd byggnad - väl bevarad i mitt minne.

Strängarna av hö samlas ihop med grep (högaffel). Efteråt räfsas kvarvarande strån samman.

*

Jag ville, medans pappa levde, introducera systerns barn i vad anfäderna på deras mors sida arbetat med inom jordbruket. Det blev endast ett år men vackert så. Den äldsta förde dagbok och kunde stava till hässja när äventyret var slut.

Här sätts en linhässja upp för torkning av hö. 

Någon fler gång blev det inte av att barnen var med om den här traditionen, deras mor ville att de skulle bli stadsbarn och så fick det bli, alltså inga minnen av lantligt kroppsarbete gavs dem eller förståelse för ett småbruk. Inga berättelser om deras morfars och mormors eller morfarsfars och morfarsmors liv på gården. Eller för all del än längre bort i tiden. Min syster har aldrig tyckt om eller trivts med livet i en mycket liten by och det färgar självklart av sig. Hon uttryckte för länge sen, då jag flyttade ut till ett lantligt boende efter många år i Stockholm, en önskan att jag inte ska bli "morots-bonde", haha. Att berätta om de enkla människornas liv, de utan stora ekonomiska tillgångar, passar inte in. "Här finns väl inget av större värde" som hon sa inför bouppteckningen efter den sista föräldern. Och tänkte nog på det ekonomiska värdet - men det finns många fler värden att ta vara på: kulturhistoriskt värde, estetiskt värde, socialt värde, upplevelsevärde, miljövärde, åldersvärde är några värden att ta hänsyn till.

Jag var den som berättade om livet förr, om vittra, om skogen, om släkten och livet på landet. I skolklassen i Ume´var de här barnen de enda som hade hört talas om "vittra" när en lärare berättade om detta kulturfenomen för klassen och frågade om någon kände till vad det var.

Berättelsen har upphört. En svårartad skilsmässa kan få oanade konsekvenser för många fler än den kärnfamilj det berör. Min syster är inte intresserad av de döda, hon säger sig koncentrera sig på de levande.

* 

Några år senare tänkte jag att de här stadsbarnen borde åtminstone få se ett annat stadsliv än det stela och trista svenska. Min syster gick med på att de två, då 10 och 11 år, fick följa med mig och min man till Italien, till fantastiska Neapel, för att de skulle uppleva ett sprittande stadsliv, en gammal stadskultur med kulturhistoriska miljöer och lämningar. Det är ett härligt osvenskt kulturklimat både i Neapel och i Rom, där vi stannade till ett par dagar på hemresan. Det blev en vecka fylld av upplevelser precis som en dag med slåtter och åka hölass kan vara en bra och fin upplevelse.

  

Gräset är mejat

 

Gräset är slaget med liar, sedan hopräfsat med träräfsa (harv sa mina föräldrar). Landskapsvård och byggnadsvård är nära förknippade med varandra. En sliplie med överarmsorv används på bilden, jag använde en gammal sliplie med kort orv och fick gå "vikt som en märla". Vi har var sitt överarmsorv men de finns på var sin släktgård - dessvärre. Min finns i norr. Slipstenar finns på båda platserna och detta år stod jag för slipningen av liebladen.

Några buketter hann jag plocka innan ängen mejades ner för att återkomma nästa år. Finns det något naturligare och somrigare än ängsblommor?

Ny ytterdörr

Fråga som ställs: Ska ni inte byta ytterdörr på huset? 
Fasaderna är färdiga men den gamla dörren sitter kvar.

Jovisst ska en annan dörr på plats.

Den befintliga ytterdörren kommer att bytas ut.

Hyvlad spån

 

Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.

Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.

Primörpremiär

  

Idag, 1 maj, var det premiär för primören nässlor. Det blev en god sopplunch efter att ha plockat nässlor på gården att koka soppa på. Till det en smörgås på rågbröd med ost och egenodlade ärtskott. Gott!

*

 

Flaggan på gården hissades i topp för första gången i år. På kvällen hälsades våren välkommen med  manskör, det hör till numera. Och sen en majbrasa direkt efteråt när skymningen föll denna valborgsmässoafton.  

Vintern rasat ut bland våra fjällar;
Drivans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa kvällar;
Solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! hälsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Text: Herman Sätherberg 

Musik: Otto Lindblad 1839

Buona Pasqua

Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".

På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.

På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.

S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal. 

Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.

Detalj av basilikan ovan.

Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.

Lundasamtal för människor som levt ett  urbant liv sedan generationer.

Från gamla stan med vy över den nyare delen.

*

Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.

Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)

Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.

Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧

Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.

Åkermynta

Efter mammas bortgång brukade pappa koka köttsoppa. Det var en av hans favoriträtter som han själv lagade till. Men utan klimp som mamma gjorde, det var väl lite krångligare tyckte han. Till köttsoppa skulle åkermynta användas som en krydda, enligt föräldrarna.

En tuva åkermynta hade räddats från Degermyra vars lägdor höll på att växa igen, skog-gå. (Jag minns att höet brukade skördas där in på 1960-talet.) Åkermyntan finns knappast kvar i det som nu blivit skogslandskap igen, Degermyran är den del av byn som dikades ut lagom till storsvagåret 1867. Den tuva som planterades nere på hustomten finns inte heller kvar, när pappa så småningom började med gräsklippare motades den bort. Tror knappast att åkermynta växer på någon plats i byn idag.

Från Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 88 * 1. Växtens översta del * 2. En tvåkönad blomma, sedd från sin högra sida.

Mats/Mattias har namnsdag idag

Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig.  Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.

Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.

Foto:Aisog, Wikipedia

Dagsmeja som den beskrivs av en meteorolog kan du läsa HÄR.
Finns det vackrare ord i svenskan än dagsmeja?

Julbordet

 

Skolradion fredagen den 11 december 1964 hade tema julbordet. Så är presenterades detta i bild.
Årets julbord var inte heller oävet men nu kan vi väl säga att julen snart är över. Till Tjugondedag Knut är det slut. Gott och trevligt var det i alla fall. Som vanligt stod torkat kalvkött högst på ranglistan tillsammans med Mor Ragnhilds goda limpa. Välkommen åter julen!

Händelsen för dagen

 

Ett litet barns uppfattning av krubban med Jesu födelse.
Ritade gjorde jag.

ja tro int ja kan håll jänn öga

Det säga att utan glittrande barnaögon saknar julen sin charm. Kan vi vuxna inte bli längtansfyllda som små barn?

Pappa skriver den 27 december i hushållets loggbok:

S är nu fyra år, i år längtade hon efter julen så att hon visste inte om hon skulle kunna "hålla igen ögonen" en kväll.

Jo jag somnade nog till slut ändå. Vaknade på julaftonsmorgonen då elljuset sipprade in genom dörrspringan, det luktade fernissa om det nyfernissade trägolvet, trasmattan i köket var på plats - den som går i blått, grankvistarna med röda sidenband hängde ovanför dörrarna och i finrummet  doftade granen klädd och lyste med sin Luma-slinga. Där under låg julklappar inslagna och i köket spreds julens dofter av bak och stök som varit. Och ute var det vitt av snö - alltid!

Men inte förrän klockan 14 på julaftonen blev det jul på riktigt. Finkläderna var på och lutfiskmiddagen serverades. Då var ladugårdsarbetena över för dagen, kossorna hade fått en extra julgiva med doftande hö, bara kvällsmjölkningen återstod.

Jag känner den där känslan inför julen fortfarande. Det är härligt längtansvärt och pirrigt stämningsfullt. Jag är glad över att den känslan inte ersatts av cynism och tomhet

Julklapparna är inte ett stort längtansmål numera. Jag har ju allt som behövs, ja böcker kan gå an få.

Fäbodbruket är nu utsett till immateriellt kulturarv

Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).

"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."

"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."

Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen

Foto härifrån. Nysjöns fäbodar i Dalarna. Foto: Förbundet Svensk Fäbodkultur.

"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."

Fäbodkultur ett nytt kulturarv, en levande tradition

Här på bloggen har jag skrivit ganska många gånger om fäbodkulturen eftersom traditionen intresserar mej. Här i byn finns inte några utövare av detta immateriella kulturarv.