Ny ytterdörr

Fråga som ställs: Ska ni inte byta ytterdörr på huset? 
Fasaderna är färdiga men den gamla dörren sitter kvar.

Jovisst ska en annan dörr på plats.

Den befintliga ytterdörren kommer att bytas ut.

Hyvlad spån

 

Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.

Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.

Primörpremiär

  

Idag, 1 maj, var det premiär för primören nässlor. Det blev en god sopplunch efter att ha plockat nässlor på gården att koka soppa på. Till det en smörgås på rågbröd med ost och egenodlade ärtskott. Gott!

*

 

Flaggan på gården hissades i topp för första gången i år. På kvällen hälsades våren välkommen med  manskör, det hör till numera. Och sen en majbrasa direkt efteråt när skymningen föll denna valborgsmässoafton.  

Vintern rasat ut bland våra fjällar;
Drivans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa kvällar;
Solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! hälsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Text: Herman Sätherberg 

Musik: Otto Lindblad 1839

Buona Pasqua

Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".

På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.

På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.

S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal. 

Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.

Detalj av basilikan ovan.

Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.

Lundasamtal för människor som levt ett  urbant liv sedan generationer.

Från gamla stan med vy över den nyare delen.

*

Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.

Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)

Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.

Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧

Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.

Åkermynta

Efter mammas bortgång brukade pappa koka köttsoppa. Det var en av hans favoriträtter som han själv lagade till. Men utan klimp som mamma gjorde, det var väl lite krångligare tyckte han. Till köttsoppa skulle åkermynta användas som en krydda, enligt föräldrarna.

En tuva åkermynta hade räddats från Degermyra vars lägdor höll på att växa igen, skog-gå. (Jag minns att höet brukade skördas där in på 1960-talet.) Åkermyntan finns knappast kvar i det som nu blivit skogslandskap igen, Degermyran är den del av byn som dikades ut lagom till storsvagåret 1867. Den tuva som planterades nere på hustomten finns inte heller kvar, när pappa så småningom började med gräsklippare motades den bort. Tror knappast att åkermynta växer på någon plats i byn idag.

Från Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 88 * 1. Växtens översta del * 2. En tvåkönad blomma, sedd från sin högra sida.

Mats/Mattias har namnsdag idag

Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig.  Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.

Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.

Foto:Aisog, Wikipedia

Dagsmeja som den beskrivs av en meteorolog kan du läsa HÄR.
Finns det vackrare ord i svenskan än dagsmeja?

Julbordet

 

Skolradion fredagen den 11 december 1964 hade tema julbordet. Så är presenterades detta i bild.
Årets julbord var inte heller oävet men nu kan vi väl säga att julen snart är över. Till Tjugondedag Knut är det slut. Gott och trevligt var det i alla fall. Som vanligt stod torkat kalvkött högst på ranglistan tillsammans med Mor Ragnhilds goda limpa. Välkommen åter julen!

Händelsen för dagen

 

Ett litet barns uppfattning av krubban med Jesu födelse.
Ritade gjorde jag.

ja tro int ja kan håll jänn öga

Det säga att utan glittrande barnaögon saknar julen sin charm. Kan vi vuxna inte bli längtansfyllda som små barn?

Pappa skriver den 27 december i hushållets loggbok:

S är nu fyra år, i år längtade hon efter julen så att hon visste inte om hon skulle kunna "hålla igen ögonen" en kväll.

Jo jag somnade nog till slut ändå. Vaknade på julaftonsmorgonen då elljuset sipprade in genom dörrspringan, det luktade fernissa om det nyfernissade trägolvet, trasmattan i köket var på plats - den som går i blått, grankvistarna med röda sidenband hängde ovanför dörrarna och i finrummet  doftade granen klädd och lyste med sin Luma-slinga. Där under låg julklappar inslagna och i köket spreds julens dofter av bak och stök som varit. Och ute var det vitt av snö - alltid!

Men inte förrän klockan 14 på julaftonen blev det jul på riktigt. Finkläderna var på och lutfiskmiddagen serverades. Då var ladugårdsarbetena över för dagen, kossorna hade fått en extra julgiva med doftande hö, bara kvällsmjölkningen återstod.

Jag känner den där känslan inför julen fortfarande. Det är härligt längtansvärt och pirrigt stämningsfullt. Jag är glad över att den känslan inte ersatts av cynism och tomhet

Julklapparna är inte ett stort längtansmål numera. Jag har ju allt som behövs, ja böcker kan gå an få.

Fäbodbruket är nu utsett till immateriellt kulturarv

Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).

"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."

"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."

Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen

Foto härifrån. Nysjöns fäbodar i Dalarna. Foto: Förbundet Svensk Fäbodkultur.

"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."

Fäbodkultur ett nytt kulturarv, en levande tradition

Här på bloggen har jag skrivit ganska många gånger om fäbodkulturen eftersom traditionen intresserar mej. Här i byn finns inte några utövare av detta immateriella kulturarv.

Adventstid

 

Advent är här igen och första ljuset tänt. De andra lågorna är spegelbilder av vad som komma skall, speglade i det gamla fönsterglaset.

Den här tiden vill man inte missa, det är en väldigt speciell stämning som råder. Bara nu.

Vävstolen

 När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804...  Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.

Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.

Mickelsmäss den 29 september

Den 29 september 1943 skriver pappa i sin loggbok så här:

"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön: 

"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."

I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."

Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.

Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?

Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.

Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.

På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass 

Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!  

Björkar fälls

På Kustlandsvägens sträcka här förbi mitt hus finns björkar på båda sidor som bildar en allé. Morfar och mormor planterade björkarna 1921 då mamma föddes. Grannarnas björkar kom till senare eftersom husen byggdes efter 1921.

Per telefon fick jag veta att mina föräldrar beslutat att låta beställa nerhuggning av björkarna under tidigt 1990-tal, tror det var 1991. Jag blev oerhört ledsen, så kalt det skulle bli, så ödsligt. När beslutet ändå var taget bad jag min mor att fotografera björkarna som dokumentation. Så gjorde hon en gråmulen vårvinterdag. Det är de fyra första fotona här i inlägget.

Jag ringde och pratade med min kompis landskapsarkitekten och fick veta att björkar har inte mycket längre livslängd än de här hade, kanske något decennium till.

"Det tidiga 1900-talets lantträdgård: I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas. Det var även vanligt att plantera alléträd, till exempel vid en speciell händelse som ett barns födelse. Häckväxter och gårdsträd togs direkt från skogen."

HÅLLA HUS - det tidiga 1900-talets lantträdgård

1991. Här ses de gamla björkarna samt häck av sibirisk ärtbuske (Caragana arborescens)

*

Inom ett par år planterade föräldrarna tre nya björkar längs vägen men inga direkt vid huset, där förblev det tomt och kalt. Där elkabeln kom in på tomten planterades en rönn som går att beskära och därför inte skulle störa luftkabeln. 

*

Men så hände det sig att jag tog initiativ till att fyra nya småbjörkar planterades under Kristi Himmelsfärdsdag 1999. Det kändes så rätt. De har växt sig stora sedan dess.

*

När Vattenfall grävde ner elkabeln här 2016 tog jag telefonkontakt med projektledaren och hörde mej för hur de tänkt gå till väga. Jag insåg att björkarna på någon sida av vägen var starkt hotade och visst var det så. Då föreslog jag att kabeln skulle grävas ner i vägen och rekommenderade honom att tala med vägsamfällighetens styrelse, varför inte sekreteraren som skulle bli direkt berörd av grävjobbet. Så gjordes och de gamla björkarna står kvar än så länge.

*

Hur tråkigt är det då inte när man på nästa fastighet söderut längs Kustlandsvägen år 2021 fäller nästan hela björkkransen runt tomten trots att långt ifrån samtliga träd var murkna och dåliga. Några få björkar blev kvar men totalt sett ser det tomt och ödsligt ut.

 

Några planer på att plantera nya finns inte men en oplanerad gran vid infarten verkar ska få växa till sig. Trädkransar eller ensidiga rader av björkar vid tomter har varit vanliga här sedan 1920-talet. Hushållningssällskapet hade som jag förstår det del i den rådgivning som spred plantering av björkrader.

 *

När Riks 13 genom bygden, med Trafikverkets försorg, fick en högre standard kapades många björkar längs vägen. Då vägbygget var klart 2018 hade trädrader vid bland annat Jan Nils Alberts fällts, i Mo togs många träd ner  t ex vid Forsbergs ärevördiga bostadshus, Alms björkrad söderut försvann, ja på än fler ställen slocknade trädrader.

*

Nu ska ni inte tro att jag är bespetsad på att alla gamla träd ska behållas. En gång i tiden fanns ofta enbart ett enda vårdträd vid gårdarna här. Landskapet var öppet eftersom all mark behövdes för odling av hö och spannmål och potatis för människornas överlevnad. Men - planerad placering av traditionella lövträd som björkar är oerhört effektfullt där de funnits sedan länge. Här i byn finns dessutom mest bostadshus från 1930- och 40-talet då trädrader blivit vanliga att plantera. 

Däremot finns det inget värre än när lövträd kommer upp som sly, helt ogenomtänkt. Där ser jag bara orkeslösa fastighetsägare som inte ids hålla landskap och tomt öppna. Det förfular för alla boende och förbipasserande.

Läder är mycket användbart

 

Den här lösningen för att ställa upp en utåtgående ytterdörr har vi haft här på gården så länge jag kan minnas. En läderrem är knuten runt en handledare eller som här överliggaren på ett räcke.

När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?

Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.

Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.