ja tro int ja kan håll jänn öga

Det säga att utan glittrande barnaögon saknar julen sin charm. Kan vi vuxna inte bli längtansfyllda som små barn?

Pappa skriver den 27 december i hushållets loggbok:

S är nu fyra år, i år längtade hon efter julen så att hon visste inte om hon skulle kunna "hålla igen ögonen" en kväll.

Jo jag somnade nog till slut ändå. Vaknade på julaftonsmorgonen då elljuset sipprade in genom dörrspringan, det luktade fernissa om det nyfernissade trägolvet, trasmattan i köket var på plats - den som går i blått, grankvistarna med röda sidenband hängde ovanför dörrarna och i finrummet  doftade granen klädd och lyste med sin Luma-slinga. Där under låg julklappar inslagna och i köket spreds julens dofter av bak och stök som varit. Och ute var det vitt av snö - alltid!

Men inte förrän klockan 14 på julaftonen blev det jul på riktigt. Finkläderna var på och lutfiskmiddagen serverades. Då var ladugårdsarbetena över för dagen, kossorna hade fått en extra julgiva med doftande hö, bara kvällsmjölkningen återstod.

Jag känner den där känslan inför julen fortfarande. Det är härligt längtansvärt och pirrigt stämningsfullt. Jag är glad över att den känslan inte ersatts av cynism och tomhet

Julklapparna är inte ett stort längtansmål numera. Jag har ju allt som behövs, ja böcker kan gå an få.