På luffen 1959

Klickar du på länken HÄR kan du se hur en äventyrare agerade innan alla sociala medier florerade, då det viktigaste inte vara att ständigt framhäva sig själv. Gulligt reportage från Göingebygden i teve:ns ungdom 1959 - från en annan tid än vår. Älskar den här typen av reportage.

 

Foto av Erik Berg härifrån

Världscyklisten Erik Berg dog 2015, 96 år gammal. Hans minnesruna kan man läsa här.

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.

Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Tre kärlekar

Angående förra blogginlägget om ("Norrlands") naturresurser som exploateras är dramaserien Tre kärlekar av Lars Molin ett utmärkt exempel. Jag fångades av serien då den visades på tv första 1989. Det handlar om tre syskon med olika inställning till sitt föräldrahem och till sin hembygd. Det är mycket vemod och många krossade förhoppningar som visas upp. I slutscenen, som utspelas något decennium efter huvudhandlingen, ligger föräldrahemmanet under vatten, i en kraftverksdamm. Tre kärlekar är en starkt dramaserie vars tema i verkligheten aldrig tar slut.

Skådespelarna i tvdramat: Samuel Fröler, Gustav Levin,
Ingvar Hirdwall, Lena T Hansson, Mona Malm.

"Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv.
Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet.
Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."

Lars Molin om sin dramaserie "Tre kärlekar".

Tre kärlekar kan ses på SVT Öppet arkiv.

.

.

En bloggföljare

Ett par av dem som följer min blogg Timmer & Masonite ser ni här. Erika Åberg var tidigt ute som följare och numera är hon kanske mest känd genom programmet "Det sitter i väggarna" där hon är en av programledarna. Ni tittar väl?

Erika har aldrig kommenterat här på bloggen men väl läst mycket. 

Det är inte heller ovanligt bland tidskrifternas redaktioner att läsa och låta sig inspireras av bloggare. Det var lustigt när lokaltidningen mejlade mej 2015 för att få göra ett hemma-hos reportage. Det är varken huset eller jag redo för :-)

Hur som helst - förnöjsam läsning till er alla som läser!!!

.

.

Bildning

Jag läste en utmärkt ledare härom dagen. Ledaren initierades efter att tredje programmet i serien Idévärlden visats på SVT1, en programserie där man försöker få till en diskussion i intressanta frågor, nu senast om bildningsidealet. Det enda sättet att skaffa sig bildning är att läsa, kontrollera källor,  träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera, analysera och vara beredd att tänka om med de nya erfarenheter man fått genom att läsa, träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera och analysera.

Under åren som hemmansägare har jag fått många anledningar att tänka över detta med bildning och är lite skrämd och förvånad över vad jag insett.

Civiliserad kultur eller snobbismens högborg? Foto Fredrik Sandberg/TT

Det tredje avsnittet av SVT-programmet ”Idévärlden” har titeln "Den högre utbildningen i Sverige befinner sig i fritt fall" (29/1). 

Åklagare är historikern Dick Harrison, som i flera år har anklagat Sverige för att sakna bildningsideal. På de anklagades bänk finns universitetsrektorer, den högre utbildningens finansieringsmodell och tidsandan i samhället i allmänhet.

Problemet är att Harrison har rätt, men att det inte nödvändigtvis betyder att han kommer att få rätt. I alla fall inte förrän våra ättlingar nedtecknar vår historia.

Under århundradenas gång har de som har haft tid och råd ofta satsat på att bilda sig. Från överklassens antikenideal på 1500-talet, som anammades av den växande borgerligheten på 1800-talet, till det tidiga 1900-talets arbetarrörelse, som såg kunskap som vägen till ökat självförtroende, omgivningens respekt och politisk makt.

I dag är det tvärtom. Bildning och kultur klassas inte som tecken på civilisation och förfining, och det ses inte med blida ögon om kunskap ger tolkningsföreträde. I stället präglas vardagen inte sällan av kunskapsförakt, där det är häftigare att säga att man inte var något ljushuvud i skolan, men att det minsann har gått bra ändå, än att förklara att man har kommit dit man är genom hårt plugg.

Inställningen är (tyvärr) inte unik för Sverige, vilket blev ovanligt tydligt för några veckor sedan när en tecknad bild från The New Yorker spreds i sociala medier. Den föreställer en flygplanskabin där en man agiterar: ”De dryga piloterna har tappat kontakten med vanliga passagerare som oss, vem av er tycker att jag ska flyga planet i stället?”

Flera händer i luften.

Även om teckningen är skruvad visar den på absurditeten i att negligera och relativisera kunskap, och likställa åsikter med fakta. Då blir det som människor kan och vet allt mindre viktigt – det finns väl ingenting som säger att en historieprofessor är bättre på historia än jag? – vilket i sin tur skyndar på urholkningen av bildningsidealet.

Varför ska man lägga tid och energi på att förkovra sig, om den sortens lärdomar rankas lägre än den egna upplevelsen och sunt förnuft?

Dick Harrison liknar situationen med ett "träsk" av obildning och okunskap, vilket motverkar nyfikenhet, viljan att ta reda på mer och skapa sig en djupare förståelse för världen. Det är inte i den myllan det föds innovationer, som smarta telefoner, skyskrapor och ångmaskiner. Attityden håller oss snarare kvar på stenåldern, vilket dock inte är det största problemet.

Okunskap är en gynnsam grogrund för auktoritära ledare, populism och historieförvanskning. Finns det inga sanna fakta, finns det heller inga falska. Bara olika sätt att tolka och se på verkligheten.

Därför behöver både borgerlighetens och arbetarrörelsens bildningsideal dammas av och fräschas upp. Framtiden är för viktig för att lämnas åt okunskapen.

.
.

Just så.

Gåtfullt

Den här gåtan, och andra, ställdes jag som barn inför de kvällar då familjen var samlad efter att jobbet i ladugården var avklarat för dagen. Det var innan tv:ns tid. Gåtor av olika slag förnöjde oss, vissa var så ålderdomliga att jag inte förstod alla ord de bestod av och än mindre innebörden. Men den här är solklar :-) Det handlar ju om en favorit.

Två står i sky
två står och ly
fyra visar vägen i by.
Fyra gångare
fyra slångare
och en efterslängare.

Vad är det?

.
.

Filter

Har i några tidigare inlägg beskrivit mitt förhållande till televisionsapparater, hur jag valt bort teven ur mitt liv. När jag så småningom träffade den som skulle bli mannen i livet, var jag alltså ovan vid tv. Det var dock inte han, med långt mer medelsvensson-livserfarenhet än jag :-)

I hans hem fanns tv-apparater och tekniska prylar som jag tillförne aldrig sett. Många av modell ä. Och det märkliga var att varje gång jag var på besök visades enbart bra tv-program, alltså program som jag verkligen gillade när jag hörde att teven var igång och kastade ett getöga på apparaten som rullats fram. Kulturprogram främst. Det hände några gånger och jag blev lika förvånad varenda gång. "Är det ett så här bra utbud på tv nu för tiden?" undrade jag.

Tills jag en dag insåg att han hade spelat in de där programmen på video under veckorna. VHS var det som gällde på den tiden. Haha, vilka tekniska finesser det finns, tyckte jag. Och insåg också att han gjort urvalet och tagit sig tid att spela in programmen enbart för min skull. Vicken hygglo!

Så mitt tv-tittande går genom hans filter eftersom han vet vad jag gillar för slags program. Man kan ha en "personal shopper", jag har en "personal program selector". Yes.

Det händer också att det blir ett "snabbval" med mycket kort varsel. Senast var när han ansåg att ett inslag på Rapport borde intressera mig. Han kallar inte i onödan så jag hörsammade kallelsen att se nyheten om den kvinnliga mjölkbonden som säljer sin mjölk via en automat på sin gård i Uppland. Vi diskuterar med jämna mellanrum mjölkböndernas situation, landskapets igenväxning, stordrift och centralisering, jämför Norrland kontra Mellansverige, så det var mycket uppfriskande att se en kvinnobonde som inte går över till stordrift för att försöka överleva utan istället börjat sälja gårdens mjölk utan mellanhänder.

Det här sista var ett litet exempel på hur utmärkt det är för min del med en "personal program selector" :-) .
.

Tv-stress

Minns en av de sista "sommarloven", innan en fast anställning skulle komma att innebära endast 5 veckors semester.

Jag tog bilen hem från Sthlm till byggpraktik som jag ordnat på Vallens enda byggfirma. Det krävdes ett antal veckors arbete på en byggarbetsplats för att i framtiden få ut examen och även året innan hade jag arbetat en månad på samma byggnadsfirma. Detta sommarlov bodde jag i sommarstugan. De två sista somrarna skulle jag ha praktik från arkitektkontor och då skulle det inte finnas möjlighet att bo hemma i byn på grund av stora avstånd.

På den tiden brukade jag spana in tv-tablåerna i dagstidningen när jag var hemma hos föräldrarna. Av alla de program och serier som gavs på sommaren var det en hel del som intresserade mig, jag som levde utan tv hade nu sommartillgång hemmavid.

Gissa om det blev oerhört stressande att tänka sig se ett program en viss tid, nästa om 1,5 timmar och sedan 2 timmars uppehåll inför något annat intressant osv. Kvällarna blev sönderhackade denna den sista långlediga sommaren hemmavid. Så kunde jag inte ha om jag skulle ta till vara sista sommaren, det insåg jag. Sommarkvällarna skulle användas till utevistelse, sista chansen att fånga den hembygd jag så väl trivdes med.

Helt sonika beslöt jag mig för att icke titta i tablåerna, helt enkelt negligera teven. Tomt, vacum, nada. Det kändes hårt att sluta se de serier jag påbörjat men snart nog försvann suget att sitta där i sommarkvällen och titta på rutan, rulla ner gardinen och samtidigt längta ut. När man kunde fiska, cykla på stigar eller lukta på linneor i mossiga vackerskogen.

Nu var det havet, skogen, åarna, bäckarna, floran och bergen som gällde och ofta gjordes utflykterna den sista sommaren tillsammans med min barndomsvän för vilken det också var ett av livets sista sommarlov.

Detta mycket medvetna beslut har påverkat hela mitt liv sedan dess på ett sätt jag inte kunde ana då på 70-talets sluttamp. Dels fick jag tid för andra väsentligare göranden och dels insåg jag styrkan i att vilja något och vad ett viljemässigt beslut medförde i form av att slippa stressa och istället få frihet, frihet från velande. Har man väl fattat ett genomtänkt beslut slipper man fundera över alternativ. Sommaren blev min!
.
.

Att bli trollbunden

Jag påminner mig en tv-händelse en julafton  på 60-talet, kan ha varit 6 -7 år. Det var alltså i tevens och min barndom.

Gick till min lekkamrat på sen förmiddag eller mitt på dagen för att överlämna en julklapp. Det hampade sig inte bättre än att vi hamnade framför tv-apparaten som stod i övre hallen. Hemma hade vi ingen tv som jag berättat tidigare. Vi småflickor satt på dynan från en bil som var sittplatsen för tv-tittande barn, med benen dinglade ner mot trappans steg. Rörliga bilder med ljud är attraherande, blir centrum i barns verklighet. Där blev jag och min lekkamrat sittande i timmar, tv-programmen var så roliga och lockande, tid och rum glömdes bort. Jag förmodar att Kalle Anka med vänner var ett av programmen vi såg, det började sändas i svensk tv 1960. När jag till slut insåg att jag skulle gå hem hade det mörknat!

Väl hemma blev jag rejält åthutad av mamma. Riktigt ordentligt tillrättavisad. Julafton är en familjehögtid - både min familjs och lekkamratens. Jag borde ha haft förstånd att ge mig av hemåt för flera timmar sen. Mamma var arg. Hon hade inte ringt mig hem för hon skämdes för att göra det, skämdes för att jag inte hade förstånd nog att själv inse situationen, skämdes för att hon inte lyckats uppfostra mig att förstå det. Den julaftonen hade jag missat en hel del av traditionerna min familj hade, min julafton blev rumphuggen.

Av detta lärde jag mig en hel del. Kanske inte mest just då men det fanns kvar för framtiden.

TV var inte grejen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är nog i morfars hus där pappas tjock-tv fortfarande står till buds.