Visar inlägg med etikett exploatering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett exploatering. Visa alla inlägg

15 maj 2023

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”
Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)


”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”
Margareta Ekarv (1936-2014)


”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”
Sara Lidman (1923-2004)


”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”
Halfdan W Freihow (f. 1959)

*
 
I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.
 
Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:
Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.
Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:
 
Bilden är klickbar.
 
Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.

1 februari 2023

Avverkning enligt skogsbruksplan?

Nu ska jag berätta något sorglustigt.

På bysamfällighetens stämma i maj fanns en punkt där styrelsen föreslog avverkning av tre mindre områden (a, b och c) för att byn ska ha råd med röjning av en yta som kalhöggs (utan att ha ett stämmobeslut från medlemmarna i ryggen) och markbereddes året efter (tvärt emot medlemmarnas beslut på årsmötet det året). Inför den gången hade jag motionerat om att vi tillsammans skulle plantera plantor på ytan och slippa markberedning. Majoriteten av medlemmarna röstade för det förslaget. Hade det blivit som stämman beslutade hade ingen röjning behövts nu, ingen mer skog hade behövt avverkas (det handlar om kalhuggning) för att ha råd till gallringen då byn är fattig I förvaltningsberättelsen skrivs dock att "föreningen har god ekonomi och att (...) marker och vatten sköts efter bästa förmåga."

De tre områdena som behandlades vid den senaste stämman ligger vid gamla Riks13 genom byn. Två av dem är inte utredda så vilka som egentligen äger områdena är inte klarlagt, inte heller vad de har nyttjats till. Jag var den enda som höjde rösten och frågade varför styrelsen inte skickat med en karta med områdena markerade (eller höll kartan tillgänglig fram till årsmötet på plats som ska framgå av kallelsen). Områdena var oprecist beskrivna. Särskilt den sydligaste med beskrivningen "vid vägskylten".

"Var ligger det område vid vägskylten som vi äger gemensamt?" var min fråga. "Jag hittar det inte på den ekonomiska kartan".  Före stämman hade jag studerat ekonomiska kartan noggrant samt även besökt Lantmäteriet. Jag hade ett utdrag av min egen ekonomiska karta med mig. Två omgångar av den ekonomiska kartan har köpts in till bysamfälligheten (men ingen säger sig veta var de finns).

Styrelsen svamlade om att området jag undrade över låg en bit från vägen, ett smalt område mm. Ingen kunde dock ge klart besked, varken styrelsen eller någon av de närvarande medlemmarna. Årsmötet beslöt därför att avverka ett annat område istället som klart och tydligt är en byallmänning. Att i det läget ta upp frågan av kalhygge och markberedning kändes mycket otryggt, så det gjorde jag inte. Jag hade ställt till med oordning bara genom enkla frågor (som ingen kunde svara på.) Varit "bråkig" som många skulle uttrycka det. Man kan bli "halshuggen" för mindre här i byn där allt går ut på att hålla tyst, vara till lags och aldrig ställa frågor.

Efter två veckor kom ett justerat protokoll, per mejl. Det var ju bra. Jag läste och förundrades, hade jag varit med och beslutat om detta? Hade de två kvinnorna som valts till justeringspersoner verkligen undersökt vad de skrev under, visste de var området "vid vägskylten" låg?

"Det förslaget /styrelsens/ bordlades delvis till nästa år då det råder osäkerhet om ägarförhållanden. Dessa ska om möjligt utredas annars tas majoritetsbeslut." Jaha, om majoritetsbeslut hörde jag inget om på stämman. ".. ta in anbud (...) på avverkning av S10 plus avverkning ovan nämnda område nedanför (...) vägskylten."

Jag skrev ett mejl till sekreteraren med ett kartutsnitt där jag markerat de två områdena a) och b) på ekonomiska kartan, det tredje hittade jag fortfarande inte:

Hej C! 

Tack för protokoll från årsmötet. 

När jag läser protokollet undrar jag över §5 Styrelsens förslag: 

1: hugga rent på 3 små samfällda områden vid a) E:s backe, b) området nedanför A:s gård samt c) det samfällda området vid ån nedanför vägskylten. (…) 

Var finns det lilla området beläget nedanför vägskylten? Varken jag eller min man hittar det på den ekonomiska kartan som bifogas. 

För övrigt ser jag i protokollet att jag har röstat för något som jag inte förstod att jag gjorde - jag uppfattade att beslut togs om att avverka endast s:10 - samt ungskogsröjning på fäbodallmänningen. Maken trodde detsamma. Jag förstår att justeringspersonerna G och A-S hade allt solklart för sig. 

Min fråga är – vilket litet område nedanför vägskylten är beslutat att kalhuggas?

Vänliga hälsningar

S

 

Jag väntade en vecka men inget svarsmejl kom. Ett sms från mej gick iväg:

Hej C!
Jag skickade ett mejl till dej för några dagar sedan. /S

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från vederbörande. Det visade sig att den yta c) som man ville avverka fanns på den skogsbruksplan som upprättades i december 2017. Området var en liten del av en stor byallmänning som kom till vid utdikning av fjärden. MEN det visade sig att styrelsen läst skogsbruksplanen fel och planerade att avverka det område som avsatts för NATURVÅRD. 

RIDÅ!!!

I och med att misstaget meddelades per telefon finns det inte på pränt. Ingen utanför styrelsen samt jag och min man känner till feltolkningen/felläsningen av skogsbruksplanen kan jag tro.

Vi får väl se vad som avverkas, vårt förtroende för styrelsen är lågt. 

* *

Mitt enskilt viktigaste råd är alltid: fråga, när du inte förstår. Det är ingen skam att inte veta allt - och genom att ställa de smarta, dumma frågorna kan du ofta avslöja att det som föreslås i själva verket inte är så genomtänkt. Jag har många gånger förbluffats av hur ofta det som en chef eller en kollega föreslår i själva verket vore helt fel att göra, eftersom de inte har koll på de mest fundamentala sakerna. Jag brukar alltid fråga "Är det lagligt? Är det tillåtet? Vilka resurser finns för att genomföra det? Hur vet vi att det här är rätt? Den sortens frågor.

 Fråga, fråga fråga... enligt Carmen Medina (med 32 år inom CIA)

 

Om ingenting
ifrågasätts
kan allting
bli en sanning 
(och vilken följd får det?)
 
Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin
sid 206

11 december 2022

Synen på kulturarvet


Denna syn på kulturarvet fanns här i landet när jag växte upp. Farföräldrarnas hus revs på så sätt. Och i viss mån existerar den här kulturarvssynen fortfarande. Men mycket har ändrats till det bättre dock inte med hjälp av den tidigare generationen. Och långt ifrån alla av min egen generation. Det är hårt att ligga i framkant och argumentera mot de som fortfarande propagerar för den här förlegade synen på vårt kulturarv.

30 oktober 2022

Förstörelse av kulturarvet

Sedan anfallskriget mot Ukraina startade den 24 februari 2022 har det ukrainska folket varit under konstant hot och militära attacker, människor dör och lemlästas, kulturmiljöer förstörs. Som i många andra krig symboliserar kultur och kulturarv folkets själ. Förstörelse av kulturarvet blir medlet att beröva folket deras förflutna, deras historia och deras känsla av att tillhöra en specifik plats. 

Här i landet förstör folket själva, utan eftertanke, sitt eget kulturarv. Det är hänsynslöst. Det är tanklöst. 

Vilka kulturarv känner du till i din egen omgivning? Som du själv kan och vill se till att de inte förstörs?? Kan du tänka dig att kämpa för att behålla någon kulturyttring i din närhet???


 

23 oktober 2022

Samhällsbygget

Tänk så stora samhällsförändringar vi femtiotalister har varit med om.

  • urbanisering
  • jordbrukets rationalisering
  • charterturismens framväxt
  • skogsbrukets mekanisering och avfolkning
  • naturens allt större exploatering och minskad biologisk mångfald
  • televisionens tillblivelse
  • energikris 1973 då OPEC-länderna minskade sin export av olja
  • kalla krigets och murens fall 1989
  • Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 1995 med de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer)
  • snabb globalisering på 2000-talet
  • övergång till målstyrning och new public management i offentlig förvaltning, skola och universitet
  • bred marknadsisering och privatisering
  • Internets genombrott och de framväxande nätjättarnas dominans

Vykort från Postverkets tryckeri 1974.

Lite förenklat växte vi upp i ett samhälle med stark framtidstro. Allt var möjligt. Sverige var vackert.
I och med murens fall 1989 och kalla krigets slut svävar vi i ovisshet om vilken riktning vi ska ta. Varken erfarenheter från dåtiden eller framtidens förväntningar leder oss. Allt är inte möjligt.

1 juli 2022

”Biologisk mångfald glöms bort när vi pratar om träbyggande och klimat”

Läser en debattartikel i branschtidskriften Arkitekten 3 - 2022. Både som arkitekt och skogsägare delar jag tankarna med artikelförfattarna och därför tar med den på bloggen.

*

Hur kan det vara hållbart att bygga av trä om inte skogsbruket är ekologiskt hållbart? Vi tenderar att mest prata klimat kring skogen. Biologisk mångfald hamnar i skymundan. Men vi måste faktiskt hålla två tankar, eller kriser, i huvudet samtidigt här, skriver företrädare för ACAN Sverige (Architects Climate Action Network)

I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.

Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.

Från naturskog till virkesåker. Artikelförfattarna poängterar att det mesta av skogsmarken 
i Sverige består av träd som är yngre än 80 år och till allra största delen är skapad av 
människan genom kalhygge och plantering eller sådd. Endast 12,8 procent av skogsmarke
består av skog som är äldre än 120 år (källa SLU Riksskogstaxeringen Skogsdata 2019). 
“En skog är ett levande ekosystem med en rik biologisk mångfald och naturliga processer 
som pågår medan planterade träd i monokulturer är en virkesåker skapad av människan 
enkom för att leverera råvara till industrin”, skriver artikelförfattarna.

Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.

Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.

Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.

Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.

Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.

Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?

Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.

Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.

 

Artikeln kan även läsas här:  https://arkitekten.se/debatt/debatt-biologisk-mangfald-gloms-bort-nar-vi-pratar-om-trabyggande-och-klimat/

"Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut."

30 juni 2022

Svenskt jord- och skogsbruk

"Moderniseringens landvinningar eller det av människor och djur övergivna, överexploaterade landskapet? Bertil Almlöfs målning från 1984 kan ses både som en civilisationskritisk kommentar och en vacker bild av ett moget sädesfält i högsommarvärmen."

Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.


Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.

Sveriges skogsavverkning ökade till rekordnivåer under 2021 och uppgick till knappt 97 miljoner skogskubikmeter enligt preliminär statistik från Skogsstyrelsen. Med undantag från stormen Gudrun 2005 har den svenska avverkningen aldrig varit större. Så det lär bli fler sådana här monokulturella "skogar", fler markberedda, plöjda skogsåkrar. Sverige är kanske inte så fantastiskt som påstås.

"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."

SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.

25 augusti 2021

Gamla vägar och informationstavlor ♥ ♥ ♥

DENNA VÄG
BYGGDES
1933 - 35

Skyltens text (som är värd att läsa):

"Under 1920- och 1930-talen rådde i vårt land stor arbetslöshet under långa tider. Dåvarande Statens Arbetslöshetskommission hade som främsta arbetsuppgift att organisera och genomföra så kallade AK-arbeten eller "nödhjälpsarbeten", som de också kallades i folkmun. Tack vare dessa AK-arbeten gjordes många samhällsnyttiga insatser: upprustningar av kulturminnesmärken, reparationer och nyanläggningar av idrottsplatser, broar och byggnader, järnvägar och vägar. Även i dessa trakter genomfördes flera AK-arbeten, till stor nytta och glädje även för dagens samhällsmedborgare. AK-arbetet Pukalovägen 177 är ett utmärkt exempel på detta.

Pukalovägen är ursprungligen en transport- och handelsväg, som sträcker sig från Lönneberga till byarna Flenshult och Hässlehult i närheten av Pauliström. Den gamla Pukalovägen slingrar sig fram i tvära kurvor och branta backar och är flera hundra år gammal.

Den "moderna" Pukalovägen är den landsväg som sträcker sig från vägskälet vid Entsebo/Pauliström/Karlstorp till Lönneberga samhälle. Minnesinskriptionen gjordes av vägarbetaren Valter Gustafsson från Järnaforsen tillsammans med några av de arbetskamrater som genomförde byggandet av den sista etappen av vägen under åren 1933-35. Arbetet med hela Pukalovägen skedde under åren 1931-35.

Minnesinskriptionen, som höll på att förstöras vid breddnings- och beläggningsarbeten av vägen under slutet av 1970-talet, räddades av Ingvar Karlsson i Lövhult, genom att han ur berget sprängde ut detta klippblock. Tack vare Vägverket i Kalmar Län och genom lokala initiativ restaurerades klippblocket under 1997 samt ställde man i ordning denna minnesplats. Samtidigt upprustades också rastplatsen med kvarnsten vid Rakenäs, där den officiella invigningen ägde rum 1934.

I samråd mellan Vägverket, Lönneberga Hembygdsgille och lokala markägare genomfördes samtidigt vissa försköningsarbeten av den gamla stenvalvsbron på den ursprungliga Pukalovägen vid Qvarnöbäcken, belägen vid Qvarnö kvarn. Denna kvarn har också renoverats och rustats upp under senare tid. Bron och kvarnen är belägna 100 meter från denna plats i riktning mot Lönneberga.

Vägverket i Kalmar Län och Lönneberga Hembygdsgille, maj 1997."

Den gamla grusvägen som ersattes med AK-vägen. Det finns rikligt med skyltar in mot den gamla vägen som gör att man kan välja att köra den grusvägen som finns kvar på båda sidor om AK-vägen. Både Vägverket (nuvarande Trafikverket),  hembygdsföreningen och markägare var med om besluten!

Den nya raka asfalterade vägen uppfördes som Arbetslöshetskommissionsarbete på 1920- och 30-talet.


Här, där den gamla rastplatsen rustats upp med kvarnstensbord och pallar av stenar samt rödmålat avbärarräcke av träplankor monterade på stenpollare, finns en skylt med samma text som ovan. Här invigdes en gång den raka AK-vägen. Så här såg rastplatser ut i bilismens relativa ungdom. Och jag kunde glädja mig av samma syn på min swemesterresa.

Jag tänker på och jämför med Riks 13 genom bygden och gamla Kustlandsvägen från 1600-talet. Tänk om alla gamla sträckor av Kustlandsvägen genom länet skulle ha skyltas upp i tid. Så lär det inte bli - många sträckor har beskogats bara under min levnad. Till och med delsträckor av Riks 13 kan vara svåra att finna. Jag kan konstaterar att människors mentalitet skiljer sig åt mellan norra och södra Sverige. Kan gälla både privatpersoner och myndigheter.

* * * * * * * 

När jag stod där framför skylten och läste kom i tankarna något jag läst och sparat ner om en kulturväg i Västerbotten som renoverats och reaktionerna på detta.


På Facebook kunde man läsa detta här då en enda väg i Västerbotten ska rustas upp på kulturhistoriskt rätt sätt. Av de kommentarer jag fick med var 75% negativa till projektets idé:

Tankegångarna känns igen, kulturhistorien är inte mycket värd på landsbygden här i norr! I städer finns fler med insikt om kulturhistoriens betydelse. Eller ...?

9 maj 2021

Synen på skog och på sig själv som människa

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”

Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell

 

Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av naturen och på naturens resurser.

  • En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
  • En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.



Hur ser jag på naturen som landsbygdsboende, skogsägare och akademiker?
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.

 


År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.

Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.

Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.

Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg

"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

 https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg

Granarna har jag lånat härifrån

27 mars 2021

Earth Hour 2021

Lördag den 27 mars firas årets Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.

Earth Hour ska avnjutas med brasa i öppna spisen, levande lågor, något gott att inmundiga och kanske även högläsning. En trevlig kväll helt enkelt med en fridfull timme.

Numera finns ingen allmän vägsträcka i byn där man kan njuta av det rogivande mörkret. Skogen vid den sista fina sträckan av gamla Kustlandsvägen avverkades för något år sedan så numera finns inte mörker där, ljus från hus stör blicken. Som en HSP då det gäller elektriskt ljus, uppskattar jag mera då lättillgängligt mörker förekommer under den mörka årstiden. Synd att man mestadels bara kan uppleva fint mörker under vissa utlandsresor.

Som jag skrivit förut är det lättare att hitta och njuta mörker i södra och mellersta Sverige, märkligt nog. I norra Sverige ser det ut att ge högre status ju mer utebelysning man har, ju fler ljuspunkter som förorenar den mörka himlen. Det finns även en tävlan byar emellan. Det finns naturligtvis även en kulturell förklaring till hur elektriskt ljus används.

Allt sedan 2009 firar vi denna stämningsfulla timme. HÄR är de samlade skriverierna på den här bloggen. 

28 januari 2021

Har man ord på en plats - då minns man den

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Och de gamla timmerhusen har i stor mängd redan rivits under 1900-talet.

"Spela roll" brukade vi säga på 70-talet då vi inte brydde oss. Spelar det någon roll att historien försvinner? Man lever väl lika välmående ändå i vårt välfärdssamhälle! Se framåt istället för att grotta ner dig i det som var, låt bli att stoppa "utvecklingen". Allt förändras alltid, samma vatten flyter inte två gånger under samma bro. Vad spelar det för roll att en gammal stig och gamla husgrunder eller spår efter tidigare generationers knog försvinner där skogsmaskinen drar fram? De var ju till ingen nytta! Vad spelar det för roll att ett gammalt hus rivs? Patina är fult och visar på fattigdom anser äldre välfärdsmänniskor. Om vi skakar av oss vår gemensamma historia kan vi starta om på nytt från scratch. Blir vi inte bättre människor om "det gamla" inte tynger ner oss? Låt allt det där falla i glömskans djup.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här i landet, här i bygden gör vi det av oss själva utan att reflektera! På andra platser finns hembygdsföreningar eller kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här i bygden??? I många fall brukar det vara det bildade kulturbärande skiktet i samhället som står på kulturarvets sida.
 
Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819 och stavningen är ibland av äldre typ, före senare stavningsreformer:

Knösen
Räfveln
Storgärdan - åker
Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern
Nysvedjan - åker
Halla - åker
Hjulholmen - åker
Stubbrödningen - åker
Qvarnhusfällan - åker
Wipperfällan - åker
Gammrödningen
Ladusvedjan - åker
Åkersvedjan
Norråkern
Bredlandet - åker
Halldaln - åker
Norråkern
Nyåkern
Stomtegarne
Sundssvedjan - åker
Mjurntegarne? - åker
Lill Aspängsrödningen
Strandrödningen eller Långfällan
Årödningen
Ladu rödningen
Kråkbo

Platserna finns utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.
 
Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden. Eller betydde något för människorna som bodde i bygden. Att ge barn en kunskap om äldre benämningar är enda sättet att behålla namnen. Det är svårt i glesbygd där få barn växer upp och långt ifrån alla stannar kvar när de blir vuxna.


ETSNING
Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia. Har man benämning på en plats då minns man också var den finns, kanske till och med de människor som levde med de där orden...

22 september 2020

Arkeologiska undersökningar med olika dignitet

Västerbottens museum utförde under september och oktober 2008 en "Särskild arkeologisk utredning inför planerad vindkraftspark på Gabrielsberget, Nordmalings socken och kommun, Västerbottens län."

I den särskilda arkeologiska utredningen för Gabrielsberget står i början att "Utredningen genomfördes 20080930-20081007". Perioden 30 september - 7 oktober innehåller 5 arbetsdagar, lördag-söndag ej räknade. Fem dagsverken - hur många besök på plats vet vi inte.

I slutet av rapporten står att 15 dagsverken utfördes i fält. Får någon ihop detta?

En ensam arkeolog undersökte de 20 kvadratkilometer stora området där 40 vindkraftverk och drygt 20 km vägar skulle byggas. Området ingår i samiskt vinterbetesland. Samiska kulturlämningar är mycket sköra eftersom samer lever i dialog med naturen. Visst blev jag väldigt förvånad när jag såg minimala utredningen.

Hela den arkeologiska undersökningen består av 5 sidor med stora bilder och finns att läsa HÄR.

Denna arkeologiska undersökning i Västerbotten kan jämföras med etapp 3 i norrbottniska Markbygden där sammanlagt sex arkeologer arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli 2019. De vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 utförde Norrbottens museum arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Den tredje och sista etappen kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden och utförs 2020.

Om denna noggranna arkeologiska undersökning inför exploatering av vindkraftsindustri kan man läsa på Kulturmiljö Norrbottens blogg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2020/04/17/markbygden-2019/

Det var när jag läste om denna arkeologiska undersökning inför vindkraftsexploatering som jag drog mig till minnes den 5-sidiga som genomfördes på Gabrielsberget. Det är alltid det exploaterande företaget, i detta fall vindkraftsbolaget Svevind, som bekostar den arkeologiska undersökningen.

Länsstyrelsen i Västerbotten ville att projektet skulle genomföras och tillät att formellt fel passerade, något som försenade projektet i ett drygt år. Man gav även tillstånd till en bergtäkt vid Vinsjön. Detta senare förhindrades av fyra boende vilket övriga bybor knappast känner till. Alla övriga bybor ville ha en näraliggande bergtäkt - ingen annan överklagade länsstyrelsens beslut. (Här kan man läsa om bergtäktsärendet om så önskas.)

*

På Gabrielsberget äger endast privatpersoner marken där kraftverk uppförts medan vindkraftsområdet i Markbygden till största delen ägs av staten, av Sveaskog. Det kan göra skillnad. Här i bygden har man tilltro till myndigheter vet jag av erfarenhet. Kanske lite väl stor...

.

1 juli 2020

Sädesfält


Väg genom sädesfält, Bertil Almlöf 1984

"Moderniseringens landvinningar eller det av människor och djur övergivna, överexploaterade landskapet? Bertil Almlöfs målning från 1984 kan ses både som en civilisationskritisk kommentar och en vacker bild av ett moget sädesfält i högsommarvärmen."
Så lyder bildtexten till denna målning ur fembandsverket "Det svenska jordbrukets historia" band 5 - Jordbruket i välfärdssamhället.

Är man intresserad av jordbrukets historia men inte har bokverket eller delar därav analogt, finns det att ladda ner på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens (KSLA) hemsida.

* * * 

Själv minns jag de små korn- och havreåkrarna som odlades här i byn fram till 80-talet. Insmugna bland lägdorna, vallen, som gav hö till korna. De mogna kornfälten med sina långa strån på axen kunde verkligen bölja likt vågor, den speciella doften av mogen säd och elledningarna där svalorna samlades inför sensommarens flytt söderut - det är sensommar, höst, skolstart för mej. Det var vackert. Ett överexploaterat landskap var det inte. Jag minns det som småbrutet, småskaligt, vackert och välskött. Det skördade kornet togs ibland till kvarnen i Olofsfors och där fick vi eget kornmjöl att baka eller koka den av föräldrarna omtyckta kornmjölsgröt´n av. Den småskalighet som det inte finns plats för idag med den nuvarande jordbrukspolitiken. I längden torde de här landskapen växa igen då växtligheten inte behövs som foder till kreatur.

Nu bor jag längre söderut med sädesfält omkring mig, mest vete och råg. Det är vackert. Täckdikningarna medför monokulturer och inte samma variation som Västerbottens småskalighet. Det är färre dikesrenar med livsmiljö för insekter och fåglar men de finns eftersom det även här är ett småbrutet landskap. Vackert är vad det är.
.
.

20 augusti 2019

Tre kärlekar

Angående förra blogginlägget om ("Norrlands") naturresurser som exploateras är dramaserien Tre kärlekar av Lars Molin ett utmärkt exempel. Jag fångades av serien då den visades på tv första 1989. Det handlar om tre syskon med olika inställning till sitt föräldrahem och till sin hembygd. Det är mycket vemod och många krossade förhoppningar som visas upp. I slutscenen, som utspelas något decennium efter huvudhandlingen, ligger föräldrahemmanet under vatten, i en kraftverksdamm. Tre kärlekar är en starkt dramaserie vars tema i verkligheten aldrig tar slut.

Skådespelarna i tvdramat: Samuel Fröler, Gustav Levin,
Ingvar Hirdwall, Lena T Hansson, Mona Malm.
"Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv.
Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet.
Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."
Lars Molin om sin dramaserie "Tre kärlekar".


Tre kärlekar kan ses på SVT Öppet arkiv.
.
.

18 augusti 2019

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.
"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.
Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.
Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."
*****


Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.
"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."
Från Wikipedia

*****
Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.
  • Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
  • Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.