Riksväg13, Rikstretton

I oktober 2010 kom tidskriften Riksettan ut med ett nummer om Riksväg 13 mellan Sundsvall och Haparanda.

Utdraget här på bloggen börjar i Dombäck, Husum, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap och fortsätter in i Västerbottens län, Ångermanlands landskap. Ett reportage från en sträcka som är min hembygd, en bygd utan mycket intressant kulturhistoria, vilket jag också bloggar om... Läs och begrunda:

"
Rikstretton mellan Sundsvall och Haparanda går genom industrihistoria och björkskog, i neon och på grus. Trots nya kurvor och sträckor är Riksvägen förvånansvärt lätt att följa. Tack vare ingenjören Bengt och hans unika karta från 1957.

(…)

Inuti busstationen i Dombäck är "någon annans upplag", inga prylar, inga emaljskyltar, allt är bortplockat.

Den svarta telefonluren funkar inte heller. Den är bara avmålad på väggen, intill en telefonautomat, som inte längre finns. Busstationen ser helt enkelt ut att behöva fler vänner än Börje.

Efter en eftertänksam stund vid ratten stiger spänningen: det är dags för Rikstrettons första längre bevarade gammelparti. Från Dombäck till Olofsfors är riksvägen ganska lätt att följa under ett par mil, med bara ett par avstickare upp på E4:an.

Ibland är det svängigt, ibland en AK-v­ägsliknande grusraka och närkontakt med grankottar i 20 kilometers lång­samhet. Asfalten är sprucken som torkad lera och vid Saluböle syns en bit ljusgul, ytterst svag mittmarkering. Björken och slyn är som väggar som trycker på från sidorna. Här gäller det att åka mycket, för att hålla vägen i trim och landskapet öppet.

BILDTEXT: Fram till1961 var Umeås och Örnsköldsviks flygplats ett gräsfält i Olofsfors. En dåtida, billig kombinationslösning.

Slutet på sträckan går From Ava To Ella. Ava är inte Gardner utan en by längs vägen. Men Ella, det är Fitzgerald, sångerskan. Hon har varit här.

I ett högst privat ärende.

På 50-talet var Sverige en favorit får jazzmusiker från USA. Här fanns kunnig publik och duktiga musiker, vi gillade jazz helt enkelt. Amerika­nerna turnerade upp och ner över landet och en av dem var Ella F, som någon gång mellan 1956 och 1961 landade på flygfältet vid Olofsfors.

Enligt historien var hon på väg till jazzfestivalen i Umeå, vilket inte verkar stämma: visst har hon uppträtt på Umeå jazzfestival, men det var 1982 och festivalen, den startade först 1968. Vart Ella var på väg vet vi alltså inte.

Men vi vet vad hon gjorde i Olofsfors.

I dag finns egentligen ingenting kvar av flygplatsen. Utom en bekvämlighets­inrättning i trä. Ingen mannamån, på 50­-talet var det lika för alla: där fanns bara utedass - även för The First Lady of Jazz.

I dag står Ellas dass på höger sida om parkeringen. Herrarnas avdelning är i bättre skick än damernas, men alla hålen är igensatta.

Ella Fitzgerald ska ha haft bråttom och hann tyvärr inte till Häggströms modehus i Lögdeå, en storsäljare sedan 1922. Affären står nästan på vägrenen och är fortfarande ett modecentrum, med en stor samling artiklar, affischer och reklam från gångna tider.

BILDTEXT: Det är inte alla fält i Norrland som kan skryta med ett hus, som är ett minnesmärke över en av jazzvärldens främsta. Men i Olofsfors står Ella dass, ett kom-i-håg i trä över Ella Fitzgeralds behov på 50-talet.

Där på skrytväggen hade en tidnings­rubrik om "Ella uppsnofsad i Lögdeå­stass" suttit bra. Men inte ens Rikset­tans redaktion kan styra över historien. På Levar Hotell, norr om Nord­malings samhälle, röker de norska vindkraftsrallarna många cigaretter. En hänger över kryckorna.

- Jag ramlade tre meter ner i backen, men det får gå ändå. Jobbet ger bra pengar.

Hotellet ser ut som tre vita lådor och liknar både Kungliga Slottet och dito Operan i Stockholm. Det står intill Rikstretton med adressen Riksvägen 12 och är ett välkänt ställe, det har ju legat här ett tag. Åke Hedberg tog över 2004 och är den 23:e ägaren - sedan 1635. Hotellet är byggnadsminne och en del takmålningar och trädetaljer finns kvar, liksom originalporslin.

Åke stressar runt i matsalen, kocken häller för mycket salt i fisksåsen. Hit kommer festsugna, stammisar och säljare, och Botniabanan och vindkraf­ten betyder ännu fler gäster.

- Det är otroligt mycket kunder på det där hotellet, fastän det ligger liksom vid sidan om, säger Peter Lundberg, en granne som gillar maten.

Märkligast med stället är motorbåten och bilarna. De står parkerade mitt ute i vägen. Dessutom går ett vitt trästaket tvärs över mittmarkeringen. Men ingen verkar sura för det.

För cirka tio år sedan drogs Rikstret­ton om och Peter Lundberg och Karina Österlund slapp den dundrande långtradartrafiken precis utanför villan. Svängen vid deras hus blev en avskuren restbit.

- Staketet kom upp för att gästerna inte skulle svänga förbi här, på väg till hotellet, säger Karina Österlund. Nu kommer man ingenstans på stumpen. Men när ungarna var små var det bra att ha en bit väg att cykla och skejta på.

Stumpen heter fortfarande Riksvägen. Den nya sträckningen heter också Riksvägen. Förvirrande.

    - Vi bor egentligen mittemellan riksvägarna, så folk har svårt att hitta.

BILDTEXT: Intill Levar Hotell har Rikstretton blivit en återvändsgränd. Staketet sattes upp för att ingen ska gena genom villaområdet.

Nära Levar Hotell ligger dyrbygget Botniabanan och Nordmalings hållplats, eller resecentrum som det heter nu för tiden. Flera Till salu-skyltar syns i trakten, ett tecken på framtidsoptimism. Enligt beräkningarna ska 92 000 människor per år kliva på och av tåget i Nordmaling. Åtminstone några borde ju vara sugna på att flytta hit?

Bredvid järnvägen går E4:an och Rikstretton, på var sin sida. Tre genera­tioners väg, från grus till höghastighets­tåg, och under Rikstretton går kust­landsvägen från 1630-talet. Och kanske Norrstigen före det. I tusen år har stigar och vägar smugit runt hinder, undvikit den dyrbaraste jordbruksmarken och anpassat sig efter landskapet.

I dag skär våra vägar igenom allt.

Låghastighetsresenären väljer att räkna ängsullen längs med Rikstrettons björkaller och ser några blå, handmålade skyltar som pekar mot Levar Bensin, Håknäs och Öre. Varken pump eller mack dyker upp men i Strömsör går bågbron över Öre älv som ett liggande B.

Snart fyller bron 100. Bergsunds Mekaniska Verkstads AB i Stockholm gjorde ett snyggt och hållbart jobb 1911. Älven strömmar i duggig grönska, en stund som E4:ans och Botniabanans resenärer inte märker att de missar. Laxen och öringen ligger lågt.
"
Ganska så träffande beskriver Maja Aase, journalist från Stockholm denna bygd.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rikstretton, Riks 13, riksväg 13, Ångermanland