23 december 2012

Frid & fröjd!

I all hast, tillvaron har varit och är galet hektiskt. Mer än normal julrusch. Men stress - nej! Det är rooooliga saker som sker. Som traditionalist blir mycket som det brukar från och med imorgon.
Hur som helst vill jag bara önska alla inklusive mej själv :-) en
glad och fridfull julhelg.
Jag ska bara vara.
.
.

17 december 2012

Ryktet

Ryktet går med vindens hastighet och alla tror att det är sant. Det gäller att sortera informationen och fråga sig vad som ligger bakom. Något uns sanning kanske ryktet innehåller men det kan bli förvanskat och förstorat upp till oigenkännlighet efter att ha gått laget runt. Eller så kan det vara elakt förtal som någon vill sprida. Bakom gardiner, i kikare och via fönstertittare i mörkret hålls storyn vid liv...

Inte hade jag berättat för någon i byn att jag bloggade då jag av en händelse fick veta av en person i byn att hen hade identifierat mig. Numera vet jag att Timmer & Masonite har en hel del "smygtittande" läsare i byn och bygden utan min egen marknadsföring  ;-) Och ryktet är absolut sant denna gång - den här bloggen finns faktiskt :-)
Ryktet av Ivar Arosenius 1905.
En satirisk bild av hur ett rykte förstoras och lätt kan bli till ett troll som i bilden kommer in på det lilla torget från höger. Metaforen kan lika väl appliceras på landsbygden.

Men det finns fördelar med landsbygdsboendet då det kan ge möjlighet till ro att fundera djupt och långt, inte bara skåda naveln:



Vi upptäckte mer och mer
och jorden blev större och större.
Upptäckte ändå mer
och jorden blev bara en prick,
en leksaksballong
i oändligheten.

Nils Ferlin
Från mitt ekorrhjul, 1957

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

15 december 2012

Frågetecken

Okej, visst berättade pappa vad det här var för slag. Nå´t gammalt, javisst. Men är det snöskor? För människa? Eller ska någon ha det på fötterna då hon utövar myrslåtter i våtmarker? Jag har glömt. Och jag har ingen här att fråga längre. Njet.
Så jag slänger ut frågan i rymden. Vet någon av mina kunniga läsare vad detta är? Ett par av något slag. Brännmärkt med initialer från min släkt på mammas sida, bönder stora hopen.
.
.

13 december 2012

Jultrivsel

Det var då. På vinylplattornas tid. LP-skivor. EP-skivor. Här fanns 33-varvs vinylplattor med julvisor för barn att spelas på grammofon. Jomen visst har de skänkt mycken trevlig stämning i huset, inte minst till Lucia med familjens speciella sed som mamma alltid värnade om.

Här är Lisbeth Bodin med Jag såg mamma kyssa tomten.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

12 december 2012

Julskyltning

Minns ni barndomens julskyltningar? Hela familjen gav sig ut för att fönstershoppande samt slänga några ord med bekanta som också tog en eftermiddags- eller kvällspromenad. Det fick gärna vara mörkt för då syntes varorna i de belysta skyltfönstren så mycket mera. Julskyltning var förr en slags folkfest där människor möttes, där julinköpen planerades. Men handla gick det inte att göra på skyltsöndagen, på söndagar var alla affärer stängda.
Idag är RJ:s lanthandel en bostad, fotot är från januari 2012. Skyltfönster och dörr har bytts ut. Där nere syns Riks13 passera över fotot. Från fotografens plats på gammvägen, Kustlandsvägen, går den gamla byvägen sedan "hedenhös" nerför backen till Riks13 och vidare över spången upp mot Knösen - där byns första bosättning låg.
En lite soligare variant.
Det var förstås lite mer se under en tur i stan där utbudet var större. Ändå minns jag barndomens julskyltningar hos RJ:s livs i hembyn med stor glädje. En lanthandel. Massor med barn och ungdomar och även vuxna. Där stod vi i en tät klunga framför huset med två skyltfönster och en glasad dörr. En sådan med pinglande klocka då man gjorde entré, ni vet. En nickande jultomte fanns nog där och vadd över och under varorna. Exakt minns jag inte. Inget speciellt lockade mig som barn tror jag. Kaffe, kaffepannor och matvaror ville jag inte ha till julklapp ;-)

MEN förstår ni, på en viss tidpunkt då mörkret fallit, antagligen angivet i annonsen för arrangemanget, öppnade Reinert Johansson fönstret i sin bostad på övervåningen, fönstret mitt över ingångsdörren, och slängde ut enorma mängder med kolor över den samlade skaran nedanför. GODISREGN. Lycka och lite spänning att lyckas få några kolor. En intensiv gemenskap. Detta är ett glatt minne för livet. Människa är människas glädje, folk drar folk. Så sant!

Reinert och Cally Johansson med fosterdottern Eva-Lill bodde här några år och drev lanthandel. Årtalen minns jag inte, verksamheten måste ha lagts ner runt 1970. Innan RJ:s hade Cecilia Thurdin affär här. Jag kan tänka mej att det var efter 1942 då Riks13 invigdes. Cecilias affär minns jag inget av.
Och ännu längre tillbaka idkade handlar´ Forsberg handel, men den affären stod uppe i backen gammvägen, Kustlandsvägen, några meter bortåt höger på bilden. Jonas Forsberg dog 1887 samma decennium som LögdBoa startade. Forsbergs handelsboden är borta, likaså bostaden, västerbottensgården. Ett nytt hem byggdes på 1930-talet, ni ser det på bilden ovan.

Efter att Reinert Johansson stängde lanthandeln öppnade han RJ:s bok- och pappershandel dära Valln, en direkt efterföljare till Lindmarks bokhandel. Jag berättade aldrig för Reinert hur hans godisregn gett trevliga minnen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

10 december 2012

Lanthandelns dåtida framtid

Minns ni John Hörnfeldt som var föreståndare på LögdBoa fram till 1982? Då hade han arbetat där i 50 år alltså sedan 1932. De sista åren som föreståndare efter att den tidigare butikschefen Erik Andersson gick i pension. De var under många år parhästar dära boa och jag minns dem mycket väl tillsammans med kvinnorna som satt i kassan.

John Hörnfeldt hade en tro på små butikernas framtid kan man läsa i tidningsreportaget: "Små livsmedelsbutiker ute i byarna kommer att få större betydelse i fortsättningen än för några år sedan. Vi har redan noterat en uppgång i försäljningsvolymen och den tror jag kommer att fortsätta."

Det var då det. 1982. Sedan dess har även Kennemans i Ava lagt ner. Inte heller finns RJ:s i hembyn eller lanthandeln i Olofsfors. Konsum i Rundvik har blivit Handlarn´s matkiosk. Konsum i Lögd´, mitt emot LögdBoa, försvann för ljusår sedan men min första cykel inhandlades där innan dess.
Klicka HÄR för att göra bilden större.
John var butiksföreståndare för LögdBoa, en lanthandel i aktiebolagsform som bildades på 1880-talet. Ända fram till 1990 (vill jag minnas), då affären byggdes ut,  var butiken ett aktiebolag. Då blev den privatägd. Så var lanthandeln tills den slutgiltigt gick i konkurs 2008. Nu står affären tömd på sitt innehåll, en påminnelse om vad som var. Fortfarande i byns centrum, byns hjärta, där vägen till Rundvik möter Kustlandsvägen och Riks13. Varifrån allt strålar ut som en parisisk boulevard.

Jag funderar lite grann emellanåt på landsbygd och landsbygdsutveckling. Vad vill vi? Hur bra är samhällsplaneringenNedläggningen av små livsmedelsbutiker pågår över precis hela landet. Dära Vall´n försökte man sig på ett liknande koncept men med det lilla samhällets möjligheter - Lekattens affärscentrum med busstation intill. idag är det mest rörelse vid Systembolaget och ICA. Ganska stillsamt i övrigt om lokalerna över huvud taget är uthyrda.
Än kan brev postas i byns centrum och anslagstavlan användas.

Bloggaren Stadsflanören har en läsvärd beskrivning av dagspolitiken då offentligt och privat blandas samman, OPS. En intressant fråga.)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

7 december 2012

Tallberg

Vinter i Västerbotten.
Då.
Här bodde min mormorsmormor och mormorsmorfar, Brita (1845-1928) och Lars Petter (1839-1922).
Här föddes min mormorsmor Amanda 1866, den förstfödda i en barnaskara på tolv.
Här är en bild av ett hus som inte längre är.
Ett nytt byggdes och då revs denna överloppsbyggnad.
Så är det.
Undrar just hur livet levdes i det där huset?
Det jag vet är att hemmet var mycket religiöst.
Hur var panelen sågad? Ramsåg eller cirkelsåg? Det ger olika uttag ur stocken.
Hur såg fönsterprofilerna ut?
Spiselkransen?
Hur firade man jul?
.

6 december 2012

Lustslottet Gunnebo

Gunnebo slott i Mölndal är väl värt ett besök. Ett träslott av hög kvalité. Jag var där förrförra helgen ty jag hann med mer än besök på Röhsska museet då jag ändå rest till Göteborg.
Det var den framgångsrike affärsmannen John Hall som lät bygga anläggningen som sommarbostad. Slottet stod klart 1796.Skaparen av lustslottet och dess omgivande trädgårdar och engelska park är arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Numera ägs och förvaltas Gunnebo av Mölndals kommun.

Vacker arkitektur med många klassiska detaljer.

Bildsköna skulpturer - här Våren.
 
Första gången jag var här var träslottet målat starkt gult med röd grund (jämför med Ekolsunds slott i Västmanland). Idag är det ljust grått med röd grund. I båda fallen ansågs originalet göras trovärdigare. Så föränderlig är restaurerirngskonsten.



Walter Bauer (1912-1994) rekonstruerade stilträdgården på 1960-talet.
Surdegsbröd bakat i egen stenugn. Självklart idag om man hänger med i utvecklingen. Alla går i samma riktning :-)
Detta är kaffehuset där mat och fika serveras. En prisvärd buffé med grönsaker och rotfrukter från de egna odlingarna serveras. Arkeologiska undersökningar visar att inget hus stått här tidigare, dock fanns C W Carlbergs ritningar till byggnaden och dessa ritningar följdes vid rekonstruktionen av timmerhuset - 200 år efter att arkitektritningarna kom till :-) Meningen med projektet har också varit att öka hantverkskunnandet i landet, att lära upp nya timmermän, andra hantverkare samt trädgårdsmästare.
 
Nästa rekonstruktionsprojekt är orangeriet som låg nere vid dammen i stilträdgården. Kanske står det klart nästa gång jag återvänder. Sedan förra gången har jag forskat fram att en släkting levde i Mölndal under en del av sitt liv. Johanna, farmorsmorfar Jacob Perssons yngsta dotter, torde vara begravd i Mölndals kommun år 1956.
Palmkålen står upprätt trots frysgrader. En ätbar skönhet. Blev inspirerad till att odla egen palmkål.

Jag har sett rätt många slott i mina dagar. Trä eller sten. Stora eller små. Gunnebo slott är en svensk liten ädel pärla. Motsvarigheten i Danmark är Liselund på Møns Klint, en annan liten ljuvlighet från 1700-talet. Enligt min mening är de läckrare än Versailles, som mest bara är överdådigt ;-)
Här inne i kaffehuset kan man äta och fika gott.

Samtliga bilder här ovanför kommer från Gunnebo slott och trädgårdars hemsida.
Här hade jag ingen kamera med. Inomhus i slottet får man öht inte ta bilder.
Spana även in deras blogg.

Det är intressant att som arkitekt kunna tillgodogöra sig föregångares tankar, förstå vad som ligger bakom form och funktion. Och att slott klarar sig bättre, vårdas omsorgsfullare, än allmogens byggnader det vet vi ju.


Sen var det ganska gött att på kvällen ta det lugnt på hotellet, äta älgcarpaccio med västerbottenscrème och löga sig inför julen :-)
.
.

4 december 2012

Vilsamt

Ah, det här gillar jag. Vitt, vilsamt, vackert och eventuellt kanske tyst. Då menar jag naturens egen tystnad.
En illustration av Eva Andersson ur boken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum från 1926 av Vivi Laurent, gift Täckholm. Jag har fascinerats av den här bilden i nästan hela mitt liv. Det finns två männsikortyper här i landet som lever jämsides - de som älskar snö och de som avskyr den :-)
.
.

2 december 2012

Så får det bli

Efter att ha skrivit här på Timmer & Masonite sedan 2009 saknas fortfarande icke idéer och uppslag om nya inlägg. Jag har flera opublicerade inlägg om vad som timat förritin. Men kanske ska jag strama åt och skriva mer hembygds- och personhistoria. Jag har många påbörjade skriverier om dagens situation i byn men det inga lustfyllda nedslag i verkligheten.

Det handlar om avsaknad av demokrati, om hur okunnighet gör människor lättmanipulerade. Om makt och självhävdelse. Om hur människor blir marionetter, om att leda och låta sig ledas, om åsiktsförtryck. Om rädslor och maktutövning gentemot grannar och jämlikar. Om underkastelse och översitteri. Det som blivit uppenbart sedan jag blev hemmansägare är vad det innebär att bo i en fattig glesbygd med små sociala skillnader och låg utbildningsnivå, en sådan bygd där kollektiv självkänsla saknas. Det som intresserar mej är även hur en familj kan få så stor påverkan på byns invånare att rädsla och tystnad sprider sig som i en diktatur, ja helt enkelt hur man upprätthåller sin makt.

Dagens verklighet kommer att beskrivas i en ny blogg. Men en blogg är ett begränsat verktyg för en beskrivning. Därför tänker jag mej även en nutida hembygdshistoria på papper. Förebilden är Montaillouen fransk by 1294-1324 av historikern Emmanuel Le Roy Ladurie, en skildring av en medeltida fransk by med inkvisitionens noggranna förhörsprotokoll som underlag. Mina skriverier kommer att baseras på åratal av brev, sms, skrivelser, protokoll, projekthandlingar, domstolshandlingar, överklaganden, kommunens handlande, länsstyrelsebeslut och regeringsutlåtanden. Utöver detta finns en kännedom om byn med dess invånare och att som klassresenär leva i två helt åtskilda världar med diametralt olika tankesätt. Det handlar om konsekvenserna av ett exploateringsprojekt i miljardklassen och hur det påverkat människors förhållanden till varandra. Om hur pengar korrumperar. Alltså inget nytt alls under solen - bara applicerat på hembyn.

Diktaturer runt om i världen har världssamfundets ögon på sig. Här i glesbygden saknas all inblick utifrån. Detta är något jag är glad att jag aldrig behövt uppleva på andra platser där jag bott. Demokratins fiende nummer ett är underordning, att debatten tystnar.


Tänk bara på huvudstaden där en ombyggnad av Slussen skapar debatt och demonstrationer bland stans intellektuella. Själv har jag suttit som sekreterare i en organisation för kulturarv som agerat emot vissa regeringsbeslut. Det är sunt tycker jag, att många får komma till tals. Då är vi långt från bymentaliteten.
Några nedslag i nutidshistorien blir det även på denna blogg i fortsättningen. Hejsan hoppsan...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

1 december 2012

Stjärnan i det blå

Illustration: Lena Larsson


Då fanns de nya funkisfönstren med mittspröjs och smal fönsterbräda. En ljus gardinslana i sladdrig konstfiber. En beige tapet med prick- eller kvistmönster. Några röda kulljusstakar med eller utan blomma. Kristidsrinnig stearin. Fattigt julpynt.
                      Nåt ljushuvud kom på julstjärnan!
                      Med sex uddar, perforerade ljushål och plats för sladd och glödlampa. Julen 1944 hängde den för första gången i fönstren. Titta där! Och DÄR! Överallt. Först i stan men snart också i stugfönstren.
Stjärnan speglades i mörka blanka rutor. Lyste inifrån mot himlen.
I flera år hade vi levt med mörka rutor, i­bland mörkläggningsgardiner. Nu fanns en fredsvittring. Vi vågade tända ljus. Tända bloss mot ett sönderslaget Europa.
                      Några flickor började extraknäcka (ordet fanns inte då) med att klistra julstjärnor. Det gällde både att stansa ut grundmodellen i kartong och vika flikarna.
                      Sen gällde det att klistra ihop de flaxande uddarna.
                      Ett lätt jobb, tio öre stjärnan. Men klistret var dåligt och surrogatsegt. Jag vet inte vad det bestod av då för tiden, säkert naturliga råvaror, kanske kokta fiskben, lite mjöl och vatten. Vad vet vi i dag i syntetens giftiga tid om råvaror som man ännu kunde identifiera genom lukt och smak? Inte bättre kanske men klokare.
                      Flickorna klistrade stjärnor som galningar.
Blev fler och fler.
Alla beställde den nya julstjärnan. Ännu fanns bara en modell upphängd i liten tunn bygel i fönstren med mittspröjs.
Rutiga spröjsar, treluftfönster, optikblåsta rutor: jag tänker på alla nutida varianter ­vilken omöjlig tanke för 45 år sen.
En av flickorna ringde och sa: Nu jobbar vi hela nätterna - jag ser stjärnor var jag går och står. Vi har lyft av alla dörrar i lägenhe­ten och lagt dom som arbetsbord på bockar. Inte vet jag hur vi ska få bort alla limklumpar på linoleummattan.
                      Stjärnorna räckte inte alls till alla vardags­rum den där första julen.
                      Kan vi fatta det i vår överdekorerade nutid med alla elgnistrande serieljusstakar?
                      I Östtyskland, nära den raserade Berlin­muren, förstår man, hör jag just.


Lena Larsson
Krönika ur VI nr 51-52/1989
.
.

26 november 2012

Kors och tvärs

Fram och tillbaka.
Kulturellt input.
"Ond design"  på Röhsska museet.
Bland annat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

23 november 2012

Ignorans

Så var det det här med vägsamfälligheten igen. På vägstämman för Kustlandsvägen den 15 februari 2012 beslutades bland annat följande:
Klicka HÄR för större bild.
14a
Styrelsens förslag: Omprövning av anläggningsförrättning A ga:3 (Gammvägen) m.fl. (Smedsvägen, Skolvägen, Hallbergsvägens utfart mot Rundviksvägen samt Aspängets vägsamfällighet A ga:4)
Styrelsens förslag godtogs.

b
Eventuellt namn på vägsamfälligheten beslöts att bestämmas först i samband med nya anläggningsförrättningen.

15. 
Övriga frågor: Det informerades om att nya bron över Degermyrbäcken är på plats. Men att färdigställandet blir först i vår.

16
Årsmötet avslutades.

Jodå. Detta beslutades av en stor mängd medlemmar. Men inget händer. Stämmobeslutet om lantmäteriförrättning genomförs inte trots den mest välbesökta stämman på årtionden.
Klicka HÄR för större bild
Det uppstod året innan, 2011, frågetecken om det 50-procentiga EU-bidraget till förrättningen. Jordbruksverket tog bort möjligheten men länsstyrelsen överklagade deras beslut och JBV gav med sig just för Västerbotten!!!, vilket medförde att alla ansökningar som kommit in före 1 oktober 2011 skulle få bidrag (se nedan). Vår lilla förening skulle få 40 000 kronor. Bidraget måste utnyttjas detta år, 2012. Nu ser  styrelsen ut att omöjliggöra detta och pengarna fryser inne. Naturligtvis kommer förrättning att ske förr eller senare och då får varje enskild medlem betala mera. Jippi!
Klicka HÄR för större bild.
Tja vad ska man säga? Styrelsens kunskapsnivå för att sköta föreningen på ett rättvist och stadgeenligt sätt verkar skral. Nu får medlemmarna, särskilt i grannbyn, fortsätta att bära kostnaderna för dem som inte betalar sin del i ga:4 (Fjärdvägen) som utan medlemmarnas kännedom togs med i föreningen 2004. En ologisk och hemmakomponerad vägavgift har beslutats utan hänsyn till de andelstal som finns. Medlemmen Leif G. påstod på årsmötet att föreningen redan för flera år sedan tänkt göra en förrättning men "det blev inte av".  Ordföranden har proklamerat att han och övriga styrelsen inte är intresserade av att lära mer om styrelsearbete. Vem hade i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig den här nivån på föreningslivet här i norr?

Det tål att påpekas att ett par av styrelseledamöterna tjänar på att ingen ny förrättning genomförs. Rolf som vet att se om sitt hus, valdes in som ledamot 2011, betalar en symbolisk summa till vägföreningen för sin fastighet i grannbyn, hans son Anders betalar inget trots att han har en fastighet här i byn längs Kustlandsvägen samt äger stor andel i ga:4, vilket även kassören gör. Dessa personer vill inte ha en förrättning. Rolf kan, som gammal f.d. kommunpolitiker, detta med föreningsliv men eftersom ingen annan ser ut att göra det, kan han påstå osanningar som de andra i styrelsen tror på och accepterar. Det är inte till medlemmarnas bästa kan jag säga. Det är intressant men obehagligt att se hur människor låter sig ledas.

Rolf slipper betala för sin andel i vägen, sonen likaså (kommunalpolitiker) men Ingemar med fastighet gränsande till deras, betalar full avgift utan att vägen plogas eller på något sätt sköts fram till hans fastighet. Undra på att han är sur. Men han förstår antagligen inte var felet ligger utan känner sig maktlös och överkörd. Det här gör att grannsämjan knappast är på topp.


Lögdeå Aspeå vägsamfällighets styrelse: Henrik Bolinder ordf, Egon Frödin sekreterare, Erik Johansson kassör, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm. Suppleanter: Lars Sjöström, Kjell-Ove Strandberg. Revisorer: Erik Nilsson, David Johagen.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

21 november 2012

Baka baka liten kaka

Som släktforskare är det nödvändigt att kunna läsa äldre dokument. De består av handskrifter som här i landet kallas den tyska stilen.

Det går rätt bra att efter några övningar lära sig skriva. Det kan vara lättare än att läsa vissa handstilar. Kul är det också. En lång tågresa försvann på ett litet kick minns jag :-)
Det här var en övning vi som i släktforskarföreningen fick prova på att läsa efter att ha läst originaltexter som ju ofta är krångligare än så här och efter att själva skrivit egna berättelser med tyska stilen. Ovanstående är en nutida tolkning av ett recept, något som vanligen inte finns i de gamla annalerna. Jättegott påstår den som skrivit detta.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

20 november 2012

Bildbehandlingsprogram

Det är mycket nu inom alla områden. Därför kommer inläggen inte så tätt som vanligt. En ganska banal fråga jag funderar över är om jag ska köpa ett nytt Photoshop då det jag nu har inte längre går att uppgradera? Eller ska jag nöja mig med Elements? Ett bildbehandlingsprogram vill jag ha men risken är den att det nya programmet är helt förändrat mot det Photoshop jag använder och därför tar tid att lära sig. Priset på Photoshop är idag detsamma nu som då jag köpte programmet, ungefär 10 000 kr. Adobe Photoshop Elements är mycket billigare. Men har det programmet de funktioner jag behöver? Sådant funderar jag på.
 

Och många större frågor ;-)

17 november 2012

Stad i ljus

Efter arbetsdagen denna vecka.
Blå timmen.
Det är vackrast när det skymmer...
.
.

13 november 2012

Brännmärkning

Ett ytterst bra sätt att märka sina träföremål är att bränna in sina initialer. Märket efter ett glödgat järn sitter i ordentligt.

Några brännjärn.
Här ser ni tre av mina förfäders brännjärn. Även pappa använde brännjärn och på senare tid en stämpel. Skillnaden var att han inte bara använde initialerna utan hela efternamnet. Det mesta han tillverkade har hans märkning. Riktigt gulligt...  Idag med så mycket plast och gummi som ingår i redskap och inventarier, skulle brännmärkning inte fungera. Så de här järnen kan lika gärna lämnas till skrotinsamlingen ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

10 november 2012

Inte vilken knut som helst, inte

Det här är en detaljbild på ett av husen i byn. Vilket det är kan det vara månntro?
Snygg gammal panel! Huset var senast verkstad och står obebott, det är därför som den fina väggpanelen inte bytts ut.
Bra färgtyp, snygg kulör!
Intressant byggteknik!
Det finns en del att säga om vad man kan utläsa av den här byggnadstekniken. En kvartsstock i utknuten är ovanligt. Har ni sett det förr någonstans? Jag har endast sett lösningen i norra Sverige. Genom att se på taklutning, vindskivans bredd och byggnadens helhet kan jag göra intressanta tolkningar.

Det här ger ett hum om hur här i byn såg ut föritin. På den tiden då alla hus här var vackert grånade. Utom taken. Vet ni vad jag tänker på?
Erik Ors´ förmånsbyggnad som revs 2006 hade samma knutlösning. Foto från sekelskiftet 1900.

Flygfoto från 1957.
Det som sägs vara den äldsta mangårdsbyggnaden i byn har också den här knutlösningen med en ännu lite mer bearbetad kvartsstock. Skitfint! Där är dock panelen bytt på 1960-talet och är inte målad med klassisk slamfärg. Min morfarsmormorsfarfar Isac Persson föddes här 1733.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

8 november 2012

Arkivens dag 10 november 2012

Nu på lördag är det Arkivens Dag. I hela Nordens faktiskt. Årets tema är Framtiden. Det ni! Passa på. Det är ju oerhört spännande, tro det eller ej.

För mej som gillar att sitta i arkiv är det fantastiskt med allt som finns lagrat, sorterat och bevarat. En hel del finns digitaliserat och utlagt på Internet men häftigast är att se originalen.

Klicka och se program för Arkivens Dag 2012.

Och kan du inte ta dig till ett arkiv finns mycket på nätet. Brukar ni vara inne på Institutet för språk och folkminnen för att lyssna på dialekter från hela Sverige. Det kan man göra HÄR.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

Människosyn

Kanske visar sig vår människosyn på kyrkogårdarna.
En debattartikel i Svenska Dagbladet tar upp frågan.
Den här typen av diskussioner som tas upp i artikeln tilltalar mej. Den pågår långt ifrån överallt. Att diskutera viktiga frågor fungerar inte där jag kommer ifrån.
.
.

7 november 2012

NORRLAND

Journalisten och författaren Po Tidholm har kommit ut med en bok om NORRLAND, min del av Sverige. Han skriver om rättvisa och påstår bland annat att Norrlands förbannelse är råvarorna. Man tror att exploateringr ska leda till arbetstillfällen och bättre ekonomi men ofta slutar det i miljöförstörelse och influgna arbetare från södra Sverige, åtminstone inte arbetstillfällen för lokalbefolkningen. Visst, det har vi ju sett.

Jag borde läsa boken och se om jag håller med Tidholm i allt och om jag får några nya infallsvinklar på Norrlandsbegreppet. Det strukturella förtrycket - det har jag lagt på minnet! Själv tampas jag med min inställning till mitt folk - ska de betraktas som offer eller borde de ta mer ansvar för sin landsända? Säga sin mening och inte låta sig styras. Gnälla mer som Tidholm hävdar. När det gäller den lilla enheten som är min by har jag svaret klart för mig.
Lyssna på en bra intervju med Po Tidholm i P4 Norrbotten.
Norrland
Läs mer om boken
Här är ett exempel från annat håll på vad som skett och sker.

***
I hemkommunen har folkmängden under tidsperioden från år 1994 till år 2010 minskat från cirka 8 200 till drygt 7 100 invånare. Detta motsvarar en procentuell minskning med i snitt 0,8 procent årligen.Vi var som flest nästan 10 000 invånare på 1980-talet. Generellt koncentreras befolkning och byggande till kommuncentra och en stor andel fritidsbostäder finns lokaliserade till kommunens förhållandevis långa kustremsa.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

5 november 2012

Marmoreringarnas marmorering

En gång i tiden fanns ett gammalt timmerhus i byn. Just det byggdes vid 1800-talets mitt som undantagsstuga för gårdens förmånsfolk. Det var ursprungligen en enkelstuga men byggdes senare till och blev dubbelt så lång. En gång i tiden fanns kulturhistoria kvar här på platsen, ett utsökt valt ställe att bosätta sig på. Med en flack berghäll framför bron. Att bygga på hälleberget har man i överlag gjort förr i tiden, annan mark behövdes för odling och överlevnad. En gång i tiden fanns det här huset och där bodde tant Astrid på somrarna då jag var barn.
I den äldsta delen, där Astrid bodde, var förstugans timmerväggar klistrade med papper som sedan målats med de mest postmodernistiska pastellfärger och mönster. Utan att det då kallades postmodernistiskt ;-)
En starkt naivistisk stenimitation gjord av en lokal målare för mer än etthundrafemtio år sen. Målningen var utför på papp som klistrats direkt på timret. Ett senare tapetlager var klistrat över vid en modernisering. Och därefter pappspänning med  ytterligare tapeter, den sista från 50-talet som var den som syntes då jag var litet barn. Tapetlager har mycket att berätta om mode och smak.
Så här såg gårdsplanen med husen ut i sin storhetstid omkring förra sekelskiftet. Erik Olofssons mangårdsbyggnad i fonden såldes till kolning av den nye grannen, 40-talets bränslekommission ni vet, krävde sin tribut. Huset till höger, Erik Or´s som vi sa, revs 2006. Jag fick veta det per telefon av en kvinna i byn som hade stor sorg i rösten. Jag hann hem och fotograferade det som fanns att se.

Här bodde Nils Olof Hörnsten med familj. Han är en av dem ni ser honom på fotot. Hörnsten var Kalle, Gotthard, Helge, John, Nanny och Paul Sandmans morfar, och bodde med familjen i förmånsbônninga. De två bostadshusen som syns långt bort i gattet mellan de hus jag beskrivit,  revs i skiftet mellan 30- och 40-talen. Det ena var en korsbyggnad, så typiskt ångermanländsk. Där, på hemman no 4, bodde fram till 1851 Eva Christiansdotter, änka efter Jacob Ersson. Jag har aldrig sett något husporträtt av just den ståtliga mangårdsbyggnaden och en förklaring till detta har börjat skymta fram men kräver lite mer hembygdsforskning.

Inget hus på fotografiet ovan finns således kvar. Puts väck. Ibland undrar jag hur jag kunnat bli så kulturhistoriskt intresserad som uppfödd i den här byn!? Jag har gjort en kartöversikt där jag markerat alla timmerbyggnader i byn som försvunnit under 1900-talet. Det är många det.
 Vy på övervåningen mot norra gaveln då golvet var borttaget.
Trappan ännu fanns kvar in situ så jag kunde klättra upp.
Fönsterrutor från Strömbäcks glasbruk tror jag nog det var åtminstone i de små fönstren på övervåningens långsida. Jag var ju där och tittade långt innan huset revs för att mäta upp och dokumentera med video. Men på somrarna när jag, Karin och Carina hälsade på tant Astrid hade jag inte en tanke på detta. Ett barn gör ingen skillnad men den gamla atmosfären finns fortfarande i min kropp.
Soltorkat lertegel var murstockarna uppmurade med, därefter slammade med kalkputs. Jag fick senare med ett soltorkat tegel till min samling av äldre lokala byggmaterial.

 
Till vänster var farstun där den stenimiterande allmogemålningen fanns.
Byn är berövad på ytterligare kulturhistoria som skulle ge oss besittningsrätt, stolthet över vår by och stärka vår egen självkänsla. Vad har vi för anledning att bo i vår by om vår kultur och vår historia försvinner. Då kan vi lika gärna bo i en nybyggd stadsförort. I krig förstör segraren den intagna landsdelens kultur genom skövling och skändning av det som byggts upp, kanske genom att bränna, genom att byta ut ortsnamn. Här gör vi det självmant. Inget att hissa flaggan för precis. Och jo - jag tog vara på bitar av målningen.
Bild hämtad härifrån.
Jämför med det här norrbottniska exemplet som är lite mer elaborerat men i samma anda. Här har vi en som förstår värdet av det gamla, en utbo som är studerad (som man säger här) och boende i kungliga huvudstaden med allt vad det innebär för förståelsen av och värnandet om den egna kulturen. Det tackar vi för!
Här syns Erik Ors´ på en flygbild från 1957. Den under kriget kolade mangårdsbyggnaden låg till vänster i nordsydlig riktning i vinkel mot båda byggnaderna på bilden. Lagård och brunn med hinkflöjel syns. Till 2006 var lagårdsdelen längst till höger kvar. Den äldsta i byn. Det här är platsen en av de äldsta gårdarna i byn, nu alldeles utplånad med sly som intar gårdsplanen.
Här är tant Astrid (Olofsson) som under min barndom sommartid bodde i norra delen Erik Ors´nu rivna gård. Astrid är på besök hos Öbergs. Oskar var slaktare i minst andra generationen och var den som kom hem till oss då en kalv skulle slaktas. Makarna Öberg bodde i ett 1930-tals hus som fortfarande har kvar det mesta av sitt kulturhistoriska värde. Det vill jag skriva om mer framöver.

Jag kanske ska tillägga att Erik Ors´ förmånsbyggnad och ladård var två av få byggnader i byn som var klassade som kulturhistoriskt intressant i den bebyggelseinventering som länsstyrelsen gjorde i början av 1990-talet. Fastighetsägaren var väl medveten om detta vet jag.
.
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...