Illustration: Lena Larsson
Då fanns de nya funkisfönstren med mittspröjs och smal
fönsterbräda. En ljus gardinslana i sladdrig konstfiber. En beige tapet med
prick- eller kvistmönster. Några röda kulljusstakar med eller utan blomma. Kristidsrinnig
stearin. Fattigt julpynt.
Nåt
ljushuvud kom på julstjärnan!
Med
sex uddar, perforerade ljushål och plats för sladd och glödlampa. Julen 1944 hängde
den för första gången i fönstren. Titta där! Och DÄR! Överallt. Först i stan men snart också i
stugfönstren.
Stjärnan speglades i mörka blanka rutor. Lyste inifrån mot
himlen.
I flera år hade vi levt med mörka rutor, ibland mörkläggningsgardiner.
Nu fanns en fredsvittring. Vi vågade tända ljus. Tända bloss mot ett
sönderslaget Europa.
Några
flickor började extraknäcka (ordet fanns inte då) med att klistra julstjärnor.
Det gällde både att stansa ut grundmodellen i kartong och vika flikarna.
Sen
gällde det att klistra ihop de flaxande uddarna.
Ett
lätt jobb, tio öre stjärnan. Men klistret var dåligt och surrogatsegt. Jag vet
inte vad det bestod av då för tiden, säkert naturliga råvaror, kanske kokta
fiskben, lite mjöl och vatten. Vad vet vi i dag i syntetens giftiga tid om
råvaror som man ännu kunde identifiera genom lukt och smak? Inte bättre kanske men
klokare.
Flickorna
klistrade stjärnor som galningar.
Blev fler och fler.
Alla beställde den nya julstjärnan. Ännu fanns bara en
modell upphängd i liten tunn bygel i fönstren med mittspröjs.
Rutiga spröjsar, treluftfönster, optikblåsta rutor: jag
tänker på alla nutida varianter vilken omöjlig tanke för 45 år sen.
En av flickorna ringde och sa: Nu jobbar vi hela nätterna - jag
ser stjärnor var jag går och står. Vi har lyft av alla dörrar i lägenheten och
lagt dom som arbetsbord på bockar. Inte vet jag hur vi ska få bort alla
limklumpar på linoleummattan.
Stjärnorna
räckte inte alls till alla vardagsrum den där första julen.
Kan
vi fatta det i vår överdekorerade nutid med alla elgnistrande serieljusstakar?
I
Östtyskland, nära den raserade Berlinmuren, förstår man, hör jag just.
Lena Larsson
Krönika ur VI nr
51-52/1989
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...