1 december 2012

Stjärnan i det blå

Illustration: Lena Larsson


Då fanns de nya funkisfönstren med mittspröjs och smal fönsterbräda. En ljus gardinslana i sladdrig konstfiber. En beige tapet med prick- eller kvistmönster. Några röda kulljusstakar med eller utan blomma. Kristidsrinnig stearin. Fattigt julpynt.
                      Nåt ljushuvud kom på julstjärnan!
                      Med sex uddar, perforerade ljushål och plats för sladd och glödlampa. Julen 1944 hängde den för första gången i fönstren. Titta där! Och DÄR! Överallt. Först i stan men snart också i stugfönstren.
Stjärnan speglades i mörka blanka rutor. Lyste inifrån mot himlen.
I flera år hade vi levt med mörka rutor, i­bland mörkläggningsgardiner. Nu fanns en fredsvittring. Vi vågade tända ljus. Tända bloss mot ett sönderslaget Europa.
                      Några flickor började extraknäcka (ordet fanns inte då) med att klistra julstjärnor. Det gällde både att stansa ut grundmodellen i kartong och vika flikarna.
                      Sen gällde det att klistra ihop de flaxande uddarna.
                      Ett lätt jobb, tio öre stjärnan. Men klistret var dåligt och surrogatsegt. Jag vet inte vad det bestod av då för tiden, säkert naturliga råvaror, kanske kokta fiskben, lite mjöl och vatten. Vad vet vi i dag i syntetens giftiga tid om råvaror som man ännu kunde identifiera genom lukt och smak? Inte bättre kanske men klokare.
                      Flickorna klistrade stjärnor som galningar.
Blev fler och fler.
Alla beställde den nya julstjärnan. Ännu fanns bara en modell upphängd i liten tunn bygel i fönstren med mittspröjs.
Rutiga spröjsar, treluftfönster, optikblåsta rutor: jag tänker på alla nutida varianter ­vilken omöjlig tanke för 45 år sen.
En av flickorna ringde och sa: Nu jobbar vi hela nätterna - jag ser stjärnor var jag går och står. Vi har lyft av alla dörrar i lägenhe­ten och lagt dom som arbetsbord på bockar. Inte vet jag hur vi ska få bort alla limklumpar på linoleummattan.
                      Stjärnorna räckte inte alls till alla vardags­rum den där första julen.
                      Kan vi fatta det i vår överdekorerade nutid med alla elgnistrande serieljusstakar?
                      I Östtyskland, nära den raserade Berlin­muren, förstår man, hör jag just.


Lena Larsson
Krönika ur VI nr 51-52/1989
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...